CALLUM BLOODWORTH
berätta tre saker Text © Callum Bloodworth 2022 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Omslagsformgivning av Emma Graves / Studio E Fotografier från Shutterstock: Biollka, Spicy Truffel, Lily Studio Tryckt av ScandBook UAB Litauen 2022 ISBN 978-91-7977-097-6 www.bonniercarlsen.se
Någonstans i världshaven simmar en val. Egentligen är det inget konstigt med det. Och troligtvis hade just den här valen gått obemärkt förbi, levt och dött i universums oändlighet utan att någon la märke till den. Men under en hemlig jakt på ryska ubåtar upptäckte amerikansk militär något märkligt. Ett läte som ekade genom det grumliga vattnet, på en alldeles egen frekvens. För att vara just en val lät den alldeles unik, sjöng sina kärlekslåtar i en helt egen tonart. Bedårande, sorgset, som havets Taylor Swift. Problemet var att ingen annan val kunde höra den. För valar håller sig, som valar gör, inom en viss fre kvens. Till vissa regler. Och den här valen bröt mot samtliga. Många har försökt att hitta valen, döpt den till 52, efter antalet hertz som den sjöng på. Men ingen har funnit den. I stället ekar de sorgsna ropen i djupet, ett sökande efter någon som förstår den. För sanningen är att man kan vara enastående, men om ingen hör en är det rätt ensamt ändå. Så 52 fortsätter sin outtröttliga jakt, år ut och år in. Världens ensammaste val. Jag gillar att se mig själv som Stockholms svar på 52. Gillar är i och för sig fel ord, jag hatar min tillvaro. Ändå måste jag ~5~
inse faktum: att jag är ensam i en värld där ingen ser mig. Jag heter förresten Liv. Och allt jag kan tänka på just nu är döden.
~6~
1.
Allting började med en fest som jag inte ville gå på. Och en kille som jag egentligen inte gillade. Jag vet vad du tänker. Det här är historien om tjejen som träffar killen, han som från början är hennes totala motsats, men som hon till slut inser är pusselbiten som saknats hela livet. Jag vill säga det redan nu: du har fel. Det här är ingen kärlekshistoria. I alla fall inte en som slutar lyckligt. Framför spegeln drog jag borsten genom mitt svarta trassliga hår. Inte för att det gjorde någon skillnad. Hur mycket jag än försökte tämja det stack det ändå ut åt femtio olika håll. Som om det befann sig i trotsåldern och vrålade ”JAG VILL INTE SA JAG JU!”. Med ett halvkvävt skrik vände jag mig mot Bonnie. – Måste jag verkligen göra det här? Jag vill hävda min lagenliga rätt att inte behöva gå på den här festen. Utan att möta min blick viftade min syster med tv-dosan. – Där har vi det. – Vad? – Anledningen till att du måste gå på festen. Ingen sextonåring hävdar sin rätt att slippa festa. Du måste ut, träffa lite ~7~
vanliga människor. Du kanske lär dig ett och annat. Jag avskydde hur hon betonade vanliga människor. Som om 1) jag inte tillhörde den gruppen och 2) att vara vanlig var något värt att sträva efter. – Människor har genom tiderna kommit på värre saker för att slippa fester, sa jag. Från soffan hördes ett stön. – Är det nu du än en gång ska blända oss med fakta som ingen bryr sig om? I spegeln räckte jag ut tungan åt Bonnie som nu satt med kuddar tryckta mot öronen. Att vara ensam stora delen av tiden hade förstås sina nackdelar. 1. Det fanns ingen som frågade hur man mådde egentligen. 2. Ingen kunde rädda en från att värma ännu en fryspizza. 3. Man var ensam. Svårare än så var det egentligen inte. Fördelen var dock att man hade tid. I överflöd. Och när inget annat i ens vardag gick att styra var tiden min att fördela hur jag ville. För mig handlade det om att lära mig saker. Enligt vissa så kallade onödiga saker. Om forskare som tände cigaretter med atombomber, ensamma kvinnor i ryska taigan och människor som missat fester av värre anledningar än en växande smärta i magen som kom från känslan av att inte duga. Eller mina lagenliga rättigheter som jag kallade det. – Jag läste en gång om en kille som heter Tom Walker som valde bort sin kompis bröllop på grund av att en siare förutspått hans omedelbara död om han gick utanför dörren. Bonnie började rota i handväskan medan jag petade med mascaraborsten på mina obefintliga ögonfransar (på riktigt, tvååriga pojkars är tätare). ~8~
– Har du tappat bort något? frågade jag när hon stoppade huvudet under sängen. – Nej, jag letade bara efter någon som bryr sig, sa hon och ryckte på axlarna. Det verkar som att det inte finns någon där heller. Bara dammråttor … Det var inte meningen att jag skulle vara här. Varken i Bonnies lägenhet eller på väg till en fest som jag inte ville gå på. Jag skulle egentligen ha varit hemma i Tyresö. Hopkurad i den nedsuttna fåtöljen i hörnet, med en bok och en kopp te balanserande på armstödet på ett sätt som pappa menade ”utmanade både lagarna om gravitation och att bete sig som folk”. Men sedan dog mamma. Och i stället för att dricka mitt te var jag på väg till en fest som jag misstänkte varken innehöll böcker eller tekoppar, för att min syster skulle få ligga med sin hemska kille i fred fram till att han gjorde det där ljudet som påminde om en ylande varg igen. Jag kände två händer som eskorterade mig ut mot hallen. – Det blir inte bättre än så här, nu åker vi. – Du behöver verkligen inte köra mig, protesterade jag. – Jo jag behöver verkligen det. Annars kommer du runda hörnet och gå raka vägen till biblioteket. Hur ska du någonsin skaffa kompisar om du bara sitter med näsan i en bok hela tiden? Det här var hennes ständiga argument. Som om kunskap var digerdöden och bara kunde botas genom att utbyta kroppsvätskor med andra personer (något som förklarade varför hon hoppade av universitetet efter en termin). – Jag kanske gillar böcker. De är mindre förutsägbara än människor. Och med människor menar jag killar, framför allt gymnasiekillar. Hon kollade på mig. ~9~
– Ja, men en bok kommer aldrig att köra in sin tunga i din mun, så nu åker vi. Utanför bilfönstret pulserade Stockholm medan vi kryssade fram i kvällstrafiken. Jag hade armarna i kors. – Så hade mamma aldrig sagt. Bonnies knogar vitnade på ratten. – Nej, men mamma är inte här. Eller hur, Liv? Släpp det, sa hon och bromsade in vid ett trafikljus. Därför utövar jag min lagenliga rätt att köra ut dig ur min lägenhet och in i verkligheten. Kom igen, du är ung och, ja, till och med lite söt. På ett sånt där ”puberteten har inte kickat in än”-sätt. – Tack så jävla mycket. – Kom igen, Liv. Ut och gör saker du kommer ångra, livet är för kort för att inte göra det. Trotsigt blängde jag ut genom fönstret. – Bara så du vet, jag har bäddat min säng, så jag kommer att märka om ni har hånglat i mitt rum.
~ 10 ~
2.
Det var strax efter att jag anlänt till festen jag inte ville gå på som den förvandlades till festen jag till vilket pris som helst ville lämna. Att ingen av mina klasskamrater hade förväntat sig att jag skulle dyka upp stod klart i samma sekund som jag öppnade dörren. När chocken över min ankomst lagt sig, kryssade en kille som luktade fulvin och pappas pengar fram genom hallen. – Elias, sa han och höll fram handen. Jag stirrade ner på den. – Jag vet, svarade jag och gick därifrån. Vi hade gått i samma klass i åtta månader. Sedan satte jag mig i hörnet och ångrade mitt val av klänning. Jag hade, i sista sekund, valt den gula. Förra gången jag hade på mig den var på mammas födelsedag och vår trädgård badade i purpur och apelsingult ljus, en färgpalett värdig henne. Då kändes det som om varenda nerv i kroppen var ett tomtebloss, sprakande av hennes närvaro. Medan solens sista strålar försvann bakom äppelträdet vände hon sig mot mig och sa att jag såg ut som en hel fyrverkeriföreställning. ~ 11 ~
Det var sådana stunder som den gula klänningen och jag var ämnade för. Inte för att sitta gråtande i ett rum där hälften inte visste vad jag hette och den andra hälften inte brydde sig. Ilsket torkade jag tårarna. – Kom igen nu, Liv, du är bättre än så här, mumlade jag och reste mig. På en timme hade någons stackars föräldrars vardagsrum förvandlats till ett böljande hav av hormoner och svett. – Det där är bara ohygieniskt, sa jag och trängde mig förbi ett par som i stort sett hade sex tryckta mot en alldeles för dyr tavla. Efter att ha kryssat mellan hånglande par stod jag öga mot öga med Eliza Berg. Självutnämnd drottning av Fucking Everything. Hon som bodde i ett penthouse på Kungsholmsgatan och beklagade sig i korridorerna över att ”bara få tillbringa två månader på yachten på franska rivieran i sommar”. Jag tänkte på mitt ”rum” i Bonnies stökiga etta. Den hastigt omgjorda klädkammaren med snedtak. Sedan kollade jag på Eliza Berg som slängde upp händerna och började skrika med i låten som öste ur högtalarna: I’m that bitch, been that bitch, still that bitch, will forever be that bitch. Jag må vara ensammast i världen, men om det stod mellan en framtid omringad av katter eller att tvingas höra ännu en av Eliza Bergs repliker som började med: ”Lol, du anar inte vad han sa till mig …”, så skulle jag välja katterna. Alla dagar i veckan. Och då är jag allergisk mot katter. Inte bara så där ”klia i ögonen”-allergisk utan ”ha numret till akuten som kortnummer i telefonen”-allergisk. Det är många som inte förstår detta med oss som är utan~ 12 ~
för. Många gånger vill vi ta plats, men vi vill göra det på våra villkor. Utan att behöva be om ursäkt eller ändra på oss (ärligt talat, är det för mycket begärt?). Och vi vill framför allt inte tvingas bli vänner med sådana som Eliza Berg. Utan att vika undan med blicken gick jag mot henne. Hon, i sin tur, såg rakt igenom mig och vinkade till någon i köket. Sekunden senare kände jag en knuff i ryggen då ”Någon i köket” trängde sig förbi mig. Och det var då det hände. Eller rättare sagt några sekunder senare. Det var då allt förvandlades till Världens Värsta Fest. Det som gjorde att jag några dagar senare satt hemma hos Bonnie och tänkte på döden och valar. För när jag försökte tränga mig förbi Eliza Berg stack en hand ut från dansgolvet. Innan jag hann reagera ryckte den tag i min arm och drog mig rakt in i en killes armar. Och inte vilken kille som helst, nej, jag, Liv Schiller, hamnade i famnen på Leo Immerman. Killen som halva gymnasiet trånade efter, nu utrustad med en bränna från senaste skidsemestern i italienska alperna. Inte för att jag hann tänka på det innan han tryckte sina läppar mot mina. På några sekunder hann jag gå igenom tre olika stadier. 1. Ehhh va? (Över att någon kört in sin tunga i min mun och att Bonnie därmed för en gångs skull hade rätt om fester och hångelmöjligheter.) 2. Vad är detta? Mer, snälla, ge mig mer. 3. Vad fan? Han har inte pratat med mig på åtta månader. Vad gör han? Vad … – Vad fan gör du? – Ja, vad fan gör du? Jag kände en stöt i sidan och våra kroppar skiljdes åt. Bred~ 13 ~
vid stod nu Eliza Berg med armarna i kors. Hon såg på Leo som om hans blotta närvaro förolämpade henne. Hans ögon vidgades långsamt när han kollade mellan henne och mig, innan han drog handen genom sitt bakåtkammade hår. – Helvete bejb. Du stod där, jag trodde att det var du. Jag skulle bara vara spontan. Jag skulle aldrig … Han vände sig mot mig med en förvirrad blick. Mitt hjärta hotade att hoppa ur bröstkorgen när han såg på mig. Jag kunde fortfarande smaka honom. Saltet från hans läppar, vinet och nikotinet från hans tunga. – Bejb, jag skulle aldrig bara hångla upp någon random. Jag vet inte ens vem det där är, sa han och kollade på mig. Och där hade vi det … Sedan tittade ett helt rum på när Eliza Berg slängde sin cider i ansiktet på honom, innan han störtade ut genom dörren efter henne. Ingen såg däremot tårarna som återigen brände i mina ögon när jag gick mot hallen, tog på mig jeansjackan och smet ut i natten. Bonnie svarade efter tredje försöket. – Vad är det? Hennes korta andetag hördes rakt i mitt öra. – Störde jag? – Ja, jag är ute och springer. – Springer? Är det det vi ska kalla det nu? Ett frustrerat stön hördes i luren. – Vad vill du, Liv? – Kan du hämta mig? – Du har varit på festen i mindre än en timme, klockan är inte ens nio, kom igen. Gör inte så här mot mig. Såklart. Det var alltid jag som sabbade för henne. ~ 14 ~
– Jag kan hur som helst inte vara kvar på festen. Så vad föreslår du att jag gör medan ni avslutar er … springtur. – Jag vet inte, gör som alla andra normala sextonåringar, sa hon. Det är verkligen sant det de säger, ungdomen är bort slösad på de unga. Det blev tyst i telefonen. – Du kommer inte lyssna på ett enda ord jag säger, eller hur? – Varför skulle jag göra det? Du ger alltid hemska råd, sa jag. – Då gör vi så här, jag swishar dig en hundring. Gå och köp en bok och sätt dig på Espresso House vid Centralen, så åker du hem vid stängning. Innan jag hann protestera klickade hon bort samtalet. Till ljudet av tack-plinget från mitt annars svältfödda bankkonto släntrade jag längs vattnet mot Kungsbron, mina andetag bolmande framför mig. Orden ”I start a forest fire and burn us down” hördes i lurarna när jag slog mig ner vid fönsterbordet. Léon förstod mig. Men så hade hon miljoner lyssnare vars hjärtan också sattes i brand. Det hade inte jag. Jag hade ingen som lyssnade. Bara en känsla av att vilja brinna. För något, för någon. Bara för att. I stället såg jag fredagskvällen passera utanför caféfönstret med en halvljummen latte och nyinköpta ”Normala människor”. Jag hade redan den på engelska, men den hade blivit kvar i Tyresö när jag flyttade in i Bonnies klädkammare. Och när allting annat kändes hopplöst var Sally Rooney min eviga tröst.
~ 15 ~
3.
Samtalet, två dagar efter Världens Värsta Fest, började med att en person presenterade sig själv som smittspårare. Sedan berättade han att jag ingick i smittspårningen kring en person som testats positivt för coronaviruset. Jag rynkade på pannan. Mest åt att jag ansåg det svårt att ingå i sådant när man mest umgås med sig själv, något jag också förklarade för honom. Beskedet möttes av ett besvärat ”hmm” från en person som uppenbarligen blev alltmer stressad av situationen. Han harklade sig och sa att enligt hans papper ska det ha skett ”ett snabbt misstagshångel” under en fest på fredagen. Leo Jävla Immerman. Efter en stunds tystnad frågade han om det kunde stämma. Jag svarade ja. Han andades ut. – Så du känner personen i fråga? Jag svarade förstås nej. Förutom kyssen hade vi aldrig interagerat. I mitt huvud gjorde jag en minnesanteckning. Om obekväma vårdsamtal var standardprocedur efter hångel, skulle jag hålla mig borta från det framöver. När smittspåraren sedan berättade att ”personen i fråga” ~ 16 ~
(läs Leo) testats positivt för coronaviruset (där fick han för sitt alpskryt), gungade golvet under mig. Mest av fasa över att mitt liv skulle vara över redan efter den första (misslyckade) kyssen. Som om det hela kunde bli mer av ett Shakespeare-drama. Liv Schiller levde ett händelsefattigt liv. Sedan dog hon. Efter att ha kyssts av misstag av skolans populäraste kille, som knappt minns hennes namn och ännu mindre ansåg det värt att komma på hennes begravning. Som runa var den inte särskilt minnesvärd. Allt jag sedan kunde tänka på när mannen sa att jag, oavsett provsvaret, skulle behöva isolera mig från omvärlden i två veckor, var hur lite det skiljde sig från min vardag i övrigt. I stället för att inte prata med mig i skolan kunde de i klassen inte prata med mig hemma. Efter att han lagt på bläddrade jag bland mina kontakter i telefonen. För i sådana här stunder fanns det bara två personer jag ville ringa. En av dem var död, den andra svarade först efter trettio signaler. – Hallå? – Hej mormor. – Åh Liv, vad skönt att det är du, gumman. Jag trodde det var döden. Eller ännu värre, en försäljare. Ett hest skratt hördes i telefonen och jag log. I en släkt fylld av fastanställningar och förståndiga frisyrer stack mormor ut som ett långfinger. När jag berättade för henne om misstagshångel, corona och obekväma vårdsamtal blev det först tyst i femton sekunder. – Den här Leo verkar vara lite av en kuk, sa hon till slut. Jag la mig på rygg i sängen och tryckte upp mina raggsocksklädda fötter mot snedtaket ovanför. ~ 17 ~
– Jag misstänker starkt att han är det. – Och nu är han en kuk med corona? Jag nickade, även om jag visste att hon inte kunde se det. – Det verkar inte bättre än så. Hon hummade i telefonen. – Och nu har du det? fortsatte mormor. – De vet inte än. De frågade om jag hade känt mig sjuk sen festen, jag svarade att jag hade haft lite ont i halsen någon dag, och det räckte tydligen för att de skulle skicka ett test. Jag ska göra det nu i eftermiddag, men oavsett svaret vill de att jag håller mig hemma i fjorton dagar. De sa något om ”inkubationstid och så”. Det var efter att vi rett ut att jag och Leo faktiskt hade mötts i en allt annat än passionerad kärleksakt som smittspårar mannen hade suckat. Den sortens suck som antydde att dagens ungdom var det som var problemet med världen. Sedan hade han förklarat läget. Om fiskmarknader i Wuhan, fallen hittills i Sverige, smittspårning och om Matt Damon- filmer: ”Ska vi ha en chans att stoppa det här, måste alla vara beredda på uppoffringar”, sa han med Hollywood-trailer-röst innan han berättade att jag skulle behöva isolera mig. I mobilen hörde jag nu mormor klicka med tungan. – Så du är fast i den där lägenheten i två veckor? – Det, eller minst två dygn efter sista symptom, om jag nu åker på det milt. Annars kommer någon i en rymddräkt och hämtar mig. Jag tvingades hålla luren långt från örat när mormor skrattade högt. ~ 18 ~
– Jag önskar att en rymdman skulle hämta mig vid dörren. Kan du tänka dig, ett helt liv, och det kokar ner till att jag tvingas sitta en lördagskväll och virka med Bert, som fiser en gång i minuten och Anna, som hela tiden insisterar på att dra ner byxorna … Vissa människor var födda att stå i centrum. I sina liv och i andras. Min mormor var en sådan. Jag var inte det, snarare en biroll, en sorts fotnot som inte riktigt passade in. – Vad säger din syster om det här? – Jag ska ringa henne nu. Hon är hos sin kille, sa jag. Hon kommer mest se det jobbiga i att hon måste handla åt mig. – Har du ringt din pappa då? Det hade jag inte. Och jag visste ärligt talat inte hur jag skulle berätta det för honom heller. – Inte än, mumlade jag. En tung utandning hördes. Precis som varje gång pappa kom på tal. – Men du lovar att hålla mig informerad? – Jag lovar. – Bra, för jag måste gå. Roland kollar på mig med sina sovrumsögon igen. – Vill jag veta vad det innebär? – Nej, det vill du inte, raring, sa hon och la på luren. I mitt garderobsrum blundade jag. Det var över åttio mil mellan mig och mormors äldreboende i Piteå. 852 kilometer för att vara exakt. Men oftast var det hon som kändes allra närmast. Nu, när jag sjönk ner i tankar om corona och döden som följdes åt hand i hand. Då, när mamma dog och pappa, ja, när han blev som han blev.
~ 19 ~
4.
Min pappa gick sönder den femtonde maj. Utifrån sett var det inte dramatiskt, inga utbrott, inga kramp anfall, ingenting. Han vaknade bara en morgon, fyra veckor och två dagar efter att min mamma dött och fungerade inte längre. I början sa alla att det var normalt, att det skulle gå över. ”Jag skulle bli mer orolig om hans kropp inte reagerade på något sätt”, sa en av psykologerna och blinkade mot mig. Som om jag var fem år och omöjligt kunde förstå att människor inte bara gick sönder. Men när pappa inte gått upp ur sängen på över tre veckor kallades allt fler läkare in. Först en och en, sedan i smågrupper. Specialister inom fält som jag aldrig hört talas om kallade honom unik, ett medicinskt mysterium. Allt jag ville göra var att kalla honom pappa igen. Läkarna enades om att det måste vara depressionsrelaterat, psykologerna att det utan tvekan kunde finnas en medicinsk förklaring. ”Om jag vore poet, skulle jag säga att hans hjärta har gått sönder och han ännu inte har klurat ut hur bitarna ska sättas ihop igen”, sa en av de sistnämnda medan han klappade mig på axeln. ~ 20 ~
Jag ville säga en av två saker: 1. Det var inte bara pappas hjärta som var brustet. 2. Psykologens illasittande tupé lurade ingen, om han nu trodde det. I slutändan valde jag att påpeka det första. När jag sedan såg att han bytte om till tajta cykelbyxor och åkte i väg på en elskoter önskade jag också att jag hade sagt det andra. Sedan sprang jag in och skrek åt pappa. Krävde att han skulle skärpa sig, att han måste finnas där för mig. Struntade i sorgen som jag såg i hans ögon när han kollade på mig och med ynklig röst sa: ”Jag är så ledsen, Liv.” Det var några månader efter att han gick sönder som jag flyttade in i Bonnies garderob. Detta efter hetsiga samtal bakom stängda dörrar mellan människor som hade betydligt viktigare saker att tjafsa om än tonåringar med trasiga pappor. Det var förstås ingen som frågade vad jag ville. I stället enades de om en lösning som de förklarade var för mitt eget bästa. Så blev jag den exotiska nykomlingen på det nya gymnasiet och fick en oväntad möjlighet att lansera mig själv som någon annan än den ensamma tjejen som alltid gick med näsan i en bok. I mitt huvud såg jag en storslagen entré med knallblått hår och tjocka kajalstreck. Hur jag gled rakt in i tjejgänget med ”jag är vegan och tänker berätta exakt varför”-längd på luggen och som diskuterade om det någonsin skulle göras en mer ikonisk platta än My Chemical Romances ”The Black Parade”. Problemet var bara att jag hade så fullt upp med att hantera döda mammor och hopplösa pappor att jag glömde allt som hade med identiteter att göra. Sedan samlade läraren, som hade samma sociala kompetens som en plastgaffel, klassen ~ 21 ~
och spelade upp ett klipp från när jag vann ”Vem vet mest junior?” som tolvåring. Man kan säga att det knappast sköt min popularitet till Kardashian-höjder. När jag kom till en punkt där jag kunde börja fokusera på annat var det redan för sent. Jag var fortfarande bara mig själv och det dög tydligen inte. Inte för pappa, inte för Bonnie och inte för de andra på skolan. Det hade nu gått 296 dagar sedan pappa slutade fungera. När jag ringde hem till villan i Tyresö för att berätta att jag eventuellt smittats med en dödlig sjukdom svarade en sköterska vid namn Karen. Hon lovade att informera pappa. Först när jag la på insåg jag att isoleringen innebar att jag skulle få flytta fram vår planerade träff. Den som han (via sin utsedda talesperson för Besvärliga Döttrar och Annat Oviktigt, aka Karen) hade skjutit upp flera gånger, men som han hade lovat skulle bli av den här gången. I den omgjorda garderoben tände jag nattlampan vid sängbordet och såg stjärnhimlen som dansade på väggarna. Den här gången skulle jag behöva ställa in och det var han som skulle bli besviken. När de första tårarna började rinna visste jag inte om det berodde på den inställda träffen eller ovissheten om huruvida han faktiskt skulle bry sig.
~ 22 ~
5.
Som alltid var min systers första ord en källa till hopp och fulla av sympati. – Men för helvete! väste hon i telefonen. Jag hällde vatten över tepåsen i den färgglada muggen. – Tack för omtanken, den värmer, sa jag och öppnade dörren till balkongen, bara några meter ovanför trottoaren. Insvept i en filt satte jag mig på den knarrande trästolen samtidigt som Bonnie fortsatte att gnälla över hur min potentiella dödsdom drabbade henne. – Jag tänker inte sätta min fot i lägenheten under den tiden i alla fall. Jag vill inte få skiten, sa hon. När jag kom hem från min kaffestund med Sally Rooneys ”Normala människor” var hon och den hemska killen försvunna och hade varit det sedan dess. Hur jag än såg på det väntade fjorton dagars karantän, en period som jag inte ville behöva dela med henne eller pojkvännen. Blotta tanken på hur ofta jag skulle få höra hans varga- ylande om resten av deras liv stod på vänt fick mig att rysa i hela kroppen. – Det låter klokt. Var ska du bo då? ~ 23 ~
– Jag antar att jag får bo hos Joel i ett par veckor, sa hon irriterat. Mycket kunde sägas om min syster, men en sak som aldrig slutade att imponera mig var hennes förhållningssätt till killar. De senaste åren hade hon slukat dem snabbare än Donald Trump käkat McDonald’s-burgare. Hon sa en gång att världen hade dukat upp en killbuffé och att det vore fel att inte smaka minst en av varje (jag kräktes lite i munnen av vad det i praktiken kunde innebära). Det var av just den anledningen som jag fnissade åt tanken på att hon skulle bo ihop med en som, när det kom till killbufféer, var den där oförklarliga rätten utan innehållsförteckning som kallades ”Kökets val” på menyn. – Det låter som en … plan, sa jag och försökte låta oberörd. Det knastrade till när hon reste sig. – När får du svar om du kommer dö eller inte? – Först och främst, tack för att du lindar in det så fint. Och de sa att de skulle höra av sig med svaret i morgon bitti. Ett frustande hördes, ännu ett bevis på hennes stora medmänsklighet. – Jag antar att det är nu jag ska fråga om du behöver någonting? Med koppen i handen tassade jag in i köket igen och öppnade kylskåpet. – Om du inte tänkte att jag skulle överleva på en halv gul lök och en öppnad burk chilisås, vore det trevligt med lite riktig mat. Jag kan skriva en lista. En suck hördes från Bonnie. – Jag vill hävda att det är min rätt att vägra handla åt min sextonåriga lillasyster. Men jag antar att jag inte har något val. ~ 24 ~
– Jag vill bara påminna dig om att det var ditt förslag att jag skulle gå på festen. Hade jag inte gått på den så hade jag inte blivit upphånglad av misstag och vi skulle inte ha suttit i den här skitsitsen. – Men för-låt för att jag försöker hjälpa dig skaffa lite kompisar, eller gud förbjude, ett liv. Det där argumentet. Igen. Som om jag aldrig haft vänner. Det var inte mitt fel att de tre jag haft antingen började tycka illa om mig, flyttade till Norge eller utvecklade personlighetsdrag som fick Kim Jong-un att framstå som en medelsvensson. – Jag har inte bett om hjälp med att skaffa kompisar. Jag klarar mig bra på egen hand, tack, sa jag och klickade henne. Det gjorde jag förstås inte. Men att erkänna att man var ensam var inte lätt. Speciellt inte för någon som aldrig hade varit det. När jag återigen öppnade balkongdörren hördes några skråla med i Abbas ”The Winner Takes It All” från ett öppet fönster på andra sidan gatan. Från ett annat fönster ekade skratt, tätt följt av klirrande glas. Sanningen är att människor som aldrig har känt Ensamheten tror att den är tyst, att den håller sig till skuggorna. Men i själva verket är det tvärtom. Ensamheten låter. Högt. Den skriker och bråkar. Den är grannar som skålar och skrattar på balkonger, systrar som ligger med killar som låter som vargar, ljudet av tusen samtal som pågår runtomkring. Miljoner själar i en stad som ständigt pulserar. – Jag vill inte känna mig så ensam, viskade jag ut i mörkret, skämdes för att säga det för högt ifall någon hörde. Jag blundade och tänkte på något jag läst om Agafia Lykova. Hon som bodde i den frusna taigan i Sibirien och hittades ~ 25 ~
av geologer 250 kilometer från närmaste stad, och som, trettio år efter krigsslutet, inte visste att andra världskriget ens hade ägt rum. Medan jag tittade bort mot busshållplatsen på andra sidan gatan undrade jag om någon skulle leta efter mig om jag flyttade till den sibiriska vildmarken. Om någon ens skulle sakna mig. Eller om svaret när någon frågade om mig på en gymnasieåterträff om trettio år skulle bli: Liv Schiller, vem var det nu igen?
~ 26 ~
6.
Det var något metaforiskt med att två människor iklädda skyddsdräkter klev in i min hall mitt under den pågående trapphusstädningen. Som om någon såg hur det stod till med mig och sedan bad Adele att hitta på en fortsättning. Min enda tröst var att det var min systers namn som stod på dörren och därmed hennes rykte som jag förstörde. Rätt åt henne kunde jag tycka efter hennes karantän-mathandling. Mina Google-sökningar på ”vad ska man laga med chilisås, burkskinka och blodpudding?” genererade bara en träff, en studentblogg som avslutade inlägget med orden: ”Vad fan tänkte jag på?”. De två sjukvårdarna nickade, avböjde trött min ironiska fråga om de ville ha te, och höll sedan fram två zip-påsar. Spotta i kopp, svabbas i näsan, svar kommer i morgon. Och sedan försvann de lika snabbt som de uppenbarade sig. I trapphuset såg jag att städningen avslutats abrupt av någon anledning (som troligtvis stavades L. I. V.). Hopkurad på soffan under filtar försökte jag ringa mormor igen utan att få svar. Sedan bläddrade jag länge i Bonnies vinylsamling innan jag hittade plattan som jag sökte. Den med nött ~ 27 ~