9789179758967

Y

GDRAS

I

L

G

Silvermannen SARA MAURITZON

yggdrasil: silvermannen Copyright © Sara Mauritzon 2022 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2022 Omslagsillustration av Alvaro Tapia Omslagsformgivning av Caroline Linhult Författarfoto av Nille Leander Tryckt av Livonia Print, Lettland 2022 isbn 978-91-7975-896-7

www.bonniercarlsen.se

Den här boken tillägnas dig Kersti. För att jag lovade och för att om du hade kunnat svara i telefon så hade du varit den första jag hade ringt. Det har så smått börjat regna på den utbrända platsen som du lämnade och fåglarna har återvänt. Men fotavtrycken är kvar och ibland ställer jag mig i dem och tänker på att du alltid trodde på mig. Och jag tänker på dina historier, ditt sätt att älska naturen och allt som bor där, och att du aldrig slutade att förvåna mig. Jag saknar dig, och den jag var med dig, väldigt mycket.

Den tillägnas också Ester och Agaton, min stjärna och min godbit, som delar alla världar med mig och som får mig att skratta så mycket och förundras mer än något annat. När ni somnat på kvällen längtar jag efter att ni ska vakna igen och ni får mig att känna tacksamhet varje dag. Ni ger mig och livet evig mening.

Allt vi har fått är möjligheten att göra oss själva till antingen det ena eller det andra

Det fanns en tid då solen trädde fram och hade månen som enda sällskap Ingen av dem visste var de hörde hemma någonstans Som två bollar rullade de runt och lekte med varandra Det blev natt och det blev dag, lite hur som helst och när som helst Ingen hade berättat för dem om deras makt Och runt dem fanns miljoner svarta stjärnor som inte visste att de skulle gnistra

kap i t e l 1

GRODORNA

i

bland slänger mitt hus ut mig. Eller, det är fel att säga ibland för det händer ganska ofta. Så ofta att det har blivit en del av hur det är att vara jag. Det jobbigaste är att det kan hända precis när som helst. När jag bygger med Lego eller när jag sitter och läser, eller kanske redan när jag äter frukost. Och med tanke på att det har varit så här i flera år så borde jag ha vant mig. Men jag vänjer mig aldrig och blir alltid lika förvånad.

Det brukar börja med ett buller någonstans och om jag har tur blir det inte mer än så. Har jag otur sprider det sig.

Då börjar trappan att knaka, glasen i köksskåpen klinga mot varandra och golvet skaka under mina fötter. Sedan är det som om huset tar ett djupt andetag och spottar ut mig, så att jag flyger som en spottloska genom luften och ut genom ytterdörren. Om det är sommar så är det okej. Men är det vinter så gäller det att jag snabbt sliter åt mig jackan och helst mössan också, innan jag flyger ut. Allra värst är det när det är både kallt och regn. Då ställer jag mig vid garaget där taket sticker ut en bit, så att jag åtminstone kan hålla mig torr. För det tar oftast en stund innan huset lugnar ner sig så jag kan gå in igen.

13

Min hund Jessie blir också utslängd. Hon är min vita jack russell terrier med bruna fläckar över ögonen. Och när jag har något viktigt att säga så lyssnar hon och svarar på sitt eget sätt med att skälla, lägga huvudet på sned eller buffa mot mig med nosen. Utan henne hade jag varit som ett sår utan plåster. ­Eller kanske som en öde ö i ett hav som ofta stormar. Man kan faktiskt säga att hon kom guppande till mig i en livbåt på det stormiga havet när jag behövde sällskap. Fast egentligen låg hon i en korg på köksgolvet en morgon och gäspade när jag kom in. Och trots att hon var så liten då, lyckades hon kravla sig ur korgen och snubbla fram och sätta sig halvt uppe på min fot, för att titta rakt in i min strumpa. Men när jag satte mig ner på golvet och lyfte upp henne så tittade hon rakt in i mitt hjärta istället.

Sedan dess följer hon mig vart jag än går. Som den här ­dagen till exempel. Vi har just blivit utslängda och eftersom det regnar skyddar vi oss under garagetaket. Vi bor i ett område där husen är stora med höga fönster och enorma dörrar. Vårt garage skulle kunna vara ett eget hus bara det. Men tyvärr har jag ingen nyckel in dit, jag har aldrig fått någon till vare sig garaget eller huset.

Det blåser i grannens lönn så att gula stjärnformade blad faller över häcken och skapar en stjärnhimmel på marken utanför vår dörr. Vassa regndroppar faller från gråsvarta moln.

Ett av de största molnen får mig att rysa till. Det ser ut som en varg som springer fram över himlen med öppet gap för att sluka de mindre molnen.

Jag spanar upp mot himlen och lyssnar på vattendropparna medan Jessie biter i sin pipgris. I bakgrunden hörs det kväkande

14

ljudet av grodor. Och när jag tittar ut över garageuppfarten och gatan ser jag hur grodorna skuttar överallt där ute i regnet. Jag börjar som vanligt fundera på varför de har kommit hit. Det är något som alla funderar på just nu, varför det är så många grodor överallt i Hejdafors. ”Vår stad har blivit invaderad”, säger de på nyheterna.

Det betyder att grodorna håller på att ta över hela stan och det stämmer verkligen. De hoppar runt i små grodarméer och erövrar fontänen på torget. De hoppar in på bageriet e­ ller sätter sig vid ingången till biblioteket och stirrar på folk, precis under skylten där det står: Här är alla välkomna! Och alla småungar sjunger ”små grodorna, små grodorna” tills deras föräldrar blir tokiga.

Regnet och grodorna gör att bilarna kör extra sakta på vår gata. En granne vevar ner rutan för att fråga om jag är utelåst.

Jag vet vad de tänker, en tioåring borde inte stå ensam på garageuppfarten när det regnar. I alla fall inte så ofta som jag gör. ”Nej, min hund ville gå ut”, säger jag och pekar på Jessie som pressat sig längst in under garagetaket för att inte bli blöt.

Hon fnyser åt regndropparna som stänker på hennes nos.

Grannen kör vidare och jag fortsätter att fundera på ­grodorna. ”Det börjar bli ett problem”, sa en reporter på nyheterna.

Och det har kommit naturforskare från världens alla hörn för att titta på grodorna och svara på frågor. ”Kan det vara ett grodår i år? Att fler grodor än vanligt har klarat sig från grodyngel till groda?” undrade reportern. ”Ja”, sa någon och ”nej”, sa en annan.

Men om man lyssnar och ser sig omkring så finns det

15

mycket som får en att misstänka att det är ett grodår. Till exempel kväker vår brevlåda, och jag släpper ut två grodor därifrån innan jag klättrar upp i äppelträdet. Det är svårt att klättra med blöta byxor och när jag tar tag i grenarna vräker ännu mer vatten över mig. Men det finns fortfarande äpplen kvar och det är bra sådana här dagar, när huset slänger ut mig före middagen.

När jag satt mig så bekvämt det går och ryckt åt mig ett äpple, ser jag att det är något annorlunda med huset rakt över gatan. Jag drar undan min blöta lugg för att se bättre. Förut stod det små färgglada våreldsblommor i fönstren, men de har bytts ut mot höga gröna växter. Som om någon försöker hindra mig från att kunna se in. Nu står där en forellbegonia, ett paraplyträd och någon sorts fönsterfikus. Och som vanligt när jag ser växter vet jag precis vad de heter, vad de behöver för att växa och en massa andra saker. Det bara finns där i huvudet, oavsett om jag har sett växten förut eller inte.

Bilen på uppfarten är också ny. Men det som fångar mig allra mest är ögonen. Inklämd mellan två krukor, som svämmar över av stora gröna blad, sitter en svart katt. Trots att jag är gömd uppe i trädet stirrar den på mig. Och när våra blickar möts skjuter den fram huvudet så att nosen stöter i glasrutan. Jag kan inte svära på det, men det ser ut som om katten ler.

16

kap i t e l 2

ELLIOT

j

ag har inte brytt mig så mycket om huset tvärs över gatan förut. Birgitta, som har bott där så länge jag kan minnas, ser man aldrig. Förutom när hon hämtar tidningen och kommer ut med en cigarett i mungipan, och med morgonrocken fladdrande bakom sig som ett segel som verkar vilja flyga iväg på helt andra äventyr. Men vad jag vet har hon ingen katt och definitivt inte en sådan bil som står där nu. Det är en bil som man kan fälla ner taket på. Birgitta har en rostig Saab. Hon måste ha flyttat utan att jag märkt något och jag kan inte förstå hur det har gått till. ”Kom Jessie!” ropar jag och hoppar ner från trädet.

Jessie är kvar under garagetaket. Hennes plastgris piper sämre nu när den är blöt, den pyser mest. Hon släpper den och ruskar på huvudet. ”Det är bara lite regn. Vi måste kolla in huset och se vem som flyttat in.”

Fast det är något lurt med alltihop och för en stund tänker jag att jag kanske borde låta bli. Men tänk om det har flyttat in någon som är lika gammal som jag? Någon som kan bli min kompis och som inte bryr sig om arga hus som spottar

17

ut barn. Och som inte bryr sig om att mitt hår växer som en vild och rödbrun lejonman tills jag själv tar saxen och klipper det. Som tur är har jag lite lockigt hår, så det syns inte hur ojämnt det är.

Jag har bara en kompis, förutom Jessie, och det är Ivan i min klass. Men han bor längre bort och jag kan inte cykla till honom själv, så det hade varit bra med en vän till. En som jag kan gå till när som helst. Jag måste helt enkelt undersöka saken, så jag lockar på Jessie som sträcker ut nosen och ruskar på sig igen. ”Spring mellan vattendropparna”, säger jag. Jag minns att någon har sagt det till mig, men jag kommer inte ihåg vem.

Till slut kommer hon äntligen och vi går förbi trädgårdstomten som står på vår gräsmatta. Han står med blicken vänd mot gatan och i handen håller han en lykta en bit upp i luften. Som om världen runtomkring alltid är mörk och ­behöver lysas upp.

Precis när vi ska korsa gatan kommer Elliot cyklande. Han tvärnitar så att vatten stänker upp på mina byxor som redan är genomblöta. Jessie gläfser och jag önskar att Elliot ska cykla vidare. Eller att en kraftig vind ska blåsa bort honom från mig, till hans eget hus. Han bor flera hus bort och vi är inte kompisar direkt, i alla fall inte längre. Men vi går i samma klass och lekte ibland när vi var yngre.

Han låter konstig när han säger mitt namn, elak och ­vis­­kan­de. ”Hej Lillo.”

Jag tittar längs gatan och undrar om han är ensam. Han har börjat umgås med jättarna i sexan.

18

”Vad gör du ute?” frågar han och låter plötsligt snällare.

Som om han har knappar han kan trycka på för att få fram olika effekter i sin röst.

Han tittar på mig med sina gröna ögon. Lärarna i skolan säger ofta hur speciella de är och många tycker att de är fina.

Jag tycker att de ser ut som ormögon. ”Är du utslängd?” frågar han och skakar bort regn ur håret.

Cykelhjälmen hänger på styret. ”Jag är ute med Jessie”, svarar jag. ”Du kan följa med mig hem, så kan vi göra något”, säger han. ”Det var länge sen, och du vet att du är som en bror för mig.”

Jag ryser och minns hur det blev förra gången. Det är ganska länge sedan nu. Då fick han mig att gå in i hans stora­ systers rum och lägga krossat knäckebröd i sängen. Jag vet inte hur han lyckades få mig till att göra det. På något sätt fick han mig att tro att det var en rolig idé. Men när hans syster kom hem och upptäckte smulorna och Elliot pekade på mig, blev jag skräckslagen. Hans syster brukar vara okej, men hur mycket jag än bönade och bad om förlåtelse så drog hon ändå ut mig i köket. Där hämnades hon genom att trycka in knäckebröd under tröjan på mig, för att sedan pressa sönder det mot skinnet. Brödet rev och rispade, men Elliot gjorde inget för att hjälpa mig. Han bara stod bredvid med de där gröna ögonen.

När jag började gråta så var det som om hans syster v­ aknade till och förstod vad hon höll på med. Hon bad mig om ursäkt och såg väldigt ångerfull ut. Det är nästan ännu värre, när någon först är elak och sedan ser ut som en ledsen hund. Elliot

19

ser aldrig ut att ångra sig när han gör något taskigt. Han ser snarare besviken ut när det tar slut för fort. ”Nej, jag vill inte följa med dig hem”, säger jag och sneglar mot katten som fortfarande sitter i fönstret. ”Okej”, säger Elliot och sparkar iväg en groda innan han cyklar vidare.

Grodan landar på rygg en bit bort och ligger helt stilla. Den fortsätter att vara stilla trots att jag vänder på den och det krävs mycket övertalning för att få den att ta ett skutt. Det är så det kan vara att möta Elliot, han gör en förlamad och det tar en stund innan man återhämtar sig.

20

kap i t e l 3

JESSIE SMITER

j

ag vänder ansiktet mot regnet och önskar att det ska tvätta bort Elliot. Tvätta bort hans spark på grodan, de gröna ögonen och hans obehagliga sätt att säga mitt namn. Jag vill undersöka huset mittemot istället för att tänka på honom.

Den sparkade grodan ser ut att vara okej nu. Den skuttar fram längs gatan mellan de överkörda grodorna som finns lite här och där. Jag räknar hur många platta grodor som ligger mellan mitt och kattens hus. Nio stycken. Men fem grodor lever och tar sig fram åt samma håll som jag vill gå. Det är bara kattens stirrande som får mig att tveka. Tills den plötsligt hoppar ner och försvinner. Då passar jag på att smita in och gömma mig bakom bilen.

Bilen är liten och röd och det ligger ett paket näsdukar i framsätet och ett gevär i baksätet! Jag hukar mig snabbt. Men så kommer jag på att geväret inte kan hoppa upp och skjuta mig av sig själv, så jag andas ut. Jessie trycker sig mot mina ben och sniffar på en groda som gör ett hopp så långt bort från henne som möjligt.

Då hörs en duns på motor­huven och sedan en på taket. Jag

21

tittar upp och ser rakt in i den svarta kattens gula ögon. Den sitter uppe på bilen och kikar ner på mig. Jag som alltid trott att katter hatar regn, men den verkar inte bry sig alls. ”Hej”, säger jag och blinkar mot regnet.

Det är någonting med katten som får mig att tro att den förväntar sig det. Den kisar som om den funderar på någonting.

Nyfikenheten blir som en myrflock i huvudet. Vem bor i huset förutom den här konstiga katten? Och varför ligger det ett gevär i bilen?

Katten reser sig plötsligt och hoppar ner. Det blir för mycket för Jessie som börjar skälla och rusar efter. Jag skyndar mig för att hinna med, men då känner jag något under skon, något som krasar. Jag lyfter foten för att se hur illa det är, och det är så illa det kan bli om man är en groda. Jag blir besviken på mig själv, jag har hittills lyckats undvika det här. ”Skit också, det var inte meningen”, säger jag.

Jag haltar ut till gatan och skrapar skon mot trottoar­kanten.

Grodmoset hamnar mitt framför en annan groda som försöker ta sig upp. Tänk om de kände varandra? Det är svårt att se om den levande grodan ser på mig eller på den döda kompisen. Grodors ögon verkar titta åt alla håll samtidigt. ”Förlåt”, säger jag, men sedan måste jag springa efter Jessie.

Hon har försvunnit runt huset och slutar inte skälla. Men trädgården på baksidan gör mig så förvånad att jag tvärstannar.

Allt det gröna slår emot mig: murgröna, buxbom, rosen­buskar med halvvissna rosor och en vildvuxen gräsmatta. ­Jessie tystnar och sniffar runt i rabatten efter doftspår från katten. Så jag passar på att kolla in trädgården ordentligt. Här kanske jag kan få klippa gräsmattan. Jag brukar klippa åt g­ rannarna

22

för att få ihop pengar, som jag sedan cyklar och handlar mat eller godis för. Jag har till och med fått ihop pengar till min cykel. Det är en mountainbike som jag köpte av en granne till min kompis Ivan, när min gamla cykel var så liten att jag slog knäna i styret. Nu kan jag äntligen cykla till skolan igen och på cykelslingan i skogen.

Men om jag får klippa den här gräsmattan kommer den att bli en utmaning. Den är inte bara vildvuxen, den är stor också. Där finns till och med en porlande damm gömd i det höga gräset. Fontänen i mitten av dammen föreställer en fisk som sprutar vatten ur munnen. Fisken är gammal och sliten och har bara ett öga. Där det andra ögat suttit gapar ett hål som fyllts av grönt vatten och smuts. Jag kikar ner i dammen, den är full av grodor.

Det var nog hit den ihjältrampade grodan var på väg, till de andra grodorna. Men det är inte helt säkert, vissa grodor skuttar förbi. De kämpar sig istället vidare genom trädgården. Mot de höga pilträden som står vid trädgårdsgränsen och droppar av regn. I ett av träden hänger en gunga i långa rep och det kittlar i magen bara av att titta på den. Hade det inte regnat så mycket hade jag nog provat den.

Jag drar med handen över en rosenbuske och då händer det som händer ibland: rosorna får klarare färger än förut. Men det är såklart inbillning. Ingen kan göra något sådant. Det är bara jag som har väldigt vild fantasi.

Jessie börjar skälla igen och hoppar upp och ner vid ett fönster till husets inglasade veranda. Katten sitter på ett bord på insidan och slickar av sig, som för att retas. Hur kom den in? Dörren till verandan är stängd. Men så ser jag att den har

23

en kattlucka och tyvärr ser Jessie det också. Hon springer rakt fram till luckan och innan jag hinner stoppa henne är hon inne. Katten hoppar ner från bordet och in genom en ny lucka i dörren som leder in till själva huset. På en sekund är både katten och Jessie borta. Jag försöker tänka ut något snabbt, jag måste ju få ut Jessie därifrån.

Försiktigt känner jag på handtaget till verandan, dörren är olåst. Regnet smattrar på taket och en fluga surrar mot en av fönsterrutorna när jag går in. Verandan är helt tom förutom bordet och en enormt stor korgstol med en fluffig kudde. På väggen hänger ett hjärta i keramik där det står: ”Det är så skönt att göra ingenting och sedan vila efteråt.”

Jag andas djupt och knackar på dörren in mot huset. ”Hallå!” ropar jag och knackar igen, lite hårdare.

24

kap i t e l 4

DÖDA DJUR

j

ag knackar flera gånger men ingen öppnar. Den instängda flugan har hamnat längst ner i ena hörnet av ett fönster och verkar ha gett upp. Jag borde hjälpa den att komma härifrån, men istället trycker jag ner dörrhandtaget. Dörren är låst.

Men så säger rösten inom mig att jag ska känna på hand­taget en gång till. Ibland hör jag en röst som liksom pratar med mig när något viktigt håller på att hända. Eller när jag behöver hjälp med att bestämma mig för något. Min kompis Ivan säger att han inte hör någon sådan röst och att jag är konstig som gör det. Han tror att det är min vilda fantasi som pratar. Innan han sa det så trodde jag att alla hade en sådan röst. Jag har hört min så länge jag kan minnas. Och oavsett om den finns eller inte så brukar den säga saker som hjälper mig. Så nu trycker jag ner handtaget en gång till. Då klickar det till och dörren öppnas, samtidigt som den instängda flugan börjar surra mot rutan igen.

Jag går in i en mörk hall och är på väg att rusa tillbaka ut när jag möts av flera svartglänsande ögon. Men istället står jag som fastklistrad på dörrmattan. Överallt på väggarna stirrar ögonen på mig. Ögon som tillhör älg, hjort, vildsvin,

25

rådjur och till och med ett lejon. Men djuren lever inte, de är uppstoppade. Då förstår jag varför det ligger ett gevär i bilen: personen som bor här är jägare. Lejonet har gapet öppet som om det ryter och rådjuret bredvid ser nervöst ut. ”Vem bor här egentligen?” frågar jag och tittar på älgen.

Det ser ut som om den lyfter överläppen och ska svara.

Men så hör jag Jessie från någonstans långt in i huset, hennes tassar smattrar mot ett hårt golv. ”Hallå?” ropar jag.

Jag får inget svar och jag funderar på om jag ska gå in eller vänta utanför tills någon kommer hem. För det är väl ingen hemma? Då skulle den ju ha visat sig nu med tanke på allt oväsen från Jessie, som blir ännu värre när något trillar i golvet och hon börjar skälla igen.

Jag trampar av mig skorna och tittar samtidigt på de stora gummistövlarna och tofflorna som står i hallen. Jag kan inte låta bli att sticka in foten i en av tofflorna och då skrattar jag till. Den är så stor att jag knappt kan lyfta den. Och när jag sätter andra foten bredvid gummistövlarna så når stövel­ skaftet mig till ovanför knäna. Plötsligt känns det som om någon tittar på mig och jag vänder mig om. Men allt som finns där är de uppstoppade djuren på väggarna.

Jag tar mina egna skor i handen, så att de inte ska synas i hallen om någon kommer hem. Sedan går jag in i ett kök där det står flyttlådor längs väggarna och disk på diskbänken. På väggen hänger ännu en keramiktavla: ”Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.” Och på köksbordet, bredvid ett fruktfat som svämmar över av stora gyllene äpplen, ligger en ensam frukostbulle i en brödkorg. Jag har aldrig sett äpplen med

26

sådan färg förut. De ser ut att vara gjorda av glas.

Jag hör hur Jessie springer runt någonstans samtidigt som jag tar upp ett äpple, det är tungt och fyller hela min hand. Det luktar som ett riktigt, men färgen är verkligen annorlunda.

Jag lägger tillbaka det på fruktfatet och fortsätter titta runt i köket. På fönsterbrädorna trängs höga gröna krukväxter.

Precis som förut när jag såg dem utifrån, får jag känslan av att någon vill gömma sig här inne. Jag känner på ett blad till ett paraplyträd, det är glansigt och mörkgrönt. Någon tar väl hand om växterna. Men ingenstans i hallen eller i köket finns det spår av att det bor barn i huset. Inga barngrejer, skor eller så. Det gör mig besviken, då bor här bara vuxna. Eller kanske bara en vuxen som gillar att skjuta djur. ”Jessie!” ropar jag.

Hon kommer farande in i köket med svansen som en propeller och med något i munnen. En nalle! Kanske bor det barn här i alla fall. ”Vi måste gå ut. Det är olagligt att gå in så här”, säger jag.

Då hör jag ett ljud, en nyckel stoppas in i ett lås och ytterdörren öppnas och slår igen. En röst harklar sig. ”Tove!” ropar den.

Katten kommer genast trippande förbi oss. Den jamar och springer bort mot hallen. Jessie börjar morra, men jag lägger handen på hennes rygg. Som tur är har hon nallen i munnen och kan inte skälla.

Personen som kommit in slänger ifrån sig nycklarna, går med tunga steg och hostar. Bara riktigt stora lungor kan göra det där dundrande ljudet. Det får mig att dra med mig Jessie längre in i det mörka huset.

27

När vi har tagit oss ut ur köket står vi i en ny hall. Den saknar möbler förutom en stor spegel på väggen. Längre fram finns en dörr in till en klädkammare och där hänger det stora skinnkläder som släpar i golvet. Vi går in och jag drar försiktigt igen dörren efter oss. Det blir kolsvart och det luktar starkt av skinnkläderna. Jag hör att rösten är nära, i köket kanske, och den pratar med katten. En som skjuter djur pratar väl inte med katter?

En svag strimma av ljus letar sig in mellan golvet och dörren och ögonen börjar vänja sig vid mörkret. Då ser jag något fruktansvärt! Uppe på hyllorna ligger det något runt som ser ut som människohuvuden! Och något blänker till där uppe.

Jag snubblar och råkar ta tag i en av de stora skinnjackorna.

Den ramlar ner och galgen skramlar och gungar fram och tillbaka på klädstången. Jag håller andan och lyssnar, rösten i köket har tystnat.

28

kap i t e l 5

EN ARM FULL AV TATUERINGAR

d

et hörs ingenting från köket längre och det gör mig orolig. Jag tittar på hyllorna ovanför mig. Är det verkligen huvuden som ligger där uppe? Jag håller om Jessie och undrar varför det är så tyst. Har mannen gått ut igen?

Det går en lång stund och både jag och Jessie blir rastlösa.

Om han där ute hörde när jag drog ner skinnjackan hade han kommit nu. Eller så har han ett enormt tålamod och står precis utanför, beredd att fånga in mig så fort jag öppnar dörren.

Jessie buffar mot mitt ben. Hon har fortfarande nallen i munnen, den måste vara dyngsur nu. Jag är också fuktig av regnet förut, mina kläder klibbar mot kroppen och jag fryser. ”Ska vi smyga ut?” frågar jag och Jessie viftar genast på svansen. ”Men lova att vara helt tyst!”

Hon reser sig, svänger ett varv runt sig själv och fnyser.

Så jag öppnar dörren sakta och tyst. Hallen är tom och jag funderar på om det finns någon mer utgång än den vi kom in genom. Eller om vi måste gå genom köket igen. Det är alldeles mörkt åt andra hållet och jag är inte sugen på att gå ditåt.

Jessie håller sig tätt bakom mig när vi smyger mot köket,

29

och när jag stannar på tröskeln kikar hon fram mellan mina ben. En man sitter med ryggen åt oss. Han är väldigt stor, precis som jag misstänkte. Katten ligger på bordet och blir klappad av en gigantisk hand som har en ring på ena fingret.

Om jag hade haft den ringen på mig när jag är på badhuset, hade jag sjunkit som en sten.

Armen som vilar på bordet är full av tatueringar. En före­ ställer en orm som försvinner in under tröjan.

Jag tänker att om vi smyger riktigt tyst kan vi nog ta oss förbi utan att märkas. I alla fall en bit och sedan får vi rusa ut om han upptäcker oss. Det snurrar i huvudet. Jag har glömt att andas och drar in luft så tyst jag kan.

Precis när vi är bakom hans rygg och bara har några få steg kvar för att komma till hallen med ytterdörren, ser jag något som får mig att tveka. Hans rygg hoppar så som ryggar gör när man gråter och han snörvlar. Antagligen tycker Jessie att det är ett hotfullt ljud, eller så är det katten som retar henne på något sätt. Hon morrar och mannen flyger upp ur stolen och vänder sig om. Han slår nästan huvudet i taket. En jätte!

Jag backar, Jessie skäller och katten hoppar ner på golvet.

Mannen har rött hår, mycket ljusare än mitt, och skägg i ­samma ljusröda färg. Hans ögon är arga och lite rödgråtna, men ändå isande blå. I alla fall först, men det är som om de mörknar mer och mer och blir grå som himlen när det drar ihop sig till oväder. ”Vad i helvete gör du här?” frågar han med en röst som mullrar som en åskknall så hård att jag dunsar på rumpan på köksgolvet.

30

kap i t e l 6

ÅSKA

j

ätten sliter till sig en bit hushållspapper och snyter sig samtidigt som jag reser mig. ”Vem är du och hur kom du in?” frågar han och låter lite mindre arg.

Han ser nog hur rädd jag är. Och jag blir ännu mer rädd när det plötsligt smäller till av en riktig åskknall utanför. En blixt lyser upp fönstret och kastar ljus över jättens ansikte.

Jessie springer flera varv runt sig själv medan blixten följs av ytterligare en åskknall som får både mig och jätten att rycka till. Den enda som inte verkar bry sig är katten. Den stirrar på oss medan svansen sveper fram och tillbaka. ”Jessie sprang in”, säger jag. ”Va?” säger jätten. ”Min hund sprang in genom kattluckan och jag gick in för att hämta henne. Jag var rädd för att hon skulle förstöra något.”

Precis när jag säger det tar Jessie nallen i munnen och ruskar på huvudet så att de små nallearmarna slänger hit och dit. ”Muffins!” säger jätten. ”Nej tack”, svarar jag.

31

Jätten höjer ena ögonbrynet. Han ska nog skjuta laser­ strålar med ögonen, så jag drar mig bakåt några steg till. Men det kommer inga strålar, han ler istället. Lite snett, med halva ansiktet. ”Nallen som din hund biter i, han heter Muffins”, säger jätten. ”Okej”, säger jag och sätter mig på huk framför Jessie. ”Loss Jessie! Släpp Muffins!”

Det syns att hon blir förvirrad, hon råkar nämligen älska muffins. Det och scones är det enda jag kan baka och nu tittar hon med ögonen i kors ner på nallen i sin mun. Jätten tar ett kliv mot henne. Nu kommer han säkert att göra mos av Jessie, på samma sätt som jag gjorde mos av grodan utanför. Sedan kommer han att pumpa upp henne med en cykelpump och hänga henne på väggen med de andra djuren.

Men istället för att skada Jessie sätter sig jätten på huk bredvid mig. Köket och säkert hela planeten lutar åt hans håll när han sträcker fram handen mot henne. ”Släpp!”

Då händer något fantastiskt, Jessie släpper nallen! Hon brukar inte släppa något direkt när man säger till henne. Hon ser själv förvånad ut. ”Hur gjorde du det där?” frågar jag.

Jätten ler igen och hans ögon har fått tillbaka den blåa färg­ en. Han håller i den blöta och tilltufsade nallen, den är så liten i hans hand. ”Kommer du att göra oss illa?” frågar jag.

Då skrattar han rakt ut. ”Skulle aldrig falla mig in.”

32

Vi ser på varandra under ännu en blixt och en smäll, och ingen av oss rycker till. ”Om du inte har onda avsikter?” säger han. ”Då kan jag inte garantera något.” ”Vad heter du?” frågar jag. ”Tor”, svarar jätten.

33

kap i t e l 7

ELDEN

”v

ad heter du själv?” frågar Tor och reser sig upp.

Jessie slickar mig i ansiktet och lägger en tass i mitt knä.

Tors ben är långa som träd framför mig och spännet på hans bälte ser ut som en sol. ”Jag heter Lillo och det här är Jessie, min hund”, svarar jag. ”Jaha, jag trodde det var ett marsvin”, säger Tor och blinkar med ena ögat.

Jessie ruskar på huvudet.

Just då blixtrar det och smäller så hela huset skakar. Jag blir så rädd att jag skriker och kastar mig över Jessie för att trycka ner ansiktet i hennes päls. När jag vågar titta upp ser jag ett rött sken, så starkt att köket ändrar färg. Det kommer utifrån.

Både jag och Tor går fram till fönstret. Det jag får syn på där utanför gör mig både förvånad och skräckslagen. ”Mitt äppelträd!” ropar jag. ”Blixten har slagit ner i det!”

Elden har just tagit fart och lågorna dansar runt stammen.

Jag rusar mot hallen. Mina skor glömde jag kvar i Tors klädkammare, så jag får springa ut på gatan i strumporna. En knastrande eld håller på att sluka hela trädet. Hettan ­bränner

34

på kinderna när jag kommer nära. Jag ropar på hjälp och ser mig omkring efter något att släcka elden med, men det finns i­ngenting som kan hjälpa mig. Tor kommer också ut­ springande. ”Vi måste släcka elden så den inte sprider sig till huset!” ropar han.

Det har slutat regna nu, men trädet är blött och fräser när elden kastar sig över de blöta bladen. Trots det blöta fortsätter trädet att brinna och allt jag kan göra är att stå där och se på.

Se hur elden härjar och samtidigt reflekteras i fönstren på mitt hus, så att de ser ut som flammande ögon.

Tor rullar ut en vattenslang från sitt garage. Lågorna har gjort hans kinder röda och han har de höga gummistövlarna på sig. Jätte, jägare och brandman!

Några grannar kommer ut. Jag känner en hand på min axel, en som rufsar runt i mitt hår. Tor har elden under kontroll, så det finns inget de kan göra och till slut är den släckt. Kvar på marken ligger några spruckna äpplen, och en svart trädstam sticker upp ur gräsmattan som också blivit bränd.

Varför mitt äppleträd av alla träd på hela jorden? Det var inte bara ett träd. Det var mitt fort, mitt gömställe och en mycket bra plats att tänka på. Och min middag ibland. Jessie tar ett äpple i munnen och lägger det vid mina fötter. Hon vill vara snäll, men jag börjar gråta. Tor sätter sig på huk bredvid mig. Och än en gång får jag känslan av att hela världen lutar åt hans håll. Trädgårdstomten på gräsmattan välter, den svimmade nog.

Grannarna säger att det var tur att Tor var så snabb med vattenslangen. En tycker att det är märkligt att trädet kunde

35

brinna, trots regnet. Någon frågar om Tor är nyinflyttad.

Deras tjatter blir suddigt och otydligt precis som mitt träd, som inte finns längre. ”Ska jag följa med dig in och prata med dina föräldrar?” frågar Tor och reser upp trädgårdstomten.

Grannarna har rufsat klart i mitt hår och dragit sig tillbaka in i sina hus. Hans fråga får mig att gråta ännu mer och jag skakar på huvudet. ”Vi måste berätta vad som hänt här. Varför kommer ingen ut? Är det någon hemma?”

Jag svarar inte. Stirrar bara ner på äpplet och på en ensam groda som skuttar över den sotiga gräsmattan. Tor går och knackar på min dörr. Jag håller andan, men huset reagerar inte.

Ingen öppnar och jag vet hur det känns. Det är som att knacka på dörren på en sten. ”Hallå?” ropar Tor, men ingenting händer. ”Äsch, kom in till mig igen så ska du få en torr tröja.” ”Och strumpor”, säger jag och sträcker fram min ena blöta fot. ”Det kan vi säkert ordna”, säger han.

Han går och jag följer efter. ”Och här står båda mina dörrar öppna”, säger han. ”Det var slarvigt av mig.”

Jag dröjer kvar utanför eftersom Jessie ställer sig på trappan upp till Tors veranda och morrar ut mot trädgården. I halvmörkret ser jag en märklig varelse, som liksom svävar genom det höga gräset. En lång person med silvrigt hår och en silvrig kappa. Men jag hinner inte förstå vad det är innan varelsen försvinner mellan träden och är borta. Jessie går ner ett steg

36

och vädrar i luften. Hon nosar lite på trappan. Men så vänder hon sig om och tittar på mig med viftande svans. ”Vad var det där, Jessie?” ”Voff”, svarar hon.

Jag måste ha sett fel. Det är mina ögon som ser underliga saker efter det starka ljuset från elden. Efter en sista blick bort mot träden, där det fortfarande är tomt, går vi in.

37