TALANGER OCH SVENSK IDROTT
SÅ VINNER VI IGEN
PATRIK BRENNING
Så vinner vi igen
SÅ VINNER VI IGEN
PATRIK BRENNING ATT UTVECKLA
TALANGER OCH SVENSK IDROTT
Så vinner vi igen – att utveckla talanger och svensk idrott © Patrik Brenning och Volante 2024
Volante
Stora Nygatan 7 111 27 Stockholm www.volante.se
Omslag: Paolo Sangregorio
Inlaga: Richard Persson/RPform
Tryckt hos Balto Print, Litauen 2024 Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-7965-352-1
Till alla mina tränare (Jonas Odland, Anders Rydeman, Staffan Verho, Johnny Andersson, Ulf Bjöns, Mats Hedin med flera) och pappa som alltid skjutsade.
6.
7.
8.
förord
Nästan alla svenskar har någon koppling till idrottsrörelsen. Vi är idrottare, idrottsföräldrar, ledare eller åskådare.
Oavsett vilken grupp du tillhör har du anledning att vara uppmärksam nu.
Till dig som är idrottare: Vilken är den bästa vägen till världstoppen?
Till dig som är förälder: Hur hjälper du ditt barn som älskar sin idrott? Vad vill idrotten med ditt barn? Vilka värden ser andra i honom eller henne?
Till dig som är ledare: Hur tar du ansvar för att hela din träningsgrupp får bästa möjliga idrottsfostran? Hur maximerar du deras lust och lärande? Hur ser du till att de får chansen att leva sin idrottsdröm och blir så bra som de bara kan bli?
Till dig som är åskådare: Hur ska vi svenskar få en ny magisk fotbollssommar? En ny oförglömlig idrottsvinter? Vad ska vi göra för att få fylla parkerna, barerna och fontänerna med jublande blågula supportrar igen?
Svaren kommer i den här boken. Och det är viktigt att du tar dem till dig.
För någonting har hänt med svenska idrotten. Eliten tappar i konkurrenskraft, bredden förlorar utövare och i media rapporteras det om barn som kommer i kläm.
Detta samtidigt som larmen om en skenande svensk ohälsa till följd av stillasittande barn avlöser varandra.
En stark svensk idrottsrörelse är med andra ord mer angelägen än någonsin.
Idrottsrörelsen finansieras varje år med omkring 16 miljarder kronor av dina och mina skattepengar för att möta de här utmaningarna. Motkravet är kort sammanfattat att den ska leverera på tre punkter:
• lägga grunden för svenska framgångar på elitnivå inom vuxenidrotten
• skapa samhällsnytta
• erbjuda en meningsfull fritid för barn och vuxna.
Det är betydelsefulla mål alla tre, men resurserna är inte oändliga. Så vad ska prioriteras?
För att producera sportsliga framgångar krävs utvecklingsmiljöer i världsklass. Vi måste se till att ge de största talangerna det absoluta bästa stödet för att kunna tävla mot och besegra konkurrenter från betydligt större och många gånger rikare länder.
Länge var Sverige också en världsledande idrottsnation men plötsligt talas det nu om kris i fotbollen och en blödande ungdomsverksamhet i ishockeyn samtidigt som gamla individuella nationalsporter som tennis och på herrsidan alpin skidåkning, simning och längdskidåkning söker med ljus och lykta efter nästa arvtagare.
När tre danska forskare 2024, på uppdrag av Sveriges regering, tog fram en analys av svensk idrott satte de ord på utvecklingen.
De konstaterar att svensk idrott fortfarande är konkurrenskraftig men att vi har tappat i ett antal idrotter vi tidigare var framgångsrika i, och att det i dag finns färre olympiska sporter där vi har chans att ta medaljer.
»Några av de mest framgångsrika individuella idrotterna, framförallt tennis, har upplevt en monumental nedgång.«
Forskarna beskriver hur den svenska idrotten försvagats under 2009–2019, att toppen blivit smalare och att Sverige i dag underpresterar i konkurrens med jämförbara länder.
Från att ha tävlat med Finland om titeln som Nordens bästa idrottsland har vi nu halkat efter såväl Norge som Danmark i många idrotter. I herrarnas ishockey är vi redan bakom Finland och i såväl handboll som fotboll lika med, eller efter, Danmark.
Forskarnas slutsats är att Sverige i framtiden kommer få svårt att möta konkurrensen i en internationell kapprustning som pågår kring idrotten.
Men hur ska trenden vändas när våra toppligor i de stora lagsporterna dessutom halkar längre och längre efter ekonomiskt? När de demokratiska reglerna inom den svenska föreningsidrotten ovanpå det hindrar utländska investerare från att komma in med nytt kapital?
Svensk professionell elitidrott skriker i dag efter mer resurser, mer avancerade tekniska hjälpmedel och bättre utbildade ledare.
För att skapa samhällsvärden måste idrotten samtidigt värna det demokratiska. Här handlar det om att erbjuda en välkomnande miljö för alla som kan främja folkhälsan, utbilda unga i demokratiska principer och skapa skatteintäkter samt arbetstillfällen.
Men i dag är våra barn till stor del stillasittande, folkhälsan försämras och situationen kan bara beskrivas som en tickande bomb.
När det kommer till suicidtalen har de sjunkit stadigt sedan 1970-talet i alla åldersgrupper – utom bland unga. Samtidigt mördas barn i gängskjutningar kring idrottsplatser där deras gamla lagkamrater också rekryteras.
Här är behovet av idrott akut och breddföreningar, vars främsta syfte är att skapa glädje och rörelse, till skillnad från elitföreningarnas ambition att fostra elitspelare, inte minst i storstäderna ropar efter fler ledare och mer stöd.
För att erbjuda en meningsfull fritid måste svensk idrott skapa en lekfull, förlåtande och välkomnande kultur för de som önskar det – men också en tävlingsinriktad och spetsad verksamhet för de som drivs av sådant. Den måste bli individanpassad – i stenhård konkurrens med datorspel och sociala medier-algoritmer som utvecklats för att bli experter på just det.
Idrotten kan inte heller möta dig genom en skärm i soffan utan behöver stora fysiska ytor, och ofta i områden som i urbaniseringens fotspår blir allt mer trångbodda.
Hela idrottsrörelsen talar också om en utbredd anläggningsbrist.
Så vad är viktigast? Var ska vi lägga våra pengar?
Problemet är att idrotten måste lyckas med alla de här utmaningarna – samtidigt.
Känns det hopplöst? Ja, det ser faktiskt hopplöst ut.
Alla kurvor pekar åt fel håll, regeringen höjer tonen mot idrotten och bland beslutfattare i Sveriges kommuner växer en skepsis mot att idrottsrörelsen ska kunna leverera sitt uppdrag. En känsla som, om den även får fäste nationellt, kan komma att hota rörelsens finansiering.
En potentiell dödsstöt för idrottsrörelsen som den ser ut i dag.
Men som tur är finns det en lösning. Boken du just nu håller i din hand har ett svar på hur svensk idrott ska kunna bädda för elitframgångar, skapa samhällsnytta och erbjuda en meningsfull fritid för barn och vuxna.
Samtidigt.
Även om målet bara är att få roligare VM-upplevelser framför teven och firande får bada i fontänen på Sergels torg (eller i Poseidon i Göteborg eller var du nu kommer ifrån) eller om du mer är fokuserad på hälsa så hänger problemen ihop och vägen framåt är densamma.
Men för att vi verkligen ska förstå framgångsreceptet krävs en liten omväg dit.
Vi måste först inse varför svensk idrott utvecklats som den gjort och blottlägga de stora missförstånden som ligger till grund för allt. Men
också ta in de konsekvenser det här har fått för våra barn, våra talanger, våra vuxna elitutövare och vårt samhälle.
Vi åstadkommer det här genom att tillsammans vandra genom elitakademiernas tillkomst, spontanidrottens död och svensk idrotts kommersialisering för att komma fram till lösningen på den ultimata ungdomsidrotten.
För den ligger där och väntar på oss, vid vägens slut.
Väl framme kommer vi dock mötas av en jobbig insikt. Att skatten vaktas av nationella och internationella krafter som är redo att slåss för att skydda dess hemlighet.
Det kommer att bli en hård kamp men svensk idrott har ingen tid att förlora. Så låt oss börja promenera.
Låt oss ta reda på hur vi vinner igen.
Så, var gick det snett?
När
vi var vinnare
»Är det någon av er som minns tennisspelaren Kent Carlsson?«
Så inleder Peter Mattsson – vid tillfället ansvarig för Riksidrottsförbundets (RF) och den svenska olympiska rörelsens stora framtidssatsning Elitidrott 2030 – en föreläsning under flaggan Ted Talk.
Tennisspelaren Kent Carlsson var i december 1988 rankad som hela världens sjätte bästa manliga tennisspelare. En otrolig bedrift som i dag hade gjort honom till en av vårt lands allra mest berömda idrottare.
Problemet 1988 var bara att det fanns två svenskar före Carlsson på rankningen, Mats Wilander och Stefan Edberg på plats ett respektive fem. Bakom trion fanns dessutom ytterligare åtta blågula spelare samtidigt på topp 100 i världen.
I boken När vi var bäst, där författarna Ulf Roosvald och Mats Holm kartlägger svensk tennis storhetstid, beskrivs hur allt började med att en kronprins förälskade sig i sporten på slutet av 1800-talet. Men det stora skälet bakom framgången under de gyllene åren drygt 80 år senare tillskrivs sedan en snabbt växande idrottsrörelse och »en exceptionellt lång period av social utjämningspolitik som gjorde att fler fick chans att lära sig den till en början exklusiva sporten«.
Tack vare ett nära samarbete mellan alla delar i samhället (den breda folkrörelsen, den politiska makten och näringslivet) blev tennis sporten för alla. Oavsett samhällsklass.
Björn Borgs mor var till exempel dagmamma och hans pappa arbetade på en herrekipering i Södertälje när sonen började spela tennis (efter att pappan vunnit en tennisracket under en bordtennisturnering).
Inspirerade av Borg kom sedan namn som Mats Wilander, vars pappa jobbade i industrin i småländska Torpsbruk där Wilander inledde karriären på en handmålad tennisbana på en gammal parkeringsplats, och polissonen Stefan Edberg vars hemstad Västervik i den amerikanska tennisboken Tough draw elakt beskrivs som »en stad med så djup alkoholism att det står taxistolpar var femte meter till hjälp åt de berusade invånarna«.
När spelarna från det osannolika succéåret 1988 intervjuats om framgången har flera också tryckt på betydelsen av att de var så många. Det skapade en sammanhållning, en social samvaro, ett skyddsnät och en sparring som ingen annan nation kunde matcha.
Dessutom delade de hela tiden med sig av taktiska tips.
Intressant är också svenskarnas olikheter.
Växjösonen Mats Wilander stack ut med sitt taktiska sinne (och sina poetdrömmar), eleganten Stefan Edberg från Västervik med sitt serveoch volleyspel och Eskilstunas Kent Carlsson med sin tunga topspin som gjorde honom närmast ostoppbar på grus.
Detta samtidigt som Mikael Pernfors från Malmö tog två tunga titlar på hardcourt och den unge hårtslående Lundapojken Magnus Gustafsson var på frammarsch bakom den absoluta toppen.
På rankningens topp 100 någon gång under 1988 fanns dessutom Anders Järryd från Lidköping, Joakim Nyström från Skellefteå, Peter Lundgren från Kramfors, Jonas Svensson och Christian Bergström från Göteborg, Ulf Stenlund från Falun, Niclas Kroon från Karlstad, Jan Gunnarsson från Olofström och Tobias Svantesson från Malmö.
Anledningen till att chefen för Riksidrottsförbundets och Sveriges Olympiska Kommittés (SOK) stora elitsatsning Peter Mattsson lyfter fram Carlsson som exempel i sitt Ted Talk är också för att visa på bredden bakom vad som senare kom att kallas »det svenska tennisundret«.
E ftersom ingen tränare hovrade över dem hela tiden spelade de också något okonventionellt. De följde i Björn Borgs fotspår, som ändrade sporten med sin tvåhandsbackhand. Att vara annorlunda och ändra rådande norm är också vanligtvis vad som krävs för att bli bättre än alla andra, säger Mattsson.
Beskrivningen kan också appliceras på alla de svenska idrottsfenomen som bildade de mytomspunna 56:orna och placerade Sverige som en världsnation inom den internationella idrotten. Alpinesset Ingemar Stenmark, snorfantomen i längdspåret Thomas Wassberg, sprintern Linda Haglund och brottaren Frank Andersson.
Alla var de födda 1956 och nådde världstoppen efter att ha fostrats i den svenska folkrörelsen präglad av amatörledare, rörelseglädje och timme efter timme av spontanidrott.
Där utövarna till stor del skolade sig själva.
I dag är svensk tennis en spillra av sitt forna jag. På världsrankningen i juni 2023 är Mikael Ymer ende svensk på 56:e plats. Månaden senare stängs han av för upprepade brott mot dopningsreglementet varpå han väljer att avsluta sin tenniskarriär.
Kvar står svensk tennis utan en enda vettig internationell seniorspelare på herrsidan.
Hur gick vi från världsledande till det här?
En förklaring är en barndom som förändrats radikalt för svenska barn. En annan uppfattningen att svensk idrott i dag består av en motsättning. En kamp mellan bredden och eliten som format svensk idrotts utveckling.
Om svensk idrott ska klara av att konkurrera internationellt måste vi spetsa vår idrottsutbildning. Inom svensk idrott har också mer resurser flyttats till elitutvecklingen.
Något som i sin tur skapat en djup konflikt inom hela idrottsrörelsen.
Bredd mot elit
I målet står Thomas Ravelli, framför honom försvarar Roland Nilsson, i mitten krigar Stefan Schwarz och längst fram står Tomas Brolin i gul tröja och blåa byxor. Det är VM i fotboll.
Bara de två meningarna väcker minnen och känslor hos miljoner svenskar. Kanske minns du också den här sommaren?
Den sista gruppspelsmatchen där Sverige är pressat att nå ett bra resultat för hålla slutspelsdrömmen vid liv. Om du är riktigt nördig kanske du till och med kommer ihåg den massiva svenska inledningspressen och de många frisparkslägena som i den 32:a minuten till sist leder till ledningsmålet.
Kennet Andersson mot Brasilien? Nej, Johnny Ekström mot Costa Rica.
För det här är VM 1990 och inte 1994. Ett mästerskap som slutar med att Costa Rica skickar hem de svenska landslagsspelarna genom att vända 0–1 till 2–1.
Praktfiaskot leder till en nationell fotbollskris men det är inte målen på planen som ska komma att ligga till grund för den största förändringen. Det är hemresan därifrån.
På en tågresa genom Italien hamnar nämligen nytillträdde Uefapresidenten Lennart Johansson i diskussion med chefen för statliga Tipstjänst Richard Frigren om hur svensk fotboll ska räddas. Resultatet av deras samtal blir initiativet »Tipselit« där Svenska spel åtar sig att finansiera lönerna för de svenska elitklubbarnas juniortränare.
Satsningen sjösätts redan 1992 och med tiden kommer stödet, trots viss kritik från klubbarna i de två högsta serierna, att utökas till att 2015 även nå föreningar under eliten. 2017 var till exempel hela 60 klubbar med i nätverket.
Ett initiativ som tio år senare får en lillebror.
Den 17 augusti 2002 startar Svenska ishockeyförbundet en utredning av sin utbildningsverksamhet. Anledningen är upplevelsen att Sverige halkar efter.
I hockeyns fall handlar det om att juniorkronorna inte kan hävda sig i mästerskapen för 18- och 20-åringar. Efter fyra silvermedaljer på fem mästerskap 1992 till 1996 har Sverige hamnat utanför pallen i sex raka JVM.
Det i sin tur skapar en oro – att svaga juniorer också kommer innebära dåliga seniorer – på ishockeyförbundets kansli ett stenkast från Globen.
En formell modell för all juniorutveckling formuleras därför; den sportsliga kvaliteten på elitjuniorer och hockeygymnasiespelare ska höjas och målet att öka rekryteringen av ungdomar till ishockeysporten formateras.
En nyckel till framgång som identifieras i vad som kommer att kallas för »Juniortemautredningen« är det svenska skolsystemet.
Rekryteringsinsatser inleds därför i grundskolan, satsningar på ishockeyprofiler på högstadiet skissas upp och elitishockeygymnasierna spetsas.
Tanken är att med hjälp av skolorna fylla tomma ishallar på dagtid för att på så sätt ge svenska talanger ännu mer isträning.
Här finns också själva grundtanken bakom vad förbundets experter ser som lösningen på talangproblemen: de spelare som redan är längst fram ska träna ännu mer och ännu bättre.
Bra ska även inom ishockeyn bli bäst.
Hockeysporten ökar samtidigt också sin kontroll över de aktiva. Istället för att förorda spontan- eller multiidrottande rekommenderas hemläxor i ishockey. Issäsongen för 15–16-åringar ska vara upp till elva månader om året.
För att uppfylla målen utarbetas också utbildningsmaterial till klubbarna: »Ishockeyns ABC«. Där rekommenderas fyra veckovisa ishockeyaktiviteter (träning och match) för barn mellan sju och åtta år. När barnen blir nio ska de öka till mellan fem och sju.
Matcherna på helgerna på juniorsidan förändras samtidigt till sammandrag med tre drabbningar för att härda spelarna och utveckla dem i uthållighet och tuffhet. I samband med det här vill förbundet även regelmässigt spegla seniorreglerna, med samma bedömningsnivåer på juniorsidan.
Förbundet bestämmer sig också för att jobba aktivt för att junior-VM för spelare upp till 20 år ska börja tv-sändas, för att därigenom höja statusen på juniorishockeyn.
I stort sett samtliga beslut i utredningen har det gemensamt att all form av elitutveckling flyttas ner i åldrarna, där utbildningen nu kvalitetssäkras redan från sju års ålder med fokus på det fysiska spelet och att bli bättre på att göra mål.
Konsekvensen är samtidigt att högstadieungdomarna blir ensportare med bara en idrott på schemat och juniorerna att jämföra med seniorspelare. De matchas minst lika hårt, tränar minst lika ofta och ska dessutom få sina viktigaste matcher tv-sända.
Målet med arbetet är tydligt: Sverige ska få fram bättre hockeyspelare. Samma vision, fast med tennis, som fyra svenska legendarer sedan får ytterligare knappt tio år senare.
En av dem är Magnus Norman. Killen som i slängig tröja och blonderat hår höll på att springa sig hela vägen in i den svenska tennishistorien under Franska öppna-finalen 2000.
Vid tiebreak i fjärde set i mötet med brassen Gustavo Kuerten gick Norman in för att döda bollduellen – men hans forehand dömdes ut.
Det handlade bara om centimeter men skulle visa sig tillräckligt för att släcka svenskens dröm om en Grand slam-titel.
Poängen från turneringen hjälpte ändå Norman till en andraplacering på världsrankningen det följande året. En bedrift ingen svensk sedan dess lyckats upprepa.
Något Norman 2011, tillsammans med Nicklas Kulti, Thomas Enqvist och Mikael Tillström, bestämde sig för att försöka ändra på.
De startade då tillsammans akademin Good to great med visionen »att få svensk tennis tillbaka till världstoppen«.
Filosofin inleds med orden »enligt oss är att vara framgångsrik inom idrott en livsstil 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan och 365 dagar om året« och ambitionen är att tidigt samla Sveriges vassaste talanger under samma tränare och tak.
I media 2022 berättar bland annat en svensk elvaåring att hon tillhör akademin.
Hos Good to great kan talangerna välja mellan tre program. Ett »all inclusive-program« mellan augusti och maj för 40 000 euro (467 000 kronor), ett löpande program med totalt elva pass varje vecka för 1 200 euro (14 000 kronor) eller ett dagsprogram med två dagliga pass för 225 euro (26 00 kronor) per gång.
I all inclusive-programmet ingår förutom tennisträning också bland annat möjlighet till fysträning, skolsupport, medicinska undersökningar, mat och boende samt mental träning.
Barn mellan 9 och 15 år som har tillräckligt bra rankning kan också köpa träning efter skoltid för 600 kronor per pass i centret som ligger bland Sveriges dyraste villor i Danderyd utanför Stockholm.
Satsningen är extrem – men följer i grunden den som fler svenska idrotter redan gett sig i kast med. Pyramidspelet
När fotbollen genom Tipselit och ishockeyn genom Juniortemautredningen bestämde sig för att intensifiera sin talangsatsning skapade de också en gräns i svensk ungdomsidrott.
Fram till elituttagningarnas start får alla vara med – men sedan dras strecket och precis som när repet går vid Vasaloppet är det bara för övriga att packa ihop sina drömmar och åka hem. Så beskrivs i alla fall upplevelsen bland ungdomarna.
För fotbollen går gränsen vid elitklubbarnas akademier med tillhörande juniorlag som delfinansieras genom Tipselit (i dag efter ett sponsorbyte kallat Unicoach). Hit ska de mest lovande spelarna väljas ut och med hjälp av stora resurser i ledare, faciliteter och träningsomfattning hjälpas vidare till senioreliten.
För ishockeyn dras repet vid intagen till de nationella hockeygymnasierna (NIU) som drivs med hjälp av skolpengen.
Utbildningar där elitföreningarna även på skoltid får möjlighet att träna sina utvalda talanger.
Det är i de här verksamheterna som landets mest lovande spelare ska samlas och förädlas. Det är samtidigt inte något unikt för Sverige. Inom hela idrottsvärlden rankas, sorteras och petas barn.
Den kanadensiske idrottsforskaren Joe Baker förklarar i boken The tyranny of talent idrottens utslagningssystem som ett direkt resultat av resursbrist. Det finns inte nog med träningstid, kompetenta tränare och ekonomiskt stöd till alla så förr eller senare måste idrottsrörelsen välja vilka den ska satsa på.
Fällorna vid urvalen är samtidigt omfattande och den mest förödande också den mest självklara.
För att det ska vara värt att koncentrera resurserna till några få, istället för att dela upp dem på fler, måste du kunna välja rätt. Annars får fel råämnen kapitalet samtidigt som de riktiga talangerna riskerar att helt bli utan och till och med tvingas bort från idrotten.
Så lyckas svensk idrott med det, eller spär den både ut det breda deltagandet samtidigt som den krossar våra drömmar om stora seniorframgångar genom att satsa på fel talanger?
Vad som är försvårande i urvalet är att det inte är möjligt att inom lagidrotter genomföra centralt kontrollerade och identiskt formulerade nationella prov för alla. Det är inte heller praktiskt genomförbart att samla alla hoppfulla och likt en talangjury låta en liten grupp experter väga ungdomarna mot varandra med samma upplevda mätsticka.
I höjdhopp kan du enkelt se vem som hoppar högst. Men vem kan objektivt peka ut vilken av alla hundratusentals fotbollsspelare
spridda över landet som har bäst samlade färdigheter och högst utvecklingspotential?
I fotboll och hockey är det i alla fall upp till idrottsledarna i varje elitklubb att för hela den svenska idrottens räkning värdera talangpoolen och välja till sina respektive juniorutbildningar.
Inom ishockeyn har de samtidigt fått ett viktigt verktyg: TV-pucken. Den nationella distriktslagsturneringen för Sveriges bästa 15-åringar som sedan 1959 sänds i Sveriges television.
Till turneringen som förekommer gymnasievalet har regionala ledare redan vaskat fram sina utvalda talanger, varifrån gymnasieklubbarna sedan enkelt från läktarplats kan välja och vraka.
Men vad det här innebär är också att urvalet redan flyttat ner i ålder från junior till ungdom. För att kvalificeras för NIU-gymnasierna måste du i dag nämligen i praktiken redan nå TV-pucken. Något som i sin tur ställer ännu tidigare krav på specialiserad och målmedveten träning.
Men det stannar inte där.
Prestigeserierna
Under säsongen 2021/22 genomförde Per Göran Fahlström, som en av fyra forskare, i samarbete med Svenska ishockeyförbundet Region Syd, RF-SISU Småland och Linnéuniversitetet en studie kring övergångarna för killar inom svensk ishockeys södra region.
Bakgrunden var en motion från Göteborgs ishockeyförbund om att lägga ner den spetsade regionserien för U16-spelare, med målet att fler ungdomar skulle stanna i föreningarna där de vuxit upp.
Regionsserien i fråga riktar sig till spelare upp till 16 år, föregår TVpucken och är svensk ishockeys första nationella serieform. Efter ett gruppspel uppdelat på fyra regioner spelas sedan slutspelet mellan de bästa lagen från hela landet.
Genom att lägga ner formatet hoppades distriktet i Göteborg behålla fler spelare längre, minska utslagningen, sänka kostnaderna och ge barnen mer tid till skolarbete.
Men varför trodde distriktet då på denna monumentala förändring bara av att stryka en spelform?
Bakgrunden är att svensk ishockey upptäckt att den stora önskan bland ungdomarna att delta i regionsserierna skapar rörelser bland barnen. Totalt finns omkring 3 000 ishockeyspelande U16-killar i Sverige, varav cirka 825 får möjlighet att spela serien.
Samtidigt görs omkring 500 årliga föreningsbyten i åldersgruppen.
Var sjätte U16-spelande kille i svensk ishockey byter alltså klubb.
Av de 150 killar bara i Region Syd som byter förening går hälften till en så kallad elitförening. Föreningar som också har de åtråvärda elitishockeygymnasierna dit antagningen sker under spelarnas sista U16-år.
Mellan 1 200 och 1 400 killar söker varje år utbildningarna men bara 300 antas.
I studien hoppades Fahlström och de andra kartlägga föreningarnas syn på regionsserien, men också undersöka om formatet orsakar förflyttningarna mellan klubbarna.
Bland respondenterna fanns nio elitföreningar med lag i regionsspelet och 43 så kallade breddklubbar. I klubbarnas svar framkom omedelbart flera tydliga skillnader mellan de olika verksamheterna.
Inför det sista U16-året säsongen 2019/20 tillkom i snitt en spelare i varje breddförening, samtidigt som två lämnade för en annan klubb och två slutade.
Breddlagen blev alltså i genomsnitt tre spelare färre på grund av rörelserna.
I elitföreningarna var samma medelvärden fem–sju tillkomna, fyra–fem som lämnade och två som slutade. De som lämnade gick i undantagsfall till en annan elitförening, men vanligare var att de hamnade i en breddklubb eller slutade med ishockeyn.
Elitlagen hade alltså ett större spelartapp, men kompenserade för det genom fler värvningar. På bekostnad av breddlagen.
Variationen var samtidigt stor.
Allra störst spelaromsättning var det i en av elitföreningarna som inför säsongen värvade 14 nya spelare.
Forskarna spekulerar samtidigt i att breddföreningarna dessutom i många fall redan förlorat spelarna som kan tänkas vara intressanta för elitföreningarna under tidigare år.
När klubbarna beskriver varför spelarna lämnar eller tillkommer framgår det också tydligt vilken tyngd det finns i de regionala U16serierna, TV-pucken och elitishockeygymnasierna.
Breddföreningarna uppger att större möjlighet att komma in på elitishockeygymnasierna och övergångar redan inför TV-Pucken är de främsta skälen till att de tappar spelare.
Elitklubbarna anger samtidigt att spel i regionsserien och ökade chanser att komma in på NIU är vad som lockar nya spelare till dem.
Studien bekräftar alltså de formella stegen i ishockeyns pyramidspel. En modell som speglas av en rad andra idrotter där en bred bas med tiden, likt en pyramid, ska skalas ner för att skapa en spetsig topp.
Men studien styrker också att de formella selekteringsstegen i hockeypyramiden också fått följdeffekter längre ner i åldrarna, där informella men lika reella utslagningspassager på spelarnas väg uppför pyramiden formas när ungdomar försöker positionera sig i rätt föreningar och lag.
Positioneringar som skapat en konfliktyta mellan svensk bredd- och elitishockey.
Här är ett utdrag från studien: »Breddföreningarna menar att spelarna lämnar för att det finns en allmän kultur, en tendens att man så tidigt som möjligt ska byta till en så bra förening som möjligt. Detta synsätt förstärks av föräldrar som påverkar spelarna och som tar kontakt med elitföreningar för att hjälpa sina söner.«
Föreningarna menar att föräldrar och spelare hoppas att detta ska förbättra möjligheterna att komma in på det hockeygymnasium elitföreningen samarbetar med. Det framkommer också att övergångar sker redan innan de formella gymnasieuttagningarna börjar, då spelare flyttar för att försöka öka sina möjligheter att bli valda till TV-pucken för att på så sätt väcka intresset hos en elitförening som i sin tur öppnar dörren till NIU.
I intervjuerna framkommer att klubbarna tappar spelare framförallt i 14-årsåldern och uppåt. Alltså redan före NIU och TV-pucken.
Föreningarna uppger själva att en uttagning till TV-pucken av många ses som en nyckel till framgång, och ett viktigt steg för att sedan komma in på elitishockeygymnasierna. Spelarna samlas därför i elitföreningarna redan från 14-årsåldern – med följdeffekten att de klubbarna får för många spelare samtidigt som breddföreningar får svårt att ens fortsätta bedriva verksamhet i årskullen.
Breddishockeyn har här kidnappats av elitens norm.
För inte nog med att spelartappet från ishockeyn till stor del drivs av elitklubbarnas verksamhet och attraktionskraft. Även breddföreningarnas inkommande spelare ansluter ofta som ett resultat av utslagningen.
Antingen för att de petats eller på grund av att deras egen breddförening brandskattats och nu saknar lag.
Föreningarna uppger också att samarbetet dem emellan genomgående fungerar bra fram till sista U16-året. Då försämras dock dialogen när ishockeyns formella elitsatsning inleds på allvar.
Samtidigt beklagar sig elitföreningarna över att de »ständigt« blir kontaktade av föräldrar från hela södra Sverige som vill att deras barn ska få komma och provspela inför regionsseriernas start. De talar själva om en »hets« att få spela i serierna, för att på så sätt också öka chanserna att komma in på elitishockeygymnasierna.
Men elit- respektive breddföreningarna ser inte heller helt oväntat olika på konsekvenserna av hetsen och de stora spelarförflyttningarna.
Elitföreningarna anger att spelarkarusellen är positiv, naturlig och till och med helt avgörande för att deras föreningar ska hålla kvalitet på sin gymnasieutbildning.
De uppger samtidigt att det är tråkigt för de spelare som inte längre får plats hos dem, men att de försöker hjälpa dem till andra föreningar och upplever att väldigt få ungdomar slutar som en konsekvens av selekteringarna.
Breddföreningarna beskriver samtidigt hur deras lag försvagas när
en förening kan tappa sex–åtta spelare (och på det dessutom ledare) på en säsong. De uppger att de inte längre får ihop lag och tvingas plocka ungdomar från flera åldersgrupper samt hur träningsgrupperna blir mindre och kvaliteten sjunker.
Men det innebär också svårigheter när motsatsen sker – i de fall det kommer in för många spelare som petats i elitföreningarna.
För ungdomarna blir konsekvensen av karusellen att de tvingas flytta eller slutar spela. Som skäl anges bland annat att ungdomar som bytt klubb inför U16 men sedan petats från elitishockeygymnasierna kan ha en motvilja mot att flytta hem. Eller att alternativet inte ens finns eftersom deras gamla lag då redan tvingats lägga ned.
För de som blir kvar i sina klubbar skapar det samtidigt en oro med så stor omsättning i spelargruppen. I studien berättar föreningsföreträdare också om hur ungdomarna »blir brända« av processen.
»Oavsett vem som tar initiativ till övergången så byggs det upp förväntningar på den här individen, kraven på att utvecklas och vara bra skruvas upp. Många som sedan inte når fram hela vägen till hockeygym blir brända och det är egentligen en stor förlust för alla inblandade.«
Forskarna noterar också att det nästan enbart var breddföreningar som kunde uppge goda skäl för en spelare att stanna kvar i sin moderförening över U16-åren. Bland orsakerna som framfördes av elitföreningarna till varför så unga spelare måste byta förening känns många samtidigt igen – bättre utvecklingsmöjligheter, ökad träningskvalitet, ökad träningsmängd, bättre tränare och bättre faciliteter. Respondenter menade också att de bästa måste få spela mot och med de bästa för att utvecklas.
»Det behöver inte innebära utslagning«, skriver en förening.
Men det gör det i dag, menar breddföreningarna som vittnar om att bara någon enstaka av de spelare som bytt förening inför sista U16-året också kommer in på den nya elitföreningens gymnasieutbildning.
»Nästan alla återvänder eller slutar.«
Elitföreningarna påstår samtidigt att de flesta kommer in på en gymnasieutbildning, antingen föreningens egen NIU, någon annans NIU eller ett LIU (ett lokalt alternativ till elitlagens NIU).
Slående är hur klubbarnas bild av samma verksamhet är helt åtskild.
Bredd och elit lever sida vid sida men med helt skild syn på verkligheten.
Föreningarna vittnar om att det finns styrdokument kring hur föreningsbyten ska gå till, men att fusket är utbrett. Reglerna beskrivs som »tandlösa« eftersom det saknas konsekvenser om någon bryter mot dem.
Så ska regionsserien som driver på spelarförflyttningarna skrotas?
Ja, ansåg hälften (20 stycken) av breddföreningarna som instämde helt i att de ska läggas ner (samtidigt som tio instämde delvis och tio inte höll med alls).
Bland elitföreningarna instämde ingen i att regionsserierna för U16spelare ska läggas ner och bara en instämde delvis. Sju var samtidigt helt emot förslaget.
Forskarna bakom studien konstaterade därför att det saknas stöd i regionen för en nedläggning av seriesystemet i sin nuvarande form.
Samtidigt kom de med en varning till föreningarna.
Med hänvisning till forskning om karriärövergångar i en idrottares liv (tillfällen när dennes idrottsliv på olika sätt förändras – genom till exempel specialisering, föreningsbyte eller byte av tränare – och den aktive därmed ställs inför nya utmaningar) menar forskarna att ett föreningsbyte skapar en ny situation som en ung idrottare måste hantera.
För att klara av situationen tvingas idrottaren lära sig strategier för att hantera förändringen. Hur framgångsrika de blir i det här beror på hur förberedda de är och vilket stöd som finns tillgängligt för dem. Det krävs också mer stöd och omhändertagande ju yngre idrottaren är.
I elitföreningarna finns det i dag på många håll gedigna organisationer för mottagande av unga spelare. Men forskarna fann samtidigt att det saknas skyddsnät för övriga och lämnade elitföreningarna med uppmaningen att ansvar och stöd även är av vikt när spelare tvingas lämna deras föreningar.
Även de spelare som petas måste alltså få hjälp och stöd för att klara av situationen. Men effekterna av övergångarna och deras efterföljande utmaningar stannar inte där.
För utöver att de som byter klubb ställs inför nya utmaningar innebär förflyttningarna också en slags övergång för de som blir kvar. I en studie på innebandyspelare från 2017 framkom till exempel att förändringar i spelargrupper har stor påverkan på ungdomars inställning till att fortsätta idrotta.
Så även de som inte gör något föreningsbyte inför U16-året får nya lag, lagkamrater och ibland även ledare som kan innebära att även de överväger sin framtid inom idrotten.
Spelaromsättningen blir alltså en utmaning för de som byter upp sig, de som petas ner och alla andra i lagen som berörs.
Det finns därför skäl att vara observant på såväl förändrade gruppoch lagsammansättningar som föreningsbyten, skriver forskarna bakom ishockeystudien och slår fast att »dessa förändringar har större individpåverkan ju yngre utövarna är«.
Sedan sammanfattar de också kunskapsläget kring tidig specialisering: »Forskning på området visar att det är en fördel, inte minst inom lagbollsporter, att syssla med flera idrotter i varje fall upp till 15–16års ålder. Tidigare studier visar att ett flertal av de utövare som nådde (nationell) elitnivå hade hållit på med två eller fler idrotter upp till och 15 års ålder.«
Svenska ishockeyförbundets juniorsatsning har alltså inneburit en press att nå TV-pucken som i sin tur skapat hets och rörelser redan till U16-serierna. Detta då spelare och föräldrar vill hamna i rätt lag för att på så sätt öka exponeringen och chansen att bli uttagen till TV-pucken. Men vad innebär det här för spelarutbildningen?
Forskarna beskriver hur det sedan tidigare varit känt att U16-serien gör att spelare byter förening redan ett år före gymnasieintaget, men den nya studien visar att det inte är ovanligt att barnen byter klubb ännu tidigare än så. Ju tidigare spelarna flyttar till en annan förening på annan ort, desto större risk är det samtidigt att det leder till en tidigare specialisering, konstaterar forskarna och fortsätter sedan ödesmättat:
»Med stöd av befintlig forskning kan fastslås att en tidig specialisering är en nackdel för den som vill bli en bra ishockeyspelare. Trots detta ser
vi att det blir allt vanligare i ishockey, precis som i andra lagidrotter, att unga spelare specialiserar sig tidigare.«
Här det värt att pausa en sekund. Forskarna menar alltså att den tidigare specialiseringen hämmar utvecklingen av spelare. Sverige får alltså fram sämre elitidrottare. Trots detta drivs den på av ishockeyns nationella utvecklingstrappa med NIU, TV-pucken och den spetsade U16-serien, i ett system som går igen i en rad idrotter såväl nationellt som internationellt.
Forskarna underkänner inte bara svensk ishockeys talangutveckling. De ifrågasätter den väg idrotten i stort valt framåt.
Men det slutar inte där.
Forskarna påtalar dessutom att ju tidigare en selektering sker, desto större är risken att fler slutar. Systemet innebär alltså att svensk ishockey utbildar sina största talanger på ett icke fördelaktigt sätt – och samtidigt puttar ut de som hade kunnat blomma senare.
Det är slutsatser som borde resultera i krismöten genom hela den svenska idrottsrörelsen.
För att behålla spelarna uppmanas svensk ishockey att vara uppmärksam på tidiga övergångar, vara rädd om dem som flyttar men också se efter dem som blir kvar.
»Oavsett om huvudmålet är att behålla och utveckla så många unga spelare som möjligt eller om det handlar om att få fram nya elitspelare och landslagsstjärnor, så är det viktigaste att de fortsätter att spela ishockey.«
Trots de här varningarna slutar dock inte stressen vid U16 heller. Föreningsledare med gedigen bakgrund inom ishockeyn menar till och med att hetsen att komma med i uttagningsstegen kommit att påverka hela ungdomshockeyn ända ner till skridskoskolan.
Här handlar det inte heller bara om att träna mest och spela i rätt lag.
Både barn och föräldrar förstår tidigt att det kommer komma ett vägskäl längre fram. En sortering ska ske – och drömmer du på allvar om ett liv inom hockeyn gäller det att göra ditt yttersta för att hela tiden hålla dig på rätt sida om repet.
Men det här kräver saker som många gånger också ligger bortom din egen kontroll. Till och med utanför ishockeyrinken.
Det finns en formulering för det här, som flera insatta personer beskriver som en informell sanning inom Hockeysverige: »Om du bara kan spelet kan du lotsa din son till J18-landslaget.«
Vad de sedan beskriver är en karriärväg mot senioreliten bestående av en pyramid med olika platåer där du inte bara genom talang utan även ekonomiska insatser eller annan typ av påverkansarbete kan vinna fördelar. Det handlar om att känna rätt personer, bo i rätt stad, spela i rätt lag och prestera i rätt sammanhang.
Det handlar om att kunna spela pyramidspelet.
En ungdomsledare i Stockholmsområdet berättar hur barn redan tidigt formeras i första-, andra- och ibland tredjekedjor. De tidigt mest framstående barnen, så unga som tio år, får mer speltid än sina lagkamrater när tränarna söker framgångar i matcher och turneringar.
Följden blir att de utvecklas snabbare och får ett försprång in i ishockeyns olika selekteringsprocesser. Samtidigt som bortvalda lagkamrater hamnar efter och slutar.
Men det här gäller inte bara matchspel.
En person med kopplingar till ett barnlag i ishockey berättar hur föräldrar till barn som av ledarteamet stämplats som »extra ambitiösa« också börjat organisera extraträning. Men de bjuder inte in alla lagkamrater.
För att få »kvalitet« på ispassen har hemliga chattgrupper istället startats där bara utvalda barn får inbjudningar till träningarna, som ofta förläggs till helgmorgnar eller sena kvällar.
Enligt föräldern förekommer det här i långt fler föreningar än bara deras. Något de också använt som ursäkt inom ledargrupper för att fortsätta.
»Alla andra gör det, och om vi inte följer efter kommer våra barn förfördelas i pyramidspelet.«
Målet är att ge sina redan framstående barn ännu fler fördelar, för att inte riskera att falla bort i konkurrensen. Resultatet har samtidigt blivit att antalet engagerade föräldrar växt i gruppen. För att ingen vill hamna utanför.
Andra lag i framförallt Stockholmsområdet har nästan lika många ledare som mängden barn. Här finns tioårslag med bland annat tre materialförvaltare och fyra lagledare.
En av föräldraledarna beskriver sitt engagemang som ett sätt att säkerställa att han är med i rummet när besluten kring laget tas. Så att han får en chans att försvara sin sons position när kedjor formeras, trupper till turneringar tas ut och extraträning planeras in.
Det här är en korrupt verksamhet, men knappast något nytt. Det handlar inte heller bara om jakten på en framtida idrottskarriär – utan också om ett försök att försvara social status redan i dag.
En förälder uppskattar att fem till sju barn i varje årskull i den lokala klubben försvinner från hockeyn varje år. Nästan alltid under tystnad.
Vissa tröttnar, men andra blir mobbade i omklädningsrummet och somliga utfrysta av sina tränare. Detta i en miljö som redan tidigt präglas av en extern och intern tävling barnen tvingas till för att inte riskera sin egen utveckling.
Vad som är genomgående när de stora lagidrotterna i Sverige i dag studeras är att såväl specialiseringen som urvalet sjunkit i åldrar. Men vad innebär det för talangidentifikationen? Lyckas vi ändå välja rätt supertalanger att satsa våra resurser på?
Varför lyckas inte Sverige bättre?
Hur ska bredd vägas mot elit?
Och hur tidigt kan vi egentligen urskilja våra blivande superstjärnor?
Under de senaste decennierna har svensk barn och ungdomsidrott professionaliserats. Elitutbildningarna konkurrerar med varandra, träningarna är hårdare och kraven högre. Ändå har vi inte fostrat många framgångsrika idrottare i klass med Björn Borg, Ingemar Stenmark, Carolina Klüft, Peter Forsberg och Zlatan Ibrahimović – som vann trots betydligt enklare omständigheter och mindre organiserade träningar.
Så varför står sig inte Sverige bättre i den internationella konkurrensen – trots att vi blivit allt mer noga med att skilja talangerna från bredden redan tidigt i åldrarna?
Det är frågan som Patrik Brenning ägnat flera år till att undersöka i sina uppmärksammade reportage i Aftonbladet. Och nu kommer den definitiva boken som inte bara skildrar hur och varför det gått fel, utan även pekar på de metoder som faktiskt fungerar.