JENNY LUNDIN
L ÄT
L
L Ä STN
I VÅ
Lix: 20 Lättlästnivå: Large
T
ARGE
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 45856 ISBN 978-91-7949-560-2 Upplaga 1:1 © Jenny Lundin och Vilja förlag 2023 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Svampmarker Författare: Jenny Lundin Omslag: Anders Timrén Omslagsbilder: Shutterstock, iStockphoto och Alamy Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2023
1 Tony hittade svamparna i utkanten av skogen. De växte i klunga, i en skreva i berget. Det var precis på kanten till myren. Den bredde ut sig till vänster om honom. Det var ett ödsligt landskap med gult gräs, hålor fulla med fukt, och taniga tallar. Tony Lidén tröttnade aldrig på myren, trots alla år han bott vid den. Tittade man noga, såg man hur den ändrade utseende från dag till dag. 5
Så här i mitten av sommaren var myren full av ängsull. De vita tussarna gungade på tunna stjälkar i vinden, och lyste upp markerna under ljusa nätter. Det var som myrens egen stjärnhimmel. Sommaren var varm i år, och myren torrare än vanligt. Det var torkan som gjort att svampen kommit. Tony satte sig på knä bredvid svampen. Han blev inte ens blöt om knäna när han sjönk ner i den tjocka mossan. Tvärtom knastrade det. Det var torka och då kom de, svamparna. 6
Det var på tiden. Det var länge sedan han sett några. Kanske tio år, eller femton till och med. Förrådet i stugan höll på att ta slut. Redan när han gått ut i morse hade han vetat att något skulle hända. Så hade det varit ända sedan han flyttade in hos gubben för snart trettio år sedan. Åren hade gått, och nu var det han som var gubben. Med åren hade han också blivit allt bättre på att förutse när något skulle hända. Den här gången var det svampen han fått en föraning om. 7
Det blev han säker på, i samma stund som han såg den. Han strök med handen över en av svamparna. – Tack för dina gåvor, mumlade han. Svamparna växte tätt, i en samlad grupp. Hattarna var stora, släta och ljust bruna. Svamparna såg helt vanliga ut, men Tony visste hur sällsynta de var. Han bröt av en bit av hatten på en av dem och sniffade på den. Den luktade lite som lera och en aning beskt, som någon sorts nöt. Ekollon, trodde han. Doften var inte alls otäck, utan mest lite kryddig. 8
Han tog av sig ryggsäcken och ställde den bredvid sig i mossan. Ryggsäcken var av flätad näver. Han hade flätat den själv efter att gubben dött. Då visste han att han skulle bli nästa gubbe, och behöva en egen ryggsäck att bära i. Han knäppte upp fodralet vid bältet och tog fram kniven. Handtaget var av älghorn, och bladet var i mörkt stål. Kniven hade varit gubbens egen, och Tony hade tagit över den. Han skulle aldrig kunna hitta en lika bra kniv, om han så letade i hundra år. Svamparna var fina. Inga insekter hade lagt ägg eller grävt gångar i dem. 9
Insekter levde inte på den här sortens svamp. Försiktigt skar han loss svamparna, en efter en. Han såg noga på dem, innan han lade ner dem i ryggsäcken. Samtidigt mumlade han de rätta orden. Först kom han inte ihåg dem, men svamparna väckte orden till liv. Precis som en doft kunde väcka ett minne. Det han skar loss var egentligen inte svampen. Det var något som kallades fruktkroppen. Själva svampen låg som tunna trådar i jorden och sträckte sig hundratals meter runt honom åt alla håll. 10
Svampar fanns överallt. I skogarna, i haven, i sten och berg. De hämtade näring med trådarna från en del av jorden. Sedan förde de den till en annan del. Svampen var roten till allt. Och nätet av trådar gjorde att allt hängde samman. Kanske var det svampar som gjort att det fanns liv här på planeten? Svampar fanns till och med i människan. Tony kliade sig på näsan och tänkte på alla svampar vi bär med oss utan att veta om det. Varje människa är en vandrande svampmark. 11
Tänk att vi är en del av världar, som vi varken känner till eller kan förstå. Tony tyckte att det var både märkvärdigt och lite skrämmande.
12
2 Anton drog ner sina solglasögon på näsryggen och blängde ut genom bilfönstret. De åkte förbi träd efter träd. – Alltså, jag sa ju att vi skulle åka vilse. Kolla! sa han. Det är rena ödemarken här. Han vred på huvudet och blängde på Julia, där hon satt bakom ratten. Men hon fortsatte att titta rakt fram. – Skog, bara skog, sa han med mörk röst. 13
Anton och Julia kör genom Dalarna, när deras bil går sönder. Vid en ödslig gård möter de Tony, som lovar att hjälpa dem med bilen. I utbyte vill han att de rensar svampen han just plockat, och stannar på middag. Men vad är det för skrik som hörs från Tonys lada? Och varför äter Tony inte själv av svampen som han bjuder på?