Page 1

SOFIE AXELZON

BOKBUSSEN KOMMER VID MIDNATT

LIND & CO


www.lindco.se info@lindco.se Copyright © Sofie Axelzon, 2021 Denna utgåva publicerad av: Bokförlaget Lind & Co AB, Stockholm, 2021 Omslag: Emma Graves, designstudioe.com Omslagsfoto: iStock och Shutterstock Författarfoto: Eva Lindblad, 1001bild.se Tryck: ScandBook AB, Falun, 2021 ISBN 978-91-7903-564-8


Prolog Slutet av augusti

”Kom med här nu så att du får en bra bild av mig vid någon av bokhyllorna”, sa Harry Hanson och viftade med handen mot reportern från lokaltidningen, som höll på att ta ut kameraväskan från baksätet på bilen. ”Skriv något om att vi är väldigt ledsna för att behöva stänga filialbiblioteket, men att det tyvärr inte finns något annat alternativ. Vi i kulturoch fritidsnämnden har verkligen gjort allt vi kan för att försöka rädda denna viktiga samhällspelare.” Reportern famlade i fickan på den beigefärgade vindtygsjackan, troligtvis efter anteckningsblock och penna. Evas hand darrade betänkligt, men hon lyckades till sist låsa upp den gamla trädörren för att släppa in politikern och pressen. Själv höll hon sig i bakgrunden och försökte göra sig så osynlig som möjligt. ”Kom här du också”, sa Harry och sträckte ut armen mot Eva. ”Det ser bra ut om vi båda är med på bilden så att det syns att det inte finns någon osämja mellan oss. Ingen tycker ju att det här är rätt, eller hur?” Harry gick in i den mörka hallen och Eva tryckte på lysknappen och i samma sekund som Harry Hanson nådde bokrummet tändes alla lamporna. ”Vad i självaste …” 5


Kapitel ett Fyra månader tidigare

Lisa gick in genom dörren på framsidan så tyst hon kunde. Det låg två återlämnade böcker i bokinkastet innanför den sneda trädörren som var så vind att den knappt gick att låsa längre. Felanmälan hade gjorts för flera månader sedan, men det kommunala bostadsbolaget hade viktigare saker för sig. På anslagstavlan hängde fortfarande lappen om loppisen i bygdegården förra månaden. Hon slet ner den och knölade ihop pappret till en boll och önskade att hon kunde göra detsamma med de anskrämliga oljemålningarna som hängde i korridoren. Det var månadens utställning, och eftersom utbudet av konstnärer i byn var högst begränsat fick de vara nöjda med dem som faktiskt ville visa upp sina alster. Konstnären, som av oklar anledning kallade sig Brux, hade sagt något om att han haft en mörk och tuff period som han ville gestalta i sin konst. Genom att låsa blicken vid den gamla väggklockan i andra änden av entréhallen, tog hon sig förbi skapelserna utan att fullständigt deppa ihop. Hon längtade redan efter nästa utställning, med dinosaurier av papier-maché från klass 2/3 i Byskolan. Efter det uppslitande mötet igår kväll hade hon omöjligt kunnat slappna av och somnade först framåt småtimmarna. Halvt medvetslös hade hon snoozat alldeles för många 6


gånger i morse, och nu hoppades hon hinna upp till fikarummet osedd, sen som hon var. Hon smög uppför den breda trappan och hoppade i sitt tycke hyfsat smidigt över de trappsteg hon visste brukade knarra mest, tacksam över att trappan i det som en gång i tiden varit byns prästgård hade en heltäckande klarröd matta som dämpade alla ljud. ”Så konstigt du går, har du ont i foten?” Eva hade kommit ut från kontorsrummet där uppe och kikade ner över trappräcket. Hon såg ut precis som sitt vanliga jag. ”Eh, ja, jag halkade på en kattspya i morse. Hårboll du vet.” Lisa hade ingen aning om var den lögnen kom ifrån, men hon skulle nog inte få några följdfrågor från Eva i alla fall. Frågan var om hon ens kom ihåg att Lisa hade en katt. Eva vände på klacken och gick tillbaka till sitt skrivbord. Lisa fortsatte rakt fram till fikarummet för att ställa in matlådan med resterna av pastasalladen från igår. ”Nämen, hej Kåge, är du här redan? Behöver du fylla på bussen innan du ska iväg?” ”Nej, det fanns inga reservationer och hyllorna är redan välfyllda. Jag ville mest höra hur det gick igår. Eva verkar inte vara på något lysande humör så jag gissar att det inte är några goda nyheter?” Lisa öppnade kylskåpsdörren och ryggade tillbaka av lukten som slog emot henne. ”Men herregud, vad är det som stinker”, sa hon och började rota bland burkar och påsar. Trots att de bara var tre personer verkade det vara helt omöjligt att hålla ordning i kylskåpet och slänga saker i tid. Hon fiskade upp en plastpåse med oidentifierbart innehåll som börjat rinna ut på kylskåpshyllan. Hon misstänkte att det kunde vara resterna av räksalladen som hon sparade för någon vecka sedan. Eller åt hon upp den? Hon hade svårt för att slänga mat, 7


tänkte att det kunde vara bra att ha och dessutom var det en tjänst för såväl plånbok som miljö. ”Är det här din?” sa Lisa och dinglade med en påse med ett luddigt grönt innehåll framför Kåge. ”Svårt att avgöra, men det skulle kunna vara en av mina ostmackor.” Lisa himlade med ögonen. ”Var det inte din tur att städa kylen förra veckan, förresten. Det ser inte direkt ut som att det blev gjort”, sa hon och slängde de gamla smörgåsarna i den gröna plastpåsen avsedd för matavfall under disk­ bänken. ”Var det det?” Kåge kliade sig i nacken. Som om han skulle hitta svaret där, tänkte Lisa, suckade och vände sig om. Det var samma visa jämt. Ibland kändes det som om hon var allas morsa här också. Medan hon torkade ur kylskåpet hörde hon hur Eva närmade sig fikarummet med snabba steg. ”Vi måste ha krismöte. Nu på en gång. Bra att du är här, Kåge, du skulle bara veta vad som hände igår.” ”Ja, om någon skulle vilja vara vänlig och berätta vore det trevligt”, sa Kåge och reste sig upp för att fylla på kaffekoppen. ”Trevligt är det sista det här är.” Hon nickade åt Lisa att sätta sig ned. ”Tar du med en kopp till mig också, Kåge?” Eva trummade ihärdigt med de rödmålade naglarna mot den slitna bordsskivan. ”Så här är det”, började Eva och spände ögonen i de båda andra innan hon fortsatte riktad mot Kåge som inte del­ tagit i gårdagens möte i kommunhuset. ”Majoriteten i kultur- och fritidsnämnden var tyvärr enig, vår enda chans att rädda filialen, och bokbussen, är att tredubbla utlåningen innan årets slut för att möta nämndens nya kulturpolitiska 8


mål. Oppositionen satte sig emot beslutet som vanligt, men det hjälper ju inte.” ”Tredubbla? Men det är omöjligt. Hur ska vi göra det?” undrade Kåge och drog handen över den begynnande flinten i det annars tjocka mörka håret, än så länge med bara ett mindre inslag av de grå tinningarnas charm. ”Alltså, det är precis det som politikerna har funderat ut”, sa Lisa och ställde ner kaffekoppen aningen för hårt. ”Att det inte går. Jag har funderat halva natten och inte blivit ett dugg klokare för det. Vi kan lika gärna stänga igen direkt och göra ett stort bokbål härutanför.” ”Lisa, sådana där kommenterar är inte särskilt konstruktiva.” Lisa tog en klunk kaffe och stirrade ut genom fönstret. ”Jag har inte heller sovit särskilt bra i natt”, fortsatte Eva och plockade bort ett osynligt dammkorn från den vita blusen. ”Inte jag heller”, sa Kåge. ”Men av helt andra skäl.” ”Du sover väl alltid dåligt”, sa Lisa och tittade på klockan. En halvtimme tills det var dags att öppna biblioteket. Inte för att det brukade vara någon rusning direkt. Men det måste det bli nu, om de skulle få finnas kvar. ”Ja, men …”, började Kåge och skruvade på sig. ”Vi måste alla tre försöka komma på nya sätt att locka låntagare, och det snabbt! Kåge, vad kan du och bokbussen göra, tror du? Håller du tidtabellen så folk vet när du kommer?” Kåge andades in som om han ville säga något, men Eva märkte som vanligt ingenting utan bara fortsatte. ”Och Lisa, har du mejlat ut till alla förskolor och skolor om att de är välkomna på klassbesök här? Gör det igen i så fall. Locka med bullar och saft om det behövs. Det får vi ta 9


ur vår kaffekassa, inom budgeten ryms inget sånt. Kåge, kan du ställa upp bokbussen vid Ica på fredagseftermiddagar och göra någon snygg skyltning med lättlästa deckare utanför, och …” Evas ord kom som en strid ström ur henne, till synes utan slut. Lisa orkade inte ta in vad hon sa. Det var ändå ingen idé. De skulle bli arbetslösa alla tre. ”Lyssna!” Kåge drämde handflatan i bordet. Lisa hop­ pade till av smällen och spillde ut lite kaffe, medan Eva tappade målföret och stirrade på Kåge. Vad var det med alla idag? ”Det har hänt något”, sa han betydligt tystare. ”Bokbussen är trasig.”

10


Kapitel två ”Vad säger du, ska du bli av med jobbet nu också? Hur har du tänkt lösa det?” Lisa kände hur makens ögon borrade sig in i henne över köksbordet. Hon ångrade genast att hon sagt något när hela familjen var samlad. Middagen var enda stunden på dagen då de faktiskt hade möjlighet att umgås allihop. ”Men det kan väl knappast vara mammas fel”, flikade Laura in. ”Nähä, du kanske tycker att det är mitt fel? Jag som gör allt för att den här familjen ska ha det bra.” Olle flyttade snabbt fokus, men som tur var visste Laura bättre än att svara pappa på den retoriska frågan. ”Mer pasta?” frågade Lisa och höll fram kastrullen mot Lelle som blängde ner i tallriken. ”Nej, jag är inte hungrig”, svarade han. Lisa lyckades inte få ögonkontakt med sonen, och tappade plötsligt matlusten hon också. ”Det är bara för att du sitter och spelar datorspel hela dagarna. Ut och rör på dig och skaffa lite muskler istället!” sa Olle. För en stund var det bara skrammel av bestick mot tallrikar som hördes i köket. Laura skakade ketchupflaskan upp och ner för att få ut det sista. ”Jag gillar inte sport”, sa Lelle tyst. ”Gillar och gillar. Det är väl bara att bestämma sig. Visa 11


lite karaktär.” Olle pekade med gaffeln i luften mot Lelle. ”Visst”, sa Lelle och skyfflade in sista tuggan i munnen och reste sig från bordet. ”Plocka ur diskmaskinen så får du lite uppvärmning”, fortsatte Olle medan han lassade upp fler köttbullar. Lisa visste bättre än att tro att diskussionen om hennes jobb var över men drog en lättnadens suck att hon fick lite respit, även om det blivit på sonens bekostnad. Hon var tvungen att själv försöka komma på vad hon kände och om det fanns någon väg ut ur den här nya situationen innan hon kunde slutföra diskussionen med Olle. * * * Lisa bestämde sig för att ta en promenad när hon hade röjt i köket. Hon behövde luft. Andas. Tänka. Ibland hade hon önskat att hon haft en hund som ursäkt för att komma hemifrån, men ikväll var det fotboll på teve och då kunde hon lättare styra över sin egen tid. Dessutom hade Lelle stängt in sig på rummet och Laura pluggade till ett prov. Det var en himla tur att Lelle kunnat fixa bokbussen tidigare idag. Eller tur och tur, han var skicklig på motorer helt enkelt. Ganska otroligt att han hunnit lära sig så m ­ ycket redan, men det blev väl så när det var ens stora intresse. Det var kylaren den här gången. Tydligen hade det gått hål i den vid någon av Kåges bravader. Egentligen var Kåge en bra chaufför, men synen hade börjat ställa till det rejält för honom på sistone. Tur att Lelle fanns tillhands och kunde rädda dem med enkla medel. Bokbussen var nu för tiden som ett enda stort lapptäcke, och det var ett under att den inte strejkade mer än den faktiskt gjorde. Hon stoppade headsetet i öronen och knöt på sig jympa­ 12


skorna som hon fyndat på senaste mellandagsrean. På vägen ut stannade hon till och tittade på sig själv i hallspegeln och suckade. Rynkorna runt munnen gjorde att hon såg sur ut mest hela tiden. Kanske var det för att hon var det? I alla fall var det något Olle ofta påpekade. Hon drog häftigt ner den grå mössan, som hennes mamma hade stickat, över de råttfärgade testarna i det som en gång varit en frisyr, och lipade åt sig själv. Hon lämnade det gamla huset, som var en gammal gästgivargård från 1700-talet och hade gått i arv i generationer i Olles släkt. Därefter gick hon direkt höger och över kanalen som bokstavligen rann genom deras tomt. Det hade varit en hytta där som drivits med vattenkraft via ett stort trähjul, som tyvärr inte fanns kvar längre. Hon gick över bron och korsade sedan vägen och gick till vänster ut i skogen där hennes tänkarstig började. Oräkneliga var de gånger hon gått den smala natur­ stigen runt skogsområdet mellan deras gård och arbetarbostäderna som hörde till bruket. Här fick hon ro att ­tänka en tanke till slut och många var de problem som hittat sin lösning genom åren. I lurarna hade hon Snatam Kaur på Spotify, med stämningsfulla sånger bestående av olika mantran. Perfekt om man ville kunna fundera samtidigt, och det gick inte om hon förstod låttexterna. Ofta stängde hon av musiken helt och bara njöt av natur­ljuden, och liksom sög i sig av det som fanns härute. Hon slogs plötsligt av en längtan till sommaren då hon insöp den gröna mättade kraften från all växtlighet. Nu såhär i början av våren fick hon nöja sig med att få syn på en och annan blåsippa och en klunga vitsippor som hon visste fanns i en backe längre fram. I vanliga fall var hon full av förväntan när naturen vaknade till liv, och hon stärktes av den explosionsartade kraft som naturen visade prov på. År efter år. 13


Men idag lyckades hon inte hitta den känslan. Skogen kändes bara fylld av rester av höstens bruna löv, nakna grenar, förmultning och död. Dessutom började det skymma och kylan smög sig innanför jackan. Hon skyndade på stegen och kände plötsligt hur hon var alldeles våt om kinden. När hon torkade bort det med handryggen insåg hon att det var hennes egna tårar. ”Faaan också”, skrek hon och skrämde halvt vettet ur några fåglar som hastigt flög upp mot den grå skyn. Tankarna var ett enda virrvarr och hon fick inte ordning på en enda av dem. Det kändes som om hela hennes inre höll på att fräta bort och bilda ett stort svart hål. Vem skulle hon vara utan sitt jobb? Hon kunde inte föreställa sig ett liv utan att få ta hand om alla böckerna som på något vis kändes som hennes egna. Hon hoppade till av att sms-signalen på mobilen ljöd. Först ignorerade hon den, men när påminnelsen kom slet hon upp mobilen ur fickan och förstod att det var paus i teve-matchen. Vart tog du vägen? Jag hittar inte min blå kavaj, du hämtade väl den på kemtvätten? Jag har ett viktigt möte imorgon. Hon tryckte ner mobilen i fickan igen och drog igen dragkedjan. Han kunde gott vänta. Det fick också diskussionen hon visste skulle komma eftersom hon helt hade missat att hämta kavajen idag när huvudet var fullt av annat. * * * Klockan hade passerat midnatt när Lisa stängde av ljud­ boken och la ifrån sig mobilen på nattduksbordet och drog upp täcket. Hon försökte stanna kvar bland de ridande 14


kvinnliga bibliotekarierna i Jojo Moyes-boken, och önskade verkligen att hon hade levt då. Tills hon insåg att deras situation i Kentuckys bergstrakter för snart hundra år sedan inte direkt varit trygg och säker heller och att de verkligen fått kämpa för sin överlevnad. Det var då fasen att det inte blivit mycket bättre sedan dess, tänkte Lisa och vred sig utan att hitta någon skön sida att ligga på. Hon slet av sig strumporna och slängde dem på golvet. I takt med att scenerna från ljudboken tonades ner i hennes inre började de surrande tankarna som brottades om utrymmet i hennes hjärna att få fart utan att hon hann värja sig. Det fanns inte en chans att de skulle kunna tredubbla utlåningen innan året var slut. Det var bara löjligt att tro det. Men det var det som krävdes för att inte raderas ut från kartan, hade de fått veta av dem som höll i plånboken. Folkvalda politiker, kyss mig i arslet, tänkte Lisa och sparkade av sig täcket. Ett ilsket jamande hördes och hon hann bara precis se den rödrandiga svansen försvinna ut genom glipan i sovrumsdörren när hon lyfte på huvudet. ”Förlåt, Nelly!” ropade hon innan hon kom på att alla andra i familjen troligen sov och inte ville väckas av hennes dialog med katten. Eller monolog då, för svaret från den annars ganska pratsamma kattfröken uteblev. Däremot muttrade Olle, som nyss snarkat intill henne, något ohörbart innan han mödosamt vände sig på andra sidan. Han borde verkligen gå ner i vikt. Strax hördes kattluckan slå igen nere i köket. Lisa la sig på sidan, bortvänd från sin återigen snarkande make och med en kudde över huvudet. Hon måste somna nu, annars skulle hon försova sig igen. Herregud, A-kassan! Hon satte sig käpprakt upp i sängen. Den gick hon ur för flera år sedan. Olle hade tyckt att 15


det var onödiga pengar, bibliotek hade funnits i alla tider och skulle väl fortsätta att göra det, resonerade han. Lisa suckade djupt, la sig ner igen och drog täcket över huvudet.

16


Kapitel tre Eva skakade det sista i müslipaketet över yoghurten innan hon vek ihop kartongen och la den i papperskassen till återvinningen. Hon tog tallriken med sig och slog sig ner vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret samtidigt som nyheterna i P1 rullade i bakgrunden. Irriterat stängde hon av radion och stirrade istället ner i müslin. Just nu hade hon viktigare saker att fundera över än tillståndet i omvärlden. ”Sablar!” Eva reste sig upp och hämtade kökshandduken och torkade med ilskna tag bort den blåbärsfärgade yoghurten från sin vita blus innan hon rev upp knapp efter knapp och slet den av sig. Tappa skeden i yoghurten. Vilken vuxen kvinna gjorde det egentligen? Tygtabletten under tallriken var också nedkladdad, så hon rullade ihop den och slängde den i diskhon innan hon gick fram till byrån för att ta fram ett nytt underlägg. Hennes blick föll på det lilla inramade fotot som också låg i lådan. Fingrarna drogs automatiskt till det lilla runda och glada ansiktet. Varför kunde inte livet vara enkelt. Snart fyllde han tolv år. Undrar hur han hade det? Fick han den kärlek han förtjänade? Den hon inte kunde ge honom. Hon la försiktigt tillbaka fotot på sin plats och stängde lådan innan hon drog in ett djupt andetag och ordnade till anletsdragen. Efter en blick på yoghurttallriken där müslin 17


börjat mjukna tog hon den med sig till slasken och sköljde ur alltihop. Nu var det hög tid att komma iväg till jobbet och rädda ett bibliotek från undergång. Den kilometerlånga cykelturen till arbetsplatsen gjorde henne varm men inte svettig. Gruset krasade under hjulen när hon körde in på gången och runt till baksidan av den vita träbyggnaden. Väl uppe vid kontorsplatsen kunde hon konstatera att hon var först idag också. Medan datorn startade gick hon ut i fikarummet och satte på kaffe. Sen skulle hon göra en lista över möjliga läsfrämjande åtgärder att ta till för att snabbt öka utlåningen i den här hålan. Hon tänkte minsann visa lokalpolitikerna var skåpet skulle stå. De hade gett det i deras ögon mossiga gamla biblioteket en omöjlig uppgift med förhoppningen att personalen skulle misslyckas, för att sedan kunna fösa ut dem och låsa dörrarna bakom dem. Och göra fritidsgård av hela huset, eller nej förresten, sådana var också på fallrepet. Ett museum över Gustav Vasas turer i skogarna häromkring eller något liknande skulle de säkert lägga pengarna på. Så fasen heller att hon tänkte tillåta något annat än böcker kring de här gamla väggarna. Aldrig. Hon hoppade till och väcktes abrupt i sina funderingar av att Lisa kom in i fikarummet. Hade hon smugit idag igen? ”Hej där, är kaffet klart?” ”Eh, ja, det har nog runnit igenom nu”, sa Eva och letade fram sin mugg i diskstället. ”Finns det någon havremjölk kvar?” frågade hon Lisa som ändå höll på att ställa in sin matlåda i kylen. ”Visst är det jag som har första passet idag?” frågade Lisa och rynkade pannan. ”Det är det väl alltid på torsdagar?” sa Eva och tittade frågande på kollegan. 18


”Ja, självklart. Jag var bara inte helt säker på att det var torsdag”, sa Lisa medan hon koncentrerat fyllde kaffe­ koppen till brädden. ”Veckodagarna tror jag inte att kultur- och fritidsnämnden har mandat att ändra, så de ska nog fortfarande komma i samma ordning”, sa Eva och lämnade rummet. * * * När hon öppnat inkorgen till jobbmejlen och skannat igenom inkorgen, vilket var snabbt gjort, öppnade Eva sin privata mejl i en annan flik. Hon satte nästan kaffet i halsen när hon såg mejlet som låg överst, med rubriken ­PÅMINNELSE i versaler. ”Helvete!” ”Vad sa du?” sa Lisa som precis kom in i deras gemensamma kontorsrum. ”Inget särskilt, jag bara brände mig på kaffet.” ”Aha, och jag som precis tyckte att jag hörde ett ord som inte hör hemma i en prästgård”, sa Lisa och satte sig vid skrivbordet i andra änden av rummet. Eva sneglade på raden av porträttmålningar utefter ena väggen, den ena prästen allvarligare än den andra. Det kändes som att de blängde på henne allihop. Och varenda tavla hörde n ­ umera till kommunens konstsamling och fick inte plockas ner. Eftersom detta varit den tjänstgörande prästens arbetsrum en gång i tiden hörde de hemma här, hade hon fått veta. Det fanns många historier om huset, och i en av dem hade en präst på 1870-talet blivit galen av sorg efter att hans hustru dött i barnsäng, och hängt sig här inne. Det var han med de största polisongerna, tredje tavlan från vänster. Eva ruskade av sig tankarna på den stackars familjen, och undrade hur 19


det hade gått med barnet, om det klarat sig och vart det i så fall tagit vägen? Eva tvingade sig att öppna det illavarslande mejlet. Hade inte pengarna dragits vid månadsskiftet? Hon kände hur svetten bröt ut i armhålorna och fläktade diskret med blusen samtidigt som hon skummade igenom mejlet och sen loggade in på internetbanken för att lösa problemet. Hon fick ta av sparkontot igen helt enkelt. ”Har du skrivit ut plocklistan?” frågade Lisa och kikade fram bakom sin skärm. ”Nej, varför skulle jag ha gjort det när det är du som har pass?” ”Tja, eftersom du var här så tidigt tänkte jag att du kanske …” ”Nej, men jag kan gissa ungefär vad den innehåller. Tre klassiker till Gammelgården, en deckare till Asta och så ett par feelgood och några barnböcker till bokbussen.” ”Vi får väl se! Du kanske blir överraskad.” ”Man kan alltid hoppas”, muttrade Eva medan Lisa gick nedför den breda trappan igen. * * * Det var helt blankt i huvudet. Men Eva måste fokusera på att göra en lista med läsfrämjande aktiviteter. Nu. Hon hämtade en kopp kaffe till. Tog en vända ner i det folktomma biblioteket. Försökte tänka nytt. Vara kreativ. Hur skulle de få hit folk? Få dem att förstå att det fanns tusentals med världar och historier att glömma sig bort i här, för att slippa sin egen trassliga vardag för en stund. ”Ligger vi för avsides, tror du? Är folk rädda för att det spökar här i gamla prästgården?” 20


”Pratar du med mig?” Lisa tittade undrande på henne. ”Eh, ja. Självklart. Ser du någon annan här?” Eva såg sig överdrivet omkring mellan deckarhyllan och nyheterna. ”Det är inte mer än några hundra meter från centrum, så avsides kan man väl inte kalla det.” ”Centrum och centrum”, muttrade Eva. ”Ica och en pizze­ria kan väl knappast kallas för centrum.” ”Gammelgården ligger där också, och idrottsplatsen på andra sidan landsvägen.” ”Ja, men då så.” Eva kunde inte hindra sin bitterhet från att pysa över. ”Senildementa och sportnördar, perfekta låntagare.” ”Jag har faktiskt klurat på en idé ett tag, kanske är det läge att dra igång den nu”, sa Lisa. ”Ut med det!” ”Man kan kalla det för Bibblan till dörren. Tänkte att vi kan prova att köra hem böcker till folk, så slipper de komma hit. Om de har ont om tid och så.” ”Hur ska vi hinna med det då, tänkte du?” ”Eh, ja, vi är väl inte direkt överhopade med jobb här? Jag kan cykla ut med reservationerna när jag inte har pass.” ”Hur ska vi få folk att reservera då, att fatta hur många fina böcker vi har här hos oss? Hur ska de veta vad de vill läsa om de inte kommer hit och frågar oss?” ”Man kanske kan göra ett nyhetsbrev och skicka ut till folk. Till alla låntagare och kanske till idrottsklubbens medlemmar? Och så kan vi göra en flyer och dela ut i församlingshemmet och på Ica.” ”Men hur ska de veta vad de vill läsa?” undrade Eva igen. ”Jag tror att de flesta hittar till kommunens hemsida, och där finns ju bibliotekets topplistor och nyheter och sådant med. Vi kan skriva till det på flyern.” 21


”Kan vi skriva dit att vi faktiskt existerar också, att man faktiskt är välkommen hit fortfarande? Att det finns ett yrke som heter bibliotekarie som det genererar en hel del i studieskulder för att bli. Att det är vårt jobb att hjälpa folk att hitta något som de vill läsa? Vi är inga jäkla cykelbud.” Eva vände på klacken för att gå upp till sitt rum. På vägen ut i entréhallen krockade hon med någon som tydligen precis hade kommit in. ”Åh, ursäkta Asta, jag såg dig inte”, sa Eva och fixade till sjalen som kommit på sned. ”Det förstår jag som du kommer ångande”, sa den vithåriga damen och såg upp på Eva. Men det berodde förstås på att Eva alltid hade sina arbetsskor med sex centimeters kilklack på sig. Aldrig att hon tänkte nedlåta sig till att vara så kort som skaparen, eller genbanken eller vem det nu var, hade avsett henne att vara. ”Jag tänkte bara höra om ni har hunnit plocka fram Jo Nesbøs senaste som jag reserverade på nätet igår”, sa Asta och log.

22

Profile for Smakprov Media AB

9789179035648  

9789179035648  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded