9789178859832

Ett illegitimt barn

Ett illegitimt barn Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Elina Kangas Grafisk form och sättning: Matti Bergh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-983-2

ETT ILLEGITIMT BARN

ELINA KANGAS

!

NITTON ÅR TIDIGARE Cissi Olsson torkade av sina händer på handduken trots att den hade gamla missfärgade fläckar efter blod och smuts. Träet knarrade under fötterna när hon gick upp för den slitna trappan.

Sommarnattens svala luft trängde ner i källaren när dörren öppnades, letade sig in under skjortans blå, urtvättade tyg och fick huden att knottra sig. Natten var fortfarande stilla och det var några timmar kvar tills grannhusen skulle vakna till liv.

Hon tog ett djupt andetag, drog ur hårsnodden så det bruna håret föll ner över skuldrorna och njöt av lugnet som infann sig efter ännu en hektisk natt. Två föräldrar hade varit förbi för att få medicin till sina sjuka barn, en graviditetskontroll var utförd där allt tydde på ett friskt barn och två barn hade blivit förlösta. Hon sände en snabb, tacksam tanke till FrontMedica för deras snabb­ verkande oxytocin som gjorde det möjligt att förlösa fullgångna barn om natten. Det var den enda chans de hade. Barnen som kom för tidigt hade hon inte utrustning för att rädda. Det hade bara det stora sjukhuset, men dit kunde de inte gå.

Cissi tryckte på strömbrytaren som satt vid insidan av dörren och utomhusbelysningens sken mot staketet försvann. Trots att hon var nöjd med nattens arbete lindrades inte den gnagande oron över de små barnen och deras familjer, och hon bad tyst för sig själv att inte också de skulle försvinna.

5

Under det senaste året hade hon tagit sig över till den grå zonen och hade till sin förtvivlan upptäckt att en del av familjerna hon hjälpt var borta. Tårarna brände på insidan av ögonlocken när hon tänkte tillbaka på de gånger hon hade tvingat sig att leta efter omärkta askgravar utan att finna någon bucklig liten jordhög. Till slut hade det blivit för smärtsamt att leta efter några som hon innerst inne visste att hon inte skulle hitta. De var borta, och det fanns ingen chans att de skulle komma tillbaka. Det gick inte att försvinna spårlöst innanför muren på egen hand och ingen visste vad som pågick utanför den. Skräckhistorier om att de illegitima kropparna maldes ner till djurfoder gjorde sig påminda och en kyla bredde ut sig i kroppen och fick henne att huttra till.

Snabbt sköt hon ifrån sig tanken. Det fanns ingenting hon kunde göra för dem när de blivit tagna. Det var bättre att hon lade sin energi på de hon fortfarande kunde hjälpa. Hon fylldes både av en sorg och beundran när hon tänkte på modet de hade som valde att skaffa barn utan regeringens tillstånd, att de tog tillbaka valet som regeringens strikta krav hade berövat dem på. De som lyckades uppfylla regeringens kravlista för att skaffa barn fick vara med i barnlotteriet, vilket enligt regeringen var det rättvisa alternativet.

Chansen är lika stor för alla, hävdade dem.

Cissi fnös åt tanken och gned sig över tatueringen på handleden.

Hon visste precis som alla andra att det var de som kunde köpa sig flest lotter som hade störst chans. Trots att stoltheten, över att hon kunde hjälpa folk återta valet, sträckte ut sig i varje del av hennes kropp så drog bröstet ihop sig till en svidande knut av tanken att hon aldrig skulle kunna återfå valet som hon själv berövats på.

Hennes föräldrar hade tagit det ifrån henne då de var fast beslutna att minska överbefolkningen innanför muren genom att övertyga folk att sterilisera sina barn. Något regeringen tidigare bara gjort med kriminella och människor med genetiska sjukdomar.

Tankarna avbröts av det gnisslande ljudet från den hemma-

6

snickrade grinden i smidesstaketet. Hon blinkade bort tårarna och såg längs staketet som separerade hennes trädgård från den grå zonen och förstod direkt när hon fick syn på kvinnan som kom fram bakom rosbusken. Den svarta kappan var uppknäppt och blottade den stora magens nedsjunkna position, och den vaggande gångstilen upphörde varje gång hennes kropp utstrålade smärtan av en värk. Det var dags.

Cissi rusade fram, hjälpte henne snabbt ner i källaren medan kvinnan pustade och stönade under huvan som kastade en skugga över hennes ansikte. När kvinnan drog bort huvan såg Cissi förskräckt på det synliggjorda ansiktet. Hon kunde inte vara äldre än 16 år. Chocken sköljde över henne, hur hade flickan kunnat hålla graviditeten hemlig? Det var obligatoriskt för alla barn att gå i s­kolan tills de var 17 år gamla, oavsett vilken del av staden de bodde i. Flickan borde ha blivit avslöjad för länge sedan. Cissi bet ihop. Ju mindre hon visste, desto bättre.

Efter en timme med krystningar, svordomar och utmattade skrik fylldes den ljudisolerade källaren av det ljuva barnskriket. Cissi lindade en handduk om flickan. Värmen från den lilla kroppen spred sig till hennes egen när hon tog upp henne i famnen, och det spred sig vidare in i hjärtat när hon såg ner på det runda ansiktet.

Tunga andetag påminde henne om att det var någon som väntade på flickan och hon räckte över det lilla knytet mot den nyblivna mamman. I en hastig rörelse strök flickan i sängen undan det bruna håret som klistrat sig i pannan och satte sig bättre upp för att ta emot sin dotter. Tårarna som rann ner för hennes rödblossande kinder fick sorgen att hugga till i Cissis bröst. Den lyckan skulle hon aldrig få känna. Hon försökte mota bort känslan innan den övermannade henne och fokuserade på lyckan hon bidragit till. ”Har hon något namn?”

Flickan såg ner på sin dotter, kramade henne tätare mot kroppen och log mellan tårarna. ”Nora.”

7

”Välkommen till världen Nora.” Cissi log och vände sin uppmärksamhet till instrumenten på den rostfria rullvagnen och hoppades att arbetet skulle distrahera hennes tankar. ”Har du något barn?”

Cissi blinkade till, ställd av frågan. Orden stockade sig i halsen när hon såg på det unga ansiktet som genast fått allvarligare och vuxnare drag. Trots att ögonlocken hängde så tunga att det såg ut som de var på väg att stängas så var det första gången som flickan i sängen såg ordentligt på henne. De hasselnötsbruna ögonen plirade mot henne med en nyfikenhet blandat med något som Cissi inte kunde urskilja vad det var. Men det var något i blicken som fick en olustig känsla att smyga sig på. ”Nej, tyvärr inte”, sa hon samtidigt som hon slog ner blicken på rondskålen i sina händer. Hon kunde inte se henne i ögonen när hon sa det. Det gjorde fortfarande för ont. När hon sneglade upp och såg de ansvarstyngda axlarna och det bekymrade uttrycket som vilade över det lätt rödmosiga ansiktet tillade hon. ”Men jag är säker på att du kommer bli en bra mamma.”

Det gick inte ta miste på oron som lyste i ögonen när mamman strök varsamt över de små mörka fjunen på dotterns huvud. De båda visste vad ett illegitimt barn innebar.

När Cissi inte fick något svar lade hon tillbaka rondskålen på vagnen och rullade in den i det lilla rummet intill. Hon fyllde upp diskhon med varmt vatten och började metodiskt tvätta av varje instrument. Även om kroppen var helt slut efter natten och påsarna under hennes ljusbruna ögon bara skulle växa sig större och ­mörkare visste hon att hon var tvungen att fortsätta. Hon skulle behöva dem nästa natt igen.

Plötsligt hördes ljudet av källardörren som stängdes. Snabbt torkade hon av händerna mot skjortan och gick tillbaka till det första rummet. Hjärtat stannade till.

På den obäddade sängen låg den lilla flickan insvept i Cissis

8

farmors handvirkade filt, den hon lagt fram ifall de skulle börja frysa. Den svarta kappan och flickan som kommit i den var borta.

Cissi sprang upp för källartrappan och morgondaggen i gräset fuktade hennes skor när hon skyndade längs trädgården. Det hade börjat ljusna, men det skulle dröja innan de första solstrålarna nådde över murens kant. Hon såg sig omkring samtidigt som hjärtat dunkade hårdare mot revbenen. Det fanns inga spår efter mamman.

Tankarna som for genom hennes huvud avbröts av bebisskrik och paniken grep tag i hennes kropp. Tyst, tänkte hon rått medan hon sprang tillbaka mot källaren. Tyst innan du dödar oss båda!

Med andan i halsen drämde hon igen dörren bakom sig, rusade nedför trappan och lyfte upp den skrikande flickan från sängen.

Hon började vagga det späda knytet fram och tillbaka medan hon försökte tygla paniken som fick hennes kropp att skaka. ”Tyst. Snälla, sluta gråta”, viskade hon bedjande samtidigt som kallsvetten klibbade mot ryggen. Skriket övergick till små lätta gnyenden. Hon strök över de små mörka hårstråna på hjässan och blicken föll på den lilla nakna handleden som brutit sig fri från filten. Hur skulle hon lösa det här?

9

ONSDAGEN DEN 27:E SEPTEMBER

ÅR 2423

@ Morgonljuset letade sig in genom de tunna gardinerna och träffade Nora i ansiktet. Hon blinkade till, vände sig om i den stora sängen och såg på Isak som fortfarande sov. Försiktigt strök hon bort en av hans blonda lockar från ansiktet. Fingrarna smekte över födelsemärket på kinden, vidare längs med hans högra arm och stannade vid tatueringen på handleden. De tydligt snirkliga linjerna löpte kors och tvärs och bildade ett vackert mönster i en osynlig kvadrat.

Hon höll fram sin egen handled bredvid hans. De snirkliga linjerna hade bleknat och om några dagar skulle de vara helt borta. Skamset flyttade hon bort handen och reste sig upp. Hon visste att klockan redan var för mycket, tanken hade bara varit att ligga kvar en liten stund, inte att somna om. Snabbt klädde hon på sig underkläderna, byxorna och den röda ylletröjan innan hon rättade till det bruna håret så det föll ner över axlarna. ”Jag trodde hembiträden började tidigt?”

Trots att Isaks röst var skämtsam stelnade hon till. Hur länge hade han varit vaken? Hade han känt hur hennes fingrar hade smekt över hans hud? Hade han lagt märke till att hon jämfört deras tatueringar? Med hjärtat i halsgropen vände hon sig om.

Han hade satt sig upp i sängen så att den muskulösa överkroppen lämnades bar, han höjde på de ljusa ögonbrynen i ett försök att se förvånad ut. Åsynen fick oron att lägga sig och hon gav honom en allvarlig blick. ”Det var inte meningen att jag skulle stanna så här länge.” ”Men jag är glad att du gjorde det.” Han log sitt sneda leende som fick det att pirra i hennes kropp.

11

Hon gick fram till sängen, lutade sig fram och gav honom en lätt kyss. Önskade att hon kunde stanna och krypa ner tätt intill honom under det varma täcket. Men verkligheten väntade inte. En oro glimtade till i hans klarblå ögon. ”Du får väl inte problem av att bli sen?”

Hon hade förklarat för honom att hon inte fick komma för sent, men hon hade medvetet utelämnat detaljerna. Bävan för vad som kunde hända om hon blev påkommen med att vara det stack som nålar inombords. ”Jag tänker inte bli sen.” ”Du har fortfarande inte berättat vem du jobbar hos?” Han plutade med underläppen för att spela sårad, men hon ignorerade hans försök. Om han fick reda på att hon jobbade hos familjen Sköld skulle han kanske dra sig ur. Att vara tillsammans med ett hembiträde var lågt för hans status, att dessutom vara tillsammans med ett hembiträde för en av de viktigaste familjerna i den gröna zonen vore skandalöst och rädslan för att förlora det som fanns mellan dem hägrade över henne.

Hon lyfte på ögonbrynen i ett spelat självförtroende. ”Spelar det någon roll?” ”Kanske … Om det finns någon som vill stjäla dig från mig …”, lirkade han.

Jens ansikte for fram över näthinnan, men hon tryckte snabbt undan det igen. Att bilden av hans djupblå ögon, rödblonda hår och varma leende dök upp i hennes huvud fick en rysning att gå över nacken. Den Jens fanns inte längre. Han hade försvunnit för länge sen, och det som fanns kvar skrämde henne. ”Du kan vara lugn”, sa hon. ”Det finns ingen som kan ta mig ifrån dig.”

Isaks sneda leende var tillbaka och Jens bleknade i huvud och hjärta. ”Ska jag be vakterna skjutsa dig?”

12

Det var ingen orimlig fråga, men den virade sig som taggtråd kring hennes kropp varje gång han ställde den. Att sätta sig i en av vakternas jeepar var det sista hon tänkte göra. Hon såg sig omkring i det sparsamt inredda rummet efter sina skor. Hemtrevlighet var inte vakternas prioritet, funktion gick före allt. ”Jag trodde inte vi skulle berätta om oss för någon än”, sa hon och hoppades att rösten inte avslöjade hur mycket hon önskade att han skulle invända. Att han var redo att stå vid hennes sida trots alla misstyckande blickar och ta henne närmare sig istället för att skjuta bort henne – som Cissi gjort. ”De kommer inte berätta för någon.” En säkerhet klingade i hans röst och Nora såg ner i golvet för att dölja besvikelsen som rann över henne och fick syn på sina svarta skor. ”Hur vet du det?” sa hon och böjde sig ner för att ta fram skorna som glidit in under sängen.

Han sträckte på sig så att hållningen blev ännu rakare och blicken glimrade till. ”Om några månader är jag en av dem, har du glömt att min pappa är kapten?”

Hon vände ner ansiktet och fokuserade på att få på sig sina skor för att slippa se på honom. Tanken av att han snart skulle vara en vakt fick en tyngd att lägga sig i bröstet. Det skulle förändra allt.

Trots att han kanske inte förstått det än. Hon rätade på ryggen. ”Tack, men jag går.”

Istället för att insistera gav han ifrån sig en ljudlig suck, föll tillbaka ner på kudden och drog upp täcket över bröstkorgen.

Nora krängde på sig den mörkgröna kappan samtidigt som hon gick fram till balkongdörren, drog upp handtaget och gav honom ett sista leende över axeln. Han log tillbaka och en glödande värme smälte bort tyngden. I deras bubbla var han ingen vakt, och hon inget hembiträde. Där var de bara Nora och Isak.

När hon kom ut på balkongen drogs blicken direkt över den höga betongmuren som omfamnade staden och synen av vad som

13

fanns på andra sidan fick pulsen att öka. Det var fördelen med de enorma höghusen i vaktdistriktet. Det gick att få en glimt av ­naturen bortom muren, en glimt av friheten som fanns på andra sidan kraftfältet. Hon ansträngde sig för att försöka förtränga kraftfältets svaga skimmer när hon såg ut över grönskan.

Första gången hon hade sett över muren, för fyra månader sedan, hade hon förväntat sig en natur präglad av gifter och det sura regnet.

Att marken mestadels skulle vara sand och jord, för förorenad för någonting att kunna växa i. Men naturen som bredde ut sig fritt utanför var vackrare än på bilderna hon sett i historieböckerna, mer livfull.

Det kittlade lika hoppfullt i kroppen nu som första gången hon såg den. Naturen hade anpassat sig, utvecklats.

Blicken vandrade över de färgskiftande löven på träden i horisonten och kraftfältets skimmer gjorde sig påmint mot molntäcket.

Hur kunde något så vackert vara så farligt? Även om växtlig­heten klarade det sura regnet visade rapporterna att det skulle fräta ­sönder människohud, och om något vilt djur, mot förmodan, skulle överlevt kunde det bära med sig gifter och smitta. Om inget kan ta sig in, så kan ingen ta sig ut. Tanken fick det att kännas som att allt omkring henne virvlade till och vita blixtar flimrade framför h ­ ennes ögon. Hon kunde inte avgöra vad som gjorde henne mest yr; vetskapen om att hon alltid skulle vara innanför muren, konstant på sin vakt för att inte avslöja vad hon var, eller den stundande klättringen.

En solstrimma bröt igenom nedre delen av molntäcket och det filtrerade ljuset träffade henne i ansiktet. Ett svag surrande uppstod från solpanelerna som beklädde den övre delen av fasaden bakom henne. Det var som att huset vibrerade av all energi som alstrades av det direkta solljuset. Nora kisade, tog ett skälvande andetag för att sänka pulsen som redan hade börjat skena av tanken på klättringen, och satte foten på det första steget på brandstegen.

14

Med slutna ögon lät hon fötterna metodiskt leta efter nästa steg.

Trots att benen skakade och svetten klibbade när hon höll hårt om metallstängerna tvingade hon sig själv att öka tempot, även om det var få vakna vid den här tiden i husen runt omkring var det bäst att skynda sig för att inte bli sedd. Vaktdistriktets prydliga höghus var fyllda med nyfikna åskådare som inte tvekade att rapportera något avvikande till regeringen. Den uppmärksamheten ville hon inte ha.

När skosulan träffade den mörka asfalten andades hon ut. Hon tog smågatorna och gick som att hon hörde hemma längs de ljusa, välputsade fasaderna. I några enstaka fönster kunde hon se lite starkare färger på gardinerna och log vid tanken på att det ändå var några av dem som vågade sticka ut.

Fastän det inte fanns något staket som separerade vaktdistriktet och den grå zonen var gränsen ändå tydlig. De välskötta höghusen övergick till slitna betongfasader och asfalten blev fläckig av all smuts. Det var ingen som tvättade gatorna i den grå zonen, det fanns inte tillräckligt med vatten för det.

Lukten av sopor kom slående mot henne och känslan av att vilja kräkas sköljde över henne. Med handen framför munnen och näsan skyndade hon sig förbi några som sov hopkurade tillsammans intill ett av husen och svängde sedan ut på huvudgatan. De fallfärdiga lägenhetshusen sträckte sig som höga torn mot himlen och ­kastade långa skuggor över gatorna. På de stora skärmarna som var ut­placerade runt om i staden tickade klockan och påvisade vilket skift som var igång i fabrikerna.

Ljudet av däck som rullade mot asfalt hördes långt bort. Nora behövde inte se bilarna för att veta vad det var. De eldrivna fordon som fanns fick bara användas av vakterna till deras arbetsuppgifter, och till transport av människor och mat. Ljudet kom närmare och Nora drog upp kappans huva över håret samtidigt som hon ökade farten. Hon visste att hon egentligen borde ha kommit längre vid den här tiden.

15

Något fuktigt träffade pannan och fick henne att hoppa upp från bänken. Hon såg förvirrat uppåt och hjärtat skenade när hon fick syn på regndropparna. Kraftfältets skimmer på natthimlen var borta. Åskan måste ha kortslutit den. Hon drog häftigt efter andan och såg förskräckt på sina bara armar som börjat bli blöta. Det brände inte.

Naturen är förstörd, giftig, förbjuden att beträda. Människan har byggt murar mellan sig själv och det farliga. Men när något stängs in lämnas något annat ute.

Nora borde inte existera. Precis som alla barn som fötts utan regeringens tillstånd skulle hon aldrig ens ha blivit till. Ändå växer hon upp som ett illegitimt barn i den gröna zonen, gömd i det öppna.

En oväntad omständighet vänder Noras liv upp och ner.

Hon måste nu bestämma sig för om hon vill komma ut från skuggorna och försöka ta tillbaka rätten till sitt liv eller stanna fördold. Den största faran kanske inte finns utanför murarna?

Kanske har människan rest murar mellan varandra också?

Ett illegitimt barn är första delen i trilogin om Muren.

www.vistoforlag.se