9789178855520

Helen Lindman

En annan berättelse

En annan berättelse Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Helen Lindman Grafisk form: Anna Lolax, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-552-0

Helen Lindman

”Universum kanske bara är ett gigantiskt hologram, skapat av våra egna tankar” David Bohm, fysiker (1917–1992)

KAPITEL 1 Cora 1936

Solens första strålar nådde skogsgläntan där Cora hade tillbringat natten. Hon vek granriset som täckte öppningen åt sidan och gick ut från kojan. Hon sträckte ut armarna mot solen och kände hur solstrålarna sakta mjukade upp hennes lite morgonstela kropp. En fågel kvittrade morgonhest från skogen och naturen började vakna upp till en ny dag. Det var i slutet av maj och naturen hade tagit sig ur sitt lite yrvakna tillstånd efter vårens intågande. Hon drog in dofterna från skogen och alla hennes sinnen reagerade med ett välbeha­g som spred sig genom hennes kropp.

Hon tillbringade ofta nätterna i skogen. Skogen hade aldrig skrämt henne, trots mormors berättelser om tomtar, troll och andra väsen, som hon påstod bodde där. Cora hade inte sett till några sådana väsen och hon trodde inte att det fanns några heller. Det var en gammal folktro som mormor hade fört vidare till henne.

Hon kände den här skogen väl och allt som levde i den. Djuren var hennes vänner, även de som en del människor skulle betrakta som farliga.

Den dagen hon fyllde tolv år hade hennes mormor och morfar lovat att hon skulle få tillbringa natten ensam i kojan. Nu var hon femton år och hon hade tillbringat många sommarnätter här. Hon hämtade lite kvistar som hon bröt sönder och lade på den utslocknad­e elden från igår kväll. När elden hade tagit sig igen, kokade hon upp vatten och lade en tepåse i koppen av keramik som mormor hade

9

drejat. Mormor hade en liten drejarstuga där hon arbetade så snart hon fick tid. Coras bror Elis hade byggt hyllor längs ena långväggen i drejarstugan som var fulla av skålar, koppar, vaser och mycket annat som mormor hade skapat under åren. En del användes i hushållet och en del sålde mormor på vår- och höstmarknaden i byn.

Hon åt upp det sista av matsäcken, släckte elden och började gå hemåt. Hon skulle till skolan i dag så hon skyndade på stegen. När hon gick tänkte hon tillbaka på gårdagen då hon träffat Tor. Hon hade kommit förbi Tors stuga av en tillfällighet när hon varit ute i skogen och plockat skott från granarna. Det brukade hon göra varje vår och mormor gjorde sylt och sirap av dem men hon använde dem även i matlagningen. Plötsligt hade hon fått syn på en hund en bit in i skogen. Den låg några meter ifrån henne med huvudet mellan framtassarna och betraktade henne lugnt. Hon stod stilla en stund för att inte skrämma den. Hon var inte rädd men hon ville att hunden skulle göra ett eventuellt kontaktförsök först eller gå därifrån. Det hon lärt sig av morfar men även av egen erfarenhet var, att om ett friskt djur attackerade så var det ofta i självförsvar, därför att man skrämt det eller uppträtt på ett för djuret skrämmande sätt.

Efter en stund när hunden fortfarande inte rört sig fortsatte Cora med plockningen samtidigt som hon höll ett öga på hunden.

Några minuter senare reste sig hunden och närmade sig henne försiktigt. Det var en stor hund med en kort lurvig päls som skiftade i olika bruna nyanser och den nosade försiktigt på hennes hand som hon sträckte fram. Hunden hade en fläck med vit päls under höger öra och även pälsen på det ena frambenet var vit. Hon tyckte den var otroligt fin och hon provade försiktigt att dra handen över hundens rygg. När den tillät henne att fortsätta klappa den förstod hon att hunden godkänt henne. Plötsligt hörde hon en mansröst ropa något som hon tyckte lät som Tiki. Hunden höjde på huvudet och började springa åt det håll som rösten kom ifrån. Efter ett tag stannade den och vände sig om, som att den ville att hon skulle följa med. Hon tvekade en stund men började sedan att följa efter hunden. Hon såg hur den sprang fram till en man som kom gående inifrån skogen.

10

Mannen böjde sig ner och klappade hunden och när han reste sig igen fick han syn på Cora. ”God dag”, sa hon och neg. ”God dag på dig också”, svarade mannen med ett leende. ”Har du gått vilse?” frågade han och tittade vänligt på henne. ”Nej, jag är inte vilse. Jag plockar skott från granarna”, sa hon och höll fram korgen. ”Det är inte så ofta jag ser någon plocka det här. Mer än jag själv då”, sa han leende. ”Din korg är nästan full ser jag så du kanske vill ta en liten paus. I så fall kan jag bjuda dig på saft och nybakade bullar.” Cora tvekade lite. Att följa med en främmande man kändes inte helt bra men han såg snäll ut och hon var faktiskt lite törstig så hon svarade: ”Det skulle vara gott. Jag är faktiskt lite törstig.” ”Förlåt, jag har glömt att presentera mig. Jag heter Tor”, sa han och höll fram handen mot henne. ”Jag heter Cora”, svarade hon och tog hans hand. Hennes tvekan försvann när hon tittade in i hans snälla ögon och hon kände genast en instinktiv tillit till honom. Hon kunde inte förklara den känslan men hon bestämde sig för att lita på den. ”Det här är Tiki”, sa han och klappade hunden på huvudet. ”Hon är väldigt fin”, sa Cora och drog handen över Tikis päls. ”Ja, det är hon och dessutom min bästa vän”, sa Tor. Hon följde efter honom på den lilla stig som hon inte kunde påminna sig att hon gått på innan. Det fanns många små stigar i skogen som var upptrampade av vilda djur. Det var mycket i den här milsvid­a skogen som hon hade kvar att upptäcka, tänkte hon när hon försökt­e hänga med i Tors takt utan att tappa korgen. Stigen smalnade av och hon fick ducka under grenar och kliva över stora stenar som blockerade stigen. Efter några minuter öppnade skogen upp sig och övergick i hagmark. När de korsat hagen såg hon en ladugård och en stor ladugårdsplan med en lada i vinkel mot ladugården. En vit trägrind skiljde ladugårdsplanen från en stor trädgård där hon skymtade några äppelträd. Det fanns även vinbärsbuskar och en stor rabatt där några vårblommor stod i full blom, såg hon när hon kom närmare.

11

Tor stannade vid ett trädgårdsbord som inramades av en syrenhäck och han bad henne sätta sig medan han hämtade saft och bullar. Tiki stannade hos Cora och hon klappade henne medan hon funderade över Tor. Hon tyckte det var märkligt att hon inte sett den här platse­n innan. Även om skogen var stor så hade hon varit i den här delen av skogen innan men utan att upptäcka den här gården. Den låg väl dold inne i skogen och man måste vika av från den större skogsstigen för att se den, så det kanske inte var så konstigt att hon missat den, tänkte hon. Hennes tankar gick över till Tor och att det också var märkligt att hon aldrig hört talas om honom. De kände till nästan alla som bodde i grannskapet. Hon visste ganska säkert att hon aldrig hört talas om någon man som hette Tor. Hon gissade att han var någonstans i övre medelåldern och eftersom hon inte såg någon fru antog hon tills vidare att han bodde ensam med Tiki.

Tor kom ut med en bricka som han ställde på bordet. Det var hemmagjord hallonsaft och hembakade bullar förklarade han för henne när han satte sig. Hon förvånades över att han gjort egen saft och bakat bullar själv och såg det som väldigt ovanligt. Det var kvinno­göra. Förmodligen fanns det en fru på gården som gjort saften och bakat bullarna, tänkte hon, men att hon kanske inte var hemma för tillfället. Hon ville inte verka nyfiken så hon avstod från att fråga honom. Samtalet kom mest att handla om henne eftersom Tor ställde många frågor och verkade nyfiken på vem hon var. Hon berättade lite kort om sin familj och vilken gård hon bodde på.

När saften var urdrucken och bullfatet tomt tackade hon artigt Tor och reste sig. Innan hon tog adjö av honom, sa han att hon var välkommen tillbaka när hon ville.

Hon hade inte berättat för sina morföräldrar eller sin bror Elis om sitt besök hos Tor. Inte för att hon ville hålla det hemligt utan för att hon ville besöka honom igen och ta reda på mer om vem han var först. Dessutom skulle hon gärna vilja träffa Tiki igen. Hon hade alltid önskat sig en hund och även om mormor och morfar inte var emot det så tyckte de att hon skulle sluta skolan först. Då skulle

12

hon vara hemma mer och kunna ta hand om hunden. Morfar och mormo­r hade långa arbetsdagar och det skulle vara svårt för dem att ha ansvar för en hund också.

Det skulle bli mer arbete för dem framöver eftersom hennes bror Elis snart skulle flytta till staden där han fått anställning på en fabrik. Det var en fabrik som tillverkade jordbruksmaskiner som skulle kunna ersätta arbetshästarna, hade Elis berättat. Fabriken hade en stark dragningskraft på sönerna till bönder och torpare.

Många familjer från gårdarna i socknen fick se sina söner försvinna till staden i stället för att stanna på gårdarna. Morfar tyckte det var Elis plikt att så småningom överta gården, men Elis stod på sig i sitt beslut att flytta till staden. Cora hade sett mormor med röd­gråtna ögon ibland. Hon förstod att konflikten mellan morfar och Elis gjorde mormor ledsen. Mormor tyckte att Elis skulle få välja att leva sitt liv på det sätt han önskade och höll inte med morfar, men den åsikten höll hon för sig själv. Det var morfar som bestämde på gården och mormor skulle aldrig sätta sig upp mot honom. Morfar var sträng och bestämd med hur saker skulle vara men han hade aldrig burit hand på henne eller Elis. I grunden var han en snäll man men att bli motsagd när det gällde gården var inget han tolererade.

Cora hade märkt på Elis att han såg fram emot flytten till staden.

Samtidigt var det tungt för honom att ständigt höra morfars kritik mot hans val att flytta från gården. Cora skulle aldrig flytta till staden, det hade hon bestämt sig för och inget skulle kunna få henne att ändra sig. Hon älskade de djupa skogarna, de böljande rågfälten och hagmarkerna. De vita snötäckta fälten på vintern, den krispiga vinterkylan som bet i kinderna och snön som yrde runt Dockas hovar när de åkte släde på vintern. Alla djuren som var hennes vänner och som hon värnade om. Både de som fanns på gården och de vilda djuren i skogen. Mycket av hennes liv kretsade kring gården och sysslorna där men hon hade två nära vänner, som hon umgicks med när hon fick tid över. Det var Moa och Rita som också var hennes klasskamrater. På väg till skolan brukade hon vänta på dem vid vägskälet där tre vägar delade sig strax utanför byn. Den

13

ena av vägarna ledde till Ritas hem och där hade Cora många gånger gått för att besöka Rita. Hon bodde på en stor gård och familjen var välbeställd. Uppfartsvägen till gården kantades av en allé med lindar som ledde fram till mangårdsbyggnaden. Cora tyckte att allén var väldigt vacker. Lindarna var planterade med nästintill exakt samma avstånd och alla var lika höga, och hon kunde stå länge i allén och beundra de vackra träden. Hon hade aldrig sett ett så stort hus med så många rum innan hon var hemma hos Rita första gången. Rita brukade ta med henne och Moa till köket för att tigga till sig kakor och bullar av kokerskan. Det var ett stort kök med två spisar och arbetsbänkar som sträckte sig längs ena långväggen. Ett stort massivt matbord stod mitt på golvet med lika massiva stolar placerad­e runt det. Det luktade ljuvligt av nybakat och det puttrade ur grytor på båda spisarna. Jämfört med Rita levde Moas familj under enkla förhållanden. Hon bodde med sina föräldrar och syskon i ett hus som de hyrde i byn. Hennes far gjorde dagsverken på gårdarna och hennes mor vävde mattor som hon brukade sälja på marknaden. Även utseendemässigt var Rita och Moa varandras motsatser. Rita hade kopparrött långt hår som gick ända ner till slutet av ryggen och som hon brukade sätta upp i två flätor. Cora tyckte hon var så söt med sitt hjärtformade ansikte och lite fräknar på näsan och kinderna. Moa var pojkaktig och hade själv klippt sitt lockiga hår till hennes mors stora förskräckelse. Nu räckte det henne knappt till axlarna och de ostyriga lockarna fick leva sitt eget liv. Några tag med borsten morgon och kväll var den omsorg hon ägnade det. Moa var äventyrslysten och nästan alltid glad. Hennes mun strävade naturligt uppåt och Cora älskade hennes skratt som var så smittande. De var hennes bästa vänner och hon hoppades att de skulle fortsätta vara det resten av livet. Det förekom en del konflikter mellan barn i skolan men hon försökte hålla sig ifrån bråken som uppkom ibland. För ett par år sedan hade hon haft problem med ett par pojkar i skolan som hade varit elaka mot henne. Hon mindes de gånger när de stått och smugit på henne när hon hade skiljts från Rita och Moa. Den sista delen av skolvägen gick hon själv och

14

det var då de hade passat på. Det hade urartat en dag på hemvägen från skolan då de hunnit ifatt henne. Hon var ofta snabbare än dem men den här dagen hade de sprungit ifatt henne. När hon kom hem alldeles blodig och med sönderrivna kläder hade hon sett något i morfars ögon som hon aldrig sett innan. Det var ren och oförfalskad ilska. Morfar och Elis hade avlagt ett besök hos pojkarnas föräldrar samma dag. Dagen efter kom pojkarna på besök tillsammans med sina fäder. Pojkarna hade stått med nedslagna blickar och kepsarna i händerna och bett Cora om ursäkt. Efter det hade de inte besvärat henne mer. På skolgården undvek hon dem, men hon kunde känna deras blickar borra sig in i hennes rygg ibland. Hon visste inte vad de hade emot henne. Hon hade aldrig gjort dem något ont. Hon bara hoppades att de skulle låta henne vara ifred i fortsättningen.

Hon avbröt sina funderingar när hon skymtade taket på ladugården och såg Elis komma gående emot henne på stigen. ”Godmorgon min sköna”, sa han och lyfte skämtsamt på kepsen. ”Godmorgon bror”, sa hon och neg djupt. De skrattade åt sina fånerier innan Cora frågade vart han var på väg. Elis svarade att han skulle titta till stängslet runt hagen. ”Igår var det en ko som rymde så jag är på väg för att inspektera stängslet. Det måste vara trasigt eller raserat någonstans”, sa han. ”Vi upptäckte det snabbt som tur var för kon kom hem ensam. Vi har låtit korna vara inne i natt på grund av det.” ”Jag måste till skolan annars hade jag hjälpt dig.” ”Tack, det vet jag, men skynda dig hem nu så du inte kommer för sent till skolan”, sa han leende och fortsatte mot hagen.

Några minuter senare öppnade hon ytterdörren till den lilla farstu­n, tog av sig stövlarna och hängde av sig ränseln innan hon steg in i köket. ”Så du kommer hem nu. Jag började bli orolig att du inte skulle hinna till skolan i tid. Sätt dig och ät lite innan du går”, sa mormor.

Cora satte sig vid köksbordet där mormor dukade fram bröd, ost och mjölk till henne.

När hon ätit klart gav hon mormor en puss på kinden och hastad­e

15

uppför den lilla trappan som ledde upp till sovrummen. Där fanns två rum varav hon delade det ena med Elis och det andra som var lite större var mormor och morfars. Hon tvättade snabbt av sig över emaljfatet som mormor fyllt upp med varmt vatten och satte på sig rena kläder. Hon tog några tag med borsten i håret innan hon flätade det i en tjock fläta.

På vägen till skolan tänkte hon på Tor igen och hon bestämde sig för att gå och hälsa på honom på söndag. Mormor var van vid att hon var ute i skogen eller hos någon av sina vänner och att hon kunde vara borta i flera timmar. Morfar hade fullt upp med arbetet på gården och lämnade det mesta som gällde henne och Elis till mormor. Cora visste att hon skulle få hjälpa till mer med sysslorna på gården när Elis flyttade men det var inget hon hade något emot.

Att arbeta hårt hade alltid varit en del av hennes barndom och inget hon tagit skada av utan snarare tvärtom. Hon hade aldrig behövt gå hungrig och hon var stark och frisk. Morfar brukade säga att arbete var fostrande för ungdomar. Det gjorde att latmasken aldrig fick växa sig fast och Cora höll med honom. Varken Elis eller hon hade mått dåligt av att arbeta. Hon var den som en gång skulle ta över gården och därför lät morfar henne vara lite delaktig, både i det dagliga arbetet och i större beslut som ibland behövde tas. Trots att morfar var djupt besviken över Elis beslut att flytta till staden så var han samtidigt glad att Cora ville stanna. Hon förstod att han hoppades att hon skulle gifta sig och att det skulle komma en man till gården, funderade hon när hon gick längs den välbekanta vägen mot skolan.

Läraren stod redan på trappan till skolhuset och ringde i klocka­n när Cora kom fram till skolgården. Hon skyndade sig fram och blandade sig med sina skolkamrater. Hon tittade efter Rita och Moa när hon kände en hand på sin axel. När hon vände sig om såg hon Axel retsamt titta på henne. ”Har du sovit i skogen? Du har granbarr i håret”, sa han med ett spjuveraktigt leende. Cora vände huvudet neråt och ruskade med handen i håret, samtidigt som hon hörde Axel skratta. ”Vad lätt­lurad

16

du är. Det verkar som att jag har rätt i alla fall om att du tillbringat natten i skogen”, sa han med ett skratt. Cora knuffade till honom och sa att det hade han inte med att göra. Hon tyckte om Axel trots att han alltid retades med henne. Hans bruna bångstyriga hår och intensivt blåa ögon fick Coras hjärta att göra ett litet skutt varje gång hon såg honom. Hon visste att han aldrig skulle intressera sig för henne mer än som en klasskamrat som han tyckte om att retas med.

Det fanns många flickor i skolan som var mycket sötare än hon som han hade att välja på i stället, tänkte hon.

När hon och hennes klasskamrater gått in i skolsalen och stod upp vid sina bänkar satte sig deras lärare vid orgeln och tillsammans sjöng de morgonpsalmen. Det var samma psalm varje morgon och alla kunde de tre verserna utantill. När den sista tonen på orgeln klingat ut satte de sig ner i sina bänkar och dagens första lektion började. Cora tyckte om skolan och att få lära sig nya saker. Hon sög i sig allt det läraren sa och hon hade lätt för att lära. Hon ifrågasatte ibland saker som hon fick lära sig men hade lärt sig att inte uttala det högt. Det hade inte tagits emot väl av läraren när hon gjort det, så efter det höll hon sina tvivel för sig själv. Hon var nyfiken och funderade ofta över livet. Speciellt hur det kom sig att hon och allt annat överhuvudtaget fanns på den här jorden. Det var någonting hos henne som längtade efter svar på frågor hon ställt till sig själv länge. Hennes lärare kunde inte ge henne de svaren det visste hon, men ju mer hon lärde sig i skolan, desto mer kunde hon försöka klura ut själv, tänkte hon.

På hemvägen hade hon som vanligt sällskap med Moa och Rita fram till byn. Innan de skildes satte de sig på bänken utanför handelsboden och åt karameller som Rita hade köpt. Rita var den enda av de tre vännerna som fick en peng då och då av sina föräldrar.

Hon brukade dela med sig av det hon köpte, vilket nästan alltid var karamelle­r eller något bakverk från bageriet i byn. Alla tre fick hjälpa till mycket hemma, speciellt Cora och Moa, så det var inte så ofta de hann träffas men någon gång i veckan sågs de nere i byn

17

eller hemma hos Rita. När Cora tagit farväl av vännerna och hunni­t halvvägs hem mötte hon morfar och Docka. Morfar var på väg till kvarnen och frågade om hon ville följa med och hålla honom sällskap. I vagnen hade han säckar med säd som skulle malas till mjöl. Cora lade sin ränsel i vagnen och hoppade upp på kuskbocken bredvid morfar. Han gav tömmarna till Cora utan att hon behövde fråga, vilket hon alltid brukade göra när de var ute tillsammans med Docka. Det trogna, vänliga ardennerstoet var viktig för arbetet på gården. Docka tyckte aldrig att ett lass var för tungt att dra eller att snön var för djup när hon drog hem stockar från skogen. ”Snart kan du ta Docka själv till kvarnen eller byn”, sa morfar. ”Ja det kan jag. Det enda jag är lite orolig över är att Docka ska skena när jag är ensam i vagnen. Som i vintras när det sprang ut en älg på vägen framför henne. Då var det din styrka som fick stopp på henne”, sa Cora och smackade i gång Docka. ”Det gäller att du för över lugn men också bestämdhet i hanteringe­n av tömmarna”, svarade morfar. ”Docka känner om du är nervös eller osäker. Din sinnesstämning är lika viktig som dina kommando­n med rösten och tömmarna. Du måste övertyga henne om att du har kontroll och få henne att lita på dig. Det krävs ett samspel mellan Docka och dig som kommer med tiden ju mer ni lär känna varandra­.” ”Om några år ska jag ta över gården så tills dess måste jag ha lärt mig att klara av Docka själv”, sa Cora med ett leende. ”Vi får väl hoppas att du har en man som kan hjälpa till så småningom också”, svarade morfar med ett snett leende. ”Äsch jag behöver ingen man. Jag kan klara mig själv eller i värsta fall anställa en dräng.” ”Ja, det lär du nog behöva i så fall om inte två eller tre. Vi är fyra på gården nu och det är knappt att allt hinns med. Det blir besvärligt när Elis flyttar.” ”Han kanske ångrar sig när han bott i den bullriga och smutsiga staden ett tag och kommer tillbaka till gården.” ”Han har aldrig varit särskilt intresserad av arbetet på gården så

18

han blir nog en stadsbo. Det är vad jag tror”, svarade morfar med ett stänk av sorg i rösten.

Cora lät Docka lunka på i sin egen takt och hon njöt av att sitta bredvid morfar på kuskbocken. Hon svängde av strax innan byn där en mindre och krokig väg ledde fram till kvarnen som låg alldeles intill ån. De kunde höra ljudet från kvarnhjulen och Cora samlade ihop tömmarna för att styra in Docka parallellt med avlastnings­rampen.

Medan de lastade av kom mjölnaren ut från kvarnbyggnade­n och tog emot säckarna. Om en vecka kunde de hämta mjölet igen, sa han och gav dem ett kvitto. Morfar och mjölnare­n satte sig och pratade en stund och Cora gick under tiden ner till ån. Hon betraktad­e de stora kvarnhjulen som drevs av det framrusande vattnet. Ett staket avgränsade platsen där hon stod från hjulen. Trots att hon var långt ifrån kunde hon känna vattenstänk i ansiktet. Hon rös till lite när hon tittade ner på det framrusande vattnet. Det var en mäktig men lite skrämmande syn. Det är starka krafter som man inte vill utman­a genom att ramla i, tänkte hon och backade ett steg. Hon vände tillbak­a och såg att morfar redan vänt vagnen och väntade på kuskbocken.

När de kom hem från kvarnen hjälpte Cora till att sela av Docka.

Hon ledde in henne i hennes spilta och gav henne vatten och hö.

På väg ut från spiltan klappade hon henne på den breda baken och Docka vände på huvudet med vatten droppande från mulen. Hon frustade vänskapligt och Cora fick en varm känsla i kroppen. Hon var säker på att Docka och hon skulle komma bra överens framöver.

Hon skulle ta mer ansvar på gården när hon slutade skolan till sommare­n. Mormor ville att hon skulle fortsätta skolan och skaffa sig en utbildning men Cora ville inte höra talas om det. Det var på gården hon hörde hemma och där tänkte hon stanna.

Elis satt redan vid köksbordet när Cora och morfar kom in i stugan. Mormor dukade fram middagen och alla satte sig till bords.

De bad alltid bordsbön innan middagen. Det var mer en vana än ett gudfruktigt måste för någon av dem. Cora tyckte innebörden i

19

bönen var fin och hon hade inget emot det. Att vara tacksam över att ha mat på bordet och uttrycka det innan man åt var en fin gest, tyckte hon. Oavsett om det var en gud de tackade eller naturen som stått för råvarorna. ”På måndag ska jag skriva på kontraktet för mitt arbete”, sa Elis.

Jag tänkte försöka få liv i cykeln som står bakom ladan. Det tar nog ett par timmar att cykla till staden men det är bättre än att åka med Token.”

Token var en man som körde en hästdroska fram och tillbaka till staden på måndagar och fredagar. Han var ansedd som lite tokig, därför hade han fått namnet Token av byborna och många visste nog inte vad hans riktiga namn var. Han pratade för sig själv och det gick inte att få många vettiga ord ur honom men han var en bra hästkarl. Han försörjde sig på bybornas behov av att uträtta ärenden i staden. Resan tog ungefär två timmar enkel väg och det var en skumpig färd, men vagnen var täckt och sätena mjuka. Cora hade åkt några gånger med Token tillsammans med mormor och hon tyckte om det. Resan tillbaka till byn gick sent på eftermiddagen så man hade gott om tid att uträtta det man behövde. Mormor och hon brukade gå på konditori och äta varsin bakelse om de fick tid över innan Token åkte tillbaka. Elis hade också åkt med Token till staden några gånger men han klagade alltid på att det var en tråkig och långsam resa. ”Får jag bara ordning på cykeln så kan jag använda den i staden också och ta mig mellan rummet där jag ska bo och fabriken”, fortsatt­e han. Elis skulle till att börja med bo hos morfars bror som också arbetade på fabriken. Han och hans fru hade ett rum över som Elis skulle få hyra för en billig peng. Dessutom ingick det morgonmål och middag också, så Elis kände sig nöjd med det arrangemange­t, hade han glatt förklarat när hyreskontraktet var skrivet. ”Du är en tuff tjej Cora. Jag hyser inga tvivel om att du kommer att klara det extra arbetet när jag flyttat”, sa Elis medan han flyttade potatisar från skålen till sin tallrik. ”Tack. Det tvivlar jag inte heller på att jag gör. Under skörden

20

när det är som mest arbete kan vi ju alltid leja hjälp”, svarade Cora.

Hon märkte på Elis att han kände sig illa till mods. Det var svårt för honom att lämna gården och veta att arbetsbördan skulle öka för hans familj. ”Det kommer att bli bra Elis. Vi kommer att klara oss fint”, sa Cora för att lugna honom. Morfar sa ingenting och hon såg att Elis sneglade på honom. Cora förstod att han ville att morfar skulle säga något också men morfar tittade ner i sin tallrik och förblev tyst.

Cora hjälpte mormor att duka av och diska innan hon gick ut för att hjälpa till med utfodringen av djuren och mjölkningen. Det fanns fem kor på gården varav två kvigor som föddes i våras. Det fanns också några höns och två grisar. Nu var det snart sommar och korna skulle ut på betet och bara tas in för mjölkning morgon och kväll. När hon kom in i ladugården kom ladugårdskatterna fram och strök sig mot hennes ben i otålig väntan på spenvarm mjölk i skålen.

Coras uppgift i dag var att mjölka de tre korna, vilket tog sin tid även med Coras vana händer. Snart skulle det bli fem kor att mjölk­a när de två kvigkalvarna hade växt till sig. Under tiden mockade Elis och hämtade vatten från brunnen. På kortsidan av ladugården fanns den brunn som de använde för vatten till djuren. Hushållets vatten hämtades från en brunn i trädgården. Morfar hade pratat om att montera ett vattenrör och en pump från båda brunnarna. Då de kunde öppna en kran och få rinnande vatten både i ladugården och i stugan, men Cora visste att det skulle bli dyrt, så de skulle förmodligen få bära vatten en lång tid till. Morfar utfodrade resten av djuren och tog ner hö från höloftet, så det skulle räcka över natten och till morgonens utfodring. Det fanns inte så mycket hö kvar på loftet. Om ett par månader skulle arbetet med höskörden börja och höskullen skulle återigen fyllas av nyskördat hö.

När morfar ett par timmar senare stängde dörren till ladugården och lade på haspen hade solen redan gått ner. I natt skulle hon sova hemma i sin säng, tänkte Cora. Det hade börjat regna och hon såg fram emot att krypa ner under täcket och höra smattret av regn mot taket.

21

Femtonåriga Coras liv består till stor del av arbete på gården där hon bor tillsammans med sin bror och sina morföräldrar.

Sin lediga tid tillbringar hon med sina vänner eller ensam vid sin älskade koja i skogen där hon funderar över livet och drömmer om framtiden.

Tor är lärare i fysik på läroverket där han även ägnar sig åt forskning tillsammans med en av sina kollegor. Efter en tragis­k händelse i sitt liv flyttar han tillbaka till sitt barndomshem. Till den avsides belägna och numera nedlagda bondgården där hans mor fortfarande bor kvar. När hans mor går bort väljer han att bo kvar i sitt barndomshem tillsammans med sin hund Tiki.

När Cora och Tor en dag träffar på varandra i skogen är det startskottet för en vänskap som ska förändra deras liv. De händelser som utspelar sig får dem att ifrågasätta och fundera över den vedertagna synen på livet och verkligheten.

www.vistoforlag.se