9789178854332 by Smakprov Media AB

SVART KOD Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Magnus Carling Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2021 ISBN: 978-91-7885-433-2

Till Ann-Sofie Du är min röst i natten

SoFo Stockholm Oktober 2021

000001 Stefan Malm stirrade på de blanka hissdörrarna. Det kommer aldrig funka, tänkte han och magen drog ihop sig till en stenhård knut. Tungan klibbade mot gommen och han svalde hårt. Varenda nerv var på helspänn och han ryckte till när hissen plingade. Dörrarna gled upp med ett svagt skrapande och Stefan steg in. Han lade sitt passerkort mot den kontaktlösa läsaren och tryckte på knappen märkt med -10. Dörrarna gled igen. Hissen sjönk och en sval luftström från fläkten sköljde över honom. Det luktade gammal våt betong och någonting citrondoftande. Rengöringsmedel kanske. Stefan torkade handsvetten mot jeansen. Han grep hårt om väskan med laptopen och försökte att inte tänka på vad han planerade att göra. Gör det inte! skrek hans medvetande. De kommer att upptäcka dig och … Stefan knep ihop ögonen som om det på något vis kunde tränga bort verkligheten. Han svalde och strupen var raspigt torr. Hjärtat dunkade och en iskall svettdroppe irrade ner längs hans heta tinning. Svetten innanför kragen på hans ljusblå tenniströja klibbade och kliade.

liv!

Du måste göra det här! intalade han sig. Det gäller inte bara ditt

Han öppnade ögonen och såg de röda digitalsiffrorna ovanför hissdörren räkna ner plågsamt sävligt, som om världen vävt in honom i en kokong av sirap. Hissen hade aldrig känts så långsam som nu. No shit, Sherlock! Han hade alltid älskat Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Kanske var det därför han hade fått smeknamnet Sherlock i skolan. Nu önskade han att han inte hade haft sådan fallenhet för matematik och logisk analys. Det var såklart avundsjukan som låg i botten. Syskonrivaliteten blandat med hjältedyrkan. Vilken löjlig ursäkt! Om han bara inte velat bli som sin bror. Det var hans kunskaper, hans snille, som skapat den här situationen. Stefan skakade på huvudet så svettpärlorna stänkte. Han var ingen agent, ingen hjälte. ”Bara en vanlig sketen tekniker”, mumlade han. Hissen stannade, dörrarna gled upp. Stefan klev ut ur hissen, rakt in i inskrivningen. Bakom den grå receptionsdisken fanns skärmen och desktopen kvar, men det hade inte suttit någon vakt på den slitna blå stolen under det senaste året. Det handlade inte om besparingar, bara effektiviseringar. En handfull vakter delade på skiften och fanns mindre än fem minuter bort. Kameror, rörelsesensorer, viktplattor – alla var delar av automatiseringen. Längre in fanns slussen. Bara en person kunde passera åt gången och det berodde inte bara på att utrymmet mellan de två cirkulära, roterande glasdörrarna, var trångt. En platta i golvet registrerade teknikerns vikt och en avvikelse på mer än fem kilo förhindrade att den inre dörren öppnades. Alla som arbetade i hallen vägdes när de anställdes och vid den kvartalsmässiga kontrollen uppdaterades värdet. Stefan ställde sig framför dörren, lade högerhanden på glasplattan bredvid ingången och väntade. Plattan var sval, men lite oljigt kladdig. Han såg hur de fyra dioderna ovanför plat-

tan började tändas en efter en. Han stod stilla, andades långsamt och stirrade rakt fram. I slussen satt en IR-kamera som i samma ögonblick tolkade hans ansikte. Ansiktsigenkänningen var säkrare än handskannern. Inga ansikten var lika varandra; kameran kunde registrera benstruktur, djup och yta. En gång i tiden hade han älskat tekniken, varit imponerad av allt den kunde göra. Sedan tre månader skrämde den skiten ur honom och det var Elisif som hade väckt hans rädsla. Den fjärde dioden tändes och slussen öppnades med ett svagt, susande ljud. Han klev in och väntade medan dörren stängdes. Den fräna gummilukten i slussen fick magen att knyta sig ännu hårdare. Han försökte se så lugn ut som möjligt. Övervakningskameran som satt bara några meter efter slussen blinkade. Kanske någon av vakterna i operationscentralen tittade just nu, kanske inte. Han ville se ut som vanligt; en tekniker ute på beredskapsärende. Att klockan bara var fem i sex var inget konstigt. Beredskapsteknikerna fick rycka ut dygnet runt, året runt. Efter ett lågmält pip gled den inre dörren upp. I samma ögonblick slog det dånande suset från tusentals servrar emot honom. De fanns där inne, körde outtröttligt dygnet runt och varje server hade dubbla aggregat för strömförsörjningen, dubbla kopplingar, dubbla av allt. Inget fick gå ner, allt skulle alltid fungera. Om hela hallen skulle explodera kunde en annan hall ta över. Stefan gick över det kala, vita datorgolvet och hämtade gula öronproppar ur en genomskinlig behållare. Han knep ihop de mjuka propparna i ena änden och stoppade en i varje öra. Ljudet dämpades och han gick med tom blick vidare in i hallen. Verka så normal som möjligt, tänkte han, men kunde inte låta bli att gå raskt. Inget konstigt med det egentligen, han kunde vara stressad över att för många diskar hade gått sönder samtidigt eller att han måste vidare till nästa uppdrag. Ingen skulle rimligtvis reagera, men nervositeten kröp som tusen myror nerför ryggraden och han kände sig övertygad om att allt han gjorde skulle väcka misstänksamhet. Det iskalla lysrörsljuset lyste upp varenda vrå. Tack vare luftfil-

treringen fanns här nästan inget damm. Svettdropparna på Stefans panna kändes som isbitar; här nere var temperaturen alltid satt på tjugotvå grader, men luften som strömmade ur fläktarna var iskall. Det behövdes mycket kyla för att lyckas hålla servrarna tillräckligt svala. Han hade passerat de första tolv raderna, när han snabbt vek av. Raden han gick ner längs täcktes av en ensam kamera. Han blickade uppåt och såg att dioden var släckt. Skriptet han tidsinställt för att stänga av kameran hade fungerat. Nu rusade han fram mellan serverracken och han såg blinkandet innanför de svarta nätdörrarna av metall. Här behövde han inte tveka längre. Han läste snabbt av siffrorna som satt på varje rack, hittade rätt och låste upp. Innanför dörren var racket fyllt med servrar och disklådor. Servern han letade efter satt i mitten. En vit etikett med serverns identifikationsnummer satt klistrad på fronten. 73:75:70:65:72:76:69:72:75:73. Stefan satte ner sin väska, fick fram laptopen och öppnade locket. Han loggade in med sitt fingeravtryck och startade DE-CIPH. Programmet frågade efter kryptonyckeln, han letade reda på den och pluggade in USB-kabeln. DE-CIPH anslöt till servern, han bläddrade och hittade rätt arkiv. Dekrypteringen skulle ske samtidigt som överföringen, men det var nästan 10 gigabyte. Han startade genast filkopieringen och upptäckte att han ofrivilligt börjat bita på höger tumnagel. Han stirrade på procenträknaren som dykt upp. En procent … två. Han blinkade. Luften var torr och ögonen kändes grusiga. Hjärtat hade slutat spränga och han hade fått tillbaka saliven. Allt skulle gå bra. Ingen hade upptäckt honom. Servern var inte ens uppkopplad – det var anledningen till att han var tvungen att vara på plats – och inga larm skulle kunna skickas. Om någon skulle granska loggarna måste det göras där, vid en konsolplats. Plötsligt stelnade han till. Axlarna frös fast i en plågsam ställning och hans anus drogs ihop. Hans sinnen hade uppfattat något hans hjärna inte hade hunnit tolka. Ett ljud kanske, något som överröstat fläktarna. Han såg sig omkring, satte ner laptopen och såg att den

hade nått elva procent. Inget rörde sig, men känslan av att något var fel växte sig starkare. Magen verkade vara på väg att släppa ifrån sig allt den hade. Han reste sig och började gå längs racket. Långsamt knöt han nävarna och önskade att han hade tagit med sig ett vapen. En kniv, vad som helst. Om han måste skulle han försvara sig, försöka fly eller slå ner en vakt var inte otänkbart. Han drog en hand genom det blonda, tjocka håret och undrade vad han skulle säga om det var någon av vakterna. Försiktigt kikade han fram runt hörnet på racken. Ingen var där. Inga rörelser, ingenting. Bara tomma ytor. Stefan snurrade runt för att gå tillbaka. En snabb, svart skugga skymtade i ögonvrån samtidigt som han vände sig. Han såg ett blixtrande knivblad, fick en smäll över huvudet och det brände till i halsen. Stefan föll och hörde hur han gurglade sitt eget blod.

Manchester University of Manchester November 1962

000010 Eftermiddagssolen fick de solkiga fönstren att se ut som om någon hällt riktigt tjock mjölk över dem. Det gick knappt att se ut. Dammet seglade genom luften och allt var tyst. Edward Robbins strök händerna över sina nakna underarmar. Han hade kavlat upp den vita skjortans långa ärmar och lossat på slipsen. Ändå svettades han och kände de fuktiga ringarna under armarna. Bara ett par meter bort stod hans mentor, lärare och förebild. Sir John Thomson. Flinten blänkte. Thomson kliade sig i det silvergrå, vältrimmade skägget. De båda betraktade universitetets stolthet. Edward bytte fot och trägolvet knarrade. Doften av trä, papper och metall var vid det här laget så hemtam att det kändes som om något fattades honom de få tillfällen han tvingades ut genom dörrarna. Raderna av böcker fyllda med världens mest briljanta hjärnors genialitet trängdes i de väldiga bokhyllorna. Deras blotta närvaro skänkte honom en sällsam frid. Men det som fick hans hjärta att slå frivolter varje gång han lät blicken glida över det ljusgrå metallskåpet, var texten ”CONTROL COMPUTER”. Orden var som en bekräftelse av universums mirakel, och det faktum att han – Edward Robbins – hade fått vara del av detta projekt var en skräckblandad salighet, stor som Saharas öken.

Tystnaden i rummet var påtaglig. De skulle snart starta TITAN, vars kapacitet vida överträffade allt annat. Professorn drog en hand över en fyrkantig panel, täckt med stora knappar i olika färger. Han rättade till sina svarta, runda glasögon och såg på Edward med en allvarlig blick. Deras arbete hade pågått i två år och äntligen var stunden kommen. Datorn, byggd med germaniumtransistorer, hade testats i mindre delar men det var först nu allt skulle samköras. Edward nickade. Det kändes som om han befann sig med en fot i två olika världar. Bakom honom fanns allt det gamla och vedertagna. Framför honom skymtade han horisonten av en helt ny värld. Han hade varit med och skapat den. Trots att han var yngst bland forskarna hade Thomson handplockat honom. Den gamle mannen hade utan omsvep talat om för Edward att han aldrig sett sådana resultat hos någon elev, och troligen skulle de aldrig få se något liknande igen. Robbins var ett underbarn enligt professorn, och visst hade det smickrat honom. Nu vältrade sig dock ett oroande illamående genom hela hans väsen, en äckelkänsla som var svår att sätta fingret på. Thomson tryckte på strömknappen och rummet fylldes genast av ett vibrerande surr. Som om själva luften hade blivit elektrisk. Bredvid kontrollpanelen stod en radskrivare. Med ett knäppande ljud började den skriva. Edward kände rysningarna längs nacken när hans mentor grep tag i pappret, rev av det och började läsa. ”Vi är igång”, sade han. ”Inga felkoder, systemet är uppe!” Edward såg ögonen lysa på professorn. Den gamle mannens läppar darrade när han fortsatte. ”Vi måste köra testprogrammen förstås, det kommer att ta ett tag, men … Nu är det dags att boka in fakulteten för en ceremoni och … Tänk dig Edward! Tänk vad den här maskinen kommer att göra för vårt atomprogram! Storbritannien behöver den här sortens kapacitet!” Edward blundade och fuktade läpparna. Illamåendet fick ett övertag och han tvingades greppa skrivbordskanten för att inte ramla

ihop. Utan förvarning sköljde plötsligt minnen av hans upprörda far över honom. Edward hade vägrat följa släktens gedigna tradition att låta sönerna göra militärtjänst och stiga i graderna som yrkesmilitär. Till hans fars stora förtret var Edward en övertygad pacifist som trodde på Gandhis ord. Nu började han inse att TITAN inte var en maskin i mänsklighetens tjänst. Det var ett vapen. ”Det kan också innebära världens undergång”, sade Edward långsamt. John Thomson viftade med pappret och det prasslade ljudligt. Nya rader spottades ut medan TITAN körde sina initiala diagnosprogram. ”Nonsens!” sade Thomson. ”Om alla länder har atomvapen kan ingen spränga någon annan.” Lampor började blinka på kontrollpanelen. Det var dags att mata in det första programmet. Edward tog ett steg tillbaka, lutade ryggen mot en av bokhyllorna. Det var inte atomvapnen jag menade, tänkte han och blundade.

Sjön Anten Nordväst om Alingsås Oktober 2021

000011 Carl Leonard blickade ut över sjön. Morgonsolen glittrade i vattnet och en svag bris drog in över verandan. Vinden bar med sig en doft av multnande löv. Björkarna nere vid strandkanten hade börjat skifta färg, men eken som växte ett par meter från huset, och skuggade halva verandan, var fortfarande smaragdgrön. Carl tog en klunk kaffe, njöt av den bittra smaken och höjde blicken. Himlen var klarblå och bara några enstaka flygplansstreck bröt helheten. På andra sidan sjön såg han en smal, gråvit rökpelare. Museijärnvägen användes långt in på hösten och det gamla lokomotivet som drog vagnarna blev synligt mellan träden. Ändhållplatsen låg tvärs över sjön från Carls stuga och på somrarna kunde han höra barn leka nere vid vattnet. Han drog filten tätare runt sig. Det skulle bli varmare framåt lunch och hösten hade varit ovanligt behaglig. Han älskade att sitta ute och gjorde det gärna året runt. Det påminde honom om hur fri han var, hur mycket han njöt av sin frihet, trots att han inte hade sett någon vidare framtid på mycket länge. Carl blundade och tänkte på uppbrottet. Fyra år hade gått sedan han kopplade ner. Gav upp all kontakt med omvärlden, avslutade alla konton på sociala medier. Facebook, Instagram, Linkedin, Youtube, Twitter. Han hade sagt upp sina

mobiltelefonabonnemang, avslutat alla TV-kanaler och varenda strömmande mediatjänst. Carl hällde i sig den sista slurken kaffe och gick in för att fylla på. Köket luktade av både kaffe och ved. Bara en rubinröd glöd mötte Carl när han öppnade luckan till vedspisen. Han slängde in två klabbar till. Idag skulle han stanna i stugan, sitta på verandan, läsa och dricka kaffe. Elden i vedspisen tänkte han hålla vid liv, som han alltid gjorde på vinterhalvåret när han var hemma. Ibland kom någon granne förbi, ville skvallra om allt och inget, och en eld som brann kortade ner tiden för att koka nytt kaffe. Han gav sin mugg en rykande påfyllning. En gång i tiden hade han ratat vanligt svart kaffe. Det skulle vara espresso, latte eller cappuccino, gjord på de bästa bönor och den finaste mjölk som gick att uppbringa. Numera struntade han i allt finsmakeri och ville bara ha starkt, hederligt bondkaffe. De ljusblå gardinerna som ramade in kökets två fönster hade Josefin satt upp. Sjön skymtade genom glaset, glittrade i samma färg som tyget. Josefin hade lagt ner sin själ i stugans inredning och det märktes fortfarande i alla detaljer. Allt hon hade valt var noga planerat. Ingenting hade lämnats åt slumpen och han kände hennes närvaro så starkt. Han såg på den lilla isblå glasfågeln som prydde fönsterbänken. Ton i ton med de luftiga sommargardinerna. Hon hade haft för vana att byta gardiner och prydnader inför varje säsong, men nu skulle hon aldrig mer byta dem. Han kände hur ögonen vällde över av återhållna tårar. Hon skulle aldrig byta gardinerna och det tänkte han inte heller göra. De ljusblå sommargardinerna fick sitta uppe, året runt. Han hade tvättat dem två gånger sedan uppbrottet, men han mindes inte när det var. Minst ett halvår sedan. Han lämnade köket, gick över det knarrande trägolvet, ut i vardagsrummet. Där var lukten av ved mindre påtaglig. Där doftade

det istället av böcker, trä och målarfärg. Den sista veckan i augusti hade han lyft ut det gedigna bordet han snickrat av körsbärsträ fyra år tidigare. Ute på verandan hade han slipat ytan och målat det kritvitt, bara för att ha något att göra. Doften av nymålat hade fortfarande inte försvunnit. Carl drog med fingrarna över den översta hyllan på den närmaste bokhyllan. Fyra av fem bokhyllor var fulla med böcker. Den femte, där all IT-litteratur hade fått husera, var tom. Han synade ryggarna, kände det svala, mjuka lädret och hittade en klassiker. Greven av Monte Cristo. Han hade läst Alexander Dumas bok om Edmond Dantès och hans tid i fångenskap en enda gång innan uppbrottet. Den gången var det för att han hade varit tvungen till det i högstadiet. Efter uppbrottet hade han läst den över ett dussin gånger. Känt igen sig och reflekterat över hur hans tid innan den stora förändringen hade varit ett fängelse. Carl drog ut den och bestämde sig för att läsa den ännu en gång. Kanske kunde han komma på ett sätt att se en ny framtid. En gång i tiden hade han bestämt sig för att bli lärare, inspirerad av fysikläraren på högstadiet. Jonas hade vetat allt om universum, om fysikens lagar och kunnat lära ut det på ett sätt som hade fått alla i klassen, inklusive bråkstakarna, att bli intresserade. Jonas hade brunnit för läraryrket och gjort allt för att eleverna skulle trivas. Läraryrket hade lockat honom, men livet hade tagit helt andra vägar. I samma ögonblick han öppnade dörren till verandan skar en gäll signal genom huset. Telefon hade han fortfarande, även om den inte stod i hans namn. Det hände att det ringde telefonförsäljare och någon gång ringde figurerna från hans tidigare liv. Men väldigt få kände till numret och han hade ändrat det två gånger. Det var bara de som måste känna till numret som fick det, ändå verkade det sprida sig. Han lät det ringa och efter åtta signaler blev telefonen tyst. Om det är viktigt ringer de väl igen, tänkte han och gick ut.

När han satte sig i trädgårdsstolen av teak knarrade den lågmält. Han kände skärpet strama och knäppte upp ett hål. För en gångs skull hade han gått upp och det oroade honom inte ett dugg, det var långt kvar till hans gamla stadiga övervikt på 110 kilo. Efter uppbrottet hade han rasat, på alla sätt som gick, och det var inte bara på grund av det som hade hänt Josefin. * Smaken av rödvin dröjde kvar. Carl satt i soffan och stirrade på sig själv. De stora glaspartierna reflekterade vardagsrummet, men när han blickade förbi sig själv kunde han ana Aspens mörka vatten och små svaga ljuspunkter från husen på andra sidan. Carl öppnade locket på sin laptop. I köket höll Josefin på att packa in i diskmaskinen, trots att han sagt att han kunde göra det senare. Brasan sprakade och knäppte iväg små gnistor mot nätgallret, likt eldflugor irrande genom nattens mörker. Lukten av lägereld blandades med den svaga doften av vitlök från lammgrytan. Carl loggade in. Öppnade Dagens industri, skummade nyheterna och gick vidare till helgläsningen. En artikel om Tesla fanns överst, om Elon Musks planer på att revolutionera världen. Han flyttade runt fönster, fortsatte läsa artikeln samtidigt som han körde en ny session parallellt. Han loggade in på banken, kollade saldon och aktier, varpå han gick vidare till portalen för kryptovalutor. Hälften av alla pengar han hade tjänat fanns i den nya ekonomins depåer. Josefin dök upp. Hon stegade ner för de två steg som ledde ner till vardagsrummets etage. Hon satte ett nytt glas rödvin, fyllt till bredden, bredvid honom. Han kände doften av parfymen han köpt på senaste resan till San Francisco. Kanel och citron, en udda kombination, men hon gillade den. Hon gav honom en kyss på pannan och han kände den mjuka värmen av hennes läppar. ”Här älskling”, sade hon och strök honom över axlarna. ”Kan du inte komma och sätta dig?” sade han och såg in i hennes klarblå ögon. Det nattsvarta håret var uppsatt i en enkel tofs. ”Jag fixar köket sedan.” 22

”Du ska ju ändå bara jobba. Jag kommer snart, det är snabbt fixat.” Hon log brett och som alltid var han glad åt att hon var så förstående. Aldrig några hårda ord, bara ett konstaterande. Josefin svepte iväg, gick mjukt över valnötsparketten. De tjocka, ulliga röda sockarna hon bar verkade orange i brasans sken. Han såg ett ögonblick efter henne, kände hur mycket han älskade henne och hur glad han var att hon var hans fru. Han återgick till datorn och läste vidare. Efter den vanliga genomgången av nyhetsflöden, e-post och granskningen av alla tillgångar, surfade han in på sin företagsportal. Leonard Security and Risk Contractors – LESARC – hade femtio anställda och en omsättning på över tio miljoner per anställd. Inloggningen till intranätet krävde både användarnamn, lösenord och en engångskod som skickades till hans mobil. Dessutom var det bara datorer som hade rätt certifikat som kunde logga in. Han levde som han lärde, Lesarc var säkrare än bankerna. Väl inne öppnade han uppdragslistan, såg över konsulternas beläggning och fakturering. Från köket hörde han det lågmälda klirrandet av porslin. Carl sippade på vinet och blev alltmer uppslukad. Han startade Powerpoint och började skriva en ny presentation. Styrelsemöte på måndag med fokus på resultatet. Plötsligt slets han från datorn när det tydliga, klirrande ljudet av ett glas som gick sönder skar genom hans medvetande. ”Råttsvans också!” skrek Josefin. Carl reste sig, skyndade mot trappan och tog sig med två snabba kliv upp, vidare in i köket. Josefin stod med en handduk mellan händerna, där en liten mörkröd fläck växte oroväckande snabbt. Han skyndade fram, lade armen om hennes axel och kände hur hon darrade. ”Vad hände?” ”Det var Einstein som fick mig att tappa ett glas och jag skar mig när jag plockade upp skärvorna.” Den markant vindögda katten syntes inte till någonstans. Han brukade alltid stryka omkring inne i köket när någon av dem höll på, i hopp om att de skulle ha någon godsak över till honom. 23

”Får jag se”, sade Carl och rörde vid hennes händer. ”Nej, det är bra, jag klarar det.” ”Men låt mig se, jag kan hjälpa dig.” ”Nej sade jag! Fan Carl, låt mig vara!” Josefin såg på honom. Hennes ögon var uppspärrade, lätt rödsprängda. Han tog ett steg bakåt, försökte förstå. Hon brukade aldrig svära, aldrig bli upprörd. Om hon någon gång yttrade ett kraftord blev det oftast en kombination av hennes kreativitet och humor som skapade något passande uttryck. Nu såg hon ut som om hon hatade honom. Hennes underläpp darrade, medan överläppen var tillbakadragen så att den jämna raden av kritvita tänder syntes. ”Jag klarar det här!” väste hon. ”Släng ut katten istället.” Han stod kvar, såg henne gå och undrade vad som pågick. Var det vinet? Eller hade hon börjat reagera på att han arbetade så mycket. * Carl stirrade ut över sjön. Minnena som oundvikligen högg tag satte ännu en tagg i hjärtat. Ingen av hans misstankar hade varit rätt. Det hade varit något så mycket värre. Han lade handen över ögonen och försökte hindra tårarna. Ändå kom de, brännande heta när de rullade nerför kinderna. Josefin … Han kunde fortfarande se henne framför sig, men han fick anstränga sig för att hålla bilden klar. Hennes mörka hår, de klarblå ögonen och de runda äppelkinderna. Alltid glad, alltid redo för bus. Tills hjärntumören förändrade allt. De hade varit tillsammans i tio år, gifta i fem. Han hade träffat henne på en vingård i Rhônedalen, där hon hade arbetat som guide för turister. Direkt efter att hon presenterat sig hade han blivit blixtförälskad och stannat kvar efter guidningen för att ställa fler frågor. Den sista fråga han ställde var om han fick bjuda ut henne på middag. Carl reste sig, drog ett djupt andetag av den friska luften och

sträckte på sig. Det knakade i axlarna, men han hade inte haft ont sedan han kopplade ner. En gång i veckan loggade han in på Macen, kollade bankerna och stängde av så fort det gick. Inga mer långa pass lutad som en gam över ett tangentbord. Han gnuggade ögonen, torkade tårarna och gick över verandan. Det var dags att hugga mer ved. Han hann inte längre än till trappan, när han fick se en polisbil komma skumpande längs skogsvägen. Solen blixtrade i vindrutan, men han såg ändå att det var en civilklädd man som körde och vid hans sida satt en blond kvinna i uniform. Carl stannade och inväntade bilen. Han hade inte haft med polisen att göra på evigheter och hans första tanke var att de måste ha kört fel. Samtidigt var det här det enda huset som låg så här långt in i skogen och vägen tog slut vid stugans uppfart. Polisbilen stannade och när motorljudet dog ut blev det för ett ögonblick tyst. En tystnad som fick Carl att tänka på ljudlösheten efter Josefins sista andetag. Det hade varit som om alla ljud dött med henne. Dörren öppnades och mannen bakom ratten steg ut. Han var lång och hade ett grovmejslat ansikte. Hans ögon var stålgrå och han såg på Carl med en allvarlig blick som inte avslöjade någonting. Kvinnan gjorde honom sällskap och de gick tillsammans mot Carl, kisandes mot solen. ”Carl Leonard?” sade mannen. Carl svarade inte direkt. Han hade redan tappat intresset. Vad det än var de ville honom så hade han ingen lust att delta. ”Det kvittar hur viktigt det är, om det är för rikets säkerhet eller om så hela världens undergång står på spel. Mitt svar är nej.” Carl blickade tomt ut över sjön och hoppades att de skulle begripa att han faktiskt menade allvar. Det blev tyst en lång stund. Sedan flyttade sig mannen så att han kom att stå rakt i vägen för Carls blick. ”Jag heter Mikael Stål och jag är kriminalkommissarie”, sade mannen tonlöst. ”Det här är min kollega Anna Lundbäck. Vi har kommit för att informera dig om att din bror har hittats död.”

Carl Leonard lever i ensamhet, nedkopplad från allt vad internet och sociala medier heter. En gång i tiden levde han helt i den digitala världen. Som VD för ett framgångsrikt säkerhetsföretag hjälpte han andra företag att skydda sina IT-system från cyberattacker. Framgångarna fick sitt pris och när han till slut blivit utbränd bestämde han sig för att koppla ner för gott. När han en dag får ett oväntat dödsbud är det ett besked som tvingar honom att lämna sin nedkopplade värld. Det tar inte lång tid innan han blir misstänkt för en rad cyberbrott, och efter att ha rymt från häktet blir han förföljd av en hänsynslös mördare. Allt på grund av den svarta koden, ett datorvirus som hotar hela världen. Magnus Carling, född 1973, bor i Göteborg och arbetar som Informationssäkerhetschef på ett globalt företag. Han har sedan 1995 arbetat med IT och sett utvecklingen som både fascinerande och skrämmande. Svart kod är hans första bok på Visto förlag.