9789178852956

CA M I L L A UDDGREN

När stjärnor tänds i natten

När stjärnor tänds i natten

När stjärnor tänds i natten Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Camilla Uddgren Sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Omslag: Mattias Norén, Visto förlag Foto: Jessica Coup, jessicacoupphotography@gmail.com Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7885-295-6

C AMILLA UDDGREN

När stjärnor

tänds i natten

FÖRORD All journeys have secret destinations of which the traveler is unaware.

– Martin Buber

Livet är inte ett projekt, utan en process. Den här boken är ingen framgångssaga. Den ger heller inga verktyg eller ”10 steg till ett lyckligare liv”. Jag skriver inte till alla de människor idag som söker en självhjälpsbok i hur de skapar sig sitt eget öde eller hur de blir en lyckligare människa. Jag skriver till Dig som vill spegla dig i ett livsöde och dra egna slutsatser från din egen resa om hur du bör ta dig framåt på Din väg.

Livet handlar om att lära sig att älska. Att älska sig igenom stunder av smärta och sorg eller den innerligaste glädje. Att älska även om man själv går igenom svårigheter, frustration och ensamhet. Att älska och visa medkänsla även om något inom dig går sönder på grund av vad som händer i ditt eget liv.

Kärleken läker, den tär inte. Kärleken lär dig att successivt bli mer och mer förankrad i dig själv samtidigt som den öppnar dig för att också bli älskad. Detta kan inte sammanfattas i 5, 10 eller 12 steg.

Det är en livslång process av mognad. Ibland kräver denna mognad smärta. En kär vän beskrev smärta som en kraft, vilken karvar ur en människas inre likt en träskål. Desto djupare kärlet karvas, desto mer ljus kan det rymma.

Jag varken är en framgång eller vill bli det. Jag vill inte ha ett perfekt, lyckligt liv. Jag vill leva ett sant liv. Ett liv i linje med vad min själ och mitt hjärta längtar efter i varje stund och ett liv där jag ser det som Är och har förmåga att kommunicera det. Ett liv där jag i varje stund vågar att älska, även om det gör ont.

7

En människa blir aldrig ”klar”, men hon kan lära sig att såren och Smärtan hon bär på kan leva sida vid sida med den Djupa Glädjen och den Innerliga Kärleken, ibland till och med vara en förutsättning för dessa båda.

Jag vill skänka mitt djupaste tack till min barndomsvän Kajsa.

Tack för att du var den enda som såg mig när jag blev sjuk, för din generösa omtanke och för att du fortfarande ser, finns där och alltid, osjälviskt, ställer upp vad det än gäller.

Tack också till min kära vän Susanne för djupa diskussioner, stöttning och många skratt. Din vänskap har betytt oerhört mycket genom alla år.

8

FÖRBEREDELSER

V

akten öppnar dörrarna för mig. Teatern ligger stilla och tyst.

Scenens svarta träplankor täcks av en tunn dammhinna och mina steg lämnar en rad nakna spår efter sig. Jag tittar ut över de tomma stolsraderna, stirrar in i strålkastarljuset och minns hur jag stått här, i min röda kavaj, nervös och förväntansfull för nio år sedan.

Jag minns hur jag letade efter utrustningen, försökte förstå mig på cd-spelare, ljussättning och mygga. Rekvisita från helgens pjäs hade legat i en hög på golvet och scendekor med öppna landskap och hav hade lämnats kvar på scenen och skapat en skön ram kring min föreläsning. Jag ler när jag tänker på mitt engagemang, min inspiration som hade flödat ohämmat genom hela framförandet. Jag kan nästan se publiken framför mig, deras minspel, höra ett förläget skratt och känna den darrande atmosfären när djupen och rädslan träder in.

Jag förbereder mig som jag brukar. Ställer in ljus, ljud och ställer ut flera par steppskor på scenen. Häller upp vatten i en karaff, korrigerar ljudet i myggan och sätter på musik. Mozart omfamnar scen och salong, lyfter smärtan som måste berättas och talar till livet att träda in.

Snart kommer publiken att öppna dörrarna, smyga in till sina stolar, ta plats och fylla lokalen med sina förväntansfulla ögon och viskande munnar. Om bara en liten stund får de vara min förtrogna, min lyssnande andre som kan spegla sig i mig och jag i honom.

Tillsammans kommer vi att skapa ett rum där allting får finnas, där vi inte döljer någonting för varandra. Varken sorgen eller glädjen.

Jag tänker på pappas röst. Hur han talat in i mitt mobilsvar för att jag låtit bli att svara. Inte vågat, inte orkat, varit rädd för det ovän9

tade. Gång på gång har jag lyssnat av det under morgonen, tills jag utantill kunnat återge varje paus, varje stavelse, varje nyans.

Han hade varit lågmäld, trevat sig långsamt igenom vad han ville säga och talat ifrån sitt hjärta. Så annorlunda. Det bränner i ögonen när jag tänker på honom. Det hade känts så overkligt att höra hans röst efter så här lång tid.

Efter en lång paus hade han berättat att han ville möta mig, försonas. Att han ville ta till vara på tiden som var kvar, bli förlåten.

Han hade snavat på orden, letat innebörder, talat om det viktiga. Att han älskar mig. Att han alltid har älskat mig.

Jag går bakom scenen, väntar bakom de tunga sammetsdraperierna medan publiken fyller bänkraderna. När jag går in på scen är jag fullständigt närvarande. Tårar hänger kvar i ögonen och jag känner att jag inte vill torka bort dem. Det är så jag ger av mig, sådan som jag är vill jag visa mig. Berätta om livet innan och om livet efter.

Om dagen då jag var fem år och slutade leva.

10

LÖGN

F

önsterbrädan var smutsig. Glaset kladdigt av små fingrar och näsor. Det hade ännu inte ljusnat. Mammas kappa försvann bort mot bussen. Jag stod kvar. En dagisfröken drog i min arm och talade strängt till mig att sätta mig vid bordet. Jag tittade rakt igenom henne. Stod kvar vid fönstret. Tryckte näsan mot de andra näsorna på glaset och ritade långa streck i andedräkten. Stirrade mot busshållplatsen efter den grå kappan och det blonda håret som vinden lekte med.

Fröken med den stora munnen ville visa mig hur man syr en fjäril med stora öglor. Jag tittade på tyget, sedan på henne. Varför skulle jag göra en fjäril? En fjäril? När jag inte längre fanns? Kunde hon inte se att jag var tom? Att livet som strålat av ljus och glädje hade lämnat ett svart hål efter sig. Att jag var ensam. Hur kunde hon tro att jag skulle vilja göra en dum fjäril med fula färger? ”Hon är fullständigt omöjlig den där ungen!” suckade fröken ut i luften. Hon lyfte mig okänsligt i armarna. ”Då får du gå ut. Du behöver ut och röra på dig. Kan inte sitta här och stirra hela dagarna.”

Dörren stängdes bakom mig. Jag huttrade. Overallen var för stor och lade sig i stora veck runt benen. Fötterna orkade knappt röra sig. Långsamt tog jag mig igenom snön, så långt bort från de andra skrikiga barnen jag kunde. Här vid staketet kunde jag ligga.

Molnen rörde sig över den ljusblå himlen och solen lyste. Men i mina ögon var det grått. En svartvit stilla gråskala. Jag tänkte på sveken. Allt de sagt som inte var sant. Innan mörkret kom hade jag trott att livet var en upptäcktsfärd och dagarna ett äventyr. Jag hade varit pappas flicka och han min hjälte. Vi två hade utforskat världen och delat glädjen med mamma.

11

Jag mindes stunderna när vi hade varit nära. Hur pappa och jag hade promenerat vid strandkanten och han hade berättat om blommor och gröna blad. Eller när vi hand i hand hade strosat vid bäcken och brutit bark från träden till båtar som guppat ikapp nerför bäcken. Jag tänkte på påsken och hur pappa hade visat mig mammas sminklåda. Hur han hade målat fräknar och runda röda kinder av mammas rouge. Mamma hade inte blivit vidare glad, men pappa hade bara skrattat och sagt att han tyckte att jag var fin.

Sedan kom det dunkla, otäcka. Jag hade vaknat en natt och sett att det lyste utanför rummet. De hade inte lagt sig ännu. Jag hade nästan inte nått upp till handtaget, men jag hade sträckt mig riktigt långt. Med bara nästippen utanför hade jag lyssnat till skriken. De hade kommit ifrån tvättstugan. Jag hade hört mammas röst. Och sedan pappas. Så slagen. Sedan hade det blivit tyst. Luften hade dallrat och jag hade frusit till is av skräck. Inte för att jag hade förstått vad som hade hänt, men jag hade känt rädslan i luften och den var ny.

Efteråt hade pappa varit annorlunda. En otäck stämning hade legat mellan oss från och med den natten. Jag hade protesterat genom att vara gnällig för att de skulle förstå att jag hade känt. Men då hade det blixtrat till och mamma hade kastat sig över mig. Vi hade suttit mot väggen och mamma hade skrikit åt honom att inte slå. I våra nattlinnen hade vi tryckt oss mot varandra medan mamma hade försökt förmå honom att inte göra mig illa. Pappas ögon hade inte varit hans. De hade varit fulla av frustration och något annat onåbart. Vrede, förtvivlan och maktlöshet som tagit över både sans och förnuft.

En eftermiddag hade pappa varit ovanligt lågmäld och tryckt.

Han hade hällt upp varm mjölk i min röda mugg och satt sig mitt emot mig. Med en osäker gest hade han tagit av sig glasögonen och gnuggat ögonen som om han hade gråtit. ”Det är inte ditt fel, du får inte tro det”, hade han sagt. ”Men mamma och jag skall skiljas, flytta isär.” ”Du skall bo här med mamma. Pappa skall åka bort.”

Dagen därpå hade pappa försvunnit. Jag hade inte ens sett när han gått. Plötsligt hade hans skor och rock bara varit borta och 12

garderoben gapat tom. I tvättkorgen hade han glömt sin ulliga tröja.

Den hade jag tagit och gömt under min säng. När jag var ensam kunde jag ta fram den, borra in huvudet i den och fortfarande känna hans lukt. Någon vecka senare hade han med de röda ögonen och spritlukten flyttat in i vårt hem. Och allt hade förändrats.

Jag fokuserade blicken på molnen. Tänkte på gammelmormor som inte behövde leva så länge till. Jag avundades henne. Såg mitt eget liv framför mig. Som en lång helvetisk evighet. Jag hörde de andra barnen skrika och skratta vid husväggen. Tyckte synd om dem. Ingen hade berättat för dem vad livet egentligen handlade om.

Jag försökte hålla andan och blunda. Borde kunna försvinna genom att inte andas mer. Det var ju så lätt att gå ur mig själv på kvällarna när handtaget trycktes ner. Det borde bara behövas lite, lite till för att jag skulle stanna där i tomheten.

13

SKULD

H

an med spritlukten och de röda ögonen hämtade mig på dagis för att mamma jobbade över. Jag ryggade när jag såg honom stå där i entrén. Tog inte hans hand när han sträckte den mot mig. Vi åkte hem i hans bil som luktade av cigaretter och träspån. Han talade om sin dotter som var i samma ålder som jag. Visste jag hur duktig hon var? Hade min pappa visat mig vad en dotter skall kunna?

När vi öppnade dörren hem blev jag rädd när jag såg att mamma inte var hemma. Vi gjorde korv och pommes frites och jag undrade vad mamma skulle säga som var så noga med maten. Han drack öl ur pappas glas och darrade när han lyfte det till munnen. Jag avskydde den där lukten. Hatade hans rödflammiga ansikte och de stora håriga händerna. Tänkte på hur de förstörde allt de kom åt, skövlade och smutsade ner.

Jag kunde inte sova. Tittade mot handtaget och väntade på att det skulle tryckas ner. Hjärtat slog hårt i bröstet. Mellan kalla lakan försvann jag när mörkret kom. Jag hörde hans röst, såg fötterna och benen gå över tröskeln, men slutade andas och gick ur mig själv.

Till tystnaden. På morgonen vaknade jag våt i ansiktet av tårar och näsblod som torkat in över kinderna.

Jag höll mig för mig själv. Ville inte att mamma skulle se. Torkade rent blodet och hittade ett nytt örngott som jag lade ovanpå det andra. Satt inne i mitt rum så länge som möjligt. Vågade inte se henne i ögonen. Var trumpen och arg, rädd för att det jag hade gjort skulle synas genom kläderna.

På väg till dagis sade mamma att hon inte förstod sig på mig.

Varför jag var så ilsken? Hon hade ju ingenting gjort. ”Varför berättade ni inte”, ville jag säga till ryggtavlan framför mig i bilen. ”Varför 14

ljög ni för mig hela tiden, låtsades att livet var glädje och trygghet?

Att jag var söt och fin? Att ni älskade mig? Varför kunde ni inte ha sagt hur det var, egentligen?” Men jag var tyst, tjurig, innesluten i mig själv.

15

”Jag blev kall. Lämnade inget utrymme för att känna. Känslor fick mig att ramla ner i det mörka hålet. En isig fasad, en gåpåig attityd och en vilja av stål var det enda som kunde få mig att stanna kvar i livet. Jag slogs, stängde av och kämpade för mitt liv.

Polisen berömde mitt lugn och mitt mod. De skrev och skrev utifrån min berättelse. Synade märken, avrivet hår och rivsår.

Tog med sig mina krossade hårspännen och min trasiga tröja.

Tackade för sig och gick.”

Boken är en gripande och stark livsberättelse om hur en flicka utsätts för misshandel och övergrepp genom sin uppväxt. Den skildrar livet med barnets ögon då hon försöker fly känslorna av förnedring och skam genom att prestera och vara duktig.

När hon i tonåren blir fysiskt sjuk och faller ner i svår ångest kommer hon till slut till en vändpunkt. ”Vill du bli frisk?” frågar läkaren och någonting inom henne brister. Där inleds en lång väg till tillfrisknande då hon gör sig fri från barndomens trauman och vågar långsamt ta steg för steg mot ett annat liv. ”Jag vill inte ha ett perfekt, lyckligt liv. Jag vill leva ett sant liv.

Ett liv i linje med vad min själ och mitt hjärta längtar efter i varje stund … Ett liv där jag i varje stund vågar att älska, även om det gör ont. En människa blir aldrig ’klar’, men hon kan lära sig att såren och Smärtan hon bär på kan leva sida vid sida med den Djupa Glädjen och den Innerliga Kärleken, ibland till och med vara en förutsättning för dessa båda.” ”En mycket gripande bok om livet, om människor, om förlåtelse och om det största av allt – kärleken.” – Daniel Andersson, docent, Göteborgs Universitet ISBN 978-91-7885-295-6

www.vistoforlag.se

9 789178 852956