1
Världens världar
Världens världar Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Gabrielle Hipp Marchidan Omslag: Mattias Norén, Visto förlag. Foto: Istockphoto Sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-7885-287-1
Världens världar Gabrielle Hipp Marchidan
Första kapitlet ”Lucas! Glöm inte din ryggsäck!” Det var mamma som ropade. ”Nej, jag har den!” Jag tog upp ryggsäcken med de olika motiven av planeter och satelliter på. Men det slutade inte där, mamma kom ut från köket och ställde sig i hallen, redo att leverera nya varningar till mig. ”Sen vill jag att du går till skolan lugnt och sansat och är försiktig i trafiken, Lucas. Det är oerhört viktigt att se sig för.” ”Självklart!” sa jag och knöt skosnörena. Mamma måste ha läst mina tankar på något vis, inte vet jag, men hon förstod vad som var på gång. ”Du får absolut inte cykla, unge man. Jag förbjuder dig att cykla; du vet att du förr eller senare trillar och slår dig illa.” ”Herregud! Får jag inte ens cykla till skolan? Det gör ju alla andra!” 7
”Ja, men deras föräldrar tänker inte på säkerheten, det gör däremot jag, så ingen cykeltur i dag! Lovar du? Du är det värdefullaste jag har, du måste vara rädd om dig.” Jag låste upp ytterdörren, gick ut i trapphuset och vände mig om. ”Ja, jag lovar!” ”Okej Lucas. Lycka till i skolan i dag!” Mamma nickade nöjt, log och stängde igen dörren efter sig. Jag förstod att min familj bara ville mitt bästa, men jag var ju faktiskt tio år och kunde ta hand om mig själv. En bra början på dagen var att rusa nerför trapporna. Jag fann det mycket roligare än att ta hissen och bara stå och glo på min mellanbruna kalufs och gröna ögon i hisspegeln, det var inte en ny syn precis. En vacker dag planerade jag att våga mig på att åka nerför trappräcket. Kanske till och med i morgon, om tillfälle gavs. Jag suckade, bara skoldagen kunde vara över snabbt så jag senare kunde ta mig till fotbollsträningen. Skolan gav mig blandade känslor, å ena sidan fanns ju rasterna, där man kunde träffa och snacka med polarna, å andra sidan fanns lektionerna, som ibland fick mig att gäspa och försöka hänga med på vad de handlade om. Ute framför huset stod min cykel parkerad. Jag hade 8
inget emot att hoppa upp på cykeln och köra i väg. En anledning var den att jag ofta hört att det var bra att lära sig saker i skolan, en annan för att möta polarna, som hade nya saker att berätta redan på morgonen då jag träffade dem på skolgården. Jag kämpade med att köra uppför en backe och som om det inte vore nog, var underlaget av grus, vilket gjorde det extra tungt. ”Åh, kom igen förbannade cykel, ta mig framåt!” Benen domnade redan av det tunga arbetet så det var en lättnad när jag lyckades ta mig uppför den jobbiga backen och inte behövde trampa mer. Hjulen började rulla av sig själva och jag njöt av hur vinden slog mot ansiktet. Resten av vägen gick alldeles för snabbt och innan jag visste ordet av så syntes skolan framför mig. Jag parkerade cykeln och mötte upp min bästa kompis Wilmer. ”Tjena, hur är läget?” ”Grymt bra!” sa han och slog lätt med näven i min ena axel. ”Jaha, varför?” ”För du missade de goda nyheterna i går när du var hos tandläkaren. Jag tänkte spara detta tills nu!” ”Jaha, vad är det som är så grymt bra?” Jag kunde ana 9
vad det handlade om. Wilmer var en av dessa personer som besatt ett stort intresse av den marina världen. ”Nästa vecka ska vi besöka Akvariehallen!” ”Det blir intressant”, svarade jag. Wilmer berättade om allt som ett besök vid Akvariehallen innebar, han kunde allt om vattenliv och hade själv fem akvarier hemma. Akvariehallen hade fler än tusen olika djurarter. Vi bodde i Boholm, och givetvis lät det imponerande för vår lilla stad att kunna skryta med en sådan anläggning. Säkert hade fler än just Wilmer detta intresse, varför skulle det annars finns en så stor anläggning i en sådan liten stad? Första lektionen för dagen var matte, ett ämne som kunde få min hjärna att brinna upp. Jag var inte skapt för att räkna. Dessa lektioner brukade jag drömma mig bort, eller ibland prata med Wilmer. Ganska tyst, så att vi inte skulle höras. Vi satt längst bak i klassrummet. Jag blickade ner på siffrorna, förde handen till hakan och gav snart upp den uppgiften jag hade framför mig. Wilmer tittade på mig med en klurig blick och sköt diskret över sin mobil. På den skymtades snart en bild av en konstig varelse. ”Vad är det där?” 10
Wilmer log brett. ”En mantisräka”, viskade han. ”En vadå?” sa jag, för vi viskade verkligen lågt. ”En mantisräka, det coolaste djur som finns! Den har en klubba som den försvarar sig med, fångar byten och till och med kan krossa glas med. Den ser hela tolv grundfärger, medan vi bara ser tre, du vet; gult, rött och blått.” Denna varelse var väldigt spännande och färgglad, men jag tyckte ändå att den såg konstig ut med den turkosa ryggen och de rosa ögonen, så jag bara glodde. Mina tankar revs isär av den där bekanta känslan av att någon tittade på oss. Vår lärare lutade sig över bänken och skrattade lätt. ”Hallå där Lucas, kolla på siffrorna i stället”, sa han. Jag satte genast igång. ”Och du Wilmer, du vet att du inte ska störa Lucas.” Wilmer nickade och började jobba även han. Till skillnad från mig var han duktig på matte. Läraren gick genast bort från bänken. Han muttrade något om mobilförbud. Uppgiften tänkte inte lösa sig av sig själv, så med en djup suck tog jag upp pennan, började rita små figurer i häftet och klia mig i huvudet. 11
”Du måste hitta den gemensamma nämnaren!” viskade Wilmer. ”Ja, men det är ju inte så enkelt! Hur ska man börja liksom?” ”Gångra nämnarna!” Han återgick snabbt till sin mattebok, just som vår lärare tittade rakt på oss igen. Wilmer, Malek och jag satt på några stenar och väntade på Gurra som ännu inte lidit klart i matsalen. Vi tänkte spela kingboll, så jag satt uttråkad och rullade bollen mellan mina händer. ”Det var verkligen den sämsta maten någonsin!” skrek någon tvärs över skolgården. Skolmaten i dag var närmare bestämt det värsta man kunde tänka sig: spenatsoppa. Det såg ut som alger eller mossa. Mat som hade fått ögonen på vissa att tåras när de försökt äta. ”Jag får kväljningar bara jag tänker på det”, utbrast Malek. ”Undrar varför det är så förbannat äckligt?” ”Antagligen för att det är en grönsak och för att skolan som vanligt ska jävlas med oss Lucas. Det är därför jag bara äter knäckebröd när vi får sånt!” 12
Wilmer skrattade. ”Konstigt att du inte får skit för det …”, muttrade jag och sparkade på en sten som hamnat på asfaltsplanen. En välbekant siluett rörde sig över gården och som om det inte vore nog, kom den rakt emot vårt gäng. Malek ställde sig upp samtidigt som några elever kom gåendes i rask takt och med näsorna högt i upp i vädret dessutom. ”Åh nej, här kommer Liam och hans gäng!” Varningen fick oss att titta upp och se hur den två år äldre killen vid namn Liam knuffade till ett av de yngre och kortare barnen som råkade stå i hans väg så att personen i fråga flög framstupa och nästan tappade balansen. När offret tittade upp och såg vem som gjort det, retirerade han genast och rusade bort från platsen. Nöjt gick Liam och hans kompisar den sista biten innan de var framme hos oss. ”Tjena, läget?” ”Vad vill ni?” undrade Wilmer. ”Se hur ni har det så klart, vad annars? Varför så uppstudsig?” ”För att vi känner er så klart, därför!” Liam blängde på oss och blickade sedan mot bollen 13
i mina händer. Jag tittade på den och sedan tillbaka på honom. Vem som helst på skolan kunde räkna ut att när Liam ville ha något, tog han det bara. Hans något bistra ansiktsuttryck kunde skrämma livet ur folk, så jag kände hur nervositeten steg. En person klädd i svart och med hår mörkt som kol kunde tillsammans med mörka ringar under ögonen få nästan vem som helst att darra. ”Den där bollen ser intressant ut, ge mig den! Jag vill också vara med och spela!” ”Det vill du inte alls! Du vill bara förstöra.” ”Bevisa det!” Vad som var än mer skrämmande var när han log. ”Alla känner dig, det räcker som bevis”, utbrast Wilmer. Liam ryckte tag i bollen men jag lyckades hålla kvar den i famnen med ett järngrepp. ”Släpp taget!” Han ryckte till så hårt att jag tappade taget om bollen och höll på att snubbla framåt och emot honom. ”Hallå där! Vad håller ni på med?” Malek stod plötsligt där med en av rastvakterna bredvid sig. 14
Liam släppte bollen och viskade något till sina kamrater. ”Har jag inte redan tidigare i veckan sagt åt er att ta det lugnt?” Jag såg hur Liam vände sig mot mig. ”Du låter dina kompisar hämta rastvakten? Du är inget annat än en fegis, Lucas, hör du det? En fegis är vad du är!” ”Nej Liam! Det där var inte schysst! Be om ursäkt, så där pratar man inte med andra, och det vet du mycket väl!” Liam bad inte om ursäkt, utan fortsatte bara röra sig ifrån platsen som om inget hänt. ”Wow, det hade kunnat bli värre, man vet aldrig med de där”, konstaterade Malek. Wilmer tittade på mig. ”Bry dig inte om den där losern.” ”Det gör jag inte, tro mig!” Kommande timme innebar en lektion i svenska, innan vi fick gå hem för dagen. ”Jag vill att samtliga här inne i detta klassrum skriver en kort text om något valfritt ämne. Ni ska stava rätt och gärna utöka era ordkunskaper.” 15
Flera av eleverna i klassen suckade och en del började redan plocka upp sina pennor. Ja, det var penna och papper som gällde. ”Ni får gärna använda era surfplattor för att leta reda på nya, bra ord, men i dag gäller det att skriva för hand. Det är alltid bra att kunna, ifall tekniken strular. Inget onödigt surfande. Ni ska använda plattorna till skolarbete, något som jag personligen kommer att gå runt och se till att ni gör under kommande timme. Varsågod att börja!” Hela klassen satte igång. Vi hade ända till klockan två på oss. Klockan var bara ett just nu, och det skulle dröja flera timmar innan mamma kom hem från jobbet, vilket innebar massor med tid att hinna hem och ställa cykeln på samma plats som innan. Hon skulle aldrig få veta att jag gjort tvärtemot vad hon sagt. Jag plockade upp min enkla blyertspenna och öppnade häftet. Men inspirationen lossnade liksom inte den här gången, det var omöjligt att komma igång med skrivandet. ”Du är inget annat än en fegis, Lucas, hör du det? En fegis är vad du är!” ekade Liams hårda ord. Frustrerat föste jag undan luggen från ansiktet. Läraren ställde sig framför mig. 16
”Hur är det fatt, Lucas? Du har inte börjat än.” Mina ögon började vattnas något och hans blick blev mindre skarp. ”Är allt som det ska? Är det något som du skulle vilja tala om för mig, något som hänt?” Jag blinkade till och log. ”Nej, nej, allt är bra! Bara ont om inspiration …” Min röst darrade mer än jag önskat att den gjorde, men min lärare nickade tyst och lämnade det för stunden i alla fall. Jag sjönk ihop och började kludda på pappret.
17
Lucas Grenfell gillar spänning. Om man är tio år gammal och bor i en liten och tråkig småstad kanske det inte är så konstigt. Men en dag händer något som får Lucas att häpna. Allt börjar med en cykeltur och en ”främling” som visar sig vara mer bekant än främmande. Lucas vet bara en sak: han befinner sig inte längre i Boholm, småstaden som han kan kalla sitt hem. Världens världar är Gabrielle Hipp Marchidans debutbok inom skönlitteratur, och handlar om tioårige Lucas och hans äventyr.
ISBN 978-91-7885-287-1
www.vistoforlag.se
9 789178 852871