9789178852864

Till mitt barns pappa Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Laila Gjertz © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag © Omslag: Rebecka Porse Schalin, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2020 ISBN: 978-91-7885-286-4

Till mitt barns pappa Roman av Laila Gjertz

Brevet Om det händer mig något, ge detta brev Till mitt barns pappa Patrik Svanström Född 20/2 1982 Förvirrad och skärrad stirrade han på det blekrosa kuvertet. Känslan av overklighet grep tag i honom. Hjärtat bultade så hårt att han trodde att det skulle sprängas.

Han läste den snirkliga stilen en gång till:

Om det händer mig något, ge detta brev Till mitt barns pappa.

Patriks mage drog ihop sig och svetten kröp fram i pannan. Han skrapade nervöst med nageln på ena hörnet av brevet som redan var knaggligt och slitet.

Förutom sitt namn, stod även hans födelsedatum. Han gissade att det var för att hitta honom lättare. Risken att det skulle finnas flera med hans för- och efternamn och dessutom med samma födelsedag var minimal.

Kvinnan, som hade ringt för exakt tre timmar och tio minuter sen, hade noggrant efterfrågat om han var just den person som stod på

5

brevet och låtit en aning stressad på rösten. Hon hade mumlat något om Sophia, trafikolycka, kraschat mot ett träd, och ett brev. Han skulle skynda sig till Södersjukhuset i Stockholm.

Sophia, trafikolycka, död?

Han hade genast avbrutit det han höll på med och sagt att han inte mådde bra, slängt sig i bilen och kört så fort han hade vågat i snögloppen mot huvudstaden från Linköping, där han bodde och arbetade.

När han närmade sig Stockholm hade trafiken blivit intensivare, och irritationen kröp i hans skinn. Han hade slängt sig mellan filerna, en och annan medtrafikant hade tutat och blinkat åt honom. Han hade svettats ymnigt. Så brukade han normalt inte bete sig. Han var en lugn och sansad person, som ytterst sällan gjorde något orätt. Och till råga på allt hade han utan att tänka sig för åkt av mot Södermalm och Hornsgatan upp till Ringvägen. För sent hade han insett sitt misstag, dubbdäck var förbjudet på Hornsgatan.

Han hade bett till högre makter att ingen såg honom och hans taggiga däck.

Men det gällde Sophia. Vad hade hänt?

Sjuksköterskan, en fryntlig kvinna i övre medelåldern och med några kilon övervikt, där blusen spände över den svällande bysten, hade krävt legitimation, och tittat noga på honom och bilden för att försäkra sig om att det verkligen var rätt person, innan han fick gå in till Sophia.

I ett kalt rum, utan någonting på väggarna, men med droppslangar, tuber och andra sterila saker, och en sjukhuslukt som var oidentifierbar, hade Sophia legat alldeles stilla och vacker, med ett milt drag över ansiktet. Han hade fått behärska sig för att inte krypa ner under täcket bredvid henne, värma henne. Tårarna hade vällt upp.

Det var ofattbart, Sophia …

Sköterskan hade efter bara någon minut vänligt men bestämt hänvisat honom att sätta sig i väntrummet. Han gick motvilligt med 6

på att lämna Sophia. Läkaren skulle komma snart och informera honom sa hon. Vid dörren till väntrummet lämnade hon högtidligt över brevet med en sådan försiktighet att man skulle kunna tro att det var ett Fabergéägg. En svag doft av handsprit höll sig kvar.

Så nu satt han på en obekväm stol i furu med grönt strävt tyg i dynan i ett trist väntrum på Södersjukhuset. Hans slitna, mörkgröna manchesterkavaj, som han oftast bar tillsammans med jeans och ljusfärgade skjortor, hade han slängt på stolen bredvid.

Han tittade frågande på sitt namn och födelsedatum. Till mitt barns pappa stod det. Han andades tungt. Hade han ett barn? Med Sophia? Var han pappa? Frågorna skrämde samtidigt som de överväldigade honom. Han kallsvettades och klumpen i magen växte.

Han vände på brevet och läste på baksidan:

Avs. Sophia Imamovic.

Han höll kuvertet mot sin näsa och nosade. Det luktade bara strävt, torrt papper. Inte en gnutta av Sophia. Hennes doft var speciell.

Naturlig och gudomlig. Den var som solen, som ett sommarregn på kinden, som en snöflinga på tungan, som vackra fallande gula löv på hösten, som vårens första knoppning. Ja, hon doftade livet, kärlek.

Hjärtat svällde i bröstet när minnena kom över honom.

Han tog ett djupt andetag, lirkade in sitt lillfinger i kuvertet och sprättade upp det försiktigt så att det inte skulle gå sönder mer än nödvändigt.

Det innehöll tre tätt handskrivna blad, alla sex sidorna fyllda med ord. Han kände genast igen handstilen, lite barnsligt rund och prydlig.

På sista sidan, längst ner, stod det: Din vän Sophia.

Han svalde så att adamsäpplet åkte upp och ner, och började läsa: Kära Patrik, Jag skriver det här i slutet av juni 2017, då mitt barn funnits 7

i min mage i fem månader. När jag fick reda på att jag var gravid bestämde jag mig genast för att behålla det. Mitt kärleksbarn. Det är en pojke.

Någon gång i framtiden, då min son skulle ha börjat undra vem som var pappa, skulle jag meddelat både dig och honom om faderskapet. Jag skulle aldrig ställa några krav på dig. Du skulle få avgöra själv vilken roll du då ville ha med din son.

Mitt barn ska aldrig gå ovetande om vilken bakgrund han har. Mitt barn ska inte ha det lika ovisst som du hade under din barndom. Historien ska inte upprepa sig.

När du läser detta är jag troligen död. För den dagen då du och din son skulle få veta om varandra, skulle jag slänga brevet. Men fram till dess kommer jag alltid att bära detta med mig.

Jag överlåter mitt barn till dig, mitt barns far.

Och vem, om inte mitt barns pappa, är väl bäst lämpad att fostra och älska honom som jag skulle ha gjort.

Patrik stannade upp i läsandet och drog efter andan. Nu var det januari 2018, barnet, hans son …

Han släppte ut luften, märkte knappt att han hållit andan.

Han måste vara tre månader.

Han hade en son!

Var var han nu?

Varför hade hon inte berättat? Hur tänkte hon?

Nu skulle han aldrig få veta hur hennes tankar gått. Uppgivenheten gjorde honom förkrossad.

Han tittade desperat ut mot korridoren. Inte en människa syntes till, inte en läkare, inte en sjuksköterska.

Fanns gossen här? Levde han?

Han reste sig hastigt och tog några steg, stannade tvärt, vände sig om och satte sig igen. Rädd för svaren.

8

Tänk om han är död? Kanske hade han förlorat bägge två? Både Sophia och en son som han aldrig fått träffa. Kroppen kändes iskall.

Samtidigt som blodet pumpades runt i hans ådror, stötvis, brännande.

Tårarna vällde upp i ögonen, allt blev suddigt. Den trista väggen framför honom hade en tavla med modern konst, några streck och blandade färger. Allt flöt ut och blev en enda röra. Han torkade sina ögon hjälpligt med handen, men mycket var ändå suddigt när han tog upp brevet och fortsatte läsa: Jag är väl medveten om att det kan skada ditt äktenskap, men jag väljer vårt barns välmående framför ditt äktenskap. Jag hoppas dock att din fru ska förstå och att även hon kanske kan ge mitt barn värme och kärlek.

Visst skulle mamma kunna ta hand om honom, men hon vill numera helst vara i Bosnien. Och jag vill att mitt barn ska bli svensk och växa upp i Sverige. Med DIG. Första gången jag såg dig, Patrik, var på bakgården vid lekparken, där vi båda bodde, jag i sjuans port och du i nian.

Jag stod och tittade på gungorna men vågade mig inte fram.

Då kom Danne, Micke och Fredde och ställde sig framför mig, bredbent och med armarna i kors. Jag hade precis flyttat in, direkt från flyktingförläggningen.

Jag var 9 år och de var 11 år. Jag hade inte lärt mig så mycket svenska men jag förstod att de kastade glåpord mot mig. Danne tog upp en sten och kastade på mig, den snuddade mitt högra ben. Runt hörnet vid elvans port kom sedan du och räddade mig från nästa sten, som Micke just skulle kasta. Vad du sa förstod jag inte, men att du fick dem att skämmas var tydligt. Du var 13 år och min hjälte.

Patrik släppte brevet i sitt knä, lutade sig bakåt och slöt ögonen. Han mindes dagen som om det var igår.

9

Där hon stod alldeles förstenad med uppspärrade ögon. I trasiga jeans och en noppig kofta, men det vackraste han sett under sina tretton år i livet. Mörkt, halvlångt lockigt hår och stora bruna ögon, djupa som brunnar. Han trodde att han skulle koka av ilska. De tre fega snorungarna kallade henne för blatte och kastade småsten på henne. Han frågade om de vågade kasta sten på honom istället, eller om det bara var tjejer de vågade sig på. Tre killar mot en ensam liten tjej. Han sa att om han såg dem reta henne fler gånger skulle de få så mycket stryk att de inte kunde sitta på flera veckor. De glodde stint på honom innan de släntrade iväg mot treans port där Danne bodde. När de kommit en bit bort vände sig Micke om och ropade Blatteälskare till honom, innan de rusade in i porten. Han brydde sig inte utan vände sig mot henne och tittade in i de mörka, outgrundliga ögonen och frågade om allt var ok. Hon svarade inte utan tittade bara på honom med förvåning och blyg beundran. ”Jag heter Patrik, vad heter du?” sa han långsamt och pekade först på sig och sedan på henne för att hon skulle förstå frågan. ”Sophia”, sa hon blygt och tittade ner i marken och skruvade lite på sig. ”De kommer aldrig mer att reta dig. Men om de gör det, säg till mig då”.

Han visste inte om hon förstod vad han sa, men hon log och nickade långsamt. Sedan vände hon på klacken och sprang in i sjuans port. Han stod en stund med händerna djupt ner i fickorna och tittade efter henne. Gick sedan bort till gungorna och satt lojt och gungade i hopp om att hon skulle komma ut igen.

Han var tretton år och upp över öronen förälskad i en nioåring.

Sophia och hennes mamma hade flytt från Bosnien under kriget. Via Ungern, Polen och sedan med en skranglig båt över

10

Östersjön till Sverige. Först till en flyktingförläggning och sedan slutligen till Finspång. Hennes far hade dött i kriget. Hennes bror som var tre år äldre var kvar i Bosnien, tillsammans med deras mormor. Resten av släkten hade försvunnit eller dött i kriget. Det som Sophia hade varit med om skulle hon aldrig berätta för någon, inte ens för honom. Att tre småkillar kastade sten på henne var ingenting i jämförelse. Men hon blev rädd att kriget även fanns i Sverige.

Patrik öppnade ögonen när han hörde steg i korridoren. En ny sjuksköterska kom fram och frågade om allt var bra. Det var en ung tjej med långt mörkt hår, uppsatt i en hårt knuten hästsvans så att de stora öronen stack ut som vingmuttrar, men med ett sött ansikte. Hon visade på osäkerhet och försiktighet. Troligen nyutexaminerad, tänkte Patrik. Hon berättade att det var hon som hade ringt. Och hon var glad att han hade kommit så fort.

Det hade varit kaotiskt när ambulansen hade kommit, och hon bad om ursäkt om hon hade låtit förvirrad i telefonen. De visste inte vad de skulle göra med allt. Väskan, brevet och …

Han ruskade på huvudet och grep efter hennes hand. ”Var är barnet? Babyn, min son?” pressade han fram. ”Lever han? Eller är han …” Han orkade inte fortsätta meningen. Hon satte sig ner och höll hans hand i sin, rödflammig av för mycket handtvätt. ”Barnet lever och ligger i ett rum längre ner i korridoren och sover, han mår bra. En barnsköterska finns hos honom.” ”Åh …” fick han fram och torkade sina tårar. ”Han satt i barnstol och klarade sig helt från skador. En läkare har gjort en grundlig undersökning”, sa hon tröstande med ett fromt leende. ”Vill du se honom?” fortsatte hon. ”Ja …” sa han och gjorde en ansats att resa sig upp.

11

blekrosa han på det e d ra ir st d Hjärtat ch skärra g i honom. ta p Förvirrad o re g et h erklig gas. Med nslan av ov skulle sprän et d kuvertet. Kä e d d o tr ge detta årt att han mig något, er d bultade så h n ä h et d stod det: Om pa. snirklig stil t barns pap m l brev Til it . Patrik är och Sophia ik tr a P m o iversitet. erättelsen öpings Un k in L å Så börjar b p rare ykting ma som fl atematiklä m m a h m c o n r si å 35 ans med h Patrik m tillsamm var 9 år oc n o h r ä Sophia ko n ång d av rasism n till Finsp e i en värl lt jä från Bosnie h s e n a kärlek. an var hen ra, hemlig o st s n a var 13 år. H h r n va ågår tills ngshat. Ho erlig och p n och främli in r ä m o ckholm. mellan d phia till Sto o S h c Vänskapen o g öpin et följer vi ar till Link enom brev G Patrik flytt . re d n a en, från mer den triks minn a P d e Ingen glöm m a ri tori ll Sophia ä ophias his ra, fram ti parallellt S d n ra a v P . g an atriks gen de så trafikolyck n a n första gån in r å alv till en aden, ett h blir pappa t g li ts lö femte mån p å han radikalt, d liv ändras rs baby. tremånade kärlek, roman om n e r ä a p p rns pa erhet.

Till mitt ba t, och osäk te li ja lo t, e besatth

ISBN 978-91-7885-286-4

145 www.vistoforlag.se

9 789178 852864