9789178852246

BARN KALLELSENS M AT S E G F O R S

1

Kallelsens barn

Kallelsens barn

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Mats Egfors Författarkontakt: media-trix@outlook.com Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Foto: privat Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2020 ISBN: 978-91-7885-224-6

KALLELSENS BARN Mats Egfors

Till min hustru Katarina men ocksรฅ till Arn, Aron, Benjamin, Bรถrje, Della, Edith, Elijah, Emanuel, Felix, Frans, Inger, Jonas, Josef, Josefin, Julia, Linda, Markus, Maximilian, Noomi, Petra, Sameh, Theresa, Youssef och Zelia

Non Omnis Morian (Inte allt av oss dör bort)

Skapelsen är inte färdig än. Måste få hjälp.

Den är full av spår som väntar på steg, banor för tankar som inte har tänkts. Himlen hamras ju ännu ut.

Och historien, lärde jag mig, är en kedja där vi väntas fogas länk till länk Kjell Espmark

… de ska i mitt hus, inom mina murar, få ett namn, ett äreminne … ett evigt oförgängligt namn skall jag ge dem Jesaja

PROLOG I takt med att åren går märker jag att minnena kring några personer tycks kräva alltmer plats hos mig.

Deras tempus är perfekt, men förvandlas på ett märkligt sätt allt oftare till både presens och futurum. Ett slags minnenas närvaro. På ett paradoxalt sätt alltid mer än sitt uttryck just i det aktuella ögonblicket. Jag känner en stigande lust att få kartlägga, återerövra och synliggöra dessa människors historia. Om det så bara handlar om flisor och fragment av deras liv.

Denna bok är därför ett försök till skildring av några av de personer, däribland mina båda föräldrar Göte och Lisbet, som på ett särskilt sätt kommit att befolka min familjs brokiga och dramatiska historia. Tillsammans formar de en livsresa som utspelas i fyra olika världsdelar under en unik period av svensk och internationell missionshistoria.

Det är en berättelse om några människor som inte nöjde sig med att dela världens lidande och utmaningar vid köksbordet utan ville möta och leva dem fullt ut. Leva sina drömmar och sin önskan om att göra världen till en något bättre plats. En berättelse där inte bara männen ryms utan också flera av de starka kvinnor som tar plats i min familj.

Tillgången på dokumentation är omfångsrik. Riksarkivet i Lund har åtskilliga hyllmeter med material om släkten. I flyttlådor, för-

11

råd och personliga släktarkiv runt om i Sverige finns ytterligare en mängd fotografier, artiklar, bandinspelningar, tidningsintervjuer, utgivna böcker, brev, dagböcker och föremål samlade.

Valet av material till denna bok har med andra ord inte varit enkelt. Jag är också medveten om att det material jag tvingats välja bort riskerar att rymma det mest intressanta. För kanske är det så att det vi betraktar som periferi egentligen är det centrala och det vi gärna betraktar som centralt i livet många gånger utgör dess verkliga periferi. När jag inreder denna berättelse tänker jag därför att det inte bara är det goda eller det svåra som ska beredas plats. Också det som är berättelsens frågor till oss och vår egen tid måste få rum och kunna formuleras.

Tillsammans med några egna angränsande minnen och nutida personliga reflektioner beskriver jag dessa människors liv som på flera sätt var annorlunda än för de flesta. Samtidigt sammanfaller deras liv också med en omvälvande period av centrala händelser och skeenden i världshistorien.

Berättelsen tar oss med till 1900-talets transatlantiska migration och till de politiska omvälvningar i Kina som äger rum efter Boxarupproret och fram till Mao Tse Tungs blodiga regim. Här finns mötet med en förtryckande kolonialism, de nya unga afrikanska staternas frigörelse, FN, den s.k. Kongokrisen, nationalistiska böjelser och rasbiologiska influenser.

Detta är en bok om passion, glädje, hisnande färder och äventyr.

Ibland i krigs- och konfliktområden. Ibland på stigar där ingen vit människa tidigare rört sig. Men det är också ett vittnesbörd om kallelsens pris. Om svåra förluster och alltför tidig död, om djupaste förtvivlan, ensamhet, sorg och saknad. En historia om längtan som obesvarad färdas över jordens länder. Om tårar fällda vid lägereldar i tropikernas urskogar när minnesbilderna gör sig alltför påminda.

Om postsäckar med kärleksbrev som tappas ner i Yangtzifloden.

Om åkrar som ingen tidigare plöjt och vägar vars namn alltid heter vidare.

12

Aldrig tillbaka. Aldrig i repris.

Svenska missionsarbetare har varit verksamma i stora delar av världen sedan 1800-talet. Det ger en unik plats i vårt lands historia men bidrar också till ett angeläget samtal.

Kognitionsforskningen slår fast att människor har en benägenhet att okritiskt acceptera information som bekräftar de egna åsikterna och lätt för att hitta svagheter i det som står i motsats till den egna uppfattningen. Många har på samma sätt försökt filtrera kallelsebegrepp och mission genom samtiden men snart insett att det är problematiskt då människan alltid läser och minns med nutidens perspektiv.

Den slutgiltiga boken om kallelse och mission återstår därför alltid att skriva.

Kanske kan denna bok bidra till att skapa kunskap, förståelse och nya perspektiv kring dessa begrepp. Åsa och Limhamn 2020 Mats Egfors

13

1 Kalmar 1988 Ingången till bårrummet ser ut som vilken sjukhusdörr som helst.

Personal i vita kläder rör sig hemvant och lågmält. De har vita fotvänliga träskor på fötterna. Ser vänliga och tillmötesgående ut.

De är vana tänker jag. Det känns förtroendegivande. Jag behöver varken förklara något eller vara trevlig. Jag vill inte heller att de engagerar sig. Jag vill vara i fred.

Hur känns det att röra vid och ta farväl av sin döde far? Jag ska snart få veta.

Tidigt samma morgon låser jag dörren till den gula prästgården i Långared utanför Alingsås och sätter mig i min svarta Golf för att en sista gång fara till sjukhuset i Kalmar. Det är vinter. Kallt. Mörka moln far över himlen. Slits sönder av blåsten. Smutsig snömodd utmed vägkanterna. Stressig trafik. Immiga rutor.

Pekka Langer pratar i radion. Det är viktigt att kramas säger han. Står inte ut. Full värme i bilen. Byter till en kassett med Björn Afzelius i stället. Ikaros.

Tankarna far. Minnen. Frågor. Känslan av overklighet är stark.

Jag fylls av omväxlande sorg och vrede. Hur kan livet bara ta slut?

Vart tar vi vägen när vi dör? Vi kan väl inte bara försvinna? Eller kan vi det?

Tre timmar senare passerar jag Nybro. Platsen där min far Göte bott de sista åren efter att till slut ha flyttat hem från Afrika. Ser

14

skylten mot Åbro, handelsträdgården och barndomsgården i utkanten av tätorten som släkten brukat i sex generationer. Skylten väcker starka minnen av sommar och frihet, av hölass, jordgubbsland, kräftfiske, kusiner, komockor och hästar. Av att gå barfota. Rida barbacka. Där lär jag mig som nioåring att köra bil. Där är evig sommar.

Götes föräldrar, Karl Gottfrid och Adelina Konstance, är aktiva inom Svenska kyrkan. Har förtroendeuppdrag i socknen. Anses rejäla och pålitliga. De får fem barn tillsammans varav en dödfödd flicka.

Halvsyskonet Erik har Adelina med sig i äktenskapet. Erik är musikalisk. Kanske mer konstnärlig än praktisk. Eriks biologiska pappa Karl Alfred ger sig plötsligt av till Amerika två veckor innan födseln. Hörs aldrig av igen.

Erik blir föreståndare för Carl Nilssons manufaktur och Speceri i Södra Vi. En märklig kombination av varuhållning. Jag minns honom som seende och vänlig. Jag får hans fiol i arv.

Av de fyra gemensamma barnen i Åbro är Bertil äldst och gift med Sigrid, en godhjärtad from kvinna som med god hand servar hushåll, familj och drängar med gott humör, mat och kaffepaus i det ofta mödosamma livet på gården.

Brodern Folke flyttar hem från Amerika med hustrun Elin och en stor röd bil, en blänkande ny Buick Super Riviera -58. Den enda amerikanaren i bygden. 20 år senare går den i raggarsvängen.

Elin är från Ekenäs söder om Kalmar. Hon bryter på amerikansk engelska. Fast de inte bott så särskilt länge i Amerika säger hon: – Hello darling! varje gång hon talar till min bror Börje eller mig och avslutar varannan mening med – Praise the Lord!

Av pengarna Folke tjänat i den amerikanska högkonjunkturen bygger han med egna händer Nybros finaste hus. En kopia av en amerikansk småstadsvilla, ett enplanshus i ljust tegel med bred stensatt uppfart och integrerat garage med motoriserad garageport.

Tvättnedkast rakt från köket och ner i tvättstugan. Ett trädgårds-

15

rum med gröna stora växter och liten damm i en del av vardagsrummet. Runda dörrhandtag. Ingen har sett något liknande i Nybro på 50-talet.

Systern Mabel är två år yngre än Göte. Mabel dör i TBC redan vid tjugotvå års ålder. Göte återkommer ofta till att de stod varandra nära på ett särskilt sätt. På flera bilder syns de båda tillsammans.

Förlusten är svår när hon går bort.

Bertil tar efter hand över Åbro men tillsammans äger syskonen en äppelodling i Smedby och ytterligare en gård som arrenderas ut. Varje jul skickas det hem några lådor med äpplen till oss från odlingen. Ibland kommer också en hel trälåda med apelsiner inlindade i träull. Det känns exotiskt. Apelsinerna luktar fränt och gott när de packas upp. Detta i en tid då frysarna och snabbköpen ännu inte hunnit breda ut sig över vårt land.

Nära Kalmar nu. Jag förbereder mig mentalt. Börje kom med tåget dagen innan. Sov över i Götes lägenhet. Den som vi ska tömma på alla föremål. Dela upp. Sortera. Bevara. Kasta.

Afrikalådorna och koffertarna. Vad kommer vi att hitta där? De som fortfarande luktar Afrika. Som luktar ett helt annat liv. En helt annan tid. En tid som vi inte vet så mycket om. Varför vet vi inte det? Innehållet i Afrikalådorna utstrålar äventyr. Men också hemlöshet. Saknad.

Ibland träffas Börje och jag och ser på bilder som Göte tagit i Afrika för länge sedan. Gulnande fotografier. Bilder på Saida, Götes första fru som under tragiska omständigheter dör i barnsäng efter bara några månader i Kongo. Tropikerna kräver sina offer och dödsfallet kastar make och de anhöriga långt borta i Sverige ner i en bottenlös sorg.

Vi låter en projektor projicera knastriga filmbilder på en vit vägg.

Kodak Super 8 i färg. Några andra är svartvita.

Vi ser människor som dansar i någon avlägsen by ute i bushen.

Några slår hetsigt på trummor men filmerna har inget ljud. Männen och kvinnorna som dansar är nästan nakna. Dansar som i trans.

16

Fortare och fortare. Kvinnornas bröst far upp och ner, kroppar böjs i hetsiga rytmiska rörelser, nakna fötter stampar med ursinnig takt upp damm och grus från marken. De som befinner sig i ett transliknande tillstånd faller ihop på marken, en efter en, medan kropparna skakar. Eldar flammar upp i den tropiska natten och kastar fladdrande ljus över svettiga kroppar. Leopardskinn vibrerar över mörka axlar. Urgamla riter spelas upp i mörkret.

Vi ser korniga filmer från storviltsjakter och tät urskog.

Vandringar utmed urgamla karavanstigar. Vitklädda gestalter som tar sig fram genom flera meter högt elefantgräs. Flimrande bilder från avlägsna missionsstationer i vildmarken. Savanner som brinner. Bilder från flodöverfarter någonstans i den afrikanska djungeln.

Götes jeep lastad på små rangliga flottar. De flesta bilderna är från franska eller belgiska Kongo, några också från Zimbabwe, Sydafrika och Gabon.

Willysjeepen skaffar Göte i Kalmar efter kriget. Efter en noggrann genomgång skeppar han den med lastbåt till Kongo. Han berättar med stolthet att när missionens bilar strejkar är jeepen den enda man kan lita på.

Tankarna far runt i bårhuset. Vem var han? Make, far, teolog, pastor, missionär och storviltsjägare. Men också en förbindelseofficer inom FN som för särskilda insatser blir dekorerad löjtnant i Katanga under självständighetskriget på 1960-talet.

Förbindelseofficer. En slags hemlig agent med andra ord.

Sammanhanget väcker frågor. Min bror söker information om honom hos Försvarsmakten. Gräver i krigsarkiven. Följer trådar och uppslag. Men man lämnar aldrig ut några uppgifter. Dörren är stängd. Götes regelbundna rapporter till Högkvarteret i Katanga är hemligstämplade. Dokumenten är oåtkomliga. Försvarsmakten skyddar de sina.

När min mormor Elizabeth reser till Amerika vid sekelskiftet är det inte för att söka lyckan som många andra. Det är för att hon som sjuksköterska vill kunna tjäna den växande svenskkolonin

17

i Chicago. Hon har drabbats av kallelsen att stötta och hjälpa de svenska äventyrare som inte lyckas i det nya landet. De som går ner sig i alkoholmissbruk och misär. De som aldrig kan tjäna ihop till den där förmögenheten och komma tillbaka till Sverige som hjältar och vinnare. De som fastnar i de amerikanska slumområdena.

Chicago är den stad som efter Stockholm och Göteborg rymmer flest svenskar vid sekelskiftet. Några av dem lyckas i det nya landet.

Andra är förlorare. Livet levs i misär på många platser. Som Swede Hollow i Saint Paul. Ett område känt som ett av de fattigaste i hela Amerika.

Elizabeths mor, Eva Ryno, är en stark och säregen kvinna som möter oss från 1840-talet. När stugan i Borensberg utanför Ekebyborna blir för trång börjar hon som barnflicka åt Reuterskiölds på det närbelägna Ulfåsa slott intill Boren som har rötter från Magnus Erikssons tid. Hon leker med den blivande kung Gustav V och de andra kungabarnen, följer med familjen på deras sommarresor till Rivieran och gifter sig med skräddarmästaren och vallonen Alfred Hugleik. Namnet är för svårt för östgötarna så det blir snart Sundahl i stället.

Eva Ryno kallas som jordemor till förlossningar, får som lekman tjänstgöra som sjuksyster och själasörjare i de små stugorna på Östgötaslätten. Bygdens första skola äger rum med Evas kök som skolsal och de dråpliga historier som då och då traderas om henne vittnar om såväl kunskap som vishet.

Vid Alfreds död saknas pengar till gravsten. I stället planterar Eva en cypress över hans grav på Ekebyborna kyrkogård.

Idag, när de flesta gamla gravstenar för länge sedan är borta, står cypressen fortfarande kvar. Fram till denna dag väver den samman historien med nuet i ett tidlöst credo över en epok då kampen för överlevnad ännu är kompatibel med ansvar, solidaritet och samhällsbygge.

2010 är jag i New York. Besöker en svavelosande baptistgudstjänst i Bronx. Vandrar på natten över Brooklyn Bridge. Passerar

18

porten till The Dakota Building. Åker med de silverfärgade tunnelbanetågen och lyssnar till musiken på bluesbarerna nere i söder.

Men det är inte därför jag är här. En solig dag i maj betalar jag fem dollar för en båtbiljett från Battery Park till Ellis Island och Immigrantmuseet. Båten lägger först till vid Liberty Island och Statue of Liberty där några passagerare väljer att gå av men fortsätter sedan efter ett kort uppehåll. Den gigantiska kopian av den lilla franska frihetsstatyn i centrala Paris är heller inte mitt mål just nu.

Väl framme finner jag henne rätt omgående i rullorna.

Den man som är ansvarig för migrationsregistren konstaterar att Elizabeth inte är någon vanlig resenär. Hon har utrustats med ett särskilt uppehållstillstånd och behöver inte gå igenom migrationsprocedurerna på Ellis Island utan får passera direkt.

– Hon reser ju fram och tillbaka! utbrister han. Som en interkontinental pendlare för mer än hundra år sedan!

Elizabeth är registrerad för ett flertal resor mellan åren 1897 och 1906. Ett slags pendlande liv som utspelas för länge sedan. I början ligger den angivna slutdestinationen i Bridgeport, Connecticut, där anhöriga från Ekebyborna finns och där Elizabeth nu studerar engelska på KFUK. Efter hand går resorna i stället till Chicago, till utbildning som sjuksköterska och till arbetet i den svenska slummen. Ångfartyget hon reser med när hon för sista gången på egen hand anländer till New York den 30 oktober 1906 heter Hellig Olaf och har Christiania i Norge som avgångshamn. I inresehandlingarna uppger hon att hon ska bo hos vännerna på Garfield Boulevard i Chicago.

Samtidigt känner hon en ny brännande kallelse. Kärleken till nästan utgör ett alltmer dominerande perspektiv som inte går att frigöra sig ifrån. Men allt oftare går nu längtan till Kina och till det kinesiska folket. Inom ramen för Metodistkyrkans internationella verksamhet finns ett omfattande behov av sjuksköterskor i landet.

Hon har redan trotsat de arketypiska reglerna för hur en kvinnas liv ska gestalta sig. Det blir nu Kina för Elizabeth.

19

Resan tar henne västerut från Amerika över Stilla havet. Hon är nu 28 år gammal och antagen av Metodistkyrkan för sjukvårdsarbete i Kina.

Hon är alltså på plats i Kina när min morfar Karl Nelton på Trettondedagen 1907, i en ålder av 27 år, avskiljs som pastor och missionär i Sverige efter fyraårig teologisk utbildning och efterföljande språkstudier i England. Karls resa till Kina går, till skillnad från Elizabeths, österut och företas tillsammans med Missionsförbundets grundare P.P. Waldenström och hans hustru. Karl konstaterar torrt i ett brev Waldenströms val att resa första klass medan missionärerna som regel föredrar andra eller rent av tredje klass.

I den akademiska världen är inte flärd något viktigt. Inte heller för dessa båda unga med sin längtan efter att på något sätt kunna göra skillnad, få öppna världen för inkarnationens mysterium och visa att förändring av människans sociala livsvillkor är möjlig.

Samma sommar deltar Karl och Elizabeth i en ekumenisk konferens som äger rum på Kulingberget i Kina, inte så långt från Wuchang.

De sitter sida vid sida i den vackra och ljusa rektangulära paviljong som används till konferenser och andra större samlingar och lyssnar till ett föredrag av Pearl Bucks far vars livsverk för det kinesiska folket Pearl skildrar i sin bok Kämpande ängel. Pearl Buck är uppvuxen som missionärsbarn i Kina och något av sin tids kvinnliga föredömen.

1938 ska hon ta emot Nobelpriset i litteratur i Stockholm.

Vad som sker mellan dem under den där konferensen avslöjas inte i de bevarade breven. Inte mer än att Elizabeth senare i ett brev tackar Karl för att han erbjöd henne att dela paraply som skydd mot regnet under hemvägen. Men något har hänt vid den där konferensen som inga adjektiv i världen kan göra rättvisa och som bara döden ska visa sig kunna upplösa.

Så är det i Kina 1907 som min morfar Karl Herman Samuel Nelton från Bjevstafs gård i Sanda socken på Gotland för första gången möter min mormor, Hulda Elizabeth Sundahl från Branteberg, Ekebyborna.

20

Genom sin tjänstgöring befinner de sig på olika platser i landet men den 18 oktober 1907 skriver Elizabeth ett brev till Karl. I brevet hålls inledningsvis en tidsenlig och högtidlig ton med tilltalen Herr och Ni. Elizabeth skriver också att Mitt kort kan fås i utbyte av edert.

Tonen i breven blir snart vardagligare och nära. Ofta med suckar över den svåra kinesiskan som Elizabeth inte får tid att plugga på.

När Karl ungefär samtidigt förbereder sig för sin egen examen i kinesiska sänder har ett gott råd tillbaka: Bättre att behålla hälsan och taga en sämre examen än att fördärva den för det kinesiska språkets skull!

Efter hand blir brevväxlingen alltmer intensiv. Flodbåtarna från Chasi som forslar posten i området är ofta överlastade. Ibland tappas postsäckarna i Yangtziflodens grumliga vatten. En del brev bär fortfarande spår av sådana äventyr.

I ett brev på vårkanten 1908 tar Karl mod till sig och friar: … då jag satt på hästryggen under resan voro mina tankar stundom frivilligt, stundom ofrivilligt hos Dig. Jag har sällan tänkt på Dig som då. Det var som om hjärtat ovillkorligen ville göra tankarna sällskap till Dig. […] Känslor av en obeskrivlig glädje och stor tacksamhet till Gud och Dig genomströmmar mig, när jag läser dina brev.

Det är nu redan bekant för Dig, att det intresse jag haft för Dig har övergått till Kärlek och nu – Jag älskar dig! Huru detta verkligen har tillgått, vet jag icke, om jag förmår besvara nöjaktigt. Kanhända bör jag tillämpa författarens ord: ”Kärleken är lik ett solglas, som då den hålles på en punkt åstadkommer en låga, men då det ständigt flyttas förlorar sin kraft”. Tror Du verkligen, Elizabeth, att Du så skulle kunna hålla av

21

mig, att Du skulle vilja bli min för hela livet och såsom min hustru tillsammans med mig dela ljuvt och lett, med- och motgång? […] Jag vill även i detta sammanhang hava sagt att jag är en vanlig människa med fel och brister. Har offrat mitt liv på missionens altare och kan därför heller inte lova något varaktigt hem. Det blir kanhända understundom att direkt förtrösta på Herren. Vår lön är, som Du vet, inte heller så stor…

Den 13 april 1908 kommer äntligen brevet som är ett svar på Karls frieri: Min älskade Karl! Jag behöver väl knappast säga att innehållet i Ditt sista brev gjort mig mycket lycklig.

Mitt hjärta tillhör Dig redan så det är inte svårt att svara JA på din fråga om jag vill bliva din för hela livet! Älskade Karl, Du skrev att Du är en vanlig människa med fel och brister, och jag är glad därför, ty så är jag. Jag behöver ej, som Du uppmanade mig, fråga något rörande din person, ty jag litar fullkomligt på dig och älskar dig just sådan Du är.

Jag har som Du offrat mitt liv på missionens altare och väntar därför icke att få något varaktigt hem. Dock är jag säker om att Herren ej ska låta oss lida brist på något, och var Du är skall alltid bliva hem för mig …

Den 8 april 1909 gifter sig Karl och Elizabeth på Skandinaviska Sjömanshemmet i Shanghai. De ska nu slå följe med varandra i ett slags hisnande äventyr och livslång djup gemenskap. De är här och nu med blickarna riktade mot varandra men också till medmänniskan och till Gud.

22

Deras tjänstgöringsplatser rör sig runt orterna Ichang, Chungking och Hwangchow i Hupehregionen. Elizabeth tjänstgör som sjuksköterska, ibland ansvarar hon ensam för verksamheten på missionens sjukhus, Chungking General Hospital. I Chungking förestår hon samtidigt en flickskola som också den drivs av missionen.

Elizabeth är något av sin tids feminist. Skriver och översätter litteratur, arbetar för att förbättra kvinnornas och barnens många gånger svåra förhållanden i det dåtida Kina. Men brev och bilder visar också en person med humor och fantasi, som älskar att rida och hitta på småtokiga upptåg.

Karl översätter delar av bibeln till kinesiska, predikar på det nya språket, åker på missionsresor och verkar för att förbättra familjernas och barnens livsvillkor. Ibland sover han med revolvern under kudden för att kunna skrämma rövare på flykten när de vill ta sig in i deras hus.

Karl och Elizabeth finns ständigt i varandras ögon. Glädjen och värmen för varandra rusar intensivt mellan raderna i breven under tider när de tvingas vara åtskilda.

Men Elizabeth börjar allt oftare känna sig tröttare. Är det åldern eller sommarhalvårets heta klimat? Krigsåret 1914 reser familjen till Sverige för att besöka släkten men fortsätter snart vidare till Amerika där Elizabeth opereras för bröstcancer. Operationen äger rum i staden Battle Creak, belägen mellan Chicago och Detroit.

En doktor Kellogg håller i kniven. Han har gjort sig känd genom sin propaganda för friskluft, hälsokost och sina Corn Flakes. Hela familjen äter nu hälsokost. Men det hjälper inte riktigt. De bestämmer sig för att stanna kvar i Amerika. Karl tar en tillfällig pastorstjänst i New Haven, Connecticut.

1918 är det ändå dags för uppbrott. Mot nöden i Kina betyder hälsa och framgång i Amerika ingenting. Hade kanske Jesus lovat lärjungarna något bättre öde än hans eget? Ändå hade han skyddat Paulus på alla hans resor liksom Shadrak, Meshak och Aved-Nego i den brinnande ugnen.

23

Lisbet skriver i sin biografi Hulda Elizabeth: Inte heller Elizabeth var rädd för döden, även om hon rös vid tanken på vad som hände missionärerna, inte bara under det kinesiska boxarupproret utan alltjämt.

Det var när hon tänkte på barnen, som det snöpte till om hjärtat. De hade ju inte som hon själv och Karl valt det främmande landet. Vad skulle hända dem när de återvände till Kina? Men hade inte Herren varit med dem vareviga dag? Skonat familjens liv under den blodiga revolutionen? Välsignat dr Kelloggs kniv, så att operationen gått lyckligt? Och hade inte den store aposteln Paulus, med en kropp ärrad av misshandel och förvärkt i fuktdrypande fängelsehålor, glatt ropat ut: Leva vi så lever vi för Herren, dör vi så dör vi för Herren! Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till!

Och hade inte Gud själv ingivit Karl den vers som för alltid skulle stå präntad i deras förlovningsringar? Mer än en gång hade Elizabeth slagit upp den i Psaltaren 48, tagit den till sig och gömt den i sitt hjärta: ”Ty sådan är Gud, Vår Gud, Alltid och evinnerligen. Intill döden skall Han ledsaga oss”.

Det är samma vers som långt senare ska ristas in i Karls egen enkla gravsten på S:t Sigfrids kyrkogård i Borås.

Karl och Elizabeth får tre barn. De äldre syskonen bär namnen Eva och Paul. Den 3 juli 1920 kommer så till sist sladdbarnet Inez Naemi Elizabeth eller Lisbet som hon väljer att kalla sig som vuxen.

Familjen är nu tillbaka i Kina och förlossningen äger rum på Kulingberget, missionsarbetarnas sommarviste i distriktet Hwangchow. Samtidigt har knölen i bröstet börjat ta ut sin rätt igen och det finns nu bara ett bröst att få mjölk ifrån. Det gör ont när

24

Elizabeth ammar sin flicka. Maten räcker heller inte alltid till. Hos barnet grundas skuldkänslor som får tas omhand längre fram i livet.

Lisbet får smeknamnet Mei-Mei, kinesiska för lillasyster. Efter hand ska alla döttrar i släkten omväxlande få bära namnet Elizabeth eller Eva. Sönerna får bära namnet Karl.

Successivt ökar de politiska oroligheterna i provinsen. Rövarband driver runt, rånar och mördar. Till sist blir situationen så allvarlig att familjen beslutar sig för att fly. Någon lovar att mot betalning hjälpa familjen trots den farliga situationen. Men den vådliga färden nedför den strida Yangtzifloden till Shanghai går bra. Så småningom kan de sätta sig i säkerhet.

Det tyska fartyget Weser tar dem västerut över haven till Hamburg. Fortfarande finns vattenskadade brev och dokument bevarade i familjearkivet från den dramatiska flykten.

Elizabeth behöver få medicinsk vård. Men inte ens doktor Kelloggs behandling eller vården i Sverige har kunnat bota den alltmer aggressiva bröstcancern. Den 11 mars 1925 klockan 11.25 dör Elizabeth hemma i Örebro. Hon ligger på lit de parad några dagar i hemmet omgiven av blommor.

Lisbet är fem år, ser och känner på den orörliga kroppen i den öppna kistan. Tycker det är svårt att förstå att det är mamma som ligger där. Familj, vänner och församlingsbor kommer på besök, tar farväl och visar sitt deltagande.

Minnesbilden av den döda modern ristas i denna stund för all framtid in på Lisbets näthinna. Ofta ska den komma tillbaka till henne. Skapa känslor av övergivenhet och sorg. Just denna bild ska dansa runt med jaget långt fram i vuxen ålder.

Begravningen äger rum i Vasakyrkan i Örebro. Den centralt belägna och väl tilltagna tegelröda kyrka där Karl och Elizabeth har sitt sista gemensamma andliga hem. Det är också bl.a. här som Karl tjänstgör som pastor den närmaste tiden efter hemkomsten till Sverige.

Den blomstersmyckade kistan är placerad längst fram i koret

25

precis nedanför den ovanligt centralt placerade och över altaret upphöjda predikstolen. För i Vasakyrkan är ordet i centrum. Också överordnat nattvardens sakrament, allt enligt tidens tradition och teologiska tolkning.

På första bänkraden sitter Karl denna dag ensam med två av sina barn. Eva är nu fjorton år. Paul femton. Lisbet som ska fylla fem är inte med, får vara kvar hemma. Bakom dem en fullsatt kyrka, även ända uppe på läktarna i den rymliga kyrkan. Det är en församling i sorg.

Det tryckta kort som delas ut inför begravningsgudstjänsten beskriver ordningen för gudstjänsten. Psalmerna, musiken och bibelorden. Här ges uttryck för en bottenlös sorg och saknad, men också hopp och visshet om återseende. Här finns trosvissa svar på frågan om livets mening. Den fråga som vetenskapen trots allt aldrig kan besvara.

Graven och den omfångsrika men vackra gravstenen i svart granit är placerad alldeles intill monumentet på Norra kyrkogården i Örebro. En förbipasserande noterar kanske en förgylld lagerkrans ingraverad tillsammans med orden: ”Mötas hos Jesus”. Samma lagerkrans och samma ord som Karl och Elizabeth fått ingraverat i sina vigselringar en gång för så länge sedan i Shanghai.

Ett uttryck för att kärleken har ett pris men samtidigt inget värde som kan fastställas högt nog. Ett vittnesbörd om att det heller inte är framgången som till sist ger livet betydelse, utan snarare uppsåt och mål.

Gravstenen har försetts med ett generöst utrymme för tillkommande namn. Men det ska bara bli ett. Historien ska nämligen visa sig ta helt andra vägar än de förväntade.

Elizabeth är 19 år när hon 1897 flyttar till Amerika. 28 år när hon därifrån flyttar till Kina. Lisbet är 26 år gammal när hon 1946, precis 40 år senare, som äventyrslysten och nyexaminerad lärare väljer att i Svenska Missionsförbundets tjänst ensam resa ut till det okända och mytomspunna Kongo.

26

Varför väljer hon Kongo? Kanske har hon plockat fram och läst boken Bland skördemän i Kongo, den bok som mamma Elizabeth får i gåva av Karl till födelsedagen den 7 maj 1923. Kanske har Lisbet som tonåring bläddrat i boken, studerat bilderna från de olika missionsstationerna och läst om de tidigaste missionärernas kallelse och spännande upplevelser i det mytomspunna Afrika?

Samtidigt som hon söker tjänsten i Kongo söker Lisbet också till Svenska kyrkans mission i indiska Kodaikanal. På passagerarbåten ner till Kongo nås hon av telegram med ett erbjudande om tjänsten i Indien. Men det är försent. Hon är redan på väg. I hennes pass står det Elizabeth men hon kallar sig nu för Lisbet. Lättare att skriva, säger hon.

Det blir nu Kongo för Lisbet, genom slumpen eller om det kanske är Guds outgrundliga vilja. Men missionsarbetet ska för henne inte bli den livslånga kallelse och identitetsmarkör som så ofta drabbar missionsarbetarna. Siktet är inställt på en begränsad tid.

När fartyget efter sin långa resa från Europa lägger till i Matadis hamn i det dåvarande belgiska Kongo Kinshasa är det den nyblivne änkemannen Göte Egfors som i egenskap av platsansvarig möter upp. Ser till att Lisbet och hennes bagage på ett säkert sätt kommer genom pass- och tullformaliteterna och fram till den högt och vackert belägna missionsstationen. Kanske väcks något där mellan dem?

Kanske visar Göte runt i staden och de intressanta omgivningarna?

Men redan efter några dagar fortsätter hon resan till grannlandet Kongo Brazzaville och slutdestinationen i hamnstaden PointeNoire. Hennes uppdrag i franska Kongo innebär att tjänstgöra som lärare vid École Suèdois, Svenska skolan i Pointe-Noire. Året efter, 1947, deltar Lisbet i missionsarbetarnas årskonferens på Mansimou, storslaget beläget strax utanför Brazzaville med utsikt över Kongoflodens vilda forsar och katarakter.

Här har samlats ett 90-tal missionsarbetare och Lisbet blir ombedd att hålla ett föredrag om förhållandena i Sverige. Det blir

27

i stället ett föredrag om människor hon mött. Efteråt kallar några tårögda missionärer på henne. Lisbet tror att det hon sagt inte hamnat i god jord.

I stället berättar de i mun på varandra: – När vi var elever på Missionsskolan var din mamma ute hos oss på skolan och berättade om Kina! Det glömmer vi aldrig.

På Mansimou träffar hon för andra gången Göte. Nu får de tid att prata lite mer och ett ömsesidigt intresse för varandra uppstår.

Andra friare saknas sannerligen inte för Lisbet. Några kvarglömda brev i familjearkivet vittnar om saken. Men det är något särskilt med Göte. Änkemannen med sin sorg och vilsenhet. Kan det vara Guds vilja och kallelse att ta hand om honom? Förälskelsen är blixtrande, kärleksorden i de tummade breven är många.

Hamnstaden Pointe-Noire är vackert belägen vid atlantkusten, omgiven av gyllene sandstränder, savann och regnskog. Om huvudstaden Brazzaville utgör landets administrativa centrum så är Pointe-Noire dess ekonomiska nav. Här finns också Svenska skolan där barnen till de svenska missionärerna går, men också barnen till de FN- och UD-anställda som är verksamma i Kongo och omgivande länder.

Efter tragedin i Matadi med förlusten av sin hustru Saida har Göte valt att flytta sin tjänstgöring till Kibunzi, missionsstationen ute i vildmarken, för att byta miljö. Men när sommaren kommer reser han till Pointe-Noire för semester och för att återknyta kontakten med Lisbet.

Brevväxlingen har varit intensiv alltsedan missionärskonferensen på Mansimou. Nu är glädjen stor över att få mötas på nytt och få tillfälle att under korta stunder tala ostört. Det ju så många öron överallt. Nyfikna missionärskollegor och allt är ju så reglerat. Vad som passar sig och inte.

Minnena från sommarens konferens och mötet med Lisbet gör allt lättare. Granne med tvivel och hopplöshet finns trots allt en påtaglig styrka. Sorgen måste ha sin tid. Men när människan bara är

28

sitt eget mått blir allt så tunt och rationellt. Världen och livet uppenbarar ju sig också i nya relationer, utmaningar och omständigheter.

Kanske finns det en ny framtid ändå?

Nu kan de lära känna varandra lite bättre. I skuggan av de vackra palmkronorna och under utflykterna till de härliga stränderna tätnar relationen. De varma tropiska kvällarna är underbara och inbjudande.

Något händer emellertid som får Lisbet att plötsligt känna tveksamhet. Det är svårt att utläsa orsaken mellan raderna i breven.

Det blir mest antydningar. Kanske överskrider Göte en gräns i sitt sökande efter trygghet och närhet? Kanske är han alltför ivrig?

En osäkerhet uppenbarar sig i deras relation. Frågor tornar upp sig för Lisbet. Vem är han egentligen, Göte? Änkemannen? Och vad vill hon själv? Hon som så dyrt och heligt lovat sig själv att aldrig någonsin gifta sig med en missionär.

Men under senhösten lägger hon de flesta av tvivlen bakom sig.

Den 17 december 1947 skriver Göte i ett brev till Lisbet i Pointe-Noire: Min älskling!

Tack för allt du givit under detta år! För alla brev, för förståelse och förlåtelse. Tack för att du älskar så varmt och tänker så gott om mig. Du har givit mig mer än du kan och framför allt mer än du bort göra då jag har visat mig ovärdig din varma kärlek. Tyvärr lägger de många milens längd oöverstigliga hinder i vägen, annars hade jag velat giva dig en riktig kram och en öm kyss som inledning på julafton. Nu får du bara tänka dig dem. Och så får vi skåda framåt tills vi får vara tillsammans.

På julafton är mina tankar hos dig särskilt! Din av hela hjärtat, Göte

29

I ett annat brev funderar de över var som kan vara lämpligt att mötas nästa gång. Göte skriver: Jag funderar på var och när vi skola träffas nästa gång. Det är mycket som tala för Sundi-Lutete som det lämpligaste platsen för en träff. Du har semester och åker dit för en vecka eller två och under tiden kommer jag och hälsar på. Jag har ju arbete i Luozi och det vore nog möjligt att komma därifrån. Jag kunde också åka till Leopoldville för att få injektioner inför hemresan och samtidigt göra en avstickare till Madzia.

Den intensiva brevväxlingen mellan dem fortsätter efter att Göte avslutat sin första period i Kongo och återvänt till Sverige och Åbro.

Inte långt därefter har också tiden för Lisbets tjänstgöring i PointeNoire gått ut och de kan förenas på svensk mark.

På Pingstdagen, den 5 juni 1949, fyra år efter Saidas tragiska död i Matadi, ingår Lisbet Nelton äktenskap med Göte Egfors. Framför sig ser de nu ett gemensamt engagemang i Kongo, flyttar till Paris och fördjupar sina kunskaper i franska som förberedelse för sitt kommande arbete.

De hyr ett rum i studentkvarteren i det bohemiska Quartier Latin, strax intill Boulevard Saint Michel där studentrevolten 20 år senare ska ta sin början och spridas över världen. Den revolt som börjar med Summer of Love 1967, det sociala fenomen som för Sveriges del slutar med Kårhusockupation, om det nu var någon ockupation. Kårhuset var ju redan studenternas, som Olof Palme sa.

Snart ska vietnamdemonstrationer följa liksom motreaktionerna.

Som mordet på pastor Martin Luther King.

I brev hem till familjen i Sverige skriver Lisbet:

30

Paris 6 oktober 1949 Raringar, ja det var förskräckligt vad tiden flyger iväg.

Man hinner inte vakna måndag morgon förrän det är lördag igen, förlåt att jag är en sådan dålig brevskrivare men det har sina orsaker.

Vi trivs jättebra i vårt rum, det är rent och snyggt för att vara franskt och rymligt. I lördags var vi till loppmarknaden och handlade ett litet spritkök och en kastrull till em kaffe, så nu kan vi ta emot besök. Några koppar har vi även köpt å nämnda ställe. Det är kul att gå på loppmarknaden och se på människorna och varorna som trängs med varandra. En del hålls på marken och andra på diskar och alla ropar och skriker för full hals. Annars sitter vi hemma på veckorna och läser. Göte går tillsammans med Kalle Messing en kurs i tropiskt jordbruk. Som bekant får ju missionen mark av staten på villkor att den brukar ett visst jordstycke också. Den kursen är på dagarna och så läser de på skolan om kvällarna + en del extralektioner.

Lördagarna har vi ingen skola men vi får så hemskt mycket hemarbete över söndagen så den är faktiskt värre än nån av de andra. F.ö. kan man inte annat än häpna över hur litet det går in i skallen trots att man läser från morgon till kväll. […] Just nu är Göte i skolan och bredvid mig har jag fyra nejlikor som han förärat mig … vi fyllde ju fyra månader igår … det tycks bli bättre och bättre.

1950 tar Göte och Lisbet examen vid Université de Poitier, ett av Europas äldsta med anor från 1400-talet. Eller i alla fall gör Lisbet det. Närmare uppgifter saknas om Götes slutexamen. Lisbet skrat-

31

tar ibland och säger att Göte har lite svårt för språk, kanske är det så. Om Göte är lagd åt det praktiska hållet är Lisbet intellektuell och har lätt för att lära. Det väcker viss uppmärksamhet när hon läser in kursen på rekordtid.

Det är också där i Paris som Lisbet i slutet av 1940-talet passar på att ta körkort, lär sig göra fransk mat och delikata petit-chouer.

Något vi alltid uppskattar i familjen. Körskickligheten däremot är det si och så med. Kanske är den också franskinspirerad?

Börje blir enligt familjeskrönan till i Chamonix där Göte och Lisbet tillbringar julledigheten och kommer till världen i Borås hösten 1950. Därefter är det dags att åter resa ut till Kongo. Denna gång tillsammans. Resan företas med familjen Messing som också ska ut i tjänst.

Kontraktstiden är fyra år och första placeringen är i Brazzaville, huvudstaden i dåvarande franska Kongo. Tiden går fort. I ett brev hem till sin syster Eva, verksam som distriktssköterska i Borås och hennes man Stig, som nu blivit rektor för skolorna i staden, skriver Lisbet under den pågående årliga missionskonferensen ute på Mansimou: Brazzaville 6 augusti 1951 Hej Kära, Vad jag har tänkt mycket på er alla och skrivklåda har jag ju också men vi har haft konferens och då blir ju allt förryckt. Det har varit en god konferens med inalles 162 deltagare med norrmännen och barnaskaran.

Vi blir kvar här i Brazza ännu ett år så nu vet vi det.

Hagerfors reser hem i november, Ann-Mari är så barnkär, så snart hon får se Börje tar hon hand om honom.

Det är inte utan att det har varit lite spännande när det gäller mannagrynet. Det har tippats när han skulle

32

börja gå ensam, det tog han faktiskt vid 8 månader. […] Att det var trångt ute på Mansimou med allt detta folk förstår ni nog. Men vi hade fått låna massor av tält förutom de sedvanliga skolsalarna. En del nätter var kalla men i stort gick det bra. En månskensnatt var Göte och Olle Styrud ute på jakt efter en flodhäst som härjat där. Jag var också med och spår såg vi massor men ingen flodhäst. Hälsa Buckards och Fribergs.

Har nu en barnflicka men svårt att lära upp. Börje får plocka upp apelsiner och avokado från marken och slicka på dem så mycket han vill. Tycker skyddsänglarna har det jobbigt i Kongo.

Tre år senare i byn Sundi-Lutete, inte särskilt långt från Kongofloden på den belgiska sidan, förs jag själv in i berättelsen.

Det är regntid i Kongo. Häftiga skyfall avlöser varandra varje dag. 100 millimeter på några timmar är inget ovanligt. Skogarna ångar av fuktig värme. Vägar och stigar spolas bort. Palmgrenar böjer sig i kastvindarna och elektriciteten i de bräckliga ledningarna från dieselmotorerna svajar betänkligt i åskknallarna. Tur det finns fotogenlampor.

Den svenske läkaren Elon Mattsson ansvarar för förlossningen som äger rum i ett för ändamålet iordningsställt rum på missionsstationen. Luften är het och kvalmig men förlossningen sker utan komplikationer trots de enkla förhållandena.

Några dagar senare reser hela familjen tillbaka över gränsen till Kongo Brazzaville och stationeringen som nu är på Kolo missionsstation.

Under denna resa välter jeepen i samband med att ett stort dike passeras och Börje kastas ut. Efter händelsen slutar han tala i två månader.

På några korniga filmsekvenser ser min bror och jag hur Lisbet och Göte kör runt med jeepen på strandbankarna utmed

33

Kongofloden. De leker. Verkar lyckliga. Göte har svart basker och en röd snusnäsduk runt halsen. Kanske influerad av den tid de bodde i Paris. I filmen står Börje upp i framsätet och håller sig i den öppna jeepens vindruta. Kanske är han tre eller fyra år. Göte vänder sig mot Lisbet. Deras ansikten strålar. De tycker om varandra. Ler och skrattar.

Fanns det problem tidigare så verkar de nu som bortblåsta. Men längre fram kommer de ändå att gå skilda vägar. Mellan raderna i breven skymtar tilltagande sprickor.

Likt en omvänd Eurydike som inte kan lämna Orfeus med blicken om han ska få leva, kommer de sluta att se på varandra och allt kommer att dö bort. Som en slags bakvänd Odysseus på väg till Ithaka ska de fjättra sig vid masten och hålla fast vid sina beslut.

Också min bror och jag ler på filmduken. Livet verkar ännu så enkelt och välordnat i den gamla franska kolonin. Små lintottar i Joseph Conrads mörka hjärta. En kontrafaktisk upplevelse när verkligheten samtidigt handlar om politisk tribalism, belgisk och fransk kolonialism. Ett klassamhälle med ett närmast skamlöst plundrande av naturresurser.

Ett estetikens privilegium som handlar om att vara man, vit, försedd med makt, vapen och ekonomiska resurser.

Men parallellt med kolonialismen och dess avsaknad av moraliska källor ryms också sanningen om alla dessa missionsarbetare som väljer att med livet som insats och mot alla odds följa sin inre kallelse. De som utan baktankar och strävan efter personlig vinning vågar möta en värld och en nöd som många människor i omvärlden knappast kan föreställa sig.

Dessa missionärer är de första som vittnar om den belgiske kung Léopolds skräckregemente. De som till ett avlägset och krigstrött Europa berättar sanningen om de våldsamma plundringarna. Om korgarna fyllda med avhuggna händer från alla stackare som inte finner gillande hos kolonialmaktens hantlangare. Om avhuggna huvuden som hängs upp på stolpar i städerna och ute i byarna som avskräckande exempel.

34

Det är först efter att svenska missionsarbetare fört informationen vidare till Sverige och ut i Europa som denna grymma epok i historien kan få ett slut. I stället ska missionsarbetarnas verksamhet inom utbildningsområdet nu successivt komma att lägga grunden till den frihetskamp och den självständighetsrörelse från de franska och belgiska kolonialmakterna som äger rum under främst 1950–1960-talet.

Vi ser svartvita filmsekvenser när Börje leker med sin egen apa i tvättbaljan. Ur en skål häller apan vatten på hans huvud om och om igen. Min bror skrattar och jagar honom utan att få fatt. Kanske är han fyra år. Bredvid finns Nestor Kimbouala, vår barnskötare som genom Lisbets försorg blir Kongos första barnläkare.

Lisbet är nu rektor för de franska skolorna i Kolodistriktet och kämpar hårt för att de 450 barn hon ansvarar för ska få slippa det hårda arbetet på fälten och i stället få gå i skola. Frankrike bedriver samtidigt ett kostsamt krig i Indokina och behöver spara. Eleverna i kolonierna ska nu bara få ett reducerat antal skolår. Åldersbedömning görs efter tandstatus. När alla tänder är på plats bedöms åldern vara ungefär tio år. Då ska skolgången upphöra enligt de nya reglerna.

Men Lisbet vet att utbildning är bland det viktigaste man kan ge till ett barn. Att utbildning är vägen till politisk frigörelse, självständighet, personlig utveckling och framtid. Hon inför särskilda lovdagar då barnen kan hjälpa till hemma så de får vara ifred i skolan de andra dagarna i stället.

Långt senare i livet ska jag lära känna Nestor på nytt. Han och hans familj ska bli mina vänner.

Det finns gott om anekdoter i vår familj. Det är bra. Händelser och föremål har alltid något att säga oss. De räcker oss sammanhang, knyter samman förståelse med kunskap. Berättelser skapar en gemensam historia, identitet och sammanhållning. Håller reda på vilka vi är. Påminner oss om att vi är beroende av varandra. Att ingen människa är en ö. Att allt vi lärt oss i livet härrör från någon

35

annan människa och att allt tal om oberoende är en marknadsliberal myt. Såväl livet som livets uppkomst och nyckeln till den gudomliga treenighetens mysterium handlar om relation.

Framme i Kalmar nu. Letar mig fram till sjukhusets parkering.

Låser bilen och strålar samman med min bror. Tillsammans letar vi oss fram till bårhuset. En ung man i vita kläder har redan förberett besöket och rullat ut kroppen på en bår.

– Ta den tid ni behöver, säger han. Så går han. Lämnar oss ifred.

Hans ansikte är fritt från rynkor. De rynkor och veck som växt fram och formats under en livstid när all skuld, sorg och längtan skulle hållas tillbaka är nu borta.

Jag lägger min varma hand på Götes kalla döda kropp. Inte på den enkla vita svepningen utan på kroppen ovanför bröstkorgen.

Den är iskall. Stum. Hård. Frusen. Djupfryst. Det kommer som en överraskning. Själen har verkligen lämnat kroppen. Det är någon annan som ligger där. Det finns ingen där. Tårar kommer. Tiden går. Nej den står still. Jag vill inte lämna rummet. Vet till slut inte hur länge jag varit där.

Situationen i bårhuset väcker frågor hos mig. I familj och släkt finns många präster och pastorer, men också läkare, lärare, sjuksköterskor och andra som på olika sätt svarat ja på kallelsen att utifrån en evangelisk gudsbild och solidarisk människosyn tjäna mänskligheten. Ibland långt borta i främmande världsdelar. I Kina, Amerika, Afrika. Inte så sällan med livet som insats.

Människor som många gånger låtit idealen väga tyngre än såväl konvenans som materialism. Som låtit bokstaven bli viktigare än siffran. En generation med andra mål och andra hjältar.

Vad var det som drev dem bort till alla dessa märkliga avlägsna platser? Hur blev deras liv? Hur gick deras tankar? Hur klarade de av förluster, umbäranden och erfarenheter av alldeles för tidig död?

Dessa kallelsens barn som fick en rikedom av upplevelser men som så ofta belönades med hemlöshetens gåva.

36

Paradoxalt nog inser jag efterhand att också jag själv bidrar till berättelsens komplexitet. Att även jag är en del av berättelsen.

Känner en plötslig oändlig tacksamhet för att livet hunnit ge också mig ett förflutet innan det är försent.

Assistenten med de vita kläderna kommer in. Audiensen är slut.

Jag böjer mig över min fars ansikte. Kysser honom lätt på den iskalla pannan och lämnar hastigt rummet. Överrumplad av min rörelse stapplar jag ut från sjukhuset. Ut i ljuset. Fyller lungorna med syre.

Låter den bleka solen torka tårarna.

37

KALLELSENS BARN är en stark berättelse om svensk mission i Afrika och Kina i början av 1900-talet. Berättelsen har en biografisk ansats och följer på nära håll några människors kallelse och drömmar om att skapa en bättre värld under en dramatisk period i världshistorien.

Handlingen tar oss med till 1900-talets transatlantiska migration och missionens möte med de politiska omvälvningar i Kina som äger rum efter Boxarupproret och fram till Mao Tse Tungs blodiga regim.

Här beskrivs mötet med en förtryckande kolonialism och de nya unga afrikanska staternas frigörelse, FN och den s.k. Kongokrisen. Här finns kallelsens glädje men också dess pris; allt för tidig död, förtvivlan, sorg och saknad. En längtan som obesvarad färdas över jordens länder, tårar fällda vid lägereldar i tropikernas urskogar och postsäckar med kärleksbrev som tappas i Yangtziflodens grumliga vatten.

Allt tillsammans med författarens nutida analyser, reflektioner och egna upplevelser från dessa personer och miljöer.

www.vistoforlag.se

ISBN 978-91-7885-224-6

9 789178 852246