9789178851812

Glödens pris

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Lisa Lundberg © Omslag: Mary-Cynthia W Dahlgren (foto), Lisa Lundberg (bearbetning) Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt Riga, 2020 ISBN: 978-91-7885-181-2

Printed matter 3041 0971

BEL

NOR DI

N SWA ECO

LA

C

GLÖDENS PRIS Lisa Lundberg

Kapitel 1

Kölden närmast brände i tårna men hon höll dem kvar mot glasrutan i alla fall, svepte nattlinnet hårdare runt smalbenen och spejade ut över himlen. Horisontlinjen lyste i toner av rött och plötsligt slog de första gula tungorna av solljus över bergen. Tal log, hon hade hunnit bli väldigt stel där hon suttit och väntat på fönsterbrädet men nu kunde hon och solen sträcka ut sina kroppar tillsammans. Det var fortfarande ganska mörkt i hennes rum men det solljus som ändå börjat sprida sig i fönsteralkoven där hon satt fick graniten att skimra. Det värkte i tårna när hon hoppade ned på stengolvet men det gjorde ingenting, de vaknade snart igen och nu var det verkligen dags för frukost.

Hon sprang ut i korridoren och fram till den smala trappan ned till köket. Den var dåligt upplyst och brant med hala stenar nedslitna av många generationers skosulor men Tals bara fötter visste exakt hur man skulle ta sig ned på snabbaste vis utan att halka. Hon rusade ned

5

och satte med ett finger alla tre lampor i gungning på vägen så att skuggorna dansade runtomkring henne. Hon sköt upp dörren till köket och där var så ljust att hon fick blinka flera gånger för att kunna se någonting alls, innanför rådde full aktivitet. I hennes ögon såg köket ut som ett enda virrvarr av bänkar, ugnar, spisar, skåp och jättekärl, och då hade hon inte ens lyft blicken. Från tak och hyllor hängde koppar, bunkar och redskap.

Limkin stod vid knådbänken som vanligt och kämpade med innehållet i ett stort tråg med sina väldiga armar.

Han var det enda troll som Tal kände till och hon hade alltid fascinerats av att se alla hans fyra armar arbeta tillsammans. Det var som att bevittna en komplicerad dans i ett rasande tempo. ”God morgon, Lilla Ljus! Välkommen till en ny dag av vedermödor”, ropade Limkin när han fick se henne i dörren och slog fast degen ordentligt i bänken med en stor näve. Det var hans vanliga hälsning, han hade alltid kal�lat henne för borgens Lilla Ljus så länge hon kunde minnas. Hon gillade det inte speciellt mycket men hon gillade Limkin och hade vant sig.

Limkin var traktens enda blåtroll och större än någon annan som hon hade mött. Han var nästan dubbelt så lång som Far och fick ibland huka sig för att komma in igenom dörrar där hon själv passerade obehindrat. I borgen var det mesta väl tilltaget och Limkin kunde röra sig tämligen obehindrat förutom genom dörrarna till just köket. Där fick han böja nacken i, vad som såg ut att vara en obe-

6

kväm vinkel, för att komma igenom. Oturligt nog var det de dörrarna som han använde mest. Själv brukade han skratta åt det och säga att det var tur att han var ensam här så ingen visste hur liten han egentligen var för att vara just ett blåtroll. Tal hade ingen aning om det var sant eller ej, hon tyckte att han var stor så det räckte.

Trollet hade sitt bruna hår uppsatt i en inbakad fläta, det var vättarna som brukade ordna med den saken. Hans ögonbryn var väldigt buskiga och övergick i hår någonstans i tinningarna men vättarna kammade dem med vax för att de skulle hålla sig på plats och kammade in dem tillsammans med resten av håret. Om vättarna hittade hårstrån i sitt bröd blev det ett väldigt tjatter. Med allt hår bakåtkammat såg man mer av trollets skarpa linjer.

En gäst hade kommenterat hans ansikte som knotigt men det stämde inte alls. Kantigt var det onekligen men linjerna var så fina att de närmast såg ut att vara snidade i honungsfärgat trä. Det som fascinerade Tal mest var hans ögon, hans irisar var spräckliga i brunt och gult. Endast om han blivit riktigt förvånad kunde man skymta något av vitorna i de stora ögonen, annars var de mörka. Utan en avslöjande ögonvita kunde till och med ett stort troll smyga nästintill osynligt i mörkret och han hade skrämt henne många nätter. I mörkret var det till och med svårt att avgöra om trollet sov eller stirrade med öppna ögon. ”God morgon”, svarade hon och satte sig ned vid det vanliga lilla bordet. Det fanns inte så mycket oanvänd yta i köket men eftersom Tal hellre åt sin frukost där än

7

i Gröna Salongen hade köksarbetarna ändå ordnat plats åt henne. Limkin brukade säga att sådant som var viktigt fick gott ta sin plats och störst plats hade lämnats åt hans egen väldiga karmstol så hon antog att en möbel till eller två inte gjorde någon större skillnad i det belamrade rummet.

Tre isvättar hade satt sig ovanpå bordsskivan och kastade in stora skivor av nybakt bröd och bitar av skinka i munnen. Vättarna var en del av borgen. Far kallade dem för tjänstefolk men det var inte sant, det gick inte att ge order till en vätte. De gillade att arbeta och satt sällan stilla, lyssnade gärna till förslag men gjorde bara det som de själva ville och löste uppgifter på sitt eget vis. De skötte nästan allting i borgen på sitt eget sätt, men hur spelade egentligen ingen större roll, en vättes arbete var alltid utmärkt utfört.

Isvättarna på bordet satt och kuttrade sinsemellan medan de delade dagens frukost mellan varandra. De förstod allting som hon sade men själva hade de inget talat språk. Limkin hade förklarat för henne att deras halsar inte var byggda för att skapa ljud på det viset, men de knorrade, klickade och pep på ett sätt som hon lärt sig förstå ganska bra.

På håll såg de håriga ut men i själva verket var de täckta av tunna vita fjäll som täckte allt utom ögon, fötter och händer där huden var mörk och läderartad. Limkin brukade säga att de såg ut som katter på två ben medan Far oftast kallade dem för råttor. Själv hade hon aldrig sett

8

vare sig katter eller råttor men hon tyckte att vättarna var vackra med sina mörka, nästan svarta ögon, korta nosar och stora öron men nog kunde de vara otäcka när de kände för det. Gäster kallade dem ibland för söta men det bevisade bara att de inte kände vättarna särskilt väl.

Isvättarna var de sista av borgens ursprungliga inneboende och hon undrade ofta hur livet hade sett där ut förr i tiden, före Far. Utan att hon märkt hur det gått till stod det nu en skål med varm gröt framför henne, sådant gjorde vättarna mest hela tiden, om de tyckte att någon förtjänade det. ”Mjölk?” frågade Limkin och använde en av händerna för att klia sig över näsan, vilket lämnade ett vitt spår. Tal kunde inte låta bli att le när hon såg vättarna blänga på randen av mjöl mitt i trollets ansikte. ”Ja, tack”, sade Tal och kupade sina händer runt grötskålen, värmen fick resten av hennes kropp att avundsjukt huttra till. Limkin plockade upp en kanna, rundade bänken och gick bort till Tal. Han fyllde hennes skål med mjölk och slog sig sedan ned i karmstolen på andra sidan bordet. Limkin sköt över en nygräddad brödbulle till henne, borstade mjöl från alla sina fyra muskulösa armar men tog inget själv att äta. ”Är du inte hungrig?” ”Nej, jag har varit vaken länge nu, det är snart dags för mig att sova, Lilla Ljus.”

Tal sneglade på alla isvättar som ivrigt sprang förbi deras bord och frågade: ”Är det något särskilt som händer idag?”

9

”Jo”. Han släppte ut en lång suck och fortsatte sedan. ”Vi fick bud i natt om att Vita Frun kommer på besök nu till kvällen.”

Tal stönade. ”Är det redan dags?” ”Jo, det verkar inte bättre. Vintern har varit lång men nu börjar snön smälta och det går att ta sig fram på vägarna igen. Det är många som vill träffa din far nu.” ”Det är en usel idé och det vet du.” ”Det är han som bestämmer den saken och det vet du mycket väl,” svarade trollet lugnt.

Tal puttade runt gröten med skeden. Gästerna var på väg tillbaka och det innebar alltid problem. Allting var lättare när det bara var hon och Far men hon visste hur det var. I takt med att dagarna blev längre skulle besökarna bara bli fler och fler. Kylan höll alla utomstående borta och när snötäcket var som tjockast var hon och Far ensamma så när som på Limkin och vättarna. Tal tyckte om den tiden. Under sommaren var livet visserligen lättare utomhus men så mycket svårare inomhus.

Tal tittade på Limkin och undrade hur länge han hade varit vaken. Hon hade sagt god natt till honom innan hon själv krupit till sängs kvällen innan och då hade det redan varit mörkt i flera timmar. Med tanke på hur mycket som puttrade och jäste i köket och hur mycket som redan låg inslaget på bänkarna måste han gått upp tidigt, om han hade sovit alls. Han skulle aldrig erkänna att han var trött men hon var inte dum, hon såg ringarna under hans stora ögon. Trollet hade förvisso många fåror i sitt ansikte men

10

det var bara när han var trött som den normalt så strama huden började hänga under ögonen. En vätte satt plötsligt på hans axel och torkade noggrant mjölet från trollets näsa med en trasa. Limkin tittade förvånat på vätten men tackade sedan artigt, han var van vid vättarnas omsorger och var klok nog att visa sin tacksamhet. ”Kan du inte gå och lägga dig nu?” frågade Tal. Trollet nickade och log tunt. ”Snart så, jag ska bara förvissa mig om att alla dessa odjur vet vad som är upp och ned härinne och inte sätter eld på någonting medan jag sover.”

Isvättarna på bordet väste i kör och blängde på Limkin.

En efter en hoppade de ned från bordsskivan och fortsatte med sina sysslor. Limkin skrattade och skakade på huvudet, mest för sig själv.

Plötsligt pinglade det till i en klocka vilket betydde att Far var vaken och befann sig i Gröna salen. Tal svalde det sista av sin gröt, stoppade brödet i en ficka och satte av upp mot sitt rum igen. Far avskydde när han fick se henne springa runt utanför sitt rum i bara nattsärken så hon såg noga till att han inte fick det.

När hon kom tillbaka upp till sitt rum var sängen bäddad. Det tunga vävda överkastet var återigen lagt som ett lock över lakanen som för att förhindra henne att ens tänka tanken på att krypa ned igen. Hon drog på sig understället som hängde kvar över stolen där hon slängt det kvällen innan och letade fram ett par nya byxor och en tjock tröja.

Hon tog tuggor av brödet medan hon klädde sig, precis på

11

det vis som både Far och vättarna avskydde. När hon såg på sig själv i spegeln var hon som vanligt helt klädd i grått, från topp till tå. Grått passade bra för att smyga omkring obemärkt både inomhus och utomhus. På ett bord låg ett läderband och med det satte hon upp sitt långa svarta hår i en slarvig knut. Hon släckte ljuset i lyktan intill sängen och gick ut i hallen.

Korridoren var mörk och hon följde den ut till Stora Hallen där hon kunde se ut över alla fem våningar samtidigt. Själv stod hon vid balustraden på tredje våningen.

Det var inget målat eller utsmyckat rum, bara en enorm öppen stenhall som imponerade genom sin blotta storlek.

Porten ut mot gården var placerad nedanför ytterligare en välvd trappa. Det var där, allra längst ned som gäster kom in i borgen, genom den tunga porten. För den som inte kände till byggnaden fanns ingen annan väg ut eller in.

Tal kände lyckligtvis till borgen mycket väl och hon kunde ta sig ut på många olika sätt. Limkin hade berättat för henne att det en gång varit mycket populärt att bygga borgar och slott på detta vis med en ankomsthall formad så att porten befann sig som i botten av en gryta. Skulle inkräktare ta sig in så kunde vakterna ovanför bränna utrymmet fritt med het tjära. Tal fann tanken motbjudande men medgav att strategin måste ha varit effektiv.

Hur platsen skulle se ut efter något sådant ville hon inte ens tänka på.

I Stora Hallens tak hängde en stor vinsch som användes för att flytta tunga möbler mellan våningarna.

12

Trappräcken och balustrader var vackert snidade och längs med väggarna satt rader av smidda lyktor men all dekoration försvann lätt i det, i övrigt tomma och väldiga rummet. Tal undrade om det funnits fler dekorationer när borgen fortfarande användes, under vintrarna då traktens innevånare sökt skydd bakom murarna.

Tre byar fanns det i området och en gång hade de alla befunnit sig där under årets kallaste månader. Men det var före hennes tid, före Far. Nu var det bara Far, Tal, Limkin och ett okänt antal isvättar som bodde i ett litet hörn av den stora borgen. Så hade det varit så länge som hon kunde minnas.

Tal gick nedför trappan en våning och vidare in till Gröna Salongen, som kallades så eftersom alla ytor i hela rummet var färgade i olika gröna toner. Golvet och taket var mörkast, nästan svarta, som den mörkaste tjärnen i skogen. Väggarna var ljusgröna och runt dörrar, fönster och eldstaden var listerna var så ljusa att de nästan såg vita ut jämfört med resten av rummet. Det var ett av borgens minsta sällskapsrum, fönstren vätte mot öst precis som hennes sovrum och var nu fyllt av solljus. Över alla väggar hängde flera rader av tavlor som bröt av från allt det gröna med bleka motiv nästan helt i vitt.

Där fanns bland annat målningar av rävarnas lek i snön, frusna landskap och porträtt av personer i bleka kläder.

Tal gillade tavlorna, de såg så enkla ut från andra sidan rummet men på nära håll visade sig dukarna vara fulla av detaljer som gömde sig i allt det ljusa och trots att hon

13

såg dem så ofta hittade hon fler och fler detaljer varje gång.

Far satt i huvudänden av det mörka ekbordet, precis som han brukade. Han såg blek ut, nästan grå. Han var egentligen en reslig och stark karl men vintern tärde på honom, det var likadant varje vår. Det svarta håret var kammat bakåt och han var lika grått klädd som Tal. Han tittade upp när hon kom in över tröskeln och hans ögon lyste i grönt. ”God morgon, kära dotter!”

Tal log, gick fram till honom och gav honom en kram.

Han såg så skör ut att hon var rädd för att krama honom för hårt. ”Du har redan ätit frukost, inte sant?” frågade han.

Tal nickade. ”Det är bra att Limkin tar hand om dig. Här, ta ett sviskon i alla fall. Det fanns lite kvar i gömmorna från vintern, Limkin hittade en hel tunna som glömts bort i ett hörn. Vi får skynda oss på att äta upp allting nu när det snart är dags för en ny säsong.” Han log, tog försiktigt om hennes haka med tummen och pekfingret och tittade henne i ögonen. ”Älskade dotter, det är äntligen vår nu.”

Hon log tillbaka och nickade. ”Jag ska gå ned till sjön och se om isen har spruckit, vill du följa med, Far? Solen skulle göra dig gott.” ”Nej, lilla du, vi får besök ikväll och det finns mycket som måste förberedas. När du kommer tillbaka kanske du kan hjälpa mig att ställa i ordning Röda salen inför kvällen?”

14

”Varför ska vi äta där? Var det inte bara Vita Frun som skulle komma?” ”Nja, hon har med sig sin syster och svåger också. Det blir kanske lite tomt med bara oss fem där ikväll men det blir snart fler fester, ska du se. Ju förr vi kan börja använda den stora salen desto bättre.

Tal kände modet sjunka och slog ned blicken i bordet. ”Dotter”, sade Far lent. ”Det kommer att gå bra.” ”Det säger du varje gång”, sade hon med skärpa utan att lyfta blicken. ”Jag lovar att göra mitt bästa, du har inget att oroa dig för.”

Nej, inte jag, tänkte Tal men sade det inte högt. ”Följ med mig till salen. Med dig vid min sida kan inget gå fel!”

Tal sneglade på honom och såg det stora leendet på hans läppar. Det fanns inget som gjorde honom så glad som festerna och hon kunde inte låta bli att känna ett sting av dåligt samvete för att hon ville missunna honom det nöjet men oron bestod. ”Jag ska hjälpa dig”, sade hon och log tunt. ”Jag kommer dit så fort jag är klar nere vid sjön.” Hon reste sig och gick tillbaka ut genom dörren, hon ville inte låta Far se henne besviken. Han hade redan planerat in fler fester, det förstod hon och hon hoppades att han visste vad han gjorde den här gången.

Nere i Stora Hallen fanns ett gammalt vaktrum som inte längre användes förutom av Tal som förvarade sina

15

tunga ytterkläder där. Hon sparkade av sig skorna och drog sedan på sig överdragsbyxor och kängor, plockade ned en tjock ylletröja från en hylla och drog sin vindtäta jacka över alltsammans. Sist tog hon på sig halsduk och mössa. Innan hon drog på sig vantarna sprang hon längs raden av runda hjälmar och plingade sin vanliga visa. För att komma ut kunde hon gå genom porten i Stora Hallen men Tal brukade aldrig gå den vägen utan tog bakdörren ut genom vaktrummet istället, det var hemligare så.

Från utsidan var den dold bakom en utskjutning i fasaden och svår att hitta för någon som inte redan visste var den fanns.

Vinden slog emot hennes ansikte när hon sköt upp dörren men den var inte lika bister som förut. För några veckor sedan hade vinden rivit ur tårar i hennes ögon som sedan frusit till is på kinderna. Nu behövde hon inte längre täcka ansiktet med halsduken för att klara sig ned till vattnet.

Snön på gårdsplanen hade stampats till is sedan länge.

Solen slickade isen några timmar under dagen medan natten lät den frysa på nytt så planen var fullkomligt blank och glashal. Isvättarna slängde ut sand varje dag men oftast hann den blåsa av innan den fick fäste i isen, och låg nu som bruna drivor längs med snövallarna.

Tal siktade på en remsa blank is där inte minsta sandkorn syntes, tog sats och gled sedan fram över planen.

Vägen sluttade nedåt och hon fick upp bra fart i backen.

Far tjatade ofta på henne att använda sparken men hon

16

ville inte stanna på vägen, hon ville ut i snön. Vättarna skottade vägen varje vinter men hon visste inte riktigt varför, själva gav de sig aldrig av och de fick i regel aldrig besök så länge som snön låg tjock men hon visste bättre än att argumentera med en vätte.

Nedanför backen tog hennes färd stopp och hon hävde sig upp på snövallen intill vägen. Det var lättare att ta sig upp nu när den knappt nådde henne till midjan. Längs med vägarna var snön så hårt packad att det kändes som att klättra över sten.

Längre bort var skaren förrädisk. Ibland var den så hård att hon kunde springa på den och ibland så skör att hon trampade igenom och skrapade smalbenen på kanterna. Det här var den värsta sortens snö för hjortar och rådjur, blev de jagade av varg nu kunde de inte ta sig fram särskilt fort av risk för att bryta benen. Vargarna, däremot, kunde med sina breda tassar springa på ovanpå snön och kom snabbt ikapp de bytesdjur som hade det svårare.

Tal gjorde sitt bästa för att tassa fram mer som en varg än ett rådjur ovanpå snön.

Det var inte långt till sjön, den syntes från borgen men inifrån murarna kunde hon inte höra isens sång.

Det tog inte lång tid innan hon hörde den första smällen, som ett dämpat hammarslag från isens undersida.

Den frusna skorpan hade börjat röra på sig i solskenet och emellanåt sköt sprickor genom istäcket. Från ovansidan såg isen lika oförändrad ut som den varit under flera månader men ljuden skvallrade om vårens

17

ankomst. Än var isen tjock men snart skulle vårfloden göra den förrädisk.

Hon slog sig ned på den omkullvälta stocken där hon brukade sitta och kikade ut över landskapet. Längs vattenlinjen växte skogen tät och bortom sjön låg bergen.

Landskapet var lika vitt som det varit hela vintern med undantag för några svarta klippor som lapat i sig tillräckligt med solljus för att kunna smälta snön. Hon älskade den här platsen. Ingen annanstans kunde hon följa årstiderna bättre än här och här hade hon nästan alltid sällskap av djur. Far ogillade att hon matade vilda djur, det drog bara till sig råttor, hävdade han. Därför matade hon dem här, där han inte såg. I ett träd hade hon hängt upp en fläsksvål och en korg med nötter och brödkanter. Lite längre bort hade hon hade lagt en hög med hö som hon stulit från stallet. Idag var det lugnt vid sjön, förutom några småfåglar som kvittrade i buskarna intill för att se om hon hade något mer gott med sig till dem.

Tal började känna sig kall, också det var ett vårtecken, fukten började komma tillbaka. Hon kikade upp mot borgen över sin axel, den stod lika grå och väldig som förut.

Det var bara från framsidan som någon kunde ta sig in, borgen var byggd på en utskjutande klippa över en ravin så de övriga sidorna stod med bara vinden som sällskap.

Ifrån sjön såg borgen mest ut som ett ogenomträngligt grått block vars uppgift var att stå emot anfall.

Längs de två nedersta våningarna fanns få fönster och de som fanns såg endast ut som smala vertikala streck i

18

fasaden. De var inte gjorda för att släppa in solljus utan för att skjuta pilar igenom. På senare år hade gluggarna satts för med glas för att värmen från borgen inte skulle läcka ut genom dem men från utsidan såg de fortfarande likadana ut. På framsidan fanns större fönster först från tredje våningen och uppåt, även fast det inte fanns så många sådana heller. De sidor som inte nåddes via marken hade däremot många och stora fönster vid samtliga våningar.

Längst upp, utmed taket fanns ett väl tilltaget bröstvärn med flera vakttorn. Det kändes märkligt att se resterna av ett sådant försvar nu, hon hade aldrig märkt av något hot mot borgen förutom vinterns kyla.

Hon kikade upp mot bröstvärnet där isvättarna hade jobbat frenetiskt de senaste två vintrarna. Limkin hade sagt att vättarna lagade taket, själv tyckte hon mest att det såg ut som om de byggde en stor svart låda och hon undrade vad de hade i den.

Hon hade försökt undersöka saken förut men lådans väggar var för höga och branta för henne att klättra upp för. De gångar och stegar som vättarna själva använde var i vättestorlek och på tok för små och bräckliga för henne att använda sig av. Sidorna verkade vara gjorda av skiffer och hon kunde inte förstå var de lyckats hitta sådana mängder för att bygga allt detta. I och för sig var detta inget förvånande, beslutsamma vättar kunde lyckas med de mest makalösa saker och det var bäst att inte stå i deras väg när de väl bestämt sig för någonting.

När hon var liten hade hon ofta bråkat och busat med

19

vättarna när de arbetade med saker hon inte förstod men det hade inte tjänat någonting till. De hade bara fortsatt med sitt arbete och gjort korta pauser för att korrigera sådant som hon förstört. Om hon gjort något särskilt irriterande kunde de klämma fast någon del av hennes kläder i en dörr så hon ramlade när hon försökte följa efter dem eller så råkade någon tappa något lagom tungt på hennes tår. I ärlighetens namn så verkade vättarna haft ganska roligt åt att punktera hennes ansträngningar. Emellanåt gjorde de avbrott i sitt arbete för att belöna henne med något gott när hon gjort något bra eller för att rikta hennes uppmärksamhet dit hon var mindre i vägen.

Nu för tiden lät hon dem hållas ostörda men tittade ofta på för att förstå dem lite bättre. Ibland fick hon faktiskt hjälpa till och hon låtsades som hon inte såg när de försiktigt snyggade till det hon hade gjort.

Det fanns endast en byggnad utanför borgen och det var stallet. Ifrån sjön såg hon bara taket av det. Det låg som en upp-och-nedvänd skål vid vänstra sidan av den yttre borggården. En liten skål bredvid en jättestor koloss av sten, det såg lite märkligt ut. Far hade berättat att det var hans idé att låta uppföra stallet för att gästerna inte skulle behöva ta med sig sina djur till den inre borggården. Eftersom det numer var lika tryggt utanför borgens väggar som innanför så var det mycket enklare på det viset.

Tal reste sig upp och sträckte på benen för att få upp värmen igen. Hon tog den vanliga stigen tillbaka till

20

vägen igen istället för att springa på skaren och hoppade försiktigt mellan de sandade fläckarna på vägen upp till borgen. Området närmast porten var nu täckt av ett tjockt lager sand och vättar sprang fram och tillbaka med hinkar och kastade ut ännu mer. ”Tack”, ropade hon till den närmaste isvätten som precis tömt en spann framför hennes fötter.

Det kuttrade från dörröppningen till vaktstugan och hon såg en annan vätte som höll upp dörren, den vinkade åt henne att komma. Hon förstod att hon var i vägen och skyndade sig uppför trappan, vätten följde efter henne in och stängde sedan dörren efter dem. ”Tack Ticktu, vad fint ni gjort det därute”, Vättarna hade egentligen inga namn men hon hade namngett flera stycken under åren. Just denna vätte hade hon kallat Ticktu ända sedan hon var liten och den hade aldrig protesterat.

Isvättar var ganska lika varandra till utseendet men Ticktu hade lite mörkare ögonlock och ett speciellt läte som den ofta använde, det lät ticktu. Alla namngivna vättarna hade fått sina namn enligt samma mönster baserat på ett avvikande läte, utseende eller annat kännetecken.

Limkin hade berättat att Ticktu hade hållit ett öga på Tal ända sedan hon föddes. Hon märkte inte alltid av det men visste att vätten sällan var långt borta. Ticktu hoppade upp på bänken där hon hade satt sig, plockade av henne mös�san, rättade till hennes hårknut och gav henne en kall puss på näsan. Tal skrattade och kramade om vätten som log, suckade högljutt och rättade till håret ännu en gång.

21

Hon tog av sig resten av sina ytterkläder, drog på sig nya torra strumpor som hon försvarande i en låda i vaktstugan och stoppade ned fötterna i sina inneskor igen.

Ticktu gled ned från bänken, tog hennes hand och ledde henne ut ur vaktstugan och mot Röda Hallen. Tal gjorde en grimas och släpade stegen efter sig. ”Måste vi verkligen gå dit redan? Kan vi inte gå till köket istället?”

Vätten stannade och tittade upp på henne med ett höjt ögonbryn och fortsatte sedan att leda henne i samma riktning. Tal stönade men följde ändå efter. De gick ut i Stora Hallen, passerade vaktstatyerna vid porten till borgens inre delar och in till Pelargången.

Pelargången var en lång korridor som sträckte sig längs borgens insida och ramade in hela borggården. Alla våningar var i stort sett byggda på samma vis, en stor korridor med fönster som vette mot innergården och med rum och salar ut mot ytterväggarna. På de två nedersta våningarna fanns många stora salar, förbundna med dörrar emellan sig. På de övre våningarna fanns mest sovrum i olika storlekar och där fanns också fler korridorer i alla riktningar. På bottenvåningen, där gästerna togs emot, var korridoren särskilt utsmyckad med vita marmorpelare som bar upp taket och kallades därför Pelargången.

Pelargången stod i skarp kontrast till Stora Hallens enkelhet och här stoltserade borgen med konst och mönster. Väggarna var kritvita med mönster i rött och guld, stora målningar hängde på väggarna och statyer stod

22

framför fönstren mot gården. Själva fönstren var konstverk i sig med blyinfattningar i överkant som bildade snirkliga mönster.

Limkin hade berättat att tavlorna, statyerna och även fönstrens mönster berättade borgens historia. Där fanns porträtt av stora drabbningar, fester och framförallt fanns där porträtt av borgens olika inneboende och besökare.

Vilka dessa personer var eller när de porträtterade scenerna hade utspelat sig visste hon inte men hon fantiserade ofta om vad hon såg. Ansiktena gjorde henne emellanåt nedstämd, en gång hade de varit personer värda att förevigas men nu var det bara namnlösa spöken.

Korridoren bröts av med regelbundna intervaller för att ge plats åt trapphus till övre plan. I Pelargången var trapphusen i grön marmor men på samtliga övre våningar bestod de av enkel mörk sten. Röda salen låg mot borgens västra sida, till höger om borggården och var borgens största rum. Det var där som de flesta minnesvärda middagar hade ägt rum om man fick tro tavlorna i gången utanför. Hon hade lätt kunnat rida in genom dörrarna och hunnit få hästen i galopp innan hon nått andra änden av rummet.

Far och vättarna hade hunnit klä av vinterskydden från fönstren och även om dammet yrde, stoltserade rummet ändå i ett överflöd av rött och guld. Tal var inte så förtjust i allt det röda men Far älskade rummet. Han tyckte om det mesta som uppfattades som livligt och intensivt, och han tyckte särskilt om guldet som smyckade det. Röda

23

Tal växer upp i en övergiven borg. Under vintern är de helt isolerade från omvärlden, kvar finns bara hon själv, hennes far, ett troll samt ett oräkneligt antal vättar. Hon tycker om den tiden.

När snön smälter blir borgen åter fylld av gäster och fadern återupptar sitt uppdrag. Ett uppdrag som kan vara farligt – för alla utom honom själv. Ändå fortsätter besökarna att komma. Vad är det egentligen som sker bakom de låsta dörrarna när Tal inte tillåts närvara?

Hon drömmer om ett liv utanför borgen men hon kan ingenting om världen utanför. Och hur ska hon lyckas fly då Far är något långt mäktigare än endast en fadersgestalt?

ISBN 978-91-7885-181-2

www.vistoforlag.se

9 789178 851812