Renée Ripman
Rebecca och Djävulens söner
Rebecca och Djävulens söner Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2019 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Renée Ripman Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2019 ISBN: 978-91-7885-144-7
Renée Ripman
Profetian Den sjunde, den sjunde, den sjunde. Född av den sjunde. På ett slagfält dränkt i blod. Förenar hon dem. På tjugoett öppnas alla portar. På tjugoett kastas tiden omkull. Alla dimensioner blir ett. En ny tid ser sitt ljus.
Kapitel 1 Rebecca Rizell tittar på den medelålders kvinnan Helen Nielsen, som sitter i stolen framför henne. Hennes gråsprängda bruna page spretar runt det kantiga ansiktet. Hon drar det långsamt bakåt, som om hon vill sätta upp det, men så tar hon ner händerna i knät igen, greppar pennan och skriver något i blocket. ”Jag behöver ställa några frågor till dig, Rebecca. Kan du berätta om din senaste mardröm?” Rebecca funderar över hennes fråga en stund. Hon försöker sätta ihop fragmenten från den senaste mardrömmen. Det plågar henne att tänka på det, som om hon håller på att förlora förståndet. Den tanken är ännu mer skrämmande än att hon drömmer om att vara fast mellan livet och döden. Det är som om hon utsätts för ett test. Vad för test har hon inte kommit fram till ännu. Hon kan tydligt förnimma hans mörka röst, hur hans gröna ögon borrar sig djupt in i hennes själ. Hennes känsla av att han äger exceptionella krafter, som präglas av en mer djupgående medvetenhet. Hon klassificerar honom som makthungrig och farlig och hon kan känna varje millimeter när han försöker penetrera hennes psyke, tills bara mörkret och den manliga skepnaden dröjer sig kvar. Det är som om han bär på farliga och mörka hemligheter som tvingar henne att välja mellan det goda och det onda, och hur hon än gör skulle det bli krig och hon skulle bli tvingad att välja sida. Det är ju bara en dröm, så hur kan det kännas som om hon behöver frukta för sitt eget liv? Rebecca kan tydligt känna kampen som pågår inom henne. Kampen för att lindra smärtan och önskan om att få berätta om mardrömmarna för någon. Rebecca skakar lätt på huvudet åt psykoterapeutens fråga. Bara tanken på den extrema skammen och förödmjukelsen av tanken på att hennes perversa drömmar skulle bli kända, får henne att förbli tyst. Helen lyfter huvudet och ser koncentrerat på henne. ”Det är bara en dröm, Rebecca. Vad har du att vara rädd för?” 8
Rebecca och Djävulens söner
Rebecca kämpar hårt för att behålla balansen, för att inte bryta ihop i tårar och lämna ut sin historia i ett enda andetag. Helen harklar sig. ”Det är okej att prata om dina mardrömmar. Du ska se att du kommer att må så mycket bättre då.” Rebecca kommer till en insikt. Att vara tyst förlänger bara pinan, och till vilken nytta? Hon drar ett djupt andetag och släpper lös de tankar och ord som så länge har försökt komma ut. ”Det är en man som hemsöker mig. Han vägrar lämna mig i fred och jag ber honom att försvinna, men det gör han inte”, viskar hon. Rebecca börjar känna sig mer arg än sorgsen och hon hör hur hennes eget tonläge börjar stiga medan hon pratar. ”Jag vill bara få slut på den här tortyren, så mannen i drömmarna inte har någon makt över mig längre. Drömmen har plågat mig i månader nu och jag är rädd för att sova, eftersom jag tappar makten och kontrollen när jag sover.” Allt kommer ut i en salig röra och Rebecca hoppas att Helen har uppfattat något av det hon försöker säga. Hon känner sig förvirrad och ångestkänslan ökar i styrka och trycker mot hennes hjärta. Hon snyftar högt. Helen räcker över en kartong med pappersnäsdukar. ”Tack!” Rebecca torkar tårarna. Helen lyfter sin magra handled och tittar på den guldinfattade klockan. ”Det kommer att bli annorlunda nu, Rebecca. Genom att prata om det har du inlett en förändring. Tyvärr är vår tid ute och vi får fortsätta det här samtalet nästa vecka”, avslutar hon. Rebecca tar upp sin väska och går mot dörren. Hon känner sig helt slut efter Helens utfrågning och de ständiga tårarna som envist fyller på hennes ögon. Dessutom hjälper det inte att hon natt efter natt drömmer mardrömmar som avbryter hennes sömn och därför ger mer utmattning än vila. Hon tar ett djärvt beslut om att gå hem och försöka sova. Starka färger virvlar runt omkring Rebecca och hon är tillbaka i drömmen igen, den där drömmen som återkommit de senaste månaderna. Den som aldrig vill släppa taget om henne. Rebecca och Djävulens söner
9
Hjärtat slår obönhörligt snabbare och snabbare, jagar henne lika mycket som ljuden från slagfältet. Gula ögon skrämmer henne. Rebecca är osäker på om den torra munnen smakar järn eller blod. Det börjar alltid med henne inlåst i ett rum med mörka fuktiga väggar och en spegelvägg som känns skrämmande levande, som om den ska sluka henne hel och försvinna spårlöst. Vågrörelserna i spegeln får det att krypa i henne och hon förväntar sig att något hemskt ska komma ur den. Men den här gången är drömmen annorlunda … Rebecca befinner sig utomhus, solens heta strålar bländar henne och hon känner sig vilsen. Trots att solen bränner hennes hud känns världen dunkel och avlägsen. En stor fågel som påminner om en örn cirkulerar högt uppe i luften, sänker sig långsamt neråt och skymmer solen med svarta skuggor från sina vingar. Hon rycker till av de skarpa ljuden av stål mot stål som klingar mot varandra och ekar i luften omkring dem. Smärtan i hennes arm, när mannen som hemsöker henne i drömmarna håller henne i ett fast grepp, är obeskrivligt plågsam. Hon vet att det kommer att bli ett blåmärke efter hans hand. Mannen skriker ut order till höger och vänster och människor och varelser springer hysteriskt omkring dem. Lera blandas med blod och döden har fullt upp med att samla själar. Hon undrar om hon är vaken eller ännu sover i denna snabbflytande mardröm. Vinden sjunger högt i hennes öron och hon ser sig ängsligt omkring. Mannen vänder huvudet åt hennes håll och spänner blicken i henne. Rebecca ryser till av rädsla, vrider och vänder på sin arm för att försöka komma loss ur hans hårda grepp. Han har ett blekt ärr som löper från vänster öga ner på kinden och ger honom viss karaktär. Han är snygg, på ett farligt sätt. ”Var ska min sköna ta vägen nu? Har du trots allt bestämt dig för att inte hedra oss med din närvaro i natt?” Hon är fast, utan möjlighet att fly från honom. Skräcken är förlamande när Rebecca känner igen hans mörka röst. Det är han … Seven. Kroppen tar ett skutt av både längtan och avsky. 10
Rebecca och Djävulens söner
”Släpp mig! Du gör mig illa!” Han gör ett djurliknande läte och får ett hotfullt uttryck i ögonen. ”Du kan inte rymma från mig, du är min.” Hon försöker svara men han vänder åter uppmärksamheten mot sina undersåtar och skriker ut en ny order på ett språk som hon aldrig har hört förut. Hon försöker dra åt sig armen, men det leder bara till att han byter grepp och trycker henne mot sin hårda kropp. Han ler. Ögonen påminner om avgrunder och får henne att bli yr, hon kommer drunkna i dem om hon inte passar sig. Värmen som strömmar ut från honom får det att kännas som om hon ska fatta eld. Hon kämpar för att slita sig loss ur hans grepp, men han vägrar släppa henne. ”Schh”, viskar han ömt. Han kastar upp henne över axeln som om hon inte väger mer än en fjäder. ”Vad gör du? Släpp ner mig!” Hon bankar med all kraft mot hans rygg men det tjänar ingenting till, han fortsätter bara vidare, med ett leende på läpparna. De är på väg mot en lång korridor och fukten och mörkret där inne är tryckande mot hennes spända kropp. T������������������ årarna rinner ner���� för kinderna och mellan snyftningarna tigger hon om att bli släppt från hans hårda grepp. ”Var stilla, det är ingen idé att du ålar dig som en mask. Spara på krafterna, du kommer behöva dem!” ryter han med en djurliknande öronbedövande röst. Han sparkar upp en dörr och trampar in i det rum som hon så väl känner igen efter alla otäcka drömmar de senaste månaderna. Men rummet är annorlunda nu. Större … Mjukare … Farligare … Rebecca känner en för henne okänd doft av honom och undrar vad det är. Han kastar ner henne på sängen som står vid rummets ena kortsida och lutar sig hotfullt över henne. Hon vågar inte se honom i ögonen. Blicken dras i stället till de Rebecca och Djävulens söner
11
svarta����������������������������������������������������������� hårstråna på hans bröst och den��������������������������� slarvigt uppknäppta skjortan som har stänk av blod. N��������������������������������������� ågon annans blod����������������������� , och hjärtat slår fortare. Rebecca försöker att åla bort från honom, men han greppar tag om hennes arm och trycker henne bryskt mot madrassen. ”Rebecca, du får stanna här tills jag vet hur jag ska straffa dig för din olydnad.” Han vänder sig sedan tvärt och går ut och låser dörren. Det blir mörkt i rummet. Som om han var ljuset. ”Du kan dra åt …” Han har redan gått och hon andas ut. Rebecca ser sig omkring i det delvis bekanta rummet, som verkar ha ändrats till viss del. Paniken är total. Rebecca vet att hon måste ta sig ut därifrån. Hon kastar sig upp ur sängen och springer mot dörren. Förtvivlat försöker hon rycka upp den med den lilla kroppsstyrka hon har kvar, men förgäves … ”Släpp ut mig! Jag kräver … Jag …” Hon faller ner på knä, gömmer ansiktet i händerna och snyftar högt. ”Ni måste släppa ut mig!” Hennes kropp känns tung som bly. ”Varför händer det här mig?” Hon torkar tårarna med baksidan av handen. Rädslan förvandlas till beslutsamhet och hon stampar hårt med foten i golvet för att peppa sig själv att våga göra något åt sin situation. Jag måste ut härifrån! Hon söker med fingrarna längs de fuktiga väggarna efter en väg ut, men det är svårt att upptäcka något i mörkret, så hon ger till slut upp och sätter sig på sängen för att tänka. ”Kanske kan jag ta en stol och slå sönder ett fönster?” Hon ser sig omkring men upptäcker att det faktiskt inte finns något fönster i rummet. Bara en spegel som skiftar färg. Tårarna rinner av förtvivlan när hon inser hur omöjlig situationen är. Hon måste behärska sig, rensa tankarna och vänta på ett tillfälle då hon kan fly. Hon ser på spegeln, biter sig i läppen och går fram mot den. En liten våg får den att skimra, och hon sträcker ut handen och håller den precis framför den. Pulsen skenar. Hon trycker lätt ett finger mot den, men drar genast tillbaka det. 12
Rebecca och Djävulens söner
Iskallt … Mörkt … Farligt … Rebecca vågar inte. Om det finns något på den andra sidan så är det knappast ett bra ställe. Hon kan känna det. Timmarna går och Rebecca lägger sig ner på sängen och försöker tänka på vad hon ska göra när han återvänder���������������������� . Ska hon ligga i bakhåll och slå honom i huvudet? Eller gömma sig så han tror att hon redan rymt? Då kanske han springer därifrån och låter dörren vara öppen, i sin förvirring att hitta henne. Hon hatar det här. Sedan hon var liten har andra försökt bestämma över henne och vad hon ska göra. Hon avskyr att inte få styra över sitt eget liv. Och nu känns det som om hon är liten igen. Hon suckar djupt och skakar av sig alla tankar. Det är för riskabelt, om han skulle få tag på henne innan hon hinner slå honom i huvudet kanske han skulle göra henne illa eller ännu värre, ge henne till sina märkliga varelser som får göra vad de vill med henne, tortera eller kanske till och med ta hennes liv. Hon ryser av tanken. Nej, jag måste hålla huvudet kallt och tänka ut en bättre plan. Rebecca betraktar oförutsedda händelser rationellt, något hon är stolt över. Hon tror inte på ödet. Saker och ting sker bland annat för att någon har låtit bli att göra något. Det finns en logisk förklaring till allt. Vad vet hon om sin besynnerliga kidnappare? Att han utstrålar en djurisk manlighet. Hon vet att hon mot sin vilja känner sig dragen till mannen, som de märkliga varelserna kallar för Seven. Hon har flera gånger blivit hemsökt av honom i sina drömmar. Hon förundras av hur imponerande och storvuxen han är, hur vackert ansikte han har med mörkt och tjockt vågigt hår och intensivt gröna ögon. Överläppen är rak upptill, men han kompenserar det mer än väl med den sensuella och fylliga underläppen. Hakan är kluven på ett väldigt sexigt sätt. Hans blick ger skenet av att kunna läsa hennes tankar och förverkliga de drömmar som varje kvinna har. Hans händer är grova och hela han utstrålar en djurisk manRebecca och Djävulens söner
13
lighet som skulle kunna få vilken kvinna som helst att skänka sin kropp åt honom utan att tveka. Men det som skrämmer Rebecca mest är att hon känner på sig att han inte är mänsklig, att han inte kommer från hennes värld. Hon ryser till av insikten. Herregud, jag bara måste ta mig härifrån, tänker hon. Utmattad som hon är, bestämmer hon sig för en kort vila, men det dröjer inte länge förrän hon faller i djup sömn. Rebecca vaknar till men tvingar kroppen att ligga kvar i den ställning hon vaknat i. Hon känner att någon befinner sig i rummet och iakttar henne. Sakta öppnar hon ögonen och tittar in i hans klargröna ögon. Seven ligger bredvid henne. Hans smidiga kropp är barbröstad och solbränd, och allt det hinner hon reflektera över innan hon försöker slänga sig ur sängen, men han är för snabb. ”Åh nej. Du ska ingenstans”, skrattar han och griper tag om hennes midja. Han drar henne till sig med en snabb rörelse. ”Du är min. Du har alltid varit min.” ”Nej! jag vill inte. Var snäll och släpp mig!” befaller Rebecca tappert och försöker trycka bort honom. Sevens ansikte skiftar färg och hon inser att hon är hjälplös i hans grepp. ”Vem är du? Varför gör du så här mot mig?” Hon fortsätter att vrida sig för att undkomma honom. ”Du vet mycket väl varför”, väser han. Rebecca ger honom en förvirrad blick. ”Du måste tagit fel på mig och någon annan, jag känner inte dig.” Hon vågar sig på att titta upp och möta hans blick, men till hennes förvåning börjar han le ett sexigt självsäkert leende. ”Du spelar bra, Rebecca”, skrattar han innan han drar in henne under sig och tynger ner henne med sin kropp för att tvinga henne att ligga stilla. ”Men du har varit en olydig flicka.” ”Vad gör du? Sluta!” Hon försöker trycka bort honom men han
14
Rebecca och Djävulens söner
är ett övernaturligt väsen med en enorm styrka, så hon lyckas inte rubba honom märkbart. ”Mm … fortsätt så där så kommer jag att introducera dig i erotikens värld, vare sig du vill det eller inte”, skrockar han med en mörk dov röst. Rösten sänder vågor av upphetsning igenom hennes kropp. Rebecca slutar omedelbart att vrida sig under honom. ”Nej, sluta inte för min skull”, viskar han åt hennes tappra försök att ta sig ur hans grepp. Seven tycker att hon är förtrollande vacker med det honungsfärgade långa håret som är slarvigt flätat och hänger över ena axeln, och de blågröna ögonen som skjuter blixtar åt hans håll. Han känner hur hennes utsökta kurviga kropp vrider sig under honom och begäret efter henne blir nästan olidligt smärtsamt. Hon gör saker med honom, lockar och tvingar honom att släppa sina spärrar. Vem är hon … egentligen? Det brummar i hans bröst, Seven har aldrig känt så här inför någon annan kvinna. Han tvingar sig själv att ta ett djupt andetag, lugnar ner sig. Jag får inte … Något bromsar honom. Inte än … Han måste få henne att lugna ner sig, försöka få henne att förstå att hon tillhör honom, men hur? Hon är ju lamslagen av rädsla. ”Såja”, försöker han med en lugnande röst. Varsamt torkar han hennes tårar. Av det lilla han vet om sin tilltänkta förstår Seven att det för henne är ett svaghetstecken. Seven vet att han är dominant och krävande, men han kan inte släppa garden nu när slaget är så nära. Rebecca är ju nyckeln till friheten från underjorden. Han vaknar ur sina tankar när Rebecca lyckas få loss ena handen och ge honom en rungade örfil rätt över kinden. Han blir stum av förundran över hennes mod att sätta sig upp mot honom. Ljudet i bröstet tar fart, spärrarna släpper och han blir den där
Rebecca och Djävulens söner
15
han inte vill vara just nu. Det är hennes fel, det är hon som får honom att vilja ha henne. Seven släpper spärrarna även om han vet att det är fel. Att det är för tidigt och emot profetian. Med ett väsande tar han tag i hennes händer och trycker ner dem ovanför hennes huvud. Han ler mot henne, men något hotfullare den här gången. ”Jag tror älska är det bästa straffet för dig.” Instinkten manar på när kroppens lustar vinner över hans förnuft. Hon är en skönhet, och hon tillhör honom. ”Nej! Sluta”, vädjar hon. ”Jag ber dig, gör det inte …” viskar hon. Paniken som övermannar henne är förlamande och hon försöker vrida bort ansiktet när Seven trycker sin mun mot hennes läppar. Han kysser henne hårt och bestraffande, tvingar henne att öppna munnen och intar hennes läppar, befallande och krävande med äganderätt. Han kan inte låta bli, det är som om ett väsen i honom tar över. Han tar båda hennes händer i sin ena hand och låter den andra långsamt utforska hennes kurviga åtråvärda kropp. Drar upp hennes nattlinne och låter handen glida upp över den mjuka magen och vidare till ett fylligt fast bröst. Han finner bröstvårtan och masserar den eggande och retfullt mellan fingrarna. Åtrån flammar upp i Rebecca och hon kan inte stå emot de tankar och argument som alldeles nyss var kristallklara i huvudet. Han får henne att vilja ha honom samtidigt som en del av henne vägrar ge med sig. Det pågår en kamp inom henne, och hon vet vilken av krafterna som kommer vinna. Hon vet att det är en dröm … Hon vet att det här inte händer på riktigt … Med båda händerna fångade är hon tvungen att luta sig mot honom, hon söker i ansiktet efter tecken på att han är på väg att ge efter för hennes begäran. Men ser inga sådana tecken … I hans blick lyser endast en stark åtrå och Rebecca förstår att hon inte har någon chans att undkomma hans planer för henne. Och hon låter honom … Rebeccas kropp förråder henne och vaknar till liv under hans smekningar, som om något urgammalt väcks till liv. 16
Rebecca och Djävulens söner
Hon trycker sig i en båge upp mot hans kropp, begäret är överväldigande och Rebecca skakar när Sevens smekningar blir alltmer krävande. Hans händer får henne att dra efter andan och vare sig hon vill eller inte håller hennes kropp på att förberedda sig för honom. Trots att Seven är den som har en uttänkt plan för deras stund tillsammans, reagerar han genast på det oskyldiga ljudet, ett litet tecken på välbehag från henne och blodet pumpar i ljumskarna och gör honom ännu hårdare. ”Ja. Så ska det se ut, låt mig få känna och smaka på dig”, viskar han med ett leende i hennes öra. Rebecca känner åtrån tillta, det byggs upp en längtan efter att han ska smeka henne och hon har längtat efter hans händer och kropp i hela sitt liv. Hon vrider sig i hans famn när hennes kropp svarar på smekningarna. Huden knottrar sig och känns febrig. Krävande … Pulserande … Han tar god tid på sig att utforska hennes allra mest intima delar. Hans mun är öppen och Rebecca märker hur Seven ser på hennes kropp och det eggar henne ännu mer. Ingen man har någonsin sett på henne på det här sättet. Visst, några gubbsjuka gamla män men deras blickar var annorlunda. Hon gnyr och stönar och försöker trycka sig upp mot hans hand och kräver att få mer av hans smekningar. Hon slutar helt enkelt att tänka, så skönt är det. Hon vrider sig i extas, när han särar på hennes våta svullna veck och glider allt snabbare med sina grova fingrar över klitoris. Lusten är stark och gör honom otålig trots att han var fast besluten att ta god tid på sig och se till att ge henne njutning. ”Låt det komma! Släpp taget, Rebecca”, kräver han och låter sitt finger smeka över det glatta och varma. Rebecca stönar och känner hur hans hand bearbetar henne allt snabbare tills det byggs upp till en explosion. Hon svävar iväg och ryckningarna kommer som i vågor genom kroppen. Seven håller henne tryckt intill sig tills ryckningarna från orgasmen har avtagit. Han pussar henne på nästippen. Rebecca och Djävulens söner
17
”Du är så underbart lidelsefull.” Han åtrår henne så mycket att det nästan är outhärdligt. ”Nu är det min tur”, säger han och lossar på sitt bälte. Rebecca känner paniken komma krypande. ”Nej! Jag vill inte, rör mig inte! Släpp mig!” Hon fortsätter kämpa emot, både mot sin egen kropp och hans. ”Lugn, vackraste. Jag kommer inte att göra dig illa, det gör bara ont en liten stund innan din kropp anpassar sig efter min.” Rebecca stirrar oförstående på Seven. Hur kan han veta att hon aldrig har haft en älskare? ”Men …” börjar hon. ”Inga men”, grymtar han. ”Jag vet att du är orörd, annars skulle du inte blivit utvald att bära mitt barn.” Han böjer sig ner och kysser henne, tar för sig som om hon alltid varit hans och låter återigen handen glida neråt mot hennes lockande triangel. Båda rycker till när det bankar hårt på dörren. Seven släpper motvilligt hennes inbjudande fylliga mun med ett irriterat grymtande. ”Ja, vad är det?” ryter han. ”Du behövs omgående, master Seven”, säger en osäker tunn röst från andra sidan dörren. Seven ser på Rebecca som iakttar honom med stora avvaktande ögon. Hennes bröst hävs snabbt och ögonen både hatar och vill ha honom. Han ser på hennes lockande mun, stryker henne lätt över kinden och låter sin tumme glida över de fylliga läpparna. ”Fan … Vi får fortsätta senare”, säger han och ler mot henne. ”Plikten kal�lar.” Han reser sig upp med en suck och blir stående en stund och tittar förundrat på henne. Hon som får honom att tappa allt vett. Med skrämda tårfyllda ögon tittar hon upp på Seven. Han gillar inte att se henne så rädd, men vet också med sig att han inte har gjort något för att få henne att känna sig trygg och välkommen i hans famn. Rebecca drar täcket tätare om kroppen och fortsätter att titta undrande på honom, beredd att sparka honom om han närmar sig igen. 18
Rebecca och Djävulens söner
”Var inte rädd för mig, Rebecca. Jag kommer att ta hand om dig, du har inget att frukta från mig”, bedyrar Seven innan han med ännu en suck vänder sig om för att ta itu med den kris som hans undersåtar har ställt till med. Rebecca sätter sig upp och trycker handen mot sina läppar, som värker efter hans omilda behandling. ”Åh … herregud! Jag måste ut härifrån. Vad menar han med att jag ska bära hans barn? Vad vill han?” säger hon lågt för sig själv. Rädslan är lamslående och hon blir stilla en stund, förbannar sin kropp som inte ville lyda och hur den fortfarande vill ha honom. Ilsket rättar hon till nattlinnet och känner sig smutsig. Drar fingrarna över ansiktet och torkar tårar som inte längre finns. Känner hur pulsen sakta men säkert går ner. Det slår henne att hon inte har hört någon nyckel vridas om i dörrlåset. Försiktigt går hon mot dörren och ber samtidigt till högre makter om att dörren faktiskt är olåst. Hon trycker ner handtaget och hör att dörren går upp med ett klick. Hon ler. Hjärtat rusar när hon sakta öppnar och sticker ut huvudet för att undersöka om korridoren är tom. Rebecca tar ett trevande steg ut i den mörka korridoren och springer för allt hon är värd. Blodet dånar i öronen och hon fruktar att någon ska se henne. Måste ta mig ut! Måste ta mig ut! tänker hon och ser sig hela tiden omkring för att försäkra sig om att ingen förföljer henne. Hon blir på sin vakt när något fångar hennes uppmärksamhet i ögonvrån, en rörelse längre ner i den långa dunkla korridoren, som lyses upp av enstaka lyktor. Det luktar fränt och gammalt. Hon försöker hitta någonstans att gömma sig och förskräckt stirrar hon omkring sig i mörkret. Där! Rebecca ser en öppning i väggen och skyndar sig dit. Hon försöker febrilt trycka in kroppen i det lilla skrymslet och pressar så hårt att den stenbelagda väggen skrapar upp ett långt rivmärke på ryggen. Adrenalinet pumpar så hårt att hon inte märker när blodet sipprar nerför ryggen. Hon håller andan och försöker få andningen under kontroll. Plötsligt hör hon steg som närmar sig. Rebecca och Djävulens söner
19
Rebecca hoppas att inkräktaren inte ska höra henne. Fukten från väggarna tränger igenom kläderna, där hon står upptryckt mot väggen. Hon hör hjärtat slå med ett nästan öronbedövande ljud och blodet som forsar igenom ådrorna. Rebecca kan nästan svära på att den som närmar sig också kan höra hennes puls. Hon blundar hårt och önskar att mardrömmen ska ta slut. ”Hej Rebecca”, säger en sprucken rostig röst. Rebecca tittar upp och stirrar in i ett par kolsvarta ögon. Hon drar ett djupt andetag. Ondskan som läcker ut från den svarta skuggan är olidlig, trycket över bröstet ännu värre, och hon känner att det svartnar och gungar till så att hon nästan inte kan stå upp längre. Allt medvetande inom henne glider iväg och blir till en tjock kvävande dimma, innan det svartnar. Precis innan hon svimmar hör hon den svarta skuggan viska: ”Lugn, Rebecca! Jag ska hjälpa dig fly …”
20
Rebecca och Djävulens söner
Kapitel 2 Rebecca vaknar och sätter sig snabbt upp. Hon ser sig omkring och upptäcker till sin lättnad att hon befinner sig i sitt eget rum. Rummet är inbjudande, med slitet trägolv, citrongula väggar, snedtak och vita spetsgardiner som gulnat i solen. Allt är en del av hennes barndom. Hon sjunker tillbaka mot kudden och torkar svetten ur pannan med en darrande hand. För det var väl en dröm? Mannen i drömmen var så verklig, och det han gjorde med hennes kropp var fantastiskt, men ändå skrämmande och kändes så verkligt. Hon känner hur det flammar till mellan benen igen. Det som retar henne mest var hennes hjälplöshet mot mannen i drömmen. Seven … Vem är han …? Varför drömmer jag så sjuka saker? Rebecca ser sig som en självständig kvinna. Hon är säker på sig själv och vet vad hon vill ha ut av livet. Hon suckar högt. Om hon någonsin kommer att drömma den där otäcka drömmen igen ska hon inte vara paralyserad av skräck utan stå på sig, lovar hon sig själv. Sparka den jäveln mellan benen. Det borde hon kunna göra det är ju hennes dröm. ”Varför drömmer jag den där drömmen hela tiden? Och vad betyder den?” säger hon rakt ut i tomma intet, stoppar in handen mellan benen och smeker sig själv. Vill avsluta det drömmen aldrig gjorde. Kinderna blossar, hon andas snabbare och tänker på hans händer, hans röst och hur han fick henne att känna. Rebecca skjuter upp ryggen, kommer fort och håller inne skriket. Håller för munnen och flåsar så lågt hon kan. Skammen finns där – men åtrån är större. Rebecca blundar och ler. Tänker på hur dumt hon drömmer. Hon är osäker på vad hennes drömmar vill säga henne, men bestämmer sig för att det bara är en dum dröm. Att hon får sluta titta på skräckfilmer. När hon och kroppen lugnat ner sig slänger hon benen över Rebecca och Djävulens söner
21
sängkanten, kliver upp och trycker in sina fötter i ett par varma tofflor. Sedan borstar hon snabbt håret och ser i spegeln hur trött hon ser ut. Hon vet att hon är snygg, förutom det lilla ärret i pannan efter gången då hon välte med en cykel. Men hon tycker ärret ger henne karaktär. Rebecca hör hur mamma Jane stökar omkring i köket. Under hela gårdagen har mamma städat och förberett inför den stora drömresan till Australien. Hon går omkring, nynnar medan hon packar och stökar för att få allt i ordning innan avfärden till flygplatsen. Hela tiden småsjunger hon på en gammal femtiotalsmelodi, som Rebecca vuxit upp med. Hon älskar att höra sin mamma nynna på den välbekanta melodin. Det känns tryggt … Det känns hemma … De har inte haft det så lätt. När Rebeccas bror André föddes dog pappa Leif i en fiskeolycka. De fick leva på mammas knapra lön och ibland hade de knappt något att äta. Det är först på senare år som mamma blivit glad igen, men ibland kan Rebecca fortfarande hitta henne sovande på soffan med ett fotografi av pappa i handen. Och med ett leende på läpparna, även om man ser att hon gråtit. Mamma har aldrig skaffat en ny man i sitt liv, utan nöjer sig med att leva på minnena av Leif. Rebecca önskar att Andrés pappa även var hennes pappa. Istället är det någon annan, som mamma inte vet vem det är. Det var en olycka, sa hon, men hon skulle aldrig drömma om att ta bort Rebecca och hon har heller aldrig känt sig oönskad. Tvärtom. Det enda hon har efter sin pappa är ett födelsemärke i form av en sjua som sitter på hennes vänstra nyckelben. Det ser ut som en sjua i alla fall, men mamma säger att det är från hennes sida av släkten. Ändå fantiserar Rebecca ibland om att det är från hennes biologiska pappa. Rebecca växte upp i Visby på Gotland, i ett litet hus med en insynsskyddad bakgård precis innanför murarna. Stenhuset har sett bättre dagar och skulle behöva renoveras, men det är mysigt. Utanför växer röda stora rosor som slingrar sig uppför fasaden och 22
Rebecca och Djävulens söner
det doftar alltid av dem på somrarna. Hon brukar springa barfota eller med nötta ballerinaskor ������������������������������������� över��������������������������������� grändernas kullerstenar och älskar att hela den delen av staden doftar rosor, som blandas med den salta doften från havet. Rebecca känner egentligen inte att hon saknar något i sitt liv, trots att de haft det knapert. Hon trivs i skolan och har många vänner. På helgerna spelar hon bowling eller fotboll. Speciellt med sin bror André, men när han lämnade Visby för att flytta till Australien var det inte lika kul längre. Det kändes som om hon förlorade en del av sig själv, när André försvann till andra sidan jordklotet. Mamma jobbade som lärare men blev till slut professor i historia, vilket innebar en bättre tillvaro för familjen. Rebecca hjälper till med ekonomin så gott hon kan genom att jobba i snabbköpet vid torget, och nu har de äntligen ������������������������������������������� sparat ���������������������������������� ihop tillräckligt med pengar för en längre semester i Australien. Rebecca tar på sig sin urtvättade gröna morgonrock över nattlinnet och med en stor kraftansträngning klistrar hon på ett litet leende och går ner för att möta mamma. ”Godmorgon mamma, har du sovit gott?” Mamma tittar upp och ger Rebecca ett ljuvt leende. ”Åh. Jag har sovit som en stock, och du?” ”Inget vidare, har haft en massa mardrömmar igen”, svarar hon och hoppas att inte mamma ska se skammen. ”Jaså, som vad då?” undrar mamma milt och tittar nyfiket på sin dotters trötta ansikte. ”Du är alldeles röd om kinderna. Du har väl inte fått feber?” Mamma lägger baksidan av handen mot Rebeccas panna. Rebecca undrar om mamma verkligen är orolig för henne, eller om hon bara har resfeber. Det borde vara Rebecca som lägger handen mot mamma, tänker hon och ler. ”Äh, det är inget som går att förklara, mamma”, suckar hon. ”Drömmen var bara så verklig och livlig på något sätt. Det är nog det som var mest skrämmande.” Hon gör en liten axelryckning, för att inte väcka mer nyfikenhet hos mamma. Rebecca och mamma har aldrig pratat om sex och hon har ingen lust att göra det heller. Rebecca och Djävulens söner
23
”Oj då, det var värst. Kanske är det någon som kallar på dig, gumman”, säger hon och skrattar retsamt till. Du skulle bara veta … Mest av allt älskar mamma att skratta åt det som är konstigt och hon ser skönhet och humor i allt, vilket är en underbar sida av henne, tycker Rebecca. Men just idag blir hon irriterad och vänder sig om för att gå mot badrummet. Hon vill inte fräsa åt mamma nu när de äntligen ska ge sig iväg på sin drömresa. Mamma ser att hon har förargat Rebecca och ska precis till att släta över, när hon ser de mörka märkena kring Rebeccas handleder. ”Men lilla gumman. Vad det än var för dröm så var den livlig, med tanke på alla de där blåmärkena du har på handleder och armar”, säger mamma och tittar ner mot Rebeccas handleder. Hon rycker till och ser ner på sina armar. ”Va? Herregud”, piper hon och betraktar de stora blåmärkena runt handlederna och ytterligare ett stort blått märke högre upp på armen. Hon tittar förskräckt på mamma. ”Mamma … tänk om det inte var en dröm i alla fall.” Hon vänder sig hastigt om och rusar mot badrummet. Väl inne i badrummet inspekterar hon sin kropp i spegeln och söker efter fler blåmärken. Hon drar upp morgonrocken och ser tre tunna rivmärken över magen. ”����������������������������������������������������������� Åh��������������������������������������������������������� , shit. T������������������������������������������������ änk om jag inte drömde i alla fall�������������� …?” Men drömmen var ju så verklig att hon kunnat svära på att hon kände hans händer utforska hennes kropp och hur omilt mannen behandlat henne. Hon försöker skaka av sig minnet. Nej, det är klart jag drömde, tänker hon och ryser till. Det knackar lätt på dörren och det får henne att vakna till ur sina funderingar. ”Gumman, är allt bra?” frågar mamma oroligt utanför badrumsdörren. ”Jadå, allt är bra”, svarar Rebecca, drar ihop morgonrocken för att bädda in sig själv i en falsk värme, biter sig i läppen och drar fingrarna lätt över den slitna morgonrocken. 24
Rebecca och Djävulens söner
”Du måste göra dig klar, gumman, vi måste åka till flygplatsen om en halvtimme.” Rebecca klär motvilligt av sig och synar kroppen i spegeln, uppifrån och ner. Hon upptäcker ett stort skrapmärke längs ryggen, känner efter utmed såret och får lite blod på fingertopparna, ser hur det har runnit ner längs ryggen och över baken. Hon suckar uppgivet innan hon svarar. ”Ja, jag ska skynda mig.” Rebecca sätter på vattnet och går in i duschen. Fyrtio minuter senare, och sena som vanligt, är de på väg mot flygplatsen i en taxi. Australienäventyret som Rebecca och hennes mamma har planerat i över två år är äntligen här och Rebecca bestämmer sig för att fokusera på resan. Hon ska strunta i drömmen som kanske inte var en dröm, men som måste varit det. Hon sitter djupt försjunken i tankar och går igenom drömmen. Sevens ansikte, som hemsöker drömmarna, blir allt tydligare. Hans svarta tjocka vågiga hår och de ljusgröna, nästan självlysande ögonen. Hans ansikte ä����������������������������������������� r kantigt med en liten grop i hakan, vilket ger honom ett nästan farligt utseende. Han utstrålar rovdjur. Rebecca tänker på det sista hon minns, och rösten och ondskan hon kände får det att krypa längs ryggraden. Jag ska hjälpa dig att fly … Rebecca darrar till och försöker skaka av sig bilderna. Hon bara måste koncentrera sig på resan, och hon försöker förtränga drömmen utan att lyckas. * Långt därifrån, svettig och utom sig av törst, lägger sig Seven ner på den sotiga svarta marken. Det stinker från eldar en bit bort och syndares klagoskrik hörs dovt. Han tittar upp mot det höga taket och det ser ut som miljarder stjärnor fast det egentligen är kristaller i det sotiga taket. Han känner sig för ett ögonblick instängd och vet varför. Han befinner sig i den sjätte kretsen, där kättare för evigt brinner i sina gravar. Rebecca och Djävulens söner
25
Seven gillar att vara här, att få slippa tänka, men Rebecca har flyttat in i hans hjärna och vägrar släppa taget om honom. Seven känner doften av hennes sköte på sina fingrar och doftar på dem. Ler fånigt och känner hur åtrån vaknar igen. Var är du, kvinna …? Vem är du …? Varför gör du så här mot mig …? Han hade hoppats att det skulle bli enkelt, men hon är inte som andra. Det är som om hon lagt en förbannelse mot honom och den profetia som han ska införliva. Han kan inte sluta tänka på henne. Seven undrar om det är så här det känns att vara kär, men skrattar åt tanken. Jag … kär …? Han fnyser och hör sina halvbröder komma närmare. Efron och Theofron kastar sig utmattade ner bredvid honom. De är tvillingar men varandras raka motsatser. Theofron är född sex minuter och sexton sekunder före Efron. Medan Theofron är mörk till både utseende och sinne så är Efron ljus. Theofron ler sällan medan Efron inte kan sluta le. De har båda bruna ögon med guldstänk i, men vissa säger att de är resultatet av Lucifers två sidor – hans mörka och hans ljusa. Seven har åtta bröder och Seven är den sjunde av dem. Julien är den äldsta och hans mamma var en beundrad häxa vid namn Adriana, som sålde sin själ till Lucifer för att få evigt liv. Efter fem tusen år ville hon bli fri från Lucifer och ingick då en pakt med honom. Om hon skänkte honom en son skulle han befria henne från underjorden och återlämna hennes själ. Lucifer valde att ingå pakten, gav sitt löfte och inom kort tog han emot Julien. Guden Elohim frågade Adriana om hon ville ta emot syndares bön, att inför Gud be om förlåtelse för sin synd och att uttrycka en vilja om att från och med denna stund följa honom. Adriana fnös och skrattade åt Gud. Han straffade då Adriana och förvisade henne till syndarnas näste för att brinna i evigheter. Sevens egen mor är en ängel som blev vingklippt av Elohim för
26
Rebecca och Djävulens söner
att hon lät sig förföras av Lucifer. Hon har varit död sedan tvåtusen år tillbaka och Seven kommer knappt ihåg henne längre. De övriga bröderna har valkyrior till mödrar, hämndlystna varelser som Lucifer inte vill ha i närheten och därför har varken Seven, Julien eller tvillingarna träffat sina andra bröder. Tvillingarnas mor var en vanlig dödlig ung kvinna som dog vid förlossningen. Seven tänker att han har en konstig familj och allt är såklart Lucifers fel. Att växa upp i Helvetet har varit … speciellt. ”Fan, Seven, hur ska vi komma ut härifrån?” fräser Efron anklagande. ”Vi behöver fan semester.” Han ler när han säger det sista. ”Jag har det … här inne”, säger han och pekar mot tinningen. ”Hur gick det med Rebecca?” undrar Theofron och spottar mot den varma marken så det fräser när loskan landar. ”Hon … Hon försvann.” ”Igen?! Hur kunde du låta henne fly? Hur i helvete gick det till? Hur kom hon ut ur rummet?” Seven suckar uppgivet och slår ut med armarna. ”Det är ju inte första gången hon rymmer, så jag antar att hon får hjälp av någon”, säger han och suckar uppgivet. Han drömmer sig tillbaka till när han hade Rebecca i sina armar och hur hennes kropps gensvar eggade honom till bristningsgränsen. Hennes små läten, och hennes varma kropp som kändes så mjuk och len. Han bara måste få tag i henne, och det börjar dessutom bli bråttom. Han har en plan, men den måste sättas i verket omedelbart. ”Theofron, Efron. Jag har en plan. Som ni vet är jag ju sammanlänkad med Rebecca, trots att hon inte vet om det ännu. Eller ja, hon vet så gott som”, stammar han. ”Om hon nu tror på drömmarna som hon haft under de senaste månaderna. Vi måste upp till jordens yta och hämta hem henne igen”, instruerar han Efron och Theofron. ”Hur ska det gå till?” undrar Efron. ”Vi har ödet med oss, för en gångs skull. Hon mellanlandar nämligen om åtta timmar i Abu Dhabi, så vi måste ta oss dit och få
Rebecca och Djävulens söner
27
REBECCA OCH DJÄVULENS SÖNER Starka färger virvlar runt omkring Rebecca och hon är tillbaka i drömmen igen, den där drömmen som återkommit de senaste månaderna. Den som aldrig vill släppa taget om henne.
ebecca drömmer, färgstarkt och intensivt. En främmande varelse med gröna ögon besöker hennes flickrum om natten, men när hon vaknar bär hennes kropp på fysiska tecken från nattens erotik. Kort därefter ska Rebecca och mamma resa utomlands, men de kommer inte längre än till flygplatsen förrän en okänd man dyker upp och för bort Rebecca, mot hennes vilja. Det är bara det att mannen med de gröna ögonen känns bekant … Och vad vill egentligen Rebecca?
Renée Ripman är kvinnan med sju barn, två barnbarn, en man, ett hus i Knivsta och äger ett designföretag, Ripman Design (ripmandesign.com). Med Rebecca och Djävulens söner debuterar hon nu som författare till ett ovanligt erotiskt äventyr, i gränslandet mellan magisk saga och sinnlig sanning. Kärleken till böckernas värld väcktes när hon under skoltiden läste Outlander och blev som besatt av annorlunda och omöjlig kärlek, ett tema som nu väcks till liv i hennes egen roman.
Fotograf: Angelica Klang
www.vistoforlag.se
9 789178 851447