9789178850778 by Smakprov Media AB

n e s i l o P

k e l r ä k v s i l som är mitt

A. M. Wikström

POLISEN so m ä r m i tt l ivs k ä rl e k

Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Anna Maria Wikström © Omslag: Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-077-8

POLISEN som ä r m itt l ivs k ä rl e k

A. M. Wikström

Del I

Sept e m b e r

Kapitel 1. Fl irt

Det knackade på dörren. Jag stod och borstade håret i badrummet endast iklädd trosor och bh. – Vänta lite, ropade jag. Jag ryckte åt mig ett par shorts och en tjocktröja och klädde på mig på väg mot dörren. Jag kikade snabbt i titthålet men det syntes som vanligt dåligt. Jag låste upp dörren och öppnade. – Hej, jag heter Daniel Stefansson och är polis. Förvånad såg jag hur mannen som stod i trappuppgången utanför min dörr visade sin polislegitimation. Han var klädd i civila kläder; jeans och en skaljacka av märket Helly Hansen. Jag la också märke till att han var väldigt snygg. Han var ett huvud längre än jag, ungefär 1,80. Han hade kort brunt hår och bruna ögon som såg snälla ut. – Hej, sa jag. – Är det du som bor här? Hans röst ekade i det tomma trapphuset. – Ja. – Bor du själv? – Ja.

Jag var fortfarande ganska överrumplad. Nervöst fingrade jag på löparen till dragkedjan. Helst ville jag dra ner den lite för att eventuellt visa lite bh, men jag valde att dra den åt andra hållet. – Var du hemma igår kväll? Han hade följt mina handrörelser med blicken. – Ja, jag kom hem från skolan vid sex-tiden och sen var jag hemma resten av kvällen, svarade jag. – Såg du till dina grannar under kvällen? – Nej, jag var aldrig utanför lägenheten. – Hörde du något? Jag fortsatte fingra på dragkedjan. – Eh, ska jag vara ärlig så hade jag en ljudbok i öronen större delen av kvällen, sa jag tafatt med ett litet leende. – Jag förstår, sa polisen Daniel och log tillbaka. Vad lyssnade du på? – Är det relevant för vad det nu är du utreder? Jag hade ingen aning om vart modet att ställa en motfråga till polisen kom ifrån. Han såg lika förvånad ut över frågan men fann sig snabbt. – Nej, jag blev bara lite nyfiken. – Camilla Läckbergs senaste. – Hon skriver bra! Inte många fel om hur polisen jobbar. – Hon har ju varit gift med en polis. – Sant. Det blev tyst. – Får man fråga vad det är som hänt? – Jag kan tyvärr inte svara på det, svarade polisen Daniel allvarligt.

– Jag förstår. Ledsen att jag inte kunde vara till någon hjälp. – Ingen fara. En fråga till, såg du något speciellt när du kom hem igår? Jag funderade. – Cykelstället var fullt. Han såg oförstående ut och jag fortsatte. – Jag brukar alltid parkera längst till vänster i cykelstället, men igår kväll stod det en cykel där. Det var första gången som det var fullt i cykelstället. – Intressant. Tack för informationen. Om du kommer på något mer får du gärna ringa mig. Han räckte fram ett visitkort som jag tog emot. Våra fingrar snuddade vid varandra och det gick en stöt genom min kropp. – Absolut. Jag skakade på rösten. Jag mötte hans blick. Han log. – Jag fick aldrig ditt namn? – Anna. – Vi kanske ses, Anna, sa han innan han vände sig om och gick. Jag sa ingenting men stod kvar några sekunder i dörren. Han såg på mig innan han började gå ner för trappan. – Hej då, sa jag och stängde dörren. Jag kände mig omtumlad. Polisen Daniel hade gjort ett ovanligt starkt intryck på mig. Jag skakade av mig känslan och gick tillbaka in i badrummet för att lägga make-up. Jag såg mig omkring när jag kom in i restaurangen. Långt bort vid ett fönsterbord med fyra platser såg jag någon jag kände

igen som vinkade. Jag gick dit. Restaurangen var halvfull och dunkel. Det började bli mörkt på kvällarna nu. – Ursäkta att jag är sen, en snygg polis knackade på hemma hos mig, sa jag när jag slog mig ner vid bordet. Jag hängde min kappa på stolsryggen. Ellinor och Matilda skrattade. – Det är sant! Jag blev allvarlig. – Han var tydligen kriminalkommissarie också, så jag tror det kan ha hänt något. – Vad ville han? frågade Ellinor. – Han frågade om jag sett eller hört något konstigt igår kväll. – Hade du det? – Inte direkt. Jag fick ögonkontakt med servitrisen som stod vid baren mitt emot ingången och vinkade henne till mig. – Ett glas vitt vin, tack, sa jag till henne. – Absolut. Vill du ha en meny också? – Har ni bestämt er? frågade jag Ellinor och Matilda. – Ja, svarade de i kör. – Jag lånar din meny och kollar snabbt. Jag tog menyn som låg på bordet framför Matilda som satt bredvid mig. Jag letade efter orden ”burgare”, ”bacon” och ”pommes” och hittade snabbt vad jag sökte. Jag kunde beställa direkt efter mina vänner. – En snygg kriminalkommissarie alltså? sa Matilda när servitrisen lämnat oss.

– Jättesnygg. Han såg ung ut också. Och han var väldigt trevlig. – Får hoppas du stöter ihop med honom igen då. – Ja, det hoppas jag också, sa jag och log. Jag fick in mitt vinglas och höjde det mot mina vänner. – Skål för inlämnade rapporter! – Och för snygga poliser! sa Ellinor. Jag var på väg uppför trapporna till min lägenhet efter en löprunda och hörde någon i trapphuset. Några sekunder senare fick jag se att det var polisen Daniel som var på väg ner för trapporna. – Hej igen! sa han glatt. – Hej! – Tack för tipset med cykelstället förresten. Vi kunde urskilja ett hjulspår. Egentligen två, men det ena hörde till cykeln som stod bredvid, som jag antar var din? När vi möttes stannade vi till. – Ja, jag ställde min bredvid eftersom det var fullt. – Jag tror inte att det kommer hjälpa utredningen tyvärr, men varje ledtråd kan vara bra i slutändan. Förresten, du vet inte var Jakobssons håller hus? Vi har inte kunnat prata med dem än. Inger och Gunnar Jakobsson var mina grannar och bodde på första våningen. De var väldigt snälla men gamla med ganska dålig hörsel så jag tvivlade på att de skulle vara till någon hjälp i utredningen. – Ingen aning, men deras bil står på parkeringen så de kan inte vara långt borta. – Okej, tack.

Det blev tyst och jag tog några steg uppåt. – Vi ses säkert igen, sa han och gick nedåt. – Det gör vi nog. När jag kom in i lägenheten bytte jag snabbt om till torra kläder och öppnade sedan GP’s app och kollade nyheterna. Var det något allvarligt brott så måste det ju stå där. Jag valde ”Nyheter-Göteborg” och läste. ”Storbråk utanför krog” var första rubriken. ”Kvinna hittats kvävd till döds” var den andra. Jag öppnade den artikeln. Fick se en karta. ”Här hittades kvinnan”. Jag behövde inte se närmare på kartan för att veta att den röda pricken låg precis på den adress jag befann mig på. Jag läste det som fanns skrivet om fallet. Det var inte mycket. Jag förstod att ”kvinnan” var min granne på våningen under, jag kände henne inte, vi hade hälsat på varandra i trapphuset några gånger bara. Hon var några år äldre än jag och bodde så vitt jag visste ensam. Hennes mamma hade blivit orolig när hon inte svarade i telefon på ett dygn och åkt dit. Hon hade gått in med sin nyckel och hittat sin dotter död i sängen. Kvävd. Polisen hade inga misstänkta. Det var den information som fanns. Jag huttrade till. Jag visste inte om det berodde på att jag eftersvettades efter löprundan eller på det otäcka i situationen. – Har ni läst tidningen? frågade jag. – Ja, om hon som blev kvävd? sa Ellinor. Vi satt vid ett runt bord i biblioteket och räknade mattetal.

– Det var min granne. – Är det sant? utbrast Matilda. – Ja. Antar att det var det som polisen utredde. – Usch, så hemskt. – Jag mötte honom igen efter löprundan igår. – Jaså? – Alltså, jag får för mig att han flirtar lite med mig. Han avslutar alltid med ”vi ses”. – Du borde bjuda ut honom, fastslog Ellinor. – Äsch, han är säkert gift. – Kolla om han har någon ring nästa gång du ser honom! Alltså … är det någon som förstår det här eller? Hon pekade på en sida i boken. Jag drog ner dragkedjan på min skinnjacka och såg direkt att Matilda stod i baren rakt fram. Jag kände igen hennes ljusbruna hår i en perfekt slarvig knut. Hon hade en lång, mörkblå klänning som satt tajt runt hennes slanka kropp, en liten svart väska med tunt axelband och sin svarta kappa över ena armen. Jag knackade henne på axeln när jag kom fram. – Hej! sa hon när hon såg vem det var. Vi kramades. – Hej, sa jag. Har inte Ellinor kommit? – Nej, inte än. – Har du beställt något? – Ja, ett glas vin. Jag försökte få kontakt med bartendern. Han var upptagen med en annan kund i andra änden av baren så jag vände mig till Matilda igen.

– Jag borde egentligen bara dricka vatten, plånboken pallar inte många fler glas vin. – Nej, vi borde sluta gå ut och dricka såhär, sa Matilda. – Eller få någon att betala drinkarna åt oss, sa jag och såg mig omkring. Då kom Ellinor in genom dörrarna. Hon var klädd i en kort röd klänning som måste göra henne frusen. Hennes kolsvarta hår var långt och vackert stylat i stora filmstjärnelockar. Hon kom fram till oss och vi kramades. Bartendern kom äntligen fram till oss och både Ellinor och jag beställde samma sak som Matilda. – Vi sa precis att vi borde hitta någon annan som köper drinkarna åt oss. Studiebidraget räcker ju inte långt. – Håller med. Vi kollade oss omkring igen, det var halvfullt i lokalen och vid bordet närmast ingången såg jag en person jag kände igen. Jag vände mig snabbt mot bardisken. – Okej, kolla inte nu, men polisen sitter vid bordet vid dörren. Både Ellinor och Matilda kollade mot dörren. Jag svor till. – Han är snygg! sa Ellinor. – Och han har ingen ring! tillade Matilda. – Hur ser du det på det här avståndet? – Det är en gåva jag har. Jag vände mig om och nu kollade polisen Daniel på mig. Han hade en mörkblå skjorta och var om möjligt ännu snyggare än tidigare. Han höjde handen till en hälsning. Jag log och nickade och vände mig sedan om igen. Jag stönade.

– Såg han att ni kollade på honom förut? – Nej, sa Ellinor. – Ja, sa Matilda. – Ni är omöjliga, sa jag. Ett ögonblick senare kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om och där stod han. Den snygga polisen. Jag såg in i hans snälla, bruna ögon. – Hej Anna, sa han. – Hej Daniel. – Hur är det? – Bara bra, och själv? Jag kände hur jag rodnade och hoppades att min foundation höll vad den lovade, ”anti redness”. – Bra, sa han kort. Det blev tyst. – Det här är Ellinor och Matilda. Jag pekade på dem i tur och ordning. – Hej, sa Daniel och skakade hand med båda. – Är du här ensam? – Jag var på AW med en kollega, men hans sambo ringde. Han förstod inte vad hon ville då det endast hördes barnskrik i telefonen, men han lämnade mig ensam. Han log och jag log tillbaka. Ellinor sparkade mig diskret på smalbenet. Jag förstod vad hon ville, men hur skulle jag säga? – Vill du ha sällskap? kom det ur min mun. – Jag vill inte sno dig från dina vänner, sa Daniel urskuldande, men jag såg att han lyste upp av frågan.

En dag knackar polisen Daniel på studenten Annas dörr i ett tjänsteärende. Det mötet blir starten på en vindlande kärlekshistoria som kompliceras av Daniels jobb. För att kunna fortsätta vara med honom tvingas Anna att ta ett svårt val. Ett val som gör att hon hamnar på en plats långt bort ifrån det liv hon trodde att hon skulle leva.