9789178518449 by Smakprov Media AB

(FRI)SKHET Linda Hou

Triggervarning. Jag vill varna alla läsare för att den här boken innehåller material som kan vara känslig för de som lider utav ätstörningar, självskadebeteende samt suicidtankar. Jag har velat skriva den så ärligt och öppet som möjligt, för skrivning har alltid varit en del av min terapi. Därför kan det finnas texter som är råa och jobbiga att läsa. Jag hoppas ni uppskattar det jag skrivit, för det kommer direkt från hjärtat. Men som sagt, tänk på er själva och ta hand om er.

Förord. Efter att jag skrivit färdigt första boken ”Livsviktigt” har det tillkommit fler händelser i min historia. Hösten 2019 blev jag återigen inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning. Den här gången var det ingen kort vistelse, utan jag var inlagd i nästan sex månader. Under tiden, för att bearbeta, har jag i vanlig ordning skrivit och skrivit. Det är tur att jag skrivit såpass mycket, för jag har svårt att minnas. Den här gången är minnena mer diffusa, suddiga. Jag kan inte minnas detaljer från händelser, jag kan inte minnas när saker har hänt och exakt hur det gått till. De händelser jag skrivit ner i den här textsamlingen är sådant som utmärker sig i mitt minne, händelser som jag troligtvis aldrig kommer att glömma. Så den här textsamlingen har jag skrivit både för min skull och för att andra ska få en inblick i hur det kan vara att vara på en akutpsykiatrisk avdelning under så lång tid. Att vara inlagd på en avdelning på tvångsvård i sex månader är inte en optimal 6

lösning för någon av parterna, varken för mig eller för de som jobbar där. Det är tänkt att vara en avdelning för akut sjuka, och inläggningstiden varierar mellan någon dag till kanske en månad. För mig blev det komplicerat när jag blev inlagd så länge och ingen tycktes veta hur de skulle hjälpa mig. Hem vågade de inte släppa mig då jag ansågs vara en fara för mig själv. På en avdelning kunde jag inte stanna för all framtid. Men hur går man vidare? Jag har skrivit för att kunna blicka tillbaka på hur det var, hur jag tog mig vidare och jag hoppas att det kan hjälpa någon annan. Dels för de som är drabbade själva att ta sig vidare, men också för alla andra för att ge en inblick i hur det kan vara att vara inlagd på en akutpsykiatrisk avdelning under en längre period. Linda Elizabeth Hou

I. Jag sitter vid middagsbordet och håller i ett salladsblad med båda händerna. Ser på det som om det vore ett monster jag höll framför mig. Jag tuggar sakta medan jag försöker vara någorlunda delaktig i samtalet som äger rum, mest av ren artighet. Vi är hemma hos mormor i Kina, året är 2016 och jag har precis berättat för mina föräldrar om mina ätsvårigheter som präglat hela min tonårsperiod. Bredvid sitter mamma och övervakar mig, ser till att jag får i mig åtminstone några salladsblad som morbror handlat enbart för min skull, och om hon har tur kan hon också lyckas tvinga i mig några sojabönor som hon så varsamt skalar åt mig. Jag som alltid har älskat mat kan helt plötsligt knappt ens tvinga i mig något alls som innehåller för mycket fett eller proteiner eller kolhydrater eller kalorier för den delen. Så fort mamma tittar bort gömmer jag sojabönorna i

min ficka som jag senare går ut och spolar ner i toaletten. ”Bra Linda, du äter iallafall något”, utbrister morbror medan han häller i sig mer sprit. ”Mm…”, blir mitt osäkra svar medan ångesten stiger för varje salladsblad jag måste tvinga i mig. Det gör mig obekväm, att känna mig bevakad av alla runt middagsbordet. Förra gången vi var och hälsade på vägde jag cirka tjugo kilogram mer än vad jag gjorde nu, och ändå kände jag mig glupskare än en flodhäst som satt och åt. Samtalet runt bordet fortsätter medan jag försiktigt smyger ut till toaletten med jämna mellanrum och spolar ner maten de inte ser att jag har gömt i mina byxfickor. Jag bär numera alltid byxor, pösiga sådana, med fickor för att kunna gömma mat. På överkroppen har jag två lager tröjor trots termometern som visar trettio plusgrader. Varje sommar brukar vår familj resa till Kina för att besöka släkten. Två veckor hos pappas 10

TRIGGERVARNING. Boken innehåller känsligt material för de som lider av ätstörningar, självskadebeteende och suicidtankar. Hösten 2019 blir jag återigen inlagd på en psykiatrisk avdelning, denna gång stannar jag i nästan sex månader. Jag har skrivit för att kunna blicka tillbaka och för att ge en inblick i hur det kan vara att vara inlagd på en akutpsykiatrisk avdelning under en längre period.