9789178518173

ETT HEM UTOM RÄCKHÅLL

K.F. JOHANSSON

ETT HEM UTOM RÄCKHÅLL

K.F JOHANSSON

© K.F. Johansson 2020 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7851-817-3

En dag som vilken annan hade kommit till sin ände, åtminstone den verksamma delen av de tjugofyra timmarna. Det som kvarstod fanns främst där endast för att uppbåda krafter tillräckliga för att upprepa proceduren nästa dag.

Adrian var lyckligt ovetande om dagens innebörd när han packade ihop sina saker vid skrivbordet. För honom var det än så länge ovidkommande vilket datum det stod i kalendern. Så vitt hans uppmärksamhet var underrättad var dagen en söndag som vilken annan. Den rutin han utövade vid varje arbetsdags slut var densamma även idag.

Han stängde ner de filer som stod öppnade på skärmen och eftersom han var lite gammalmodig av sig, stoppade han även ned de dokument han hade i pappersform i arkivskåpet intill. Det arkivskåp som oftare än inte var objektet för pikar och hånfullhet angående det förlegade förhållningssätt det var en representation för. Adrian såg det själv 3

inte som lika besynnerligt, han tyckte sig bara ha lättare för att organisera det han arbetade med när han hade det i pappersform. Att han dessutom tyckte om den fysiska upplevelsen av att hålla i varje enskilt dokument när han skulle synkronisera sina tankar med innehållet var en bonus som följde med formatet.

Kollegorna hade skrattat åt honom när han valde att behålla reliken vid den slutliga digitaliseringen några år tidigare, men han hade ignorerat deras hån. Trots allt var det han som skulle arbeta med penna och papper; för arbetskamraternas del borde det egentligen inte spelat någon roll då han ändå digitaliserade allting vid arkivering.

Dokumentationslagarna bestämde att det var något han också var tvungen att göra.

Han lyfte av ytterrocken från tamburmajoren innanför dörren till kontoret. Sedan svepte han den över sina axlar i farten medan han passerade genom korridoren av frostat glas på vägen till trapphuset. Väl där knäppte han upp skorstenskragen och tog upp sina mörkt bruna skinnhandskar ur rockens svarta fickor, som han sedan tog på sig samtidigt som han knuffade upp ytterdörren med axeln först.

Påminnelsen om söndagens säregna betydelse slog honom omedelbart utanför dörren; inte bara var det första marsdagens kyla som bet tag i hans nästipp, likväl möttes han av den karneval av ljus och ljud som meddelade honom att första mars även var den dag då det politiska spektaklet hade kastat sig ur sina startgropar.

Politiska valkampanjer hade väl egentligen varit stora spektakel sedan långt före kristen tid, men i någon mån hade politiken och samhällsstatusen varit en mer central aspekt i framställningen förr. Förvisso var det många 4

gånger genom smutskastning av motståndarnas ståndpunkter som kandidaterna försökte belysa deras egen högre stående inriktning. Men det hade åtminstone involverat en större mån av sakfrågor än vad han kunde ta till sig från alla de temporära pelare av ljus som lyste upp den mörka kvällningen. Det framstod snarast som att kärnan i vardera budskapet som försökte framhävas var den personliga karaktäristiken hos kandidaten, utan någon förankring i ett politiskt program.

Adrian tittade sig omkring på gatorna runt torget när han gått ner för den stenlagda backen som förde honom bort från kontoret. Egentligen hade han inget där att göra, det fanns kortare vägar att ta sig till garaget där hans bil i vanlig ordning stod parkerad. Men han kunde inte hålla sig från att bevittna den kakafoni av intryck som valsäsongen innebar, och det var alltid nere vid stadskärnan som det spelade ut i full effekt. Husväggarna var belamrade med koreograferade holografiska presentationer, synkroniserade med fönstrenas projicerande ytskikt för att utnyttja arkitekturens utformning som en del av uppvisningen. Gatorna var liksom husen belamrade med projektioner, med den enda skillnaden att de lystes upp underifrån istället för från fasaderna.

Adrian stod mitt i detta virrvarr av digitala rörelser och kunde inte förstå hur det var tänkt att han skulle vara kapabel att ta till sig något över huvud taget. Lyckades han väl fokusera blicken på endast en presentation hade han likväl svårt att tillägna sig något budskap från den. Om han alls kunde identifiera vilken kandidats visning det var han skådade, kunde han ändå inte länka den informationen till vad det var han skulle ta ställning till.

Någon kandidat vars namn han aldrig lyckades 5

uppfatta var presenterad i en filmsekvens där hon kastade sig ur flygplan i en scen, utövade bergsklättring utan säkerhetslinor i en annan, innan hon i nästa befann sig i full soldyrkan på däcket av en yacht vid en långt varmare breddgrad än Sveriges. Adrian hoppades innerligt att detta inte var en av de topprankade kandidaterna för året, men påminde sig själv om att det här var en representation av vad befolkningen ville ha.

Om det fanns extremer åt det lättsamma hållet fanns det där också dess motsats. En av projektionerna var endast av ett allvarligt ansikte i närbild, med hårda kontraster i skuggorna från de grova bekymmersrynkorna i pannan och i sidorna av de hårt slutna ögonen. Det fanns inget utrymme i bild för någon bakgrund, men det gick ändå att känna svärtan i rummet personen befann sig i. När ögonlocken plötsligt öppnade sig var det som att blicken sög tag i Adrian som kände sig påkommen och tillfångatagen.

Projektionen svartnade och ersattes av en grå text mot en kolsvart bakgrund som bara sa: Tiden för förändring är kommen.

Adrian tog några kliv bak från projektionen när sekvensen sedan började om. Han tittade bort men kunde inte fullt släppa känslan han lämnats med. Det fanns en fientlighet i hela den fåordiga kampanjen som han var tvungen att skaka av sig en extra gång innan han kunde fortsätta därifrån. Även om han tillhörde en minoritet i sin röstning, var det trots allt så att majoriteten hade valt in den förändring som innebar att strukturen skulle gå från den klassiska fyraårsperioden till en årlig rockad av maktens korridorer. Han hade själv också ansett att den modell som hade varit 6

gällande hade levt ut sin rätt men hade röstat emot att införa årliga val. Det hade för honom framstått som ett alldeles för impulsivt tillvägagångssätt för att lyckas med några lämpliga samhällsförändringar. Det fanns ingen möjlighet att hinna implementera och stabilisera någon reform inom ett år utan att det föll mellan stolarna så snart nästa tog över. Kanske hade det varit möjligt om statsöverhuvudet inte fick sitta flera perioder i följd, men det kändes som en osannolik utsikt för en struktur som byggde på ständig förändring. Och det hade fortfarande inte inträffat ännu efter de snart fyra år som det nya systemet varit gällande. Han gjorde dock sitt bästa för att acceptera läget som det var, hans åsikter tillhörde inte en majoritet och var således inte det riktvärde som skulle försöka uppfyllas.

Utmattad av alla intryck han tvingat på sig själv började han leda sig i den riktning han borde ha tagit sikte på redan när han klev ut på gatorna. Han hade inte fått någon klarare bild av samhällsklimatet genom att ställa sig på första parkett inför skådespelet. Och det förvånade honom hur lite människor som hade befunnit sig där.

Oavsett vad hans egen syn på den modell som röstats in var, borde det ha legat i allas intresse att samla in den data som fanns tillhands. Hur skulle de annars kunna ta ett informerat beslut när året närmade sig sitt slut? Om nu befolkningen tog del av kampanjernas material hemifrån kunde han tycka att det kanske låg en del onödiga utgifter i att konvertera stadens gator och torg till en sådan stor scen för de kampanjer som bedrevs.

Medan Adrian väntade på att hans bil skulle färdas längs transportbanden och fram bakom porten vid utcheckningen, slog det honom att den förvirring och överstimu7

lans han upplevde av vistelsen kanske var hela syftet med alla intetsägande kampanjer. Politikerna själva måste ju ha varit införstådda med svårigheterna som rimligen borde komma av att försöka leda något så stort som ett land, endast ett år åt gången. Deras kampanjer var utformade för att stimulera impulsiva beslut baserade på attraktion, snarare än politisk beständighet just för att långsiktigheten inte fanns till hands.

Han skämdes ett kort ögonblick över att han först nu kommit på det enkla resonemanget som troligtvis inte alls var någon revolutionär insikt utan endast något allmänt vedertaget. Han hade inte tillåtit sig själv att acceptera detta besvikande faktum. Självklarheten fyllde upp hela kupéns atmosfär när han styrde den föråldrade bilen bort från stadens folktomma gator till motorvägen.

I den mån han vågade dra blicken från trafikens oupphörliga koordinerande, försökte han avgöra hur många av hans medtrafikanter som liksom han själv fortfarande kontrollerade sitt fordon med mänsklig brist på precision.

Han valde ut en bil utan några egentliga kriterier; vilken som än fångade hans intresse eller väckte en undran. Han körde upp bakom den på ett avsiktligt för kort avstånd för att ingen ytterligare skulle få plats emellan. I hundratrettio kilometer i timmen följde han en svart personbil genom en kurva som reste sig över ett nästan ändlöst krön. Den höll hastigheten stadig trots lutningens vilja att sakta framfarten, och framtvingade en aktiv kompensation av foten på gaspedalen. Medan Adrians hastighetsmätare pendlade precis under och över strecket, verkade den svarta kapabel att hålla sin hastighet konstant och följde filens båda sidlinjer med ett jämnfördelat avstånd.

8

”Automat,” konstaterade han högt för sig själv och förde ner körriktningsvisaren samtidigt som han accelererade mot bekräftelsen. Det var en pendlingslek som vuxit fram för att gissa vilka fordon som var mänskligt styrda och för att följa utvecklingen av de automatiserade bilarnas fortlöpande övertagande av trafiken. Det fanns inte mycket spänning kvar i leken. Den gamla tidens fordon var snart borta, men aktiviteten var ännu något som fick restiden att passera. Den fortsatta gissningsleken gick ut på att ta reda på om det biologiska godset hade intagit passagerarsätet, eller om den indirekta föraren valt att sitta i det som brukade vara förarsätet som en följd av gamla vanor och en vägran att erkänna att förändringen tagit vid.

När Adrian kom upp vid bilens sida kunde han se en ung killes upplysta ansikte, med blicken försjunken mot något underhållande på instrumentpanelen framför det högra sätet. Det var nästan alltid de yngre som valde den platsen. De var fostrade i det nya medan äldre generationer, som upplevt en annan era i historien, inte ville släppa taget om den vänstra.

Det var alla dessa passiviserade människor som inte ville, eller orkade fundera över samhällsutvecklingen eller vilken politik som styrde dess inriktning. Så länge de fick mer tid till att distrahera deras uppmärksamhet var det tillräckligt att rösta för vilken attraktion som lyste i beslutsmaktens livsföring snarare än vilken substans som kunde identifieras i deras manifest.

Först när han befann sig i det enskilda mörkret på landsvägen de sista kilometerna innan hemkomst kunde Adrian känna en lättnad och befrielse från den spänning som krampaktigt bitit sig fast i hans nacke. Det var 9

lugnande att inte se mer än det vilket bilens strålkastare behagade lysa upp framför honom: vägen, fälten och skogsgränsen intill honom. Ingen mer påminnelse om den tidsanda vilken han själv var en del av att utforma.

Med en sista djup suck av frigörelse styrde han in bilen i garaget vid den fristad han kallade hemma.

10

Nattens njutfulla mörker låg fortfarande tungt när Adrian vaknade. Med tåspetsarna försiktigt nuddande golvet och trevande i cirklar, försökte han finna de ullfodrade tofflorna som skulle svepa in fötterna i behaglig värme; som en varsam introduktion till den dag som ännu endast var i sin begynnelse. Vid den första beröringen var fårullsfodret svalt mot hans hud, men i en omedelbar reaktion mot hans kroppstemperatur absorberade det krulliga fodret var grad av värme till dess isolerande barm. Från sängkanten såg världen bortom fönstret ut som fullkomligt befriad från transparens. Ute fanns endast ett kompakt mörker som inte förmedlade någon insikt om vad det innehöll, men på något vis spred sig ett svagt sken från natten in i sovrummet trots att Adrian inte kunde lokalisera ljusets härkomst.

Förhållandet övertygade honom att en lättnad fanns att utvinna i den formlösa natten. I rummet kunde han uttyda möblernas konturer liksom de upphöjningar av täcket som förklarade att Ellens sovande gestalt fanns där under. Han 11

visste inte när hon lagt sig intill honom, hon hade inte ens kommit hem när Adrian hade avslutat sin kväll.

Han reste sig från sängkanten. Det värkte svagt i låren och knäna kändes ännu inte redo att bära upp någon belastning. De var fortfarande kalla och stela efter en hel natts sömn. Endast synen verkade villig att vakna upp denna morgon. Det som först sett ut som två svarta rektanglar mot världen utanför kändes nu som behagliga lampor in till sovrummets stilla sfär. Med händerna vilande mot fönsterbrädans marmor, skönt uppvärmd av elementet under, tittade han ut över det månupplysta landskapet som var i full belysning. Lång bort på åkern stod två hjortar stilla väntande på någonting okänt. Som om de lagt märke till hans närvaro såg Adrian hur de båda vred sina huvuden rakt mot husets övervåning där han stod. Av rädsla sprang de rakt mot skogsbrynet bortom åkerns norra gräns.

Någonting med deras reaktion resonerade inom honom, som om han också borde vara på sin vakt; kanske inför sig själv. Känslan verkade åsyfta något närliggande.

När han klev ut i hallen på övervåningen hörde han perkolatorns första pyrande suck och han beundrade tillvarons enhetliga rytm. Ellen hade för vana att förbereda kannan med vatten och malda bönor till vilken hon satte en timer enligt hans väckarklocka. Även om han för det mesta vaknade av sig själv innan den ringde, gjorde sig kaffet alltid redo till hans ankomst. Samspelet var en kvarglömd rutinsak som i ögonblicket påminde om hur livet en gång varit. Aromerna spred sig omedelbart ut ur köket och fann sin väg till att kittla hans luktsinne och vederkvicka hans förväntan på en ny dag.

Hela hans vuxna liv hade morgonstunden varit den bästa delen av dagen. Den stilla njutningen av en värld som 12

ännu inte gjorde sig hörd. En fridfull stund där ingenting skulle göra anspråk på hans uppmärksamhet, annat än det som kom från inom honom själv och det obehindrade tankeliv som ville göra sig hört. Så här års kunde hela upplevelsen utspela sig med månljuset som enda belysning.

Hela nedervåningen upplyst av det kalla skenet som tilläts sprida sig nästan utan hinder över de öppna ytorna, endast skuggat av det sparsamma möblemanget vilket kommit att definiera deras inredningsstrategi i många år.

Förnimmelsen som väckts av hjortarna orsakade honom fortfarande bryderier där han från en av barstolarna runt köksön tittade ut genom vardagsrummet mot fönstrena och platsen bakom där han mötts av djurens fruktan. Var det hans blotta närvaro som givit upphov till en sådan stark reaktion, eller var deras sinnen än mer perceptiva och fångade upp signaler långt mer subtila än så? Vad var det i så fall de kunde avläsa från hans våglängd?

Kanske fanns det i hans frekvens inbäddat en del av mänsklighetens avsikter, som vore han inbunden i den sociala organism som var människan, bärande alla dess destruktiva krafter. Om så var fallet kunde Adrian utan förbehåll förstå den reaktion han skådat. Han själv skrämdes många gånger av de beteenden hans art visade bevis på.

Minnesbilder från torget gjorde sig påminda där han satt med muggen i sin hand, vilande mot bänkskivan. Den aromatiska ångan steg upp ur den svarta drycken och fångade det nattliga skenet i sin dans. Under den frivola estetiken på torget hade den tunga sanningen funnits till hands; den som berättade om främlingsfientligheten som vuxit till norm. Det var få som längre orkade argumentera emot de arkaiska föreställningarna om det annorlunda, eller de okändas fara för samhällsbygget. Adrian hade alltid 13

känt sig utesluten eller kanske frånskärmad från den enhet som tydligen representerade det överlägsna. Han var inte heller riktigt införstådd för vilka kriterier som inkluderade en person i gemenskapen och vilka egenskaper som var de exkluderande. Ibland verkade det handla om nationalitet och etnicitet, men lika ofta framstod det som att en individs livsåskådan eller trosuppfattning stod som beslutsgrund.

Vid någon tidpunkt hade det känts som att människan slutat att utvecklas i sin sociala kapacitet och nästan börjat ta steg bakåt. Teknologin och den naturvetenskapliga förmågan verkade framskrida, det sociala utövandet var däremot i regression och de få humanvetenskaperna som fortfarande tilläts något utrymme verkade snarast begränsas till dess manipulativa tillämpningar.

Adrian bromsade sina tankegångar och smakade på det fortfarande heta kaffet. Medan den efterlängtade beskan stillade hans smaklökar tänkte han att det var något annat som hade introducerats för honom i det multimediala spektaklet på torget. Någonting annat än det redan bekanta, och vid det här laget allmänt accepterade. Något förargligt.

Han försökte aktivt stävja sina reflektioner, de hade en tendens att sätta igång hans engagemang till hundratio procent, och det var en kapacitet han inte längre hade utrymme att rikta mot idealistisk begrundan. Den politiska verkligheten hade kommit till en punkt där individuellt engagemang fyllde en väldigt liten funktion och nästan aldrig föranledde någon verklig påverkan på tingens ordning.

Hur mycket han än försökte att inte analysera det hela för djupt, kunde han inte behärska sig. Han tog med sig kaffemuggen på en promenad genom nedervåningens rum.

Vid det här laget hade det lika gärna kunnat vara mitt på 14

dagen. Hans ögon hade vant sig vid månskenet till den grad att ljuset var tillräckligt för honom att se varje detalj rummen hade att erbjuda. Inte bara möblernas konturer, han kunde också urskilja ådringarna i trät på chiffonjén, och mattans textur vid skjutdörren av glas som vette ut mot hjortarnas tidigare skådeplats.

På åkern fanns inte längre djurens silhuetter; kvar var endast en spöklik dimma som hängde lågt ovanför jorden, stilla som ett fotografi. En av fördelarna med att stiga upp tidigare än alla andra var just att få bevittna en värld i sin stilla form innan dagsljuset suddade ut den mystiska utsikten, innan människan fyllde den med ljus som inte hörde hemma i dess självständiga tillstånd.

Adrian höjde muggen till sin mun för att ta en klunk, den sista som fanns kvar. Temperaturen hade dansat sin väg tillsammans med ångorna och det drog lite i mungiporna av den ljumma smaken. Den påminde honom om vad han tagit del av och det lämnade en besk bismak i hans sinnen. Han kunde inte dra sig till minnes något konkret slagord eller någon särskild kampanjs tematik, men i de bakre delarna av hans medvetande hade en uppfattning börjat pyra av att den bekanta fientligheten hade ändrat sin form. Det var endast en känsla, men en oroväckande sådan som anade att den fientlighet som tidigare riktats utåt, mot det okända och det som hörde hemma annorstädes, förskjutits till att inkludera de minoriteter som var inhemska.

De sjuka och de arbetslösa, eller på annat sätt inte bidragande, hade förstås varit utsatta för ogillande och politiska åtgärder så långt tillbaks Adrian kunde minnas. Det hade varit hans jobb i många år nu att försöka hjälpa just denna kategori människor, både att hantera deras utanförskap och 15

att bidra med verktygen för att möjliggöra ett återinträde i gemenskapen. Någonstans inom det politiska spektrat hade det alltid funnits en mån av omvårdnad och vänligt sinnelag. Det var just denna humanitära synvinkel som verkade ha eliminerats ur diskursen. Det fanns inget särskilt att sätta fingret på som motiverade hans upptäckt, endast en avsaknad av beståndsdelar som legat honom nära om hjärtat.

Det blå filtret som hållit nattens vy i sin kusliga skepnad började avta på andra sidan glaset när utsikten bleknade av det stundande dagsljuset. Som om tingen var osynligt sammanbundna hörde han tecken på en sambo som påbörjat sin uppvaknelse omedelbart efter att han noterat dagningen. Han tyckte själv att tiden varit knapp sedan han kom hem från arbetet kvällen innan. Ellen, som hade haft ännu färre timmar mellan arbetspassen borde ännu inte behöva vara i färd med sin återvändo. Samtidigt var det hon som vigt sin tillvaro till att göra karriär, och det hade ett obrytbart samband med långa arbetstimmar och få andra beståndsdelar utöver det.

När insikten nådde honom att hennes uppstigning var direkt förenlig med hans egen försening, kvicknade han till och trädde ur sina filosofier. Han brukade aldrig vara hemma när hon steg upp. I all hast plockade han med sig de saker som hörde till en dag hemifrån och begav sig ut i den uppfriskande morgonkylan bortom ytterdörren. Precis när han klev över tröskeln hörde han det välbekanta knarrandet av fotsteg på det näst översta trappsteget från övervåningen. Han stängde dörren försiktigt bakom sig och gick fram till bilen för att påbörja sin färd.

16

I en nära framtid har samhällsutvecklingen avstannat efter år av obeslutsamhet och indifferens. Ur tomrummet reser sig en hårdför ledare, som hänför befolkningen med hyllningar av dåtidens stordåd och utfästelser om återskapad ordning.

Ovillig att rätta in sig i ledet, ser Adrian sitt liv övergå till ett desperat sökande efter passage genom humanismens sönderfall, men den nya världen lämnar inget utrymme att ta sig obemärkt förbi.

Omslag: K.F. Johansson Omslagsfoto: J.M. Almqvist ISBN: 978-91-7851-817-3