9789178518012 by Smakprov Media AB

Tidigare utgiven av författaren: 9 Små Skönheter (del ett)

JesusdjĂ¤vulen

Inga ord klingar av sådan sanning som de från en moder när hon säger till sitt barn: ”Jag älskar dig.”

Tre ynka ord. Var det verkligen allt som krävdes? Tolv år av åtskildhet, fem av komplett tystnad, och allt det kunde förlåtas för tre ord? Mamma har cancer. Orden ljöd inom henne likt en gospelkör som sjöng allt högre tills hennes huvud kändes som om det skulle explodera. Hade hon hört fel? Hade han inte talat sanning? Var allting endast ett trick för att få henne att vilja återvända? Eller var det lika sant som de alltför välbekanta trädens högresta skepnader som passerade förbi henne utanför bilfönstret och fick hela hennes väsen att vilja fly därifrån? Den djupa kopplingen till marken Zaafirs bil rullade fram på gjorde henne yr av en kärlek hon önskade att hon inte hade kvar. Men trots att hon de senaste två timmarna, sedan Zaafir hade hämtat upp henne och Estrid vid hamnen, hade försökt att forma en order till Zaafir att vända om, så hade orden alltid blandat ihop sig till en smärtsam klump i halsen och allt som hade kommit ut var en djup suck. Hon hade inget val längre. Det hade gått nästan ett helt dygn sedan Hedda fått sin fars samtal om att hennes mamma hade insjuknat i kronisk myeloisk leukemi och endast blivit given några veckor kvar att leva om hon fortsatte att vägra behandling. Men trots tiden som tycktes ha passerat i ett och samma andetag, så kunde hon fortfarande inte begripa vad hon hade hört. Hon hade memorerat hela

konversationen i sitt huvud, men ändå så tycktes vartenda ord klinga av osanning. Hur skulle hon kunna tro på att hennes mor, som avskytt hela Heddas väsen från den dag då hon valt att lämna sina föräldrar, hellre skulle välja att låta cancern sluka henne än att leva utan sin dotter? Det var obegripligt. Men hur Hedda än vred och vände på det som tycktes vara en uppenbar lögn, så tycktes hon ändå inte ha styrkan att hålla sig från sin moder. Om allting, till hennes fasa, faktiskt var sanning; att hennes mor var döende och vägrade att ens ta så mycket som minsta lilla smärtlindrande medel såvida Hedda fortsatte att hålla sig borta från henne, så kunde hon omöjligen neka sin mors önskan. Hedda kanske hatade sina föräldrar för det de hade gjort, men hon skulle aldrig kunna låta någon av dem dö med vetskapen om att hon kunde ha förhindrat det. Oavsett vad så var det hennes familj. En trasig familj, men ändå en familj. Trots att varenda cell i kroppen bad henne att vända om, så kunde hon inte. För första gången på åratal så skulle hon se sina föräldrar i ögonen, och det fanns inget hon kunde göra åt det. Någonting inom henne ville ständigt retirera, och det var en oändlig kamp mot tårarna att färdas längs med samma guppiga grusväg som hon en gång svurit sig själv att aldrig mer se. Den starka julisolen kastade sitt starka sken mot de små stenarna framför bilen och tvingade dem att reflektera ljuset i böljande värmevågor. Trots att den surrande ventilationen var på för fullt så kändes luften i bilen ändå alltför het och Hedda kände svetten rinna nerför ryggen och mellan brösten. Instinktivt så blickade hon upp

på backspegeln i taket och såg på den unga kvinnan som hade vaggats till sömn av de slingriga vägarna. De tjocka, mörka ögonfransarna vilade tungt mot nederkanten av de slutna ögonen och dolde med en rogivande ridå de bruna, annars så nyfikna ögonen som gömde sig bakom den. Estrids huvud hängde avslappnat ner på hennes högra axel och guppade mjukt i takt med bilens rytm. Hedda kände hur en varm kärlek spred sig i hjärtat vid åsynen av sin själsdotter, och hon kunde inte stoppa sig själv från att låta ett älskligt leende sprida sig i ansiktet. Den trettonåriga flickan hade inget annat på sig än en tunn, mintgrön bomullsklänning, ändå var hennes hud glansig av den tryckande sommarvärmen, och det var nästintill omedvetet som Hedda sträckte fram ena handen för att vrida upp luftströmmen av kalluft i bak. ”Den är redan på max.” Zaafirs mörka röst var dämpad för att inte väcka Estrid, och trots att han inte hade känt flickan i mer än en månads tid, så ljöd ändå en djupt rotad kärlek genom hans tonfall. Hedda drog tillbaka handen med en uppgiven suck och började istället fläkta sig själv, trots att hon visste att det inte skulle hjälpa. När hon tillslut släppte ner blicken från spegeln och det vackra barnets sovande reflektion, så tittade hon istället på den kastanjehudade mannen bredvid henne och söp in varenda detalj av hans siluett som om hon var rädd för att förlora honom. Medan hans smala, intagande ögon var fixerade på dammet som blåstes upp framför den silvriga motorhuven så lät

Hedda sin egen blick vandra långsamt från det tjocka, svarta, kortklippta håret på hans skalp, ner till den sluttandes, svettvåta panna, över hans ögon, vidare till skäggstubben som omringade de sensuella läpparna och tillslut ner till hakan och den mörka halsen som ledde vägen till den starka, fagra kroppen som tycktes svälla av hettan. Hans vita t-shirt dolde bara nästan konturerna av musklerna på hans bringa, och trots att hans händer var slutna på ett avslappnat sätt runt den svarta ratten så hade hans armar fortfarande kraften att få Hedda att drömma sig iväg till ett böljande ökenlandskap. Varenda liten muskel påminde henne om vidder av runda kullar av ljusbrun, sockerliknande sand. Svettpärlorna som ibland rann över hans bara hud var sirap, och trots att Estrid satt i baksätet och hon visste att hennes fokus borde vara någon annanstans, så funderade hon över hur det skulle kännas att få kyssa hans varma hud. Tillslut så tycktes Zaafir märka av Heddas genomskådande blick, och trots att Hedda tyckte sig kunna se ett retligt leende dra i hans mungipor så sade han ingenting om det. När han vågade släppa blicken från vägen så fångade han hennes blick i en sekund och sade i samma sammetslena röst som tidigare: ”Är det långt kvar?” ”Va?” Hedda kände hur rodnaden brände i kinderna när hon tvingades harkla sig och skaka på huvudet för att glömma tankarna som tidigare hade rört sig inom henne. Zaafir såg på vägen i en

halvsekund och vände sedan tillbaka blicken till Hedda och upprepade: ”Är det långt kvar, Hedda?” ”Nej, som mest tio minuter.” ”Okej, och jag ska bara följa den här vägen?” ”Mm-hm.” Hedda kände magen vända när hon insåg hur nära gården hon växt upp på var. Blotta tanken på vad hon var på väg att göra fick henne att bli snurrig. Hon visste att hon var tvungen att möta sina föräldrar, allt annat var det försent för. Trots vetskapen om att hon inte hade något val så hade hon inte den minsta aning om vad hon skulle säga till dem. Hon hade spenderat natten liggandes på sin yogamatta och försökt tänka ut vad hon skulle säga. Det hade gått tolv år. Fanns det ens något hon kunde säga? Hon visste inte ens varför hon var där. Var det för att hon skulle förlåta dem, eller var det tvärtom? Var det fortfarande hon som hade felat, eller var deras fel den här gången? När hon hade vaknat upp ur sin halvsömn med mardrömmen där hennes mamma redan hade varit död när hon hade anlänt, så hade hon inte kommit fram till någonting överhuvudtaget. Hon visste inte vad hon skulle göra, eller säga eller hur hon skulle uppföra sig. Allt hon visste var att hon kom till dem med tomma händer men med ett öppet hjärta. För vad mer kunde hon göra? Zaafir tycktes ha uppmärksammat Heddas spridda sinne, för han log mjukt och lugnande åt henne innan han lade sin fulla

koncentration på vägen igen. Hedda var tacksam över hans välmenande leende, men det gjorde ingen skillnad. Den dagen skulle ha varit hennes första dag tillbaka i tjänst efter hennes månadslånga avstängning. Men istället hade hon blivit tvungen att sjukanmäla sig, och nu var hon på väg till det hon fortfarande trodde var helvetet. För vad kunde ha förändrats? Hedda kände tårarna brinna innanför ögonlocken när hon såg diket där hon för tretton år sedan hade burit Estrids kalla, tysta spädbarnskropp upp på vägen och i panik satt av mot ett utav de tre husen som då hade varit det enda som funnits i hennes närhet. Skogen som hon hittat Estrid i var nu endast ett stort ödelandskap av gravstensliknande

stubbar och livlös

mark fylld av

söndertrampade kvistar och plastavfall från alla de nybyggen som belägrat Heddas barnaparadis. Vid det våldsamma minnet av att plocka upp det nyfödda barnet ur mossan, så vred Hedda sig om igen, bara för att försäkra sig om Estrid andades. I ögonvrån såg Zaafir Heddas bekymrade blick, som trots att de inte ens delade samma blod, ändå funnits i Heddas ögon sedan dagen då hon hittat Estrid. Han förstod hennes oro utan att ens behöva se in i hennes ögon, och sade lågmält: ”Ingen kommer att ta henne ifrån dig. Hon är trygg.” Hedda svarade honom inte direkt, för hans ord fick henne att minnas den ödesdigra natten då hon blivit återförenad med Estrid, bara för att sedan tro att hon skulle förblöda i hennes famn. Rädslan hon mindes gjorde henne orolig igen, men trots minnesbilderna

som spelades upp inom henne så visste hon att Zaafir hade rätt; Estrid var säker. Tårar av lika mycket lycka som sorg började mot hennes vilja att rinna och hon viskade mjukt: ”Jag vet.” Bilen rullade försiktigt fram över de dammiga träplankorna som låg begravda tvärs över grusvägen vid den sedan länge nedlagda järnvägsövergången. Skyltarna låg nedblåsta över den rostiga rälsen och hade trasslat in sig i hopsnurrade högar av gammal taggtråd med blodiga pälsskinntussar från förbipasserande vilt. Hedda kände hur hjärtat bankade hårt mot revbenen när hon kunde se konturerna av hennes barndomshem. Desto närmare de kom de gamla ladugårdarna och det lilla gårdshuset, desto snabbare trummade hjärtat. Hedda fick svårare att andas. Hon tvingade sig själv att ta djupa andetag, men det hjälpte inte mycket till. När det endast kvarstod ett par hundra meter innan de skulle köra in på den smala rondelluppfarten så fick hon plötsligt känslan av att bältet ströp henne och hon kunde inte hindra sig själv från att gripa tag i det och hålla det en bit från kroppen. Hon kände Zaafirs oroade blick brinna i sidan av hennes ansikte och hörde honom säga: ”Vi måste inte stanna, om du inte vill. Vi kan bara vända och komma tillbaka en annan gång.” Hedda förmådde inte sig själv att svara först, så hon endast svalde hårt och hörde med fasa hur fordonets däck körde upp på gårdsplanens rullgrus med ett knastrande, obehagligt läte. Zaafir stannade till i mitten av gårdsplanen, direkt framför det idylliska,

röda boningshuset. Han lät motorn vara på medan han vände sig mot Hedda och sade allvarligt: ”Vill du att jag tar oss härifrån?” Hedda kände sig som förfrusen. Munnen var kruttorr och hon kunde inte slita blicken från huset som trots åren som hade passerat inte tycktes ha åldrats ett dugg. Allting på gården omkring henne var så stilla. Så tyst. Så kusligt ödsligt. Någonting hade förändrats, men hon kunde inte förstå riktigt vad det var. ”Hedda?” Hedda rös vid ljudet av Zaafirs stämma och tvingade sig själv att titta bort. Inom sig såg hon sig själv som barn springa över kullen bredvid huset med det djupgröna gräset. Hon såg in i Zaafirs ögon med en distanserad blick och sade med hes röst: ”Nej. Jag måste göra det idag.” Zaafir svarade henne inte men stängde av motorn så ingenting förutom tystnaden omringade dem. Han satt nedsjunken i sitt säte medan blicken vandrade över de väderslitna gårdsbyggnaderna framför honom. Inget djur eller någon människa syntes till. Staketet till de omkringliggande gärdeshagarna låg hopslängt i en enda stor hög bredvid en rostande gammal traktor. Det gulnade gräset tycktes ha växt och vissnat så många gånger att det nu låg ner i stora drivor över fälten. Samtliga ventilationsluckor och dörrar på ladugårdarna var igenstängda och vissa var till och med låsta från utsidan med tjocka kedjor och hänglås. Övergivenheten som hade belägrat sig på gården gav

honom en obehaglig känsla av osäkerhet, och det var med försiktighet i rösten som han frågade Hedda: ”Är du säker på att de ens bor kvar här? Allting ser så övergivet ut.” ”Ja, pappa sade att de inte hade flyttat.” Hedda mindes tillbaka till barnaåren då marken framför henne hade kryllat av liv. Gårdsarbetare och lösa hönor och dagligt ankommande mjölkbilar, alla hade de trängts på de sandiga stigarna mellan de olika ladugårdarna för att se till djuren som inväntade sin död med ständig plåga. Mitt i kaoset som spelades upp framför henne så såg hon sig själv springa naken omkring på upptäcktsfärder och äventyr av barnslig fantasi. Otaliga gånger hade hon riskerat att bli påkörd av likväl skördetröskor som djurtransporter och traktorer. På något sätt hade hon överlevt länge nog för att börja hata det hela. Glädje och skratt hade med åren förvridits till den skräckinjagande verklighet hon faktiskt hade växt upp i, och tillslut så hade hon fått nog. Att hitta Estrid och sedan förlora henne hade varit det sista strået. Men det hade tagit ett års kämpande för att få hennes föräldrar att släppa taget om henne, och sedan dess så hade hon trott att hon aldrig skulle återvända till detta dödens näste som var hennes barndomshem. Nu hade hon brutit sitt löfte. Trots att gården kanske inte var det den en gång hade varit, så var det fortfarande detsamma på sätt hon inte ens själv kunde beskriva.

”Vill du att jag ska följa med dig in?” Återigen så hörde hon knappt Zaafirs röst genom ljudet av sina egna tankar, och likt en tavla som faller ner i golvet och slås i spillror så rämnade minnesbilderna av barndomen. Övergivenhet var åter härskare över gården. Hon svarade honom med blicken fäst på tomheten framför henne: ”Nej, stanna här med Estrid.” ”Som du vill, men jag kan inte lova dig att vi stannar kvar i bilen. Vi står mitt under solen, det kommer att bli kokhett härinne.” ”Ni gör som ni vill, men jag behöver få prata med mina föräldrar på egen hand. Gå vart ni vill men inte till huset. Du och Estrid behöver inte veta mer än ni redan gör.” ”Hedda, jag har precis kört i över två timmar för att hjälpa dig. Vi är redan involverade, det kan du inte göra något åt. Och om jag får lov att påminna dig så var det du som bad mig att ta dig hit, inte tvärtom. ” ”Jag vet vad jag har sagt, Zaafir. Och jag är tacksam för din hjälp, men just nu så kan du inte göra någonting mer.” ”Men…” ”Är vi framme?” Estrids sömndruckna röst stoppade Zaafir innan han hann protestera vidare, och Hedda kände hur hon genast mjuknade i varenda vrå av kroppen vid ljudet av själsdotterns stämma. Hon knäppte upp bältet och vred sig om så att hon såg in i Estrids dåsiga ögon, och sade med len röst: