9789178512560

䰀椀猀愀 䰀愀渀搀猀琀爀洀

BLODSBUNDEN

Tack för ditt osvikliga stöd. Tack för din feedback och din kritik. Tack för din aldrig sinade inspirationskälla, för din positiva och alltid villiga inställning till att bolla idéer eller bara prata allmänt om mina älskade karaktärer i böckerna. Tack för att du alltid har tid för mig när jag behöver dig, André O´Neill.

Tack till mina älskade barn, ni är guld värda som låter mig få skrivro så att jag kan försvinna in i min fantasivärld för en stund.

Tack till min mamma, min syster, släkt och vänner som har läst första utkastet av min bok och peppat mig med fina recensioner.

Lisa Landstrรถm

BLODSBUNDEN

© 2020 Lisa Landström Omslag & Sättning: André O’Neill Grafisk formgivning: André O’Neill Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789178512560

Blodsbunden

Kapitel 1

H

ästen frustade medan den galopperade fram på en övervuxen stig i nattmörkret. Bogen var svettig och från den svarta manen droppade det kyligt av duggregnet.

Dimslöjor vandrade spöklikt ovanför mossbeklädda stenar och fuktigt hala stockar i skogen bredvid som hotade att inom en snar framtid ta över färdvägen.

Stjärnorna blinkade till lite då och då och månen lyste svagt och svårmodigt igenom det gråa, lätta molntäcket som ihärdigt släppte ned de små dropparna. Det var ändå tillräckligt för att mannen skulle se vart han red.

Han böjde sig fram och strök hästen över skuldran, kände hur värmen ångade från det springande djuret. Han drog lätt i tyglarna för att sakta ned farten till skritt och lyfte av kåpans huva så han kunde se in i den dunkla skogen på båda sidor av stigen. Reg-

5

Blodsbunden

net vätte genast ned hans bruna, halvlånga hår så det klistrade sig obehagligt mot ansiktet. Han rynkade på de mörka ögonbrynen medan han sökte efter lämpligt skydd för natten.

Gruset knastrade när hästens hovar mötte den fuktiga stigen innan mannen styrde in dem till den mjuka mossan vid ett stort träd där dess grenar utgjorde ett någorlunda vattentätt tak för dem båda. Han hoppade smidigt ned från hästen och sadlade av medan djuret snabbt nappade åt sig en saftig grästuva i närheten.

Med en filt gnuggade han hästen någorlunda torr innan han rulllade in sig i sin egen mot trädstammen.

Han somnade inte genast utan låg och tänkte igenom sitt uppdrag. Färden till byn hade varit lång. Längre än han mindes den, men nu var de nära, det visste han. Tanken på att han skulle tillbaka hela den långa vägen så fort han hämtat flickan fick honom att sucka djupt.

Visst tyckte han om att vara ute på vägarna, men denna vända skulle han ha med sig en främmande flicka som kanske inte alls var van vid att färdas längre sträckor och delvis primitivt.

Nåja, inte helt främmande, det var ju trots allt han som fört hit henne, men då hade hon bara varit en liten flicka. Hon mindes knappast att en tolvårig pojke räddat henne undan sin far. Tolv år hade han varit, bara en liten pojkspoling med en så liten människa på sitt ansvar.

Så länge sedan det var, men ändå mindes han den natten då de måste fly med glasklar skärpa. Natten då hans barndom dog och han fick sitt allra första uppdrag av den Gamle. Så mycket som hade hänt sedan den tiden. Nu var han snart trettio, en vuxen man. Då måste flickan vara runt tjugo nu.

Ett högt frustande avbröt hans tankar och han makade sig när-

6

Blodsbunden

mare hästen som hade lagt sig ned. Nattkylan trängde igenom filten så han passade på att stjäla lite värme från det stora djuret, som så många gånger förr. Regnet avtog till slut, men det märkte han inte för nu sov han djupt med huvudet vilandes på hästens varma mage.

Runt en välbekant krök bredde sig byn ut i ett myller av bastanta låga timmerhus med grönbrun mossa som låg likt mjuka täcken över stockarna på taken. Solen stod högt på den blå himlen och regnmolnen från gårdagen var bortblåsta. Dofterna av mat, nybakat bröd, garvat läder och färska vedträn som brann någonstans nådde mannens näsa när han red in i byn och gav honom minnen från barndomen och en skön, varm känsla spred sig i bröstet.

Stockswood, hans hemby. Eller var då i alla fall, nu var hans hem i staden Raevynbrook där han tjänade sitt levebröd vid borgen.

Han hade inte varit hemma på snart arton år, men byn såg precis likadan ut som när han lämnat den.

Ett metalliskt hamrande gjorde honom uppmärksam på smeden som stod och svingade sin hammare över städet nära den varma ässjan, fullt koncentrerad på sitt arbete. En pojke med rufsigt hår och tröjan bak och fram gick runt med en stor korg på ryggen fastspänd med remmar runt axlarna och sålde bröd. ”Herrn! Herr ryttare!? Får det lov att vara lite nybakat bröd direkt från madame Saniras ugn?”

Mannen log snett mot pojken då han blev kallad ”herrn”, men han var faktiskt ganska hungrig när han kände efter. Jagad av att komma fram så fort som möjligt hade han hoppat över morgonmålet. Det var några dagar sen han tagit in på ett värdshus och

7

Blodsbunden

fått i sig ett riktigt mål mat så en bit nybakt bröd lät som himlen.

Han fångade upp en slant ur börsen och gav den till pojken. ”Tack, men annars heter jag Keiran. Säg mig, pojk, vet du vem Livra är och om hon är någonstans i närheten?”

Pojken lyste upp. ”Fru Livra! Javisst vet jag vem det är! Jag mötte henne i morse då hon kom till madame Saniras och köpte bröd, men jag har inte sett henne på torget något mer idag, herrn”, svarade han artigt och verkade mäkta stolt över att kunna hjälpa mannen.

Fru, tänkte Keiran sorgset. Det var länge sen hon var det. Keiran tackade pojken och red vidare genom byn.

I andra änden av samhället styrde han hästen mot ett välbekant, lågt hus med ett vagnshjul fäst på ytterväggen och en kruka med en blomkvast i vid den lilla trappan upp till dörren. Han steg av, klappade om hästen och fäste tyglarna löst vid räcket. Ett stick i samvetet gjorde sig gällande när han tänkte på hur länge sedan det var han varit hemma. Keiran bultade bestämt på den gamla trädörren så det knakade i gångjärnen.

Snabba, lätta steg hördes innanför och en hasp drogs åt sidan innan dörren gnisslandes öppnades på glänt. Kvinnan i dörren spärrade förvånat upp sina ögon när hon såg vem som stod på trappan. Ögonen blev genast blanka och hon log genom tårarna. ”Keiran, min son!” utropade hon och gav honom en lång, varm kram.

Efter att ha fått tvättat sig grundligt och rakat av skäggstubben kände han sig som en ny människa. Precis när han klev ut från tvättrummet slog en skärande smärta till i huvudet.

Nej, inte igen, tänkte han innan det svartnade för ögonen. Han grep tag i dörrkarmen och stönade. Keiran drog väsande in luft

8

Blodsbunden

mellan tänderna för att härda ut det märkliga anfallet utan att skrika högt.

Efter några minuter, som kändes som en evighet, klingade smärtan av och var spårlöst borta. Orolig strök han händerna över ansiktet och försökte samla sig. Han svor tyst och förbannade den dagen han rört vid det magiska föremålet som orsakade hans ständiga pina.

När han kom in i köket stod hans mor och hängde upp hans nytvättade reskläder på en lina. ”Tack mor! Det hade du inte behövt göra.” Livra log ömt mot honom och skakade lätt på huvudet. ”Fattas bara annat, nu när min fine son äntligen kommit för att hälsa på.” Hon stannade i rörelsen med hans byxor i händerna. ”Men för hur länge? Är allt okej, Keiran?” frågade hon oroligt när hon såg hans ansiktsuttryck. Keiran skakade olycksbådande på huvudet. ”Jag är rädd att hela Meslea går en mörk framtid tillmötes om ingen stoppar Terrakk, mor. Hans anhang Rawer, som hans barbarer till krigare kallas, har redan härjat svårt med människorna i byarna runt Raevynbrook och inte kommer det stanna där. Ända sen Terrakk mördade sin far, kung Unrak, har han blivit mer och mer maktgalen för varje år.” Han suckade och drog handen genom det nötbruna håret. ”Om det inte varit för den Gamle som samlat alla som var trogna till kung Unrak och bildat en upprorsrörelse skulle det ha sett mycket värre ut idag. Vi har lyckats stoppa många attacker mot oskyldiga landsmän, men det är farligt och vi måste hålla oss anonyma. Min huvuduppgift är att samla information om vad som planeras i borgen eftersom jag har mitt arbete där och kan röra mig någorlunda fritt, men det är ett dubbelspel som mycket

9

Blodsbunden

snabbt kan gå fel.”

Livra såg upprörd och ledsen ut när hon sakta sjönk ned på stolen mittemot honom. ”Som det gick med din far?”

Keiran smekte tröstande hennes kind över bordet. ”Ja, som med far, men där var Terrakk oskyldig. Det var ju en simpel tjuv som överraskade far när han stod vakt.”

Hon nickade sorgset. Minnet plågade honom fortfarande svårt så han försökte komma tillbaka till saken. Han såg med ens tankfull ut. ”Vaddå Keiran? Vad tänkte du på?” frågade Livra uppmärksamt då hon såg hans bekymrade uttryck. ”Terrakk har nu något i sin ägo som gör honom mycket mäktig och som förstärker hans magi avsevärt. Han är ond, mor, och han måste stoppas innan han eller hans Rawer når hit och till alla andra byar och städer i landet. Den enda som kan göra det är flickan med hennes magi, men fråga mig inte hur, det är komplicerat.”

Hans mor rynkade på ögonbrynen. ”Eria?” ”Ja, är det så du kallar flickan nu? Jag fick aldrig något riktigt namn den gången, varken av henne eller den Gamle. Jag måste föra henne tillbaka till Raevynbrook nu med detsamma. Det är därför jag är här.”

Livra reste sig och ställde sig vid det öppna fönstret som för att låta allt det han sagt sjunka in och bli verklighet.

Keiran väntade tålmodigt. Han förstod ju att detta måste vara svårt för hans mor, att se ännu ett av hennes barn lämna det trygga Stockswood, men om de inte gjorde det skulle det inte vara tryggt länge till. ”Ja, nog kan hon lite av varje med sin gåva”, sa hon till slut

10

Blodsbunden

lågt. Hon vände sig hastigt om. ”Men hon ÄR god, Keiran, tro inget annat. Jag har uppfostrat henne till att skilja på rätt och fel. Du förberedde ju mig på att hon kunde ha krafter och det var inte alltid lätt, varken för henne eller för mig, men hon är vuxen nu och kan hantera det ganska bra. Byborna hade svårt att acceptera flickan och hennes speciella gåva till en början, men nu har hon till och med en friare. Du vet gamle Grelians son, Perrian, som är i hennes ålder och verkar vara en bra man.”

Keiran nickade att han förstod och tittade sig sedan fundersamt omkring. ”Men var finns hon nu?”

Livra suckade bekymrat och började sporadiskt plocka med tallrikar och krus på bänken. ”Eria håller sig mycket för sig själv, det har hon alltid gjort. Jag tror hon känner att hon inte passar in med de andra, den stackars flickan. Men jag hade hoppats att det skulle ändras om hon gifte sig med en snäll man härifrån. Nu får vi se hur det blir med det.”

Bra, tänkte Keiran för sig själv. Mor har förstått allvaret i allt detta, men så har hon ju alltid varit en klok kvinna. Hon förklarade vilken väg flickan brukade ta ut ur byn, men Livra visste ju inte exakt vart i skogen Eria befann sig. Keiran nöjde sig med det och gav sig genast iväg på hästen.

När han nådde utkanten av byn red han in en liten bit i skogen, men klev sedan av hästen för att undersöka om hon lämnat några spår efter sig i den mjuka mossan. Han var ganska duktig på att spåra. En av de många egenskaper den Gamle lärt honom under sin uppväxt som han många gånger haft nytta av. Han tog hästens tyglar och följde ett spår som han trodde kunde vara hennes.

11

Blodsbunden

Spåren ledde honom en bra bit in i skogen och stannade vid en slocknad lägereld som han fortfarande kunde känna lite värme ifrån då han höll handen ovanför de brända vedträden.

Här måste hon ha tagit en paus. Han förstod att detta läger var ett vanligt stopp för flickan och som använts vid flera tillfällen då han såg en hög med ved som staplats under ett stort nedfallet träd strax intill platsen. Tanken var nog att hålla veden så torr som möjligt till nästa gång.

En välbekant ilning i huvudet gjorde att han snabbt satte sig ned på knäna med sina händer tryckta mot tinningarna för att förbereda sig mot smärtan. Av tidigare erfarenheter måste han befinna sig närmare marken för att inte falla när det svartnade för ögonen.

Anfallen kom olika ofta från dag till dag. Ibland kunde det gå några dagar emellan och ibland tätt som nu. Det blixtrade och flimrade bakom hans stängda ögonlock och ansiktet förvreds när han spände varje muskel i det. Den domnande känslan när helvetesplågan sakta försvann var underbar. Det kändes som hans ömma huvud flöt på en mjuk och följsam våg.

Keiran slog upp ögonen, reste sig smidigt upp och borstade av knäna från jord och barr. Han stelnade till och ryggade genast tillbaka av överraskning då han såg en kvinna som stod med spänd båge några meter bort, riktat rakt mot honom.

12

Blodsbunden

Kapitel 2

攀

tt skri av smärta skar genom luften och följdes av ett hjärtskärande gråt. Pojken satt på marken och höll sina händer hårt om sitt knä och vaggade av och an hickande av gråt. I en vild lek på gårdsplanen hade pojken plötsligt snubblat och skrapat upp sitt knä så en rännil av blod rann ned längst det magra, smutsiga benet.

En mörkhårig flicka i femårsåldern hade stått en bit bort och tittat längtansfullt på barnen och deras skojiga lek. Det fanns inget hon hellre ville än att få vara med och springa, skratta och jaga varandra som de gjorde. Det såg så underbart roligt ut och de verkade vara så goda kamrater.

Men hon var inte som de, hon var konstig och annorlunda.

Det var inte bara hon som tyckte det, det gjorde barnen också.

13

Blodsbunden

Det visste hon. Hon hade hört det sägas, fast det hade inte varit för hennes öron. Så därför stod hon här ensam, på avstånd och betraktade leken istället.

När hon såg blodet som nu droppade ned på marken och sögs upp av den torra jorden tvekade hon bara en kort sekund innan hon med snabba steg gick över gårdsplanen fram till den gråtande pojken. Flickan föll ned på knä bredvid honom och tog bestämt bort hans händer som krampaktigt höll om sitt ben. Han tittade på henne med stora ögon och slutade gråta när hon lade sina egna händer varsamt över såret.

Vid det här laget hade folk börjat samlats runt dem då de hört pojken gråta, men stannat undrande upp när den där konstiga flickan satt hos honom med slutna ögon och höll i hans ben. Hon blev plötsligt medveten om den stora skaran människor runt dem och tog förskräckt bort sina händer från pojkens knä, rädd att hon gjort någonting fel.

Pojken såg det. Alla såg det. Såret var borta. Eria hade helat hans skadade ben.

Efter den händelsen såg de kanske på henne med andra ögon, men det förbättrade ju inte det faktum att hon var annorlunda och att hon kunde magi. Eria hade aldrig varit ett typiskt barn som lekte med leksaker, lekte kurragömma eller kastade sten i vattnet för att sedan tjuta högt då det blev ett stort härligt plask.

Det var inte så att hon inte ville, det var bara inget som föll henne in att göra.

Sedan hade hon inte många kamrater att dela lekarna med. Livra försökte givetvis hjälpa henne att passa in genom att bjuda in grannflickan på kakor och söt honungs dryck, men någonting hos Eria stötte bort barnen Livra förgäves försökte para ihop henne

14

Blodsbunden

med. Hennes fostermor förstod ingenting, Eria var ju en söt och rar flicka och hon hade aldrig hört henne vara elak mot någon.

Så hon blev en enstöring, en person folk pratade om, inte med.

Byborna godtog att hon fanns där även om flickan var lite speciell och fru Livra, som var mycket omtyckt, hade ju tagit hand om henne även om de inte visste riktigt varför. De gissade att hon inte stod ut med att bli ensam efter makens tragiska bortgång att hon just därför tagit sig an flickan.

Flickans härkomst måste dock förbli hemlig, även för henne själv. Det Eria visste var att hon var född i staden Raevynbrook och att modern dött i barnsäng. Livra hade sagt att hon inte visste något om hennes far, om han ens levde. Flickan älskade sin fostermor och var väl lycklig på sitt sätt så hon frågade aldrig om sina riktiga föräldrar.

Allteftersom Eria växte upp förstod hon att hon hade mer än helande krafter i sig. För att utforska detta började hon tillbringa mycket av sin lediga tid i skogarna utanför byn. Denna tid i hennes liv hade varit väldigt spännande och hon lärde sig om den mystiska kraften hon hade inom sig. Endast Livra fick höra om vad hon kunde. Flickan litade inte på någon annan än sin fostermor.

Denna dag var inte olik de andra, förutom att solen sken. Gårdagen hade varit regnig och en dimma hade legat tjock över byn, men Eria trivdes i alla väder. Inget dåligt väder kunde stoppa henne från att få komma bort från bybornas sneglande blickar och det eviga ljudet av människor i liv och rörelse.

Efter att ha gjort sina sysslor på förmiddagen, packade hon sin väska för att bege sig ut i skogen och söka ensamheten och lugnet.

15

Blodsbunden

Livra bad henne vara försiktig, som så många gånger förr och Eria gav sin fostermor en kyss på kinden som svar. Livra suckade, men log sedan när hon tittade efter flickan som nu vuxit upp till en kvinna. En mycket vacker kvinna dessutom.

Erias drag var inte vanliga här, de liknade ingen annans och det gjorde henne ännu mer till en ensamvarg. Blickarna hon fick nu var inte bara för att hon var annorlunda, det var för hennes ovanliga skönhets skull. Vissa av de unga männen hade börjat ge henne uppskattande blickar, men inte riktigt vågat tilltala henne direkt.

De var osäkra på om de verkligen kunde uppvakta en kvinna som hade magi i blodet.

Eria kunde inte bry sig mindre, hon rös bara när de gav henne ögonkast fulla av begär efter hennes kropp. Hon ville inte ha någon av dem och hon hoppades innerligt att Livra inte tänkte gifta bort henne än på ett bra tag.

Eria kom inte undan denna dag heller. För att ta sin vanliga väg måste hon passera gamle Grelians stora gård och vid den halvt förfallna grinden stod hans son Perrian i bar överkropp och pålade för ett nytt staket.

Hon raskade på sina steg och verkade med ens mycket upptagen av att följa en liten fågels flykt in bland trädtopparna. Perrian fick syn på henne och spände genast ut den nakna bröstkorgen.

Det var nu inte så mycket att skryta med, han var en ganska fyllig ung man. Magen var så stor att den vällde över byxlinningen och dallrade i vågor vid varje rörelse. Kinderna var barnsligt runda och glänste röda av ansträngningen så de såg ut som två solmogna äpplen.

Han stod helt vänd mot henne nu så hon kunde inte undgå att möta hans blick.

16

䔀爀椀愀 瘀砀攀爀 甀瀀瀀 椀 攀渀 猀琀椀氀氀猀愀洀 戀礀 戀漀爀琀漀洀 戀攀爀最攀渀⸀ 吀椀搀椀最琀 甀瀀瀀琀挀欀攀爀 栀漀渀 愀琀琀 栀漀渀 最攀爀 攀渀 猀氀氀猀礀渀琀 最瘀愀Ⰰ 洀攀渀 愀渀瘀渀搀攀爀 搀攀渀 洀攀猀琀 椀 猀椀渀 攀渀猀愀洀栀攀琀 攀昀琀攀爀猀漀洀 戀礀戀漀爀渀愀 爀攀搀愀渀 爀 愀瘀椀最琀 椀渀猀琀氀氀搀愀 最攀渀琀攀洀漀琀 栀攀渀渀攀⸀ 䔀爀椀愀 爀 椀渀琀攀 昀搀搀 椀 戀礀渀 漀挀栀 栀漀渀 欀渀渀攀爀 爀攀搀愀渀 昀爀渀 戀爀樀愀渀 愀琀琀 栀漀渀 爀 愀渀渀漀爀氀甀渀搀愀⸀ 一爀 攀渀 洀愀渀 搀礀欀攀爀 甀瀀瀀 瘀渀搀猀 栀攀渀渀攀猀 椀渀爀甀琀愀搀攀 氀椀瘀 甀瀀瀀 漀挀栀 渀攀搀⸀ 䠀愀渀 琀愀爀 洀攀搀 栀攀渀渀攀 瀀 攀琀琀 猀瘀椀渀搀氀愀渀搀攀 爀攀猀愀 漀挀栀 瀀氀琀猀氀椀最琀 猀琀爀 栀漀渀 椀渀昀爀 漀愀渀愀搀攀 昀愀爀漀爀Ⰰ 瘀砀愀渀搀攀 欀爀氀攀欀 漀挀栀 漀渀搀 洀愀最椀 猀漀洀 猀欀愀氀氀 欀漀洀洀愀 愀琀琀 愀瘀猀氀樀愀 攀渀 漀攀爀栀爀搀 栀攀洀氀椀最栀攀琀⸀ 䈀氀漀搀猀戀甀渀搀攀渀 爀 搀攀渀 昀爀猀琀愀 搀攀氀攀渀 椀 戀攀爀琀琀攀氀猀攀渀 漀洀 䔀爀椀愀⸀ 䐀攀渀 甀琀猀瀀攀氀愀爀 猀椀最 椀 攀渀 瘀爀氀搀 昀甀氀氀 愀瘀 洀愀最椀Ⰰ 最爀漀琀攀猀欀愀 瘀愀爀攀氀猀攀爀 漀挀栀 氀洀猀欀愀 瘀猀攀渀Ⰰ 洀攀渀 瘀攀渀 漀昀愀琀琀戀愀爀 猀欀渀栀攀琀Ⰰ 猀琀愀爀欀 瘀渀猀欀愀瀀 漀挀栀 搀樀甀瀀 欀爀氀攀欀⸀ 䘀氀樀 洀攀搀 琀椀氀氀 攀渀 昀渀最猀氀愀渀搀攀 昀愀渀琀愀猀礀瘀爀氀搀 漀挀栀 氀琀 搀椀最 猀瘀攀瀀愀猀 洀攀搀 椀 攀琀琀 猀愀最漀氀椀欀琀 瘀攀渀琀礀爀 猀漀洀 最爀 搀攀琀 洀樀氀椀最琀 愀琀琀 最氀洀洀愀 瘀攀爀欀氀椀最栀攀琀攀渀 昀爀 攀渀 猀琀甀渀搀⸀ 䤀匀䈀一 㤀㜀㠀㤀㄀㜀㠀㔀㄀㈀㔀㘀