Gilla Böcker
© Rebecka Åhlund 2024
Omslag: Sara R. Acedo
Omslagsfoto: Unsplash
Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2024
isbn: 978-91-7813-552-3
Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Det andra som hände den sommaren var att Bellas katt ramlade från balkongen och bröt bäckenet. Vi hade letat efter henne ett bra tag när Bellas brorsa Tyson ropade från balkongen.
”Hon ligger där nere!”
Vi sprang ner på gården, ut på gatan. Och där låg Snövit, som en liten ruggig soffkudde, mitt på trottoaren. Deras pappa kom rusande med Snövits kattbur i högsta hugg.
”Vi måste till veterinären”, sa han med stressad, rädd röst. ”Sånt här kan vara väldigt allvarligt. Tror jag. Det kan vara … jättefarligt. Det är verkligen inte bra.”
Snövit stirrade på mig med sina elaka kattögon, som om alltihop var mitt fel. Hon verkade inte ha ont, men sådant vet man ju aldrig med djur. Deras pappa lyfte upp henne, oändligt försiktigt, som om hon var gjord av extra ömtåligt glas. Han fick in henne i buren och stängde gallret.
”Ja, och grattis till sommarlovet förresten, bra jobbat hörni”, sa han, medan han ställde in kattburen i framsätet. ”Be till kattguden nu.”
”Jag har inte gjort ett skit och han har inte ens sett mina
betyg”, mumlade Bella. Deras pappa hade redan drämt igen bildörren och startat motorn.
Tyson, Bellas tvillingbror, hade skojat länge om att Snövit var deprimerad. Nu sa han att hon hade hoppat från balkongen med flit. Killar kan vara sådär grova, men sedan hör man ändå att rösten darrar. Vi försökte skratta men det lät inte äkta. Vi gick tillbaka in. Vi har bott i de här husen i hela våra liv.
Alla kallar dem för pepparkakshusen, men de ser faktiskt inte alls ut som det. Bara fyra stora huskroppar i brunrött tegel i en fyrkant, det är inte sagolikt alls. Det är visserligen vitt runt fönstren, men man har lite väl galen fantasi om man tycker att det ser ut som kristyr. På gården finns en gräsplätt, ställningar där man kan piska mattor och en gungställning som ser tragisk ut så fort ingen gungar. Det bor många barn här, så oftast sitter det ändå någon på gungorna. Då ser den helt okej ut.
Längs väggarna står cyklar fastlåsta, men oftast har någon snott däcken, eller till och med styret eller sadeln. Alla som har en någorlunda fin cykel, som Bellas och Tysons pappa, som alltid cyklar till jobbet, tar upp den i sin lägenhet. Jag har aldrig haft någon cykel, men det gör inget. De verkar så jobbiga att hålla reda på.
Vi la oss i Bellas himmelsäng. Det var Bella, Tyson, Mabel och jag. Bellas säng är rätt bred, men det var ändå trångt. Ben och axlar överallt. Vi glodde ut genom det skitiga lilla takfönstret och tänkte på allt vi skulle göra i sommar. Vil-
ket var absolut ingenting. Mabel hade fått sommarjobb på sin morbrors restaurang. Eller, det var hennes mamma som tvingat morbrodern att anställa Mabel, eftersom hon bara sitter hemma och kollar på klipp och läser böcker annars. Hon skulle servera och plocka disk och moppa golv. Annars låg hela sommarlovet framför oss, som ett pärlband av händelselösa dagar. ”Semester!” säger folk, men det är för att de har pengar.
Ventilationen i pepparkakshusen är felkonstruerad, så det är alltid alldeles för varmt i lägenheterna. Det blir värre på sommaren. Det var kvavt i Bellas rum, och nästan helt fritt från syre. Vi låg och dåsade, men vaknade till när deras mamma kom hem. Hon har några grejer hon alltid säger och en av dem är att vi ska ta av oss skorna, men det hördes att hon inte tagit av sig sina när hon rusade genom lägenheten. Hon stängde balkongdörren, argt. En annan grej hon alltid säger är nämligen: ”Stäng balkongdörren, Snövit kan ramla ner.”
Det var ingen poäng att stänga den nu. Snövit var ju inte hemma. Men deras mamma dök upp i Bellas dörröppning och sa den tredje saken som hon alltid säger:
”Vad var det jag sa?”
”Det var pappas fel”, sa Tyson.
Deras mamma fnös. Men alla visste att det var sant. Deras pappa hänger sin uniform på vädring på balkongen istället för att tvätta den, sedan glömmer han att stänga dörren. Att
vädra där vi bor är bara dumt, matoset från allas kök ligger som en dimma över gården alla timmar på dygnet. Han gör det ändå. Han säger att uniformen blir sliten och ful om han tvättar den hela tiden. Sedan cyklar han iväg till sitt jobb som är att köra buss, och den som vill veta vad folk i pepparkakshusen har ätit till middag de senaste dagarna kan få ledtrådar genom att sniffa på hans jacka. Bella och Tyson och deras storasyster LaToya fnissar åt honom i smyg för att han är så petig med uniformen.
”Det är inte som om han står i högvakten på nåt slott, direkt.”
Men den är viktig för honom ändå.
”Var är LaToya? Kunde inte hon ha kört till veterinären?”
Deras mamma är alltid orolig när deras pappa kör bil.
Trots att han är busschaufför, och LaToya bara haft sitt körkort i ett år.
”Jobbar”, sa Bella. LaToya jobbar i en cool klädbutik vid centrum. Hon har jobbat där sedan den öppnade. När vi var små fanns inget coolt där vi bor, men det finns det nu. Jag vet inte varför det blivit så.
Vi måste ha slumrat till igen, för vi vaknade av att deras pappa kom hem. Han bar Snövit som man bär en nyfödd bebis, sa att vi skulle flytta på oss och så la han katten mitt på Bellas säng. Den hade klet i ögonvrårna och stirrade tjurigt på mig.
”Kolla, hon är sur för att hon överlevde”, sa Tyson. Snövit blängde. Deras pappa hade tårar i ögonen men rösten var sträng.
”Tyson. Skärp dig. Det var en fråga om liv och död. Det var inte säkert att jag skulle få ta med henne hem igen ens”, sa han. Och sedan, med en snyftning: ”Veterinären sa att vi kanske skulle bli tvungna att … avliva … ta bort … låta henne somna in.”
Tyson såg dum ut. Han gör det ibland, men Bella och han är tvåäggs så hon tar inget ansvar för det. Deras pappa föste undan oss. Han fluffade upp täcket och la kuddarna i en ring, så att det skulle vara mjukt åt alla håll. Som ett mysigt fort.
Snövit har alltid älskat Bellas säng, och därför skulle hon bo där nu när det var synd om henne.
”Vi får hjälpas åt att ta henne till toaletten”, sa han. Bella och Tyson gjorde kräkljud och deras mamma sa, med den där rösten som låter som om det är ett förslag fast det i själva verket är en order:
”Ni kan väl ta ut Bullen.”
Bullen är deras hund och hon ser ut ungefär som Snövit. Tjock, vit och tovig, med smetiga ögonvrår. Bullen hatar att gå ut, men deras mamma har någon idé om att hundar måste rastas. Mabel fick plötsligt bråttom hem, skyllde på att hon var tvungen att lära sig restaurangmenyn utantill innan hon började jobba. Tyson sa att han hade ont i huvudet. Bella och
jag hade ingen ursäkt. Allt kändes lite dramatiskt också, så vi gjorde som vi blev tillsagda.
Först ville Bullen inte låta Bella ta på henne kopplet, sedan ville hon inte gå i trapporna, sedan ville hon inte gå alls. Bella daltade, bar henne nerför trapporna och höll på att riva omkull några av herr Gerwigs blomkrukor på vägen. Väl nere på gatan satte Bullen rumpan mot asfalten och spjärnade emot.
”Kom nu, lilla Bullis, vi ska på promenad som du hatar”, lockade Bella med gullig röst och smackade. Smacket går aldrig in i Bullens öron som en uppmaning att röra på sig, utan som ett löfte om hundgodis. Vi hade inget hundgodis.
Till slut fick Bella bära Bullen hela vägen till fältet. När vi satte ner henne kissade hon. Sedan gick hon runt och nosade på några lyktstolpar och en bänk. Gräset var torrt och gult redan, det frasade under våra fötter. Luften dallrade och vi höll oss under de stora ekarna, där det åtminstone var skugga.
Bullen tog ytterligare ett par steg, som om det verkligen var en promenad. Hon kissade igen och kissdropparna hängde i grässtråna som blanka pärlor. Det hade kunnat vara riktigt vackert om man inte visste vad det var. Bullen stannade tvärt.
”Vad fan, du har inte brutit nåt bäcken, vad är din ursäkt”, sa Bella med en suck. Vi satte oss i det torra gräset. Några småkillar på sparkcyklar svärmade förbi, en skrek:
”Vad är det där, en gris med päls?!”
Vi skrattade lite. Bullen hade lagt sig på magen med bakbenen utsträckta, som om hon ville att så mycket som möjligt av hennes rultiga lilla kropp skulle ligga mot marken. Jag tror hundar svalkar sig så. Tungan fladdrade rosa.
”Jag tror det är för varmt för hundar att vara ute idag”, sa jag.
”Jag tror det är för varmt för ALLA att vara ute idag”, sa Bella.
Längst bort på fältet hade några småkillar fotbollsträning. De hade gula lagtröjor, samma som Tyson och Federico, och sprang slalom mellan orange plastkoner. Deras coach blåste i en visselpipa, och de började göra burpees istället. Burpees är fruktansvärt som det är, det här var dessutom burpees i någon sorts ökenklimat. Jag tyckte synd om dem. De kämpade på. Coachen såg ut att vara ungefär lika gammal som vi, men det var ingen vi kände. Bella nickade mot dem.
”Det där måste ju vara rent hälsovådligt i det här vädret.
Nån kommer att svimma.”
”Hälsovådligt”, sa jag.
”Det heter det”, sa Bella och viftade bort en fluga som vilat sig på hennes arm. Hon la sig ner och blundande. Jag la mig bredvid, med Bullen mellan oss. Jag tog efter hundtekniken och försökte ha så mycket av kroppen som möjligt mot marken, men jag vet inte om det hjälpte. Gräsmattan var kroppstempererad, eller varmare. All jord under oss, och
det gröna grenverket ovanför. Ekarna har stått där i hundrafemtio år. De stod där när det var krig. De såg människor svälta, uppfinna telefonen, åka till månen. De stod där när min farmor föddes. De stod där när hon dog.
Vi måste ha somnat, för vi vaknade och då var Bullen borta. Bella fick panik.
”Fan, fan, fan”, väste hon och stirrade vilt åt alla håll samtidigt.
”Hon kan inte ha kommit så långt”, försökte jag.
”Du vet själv hur snabb hon kan vara när hon får upp ett spår”, sa Bella uppjagat, och det visste jag. En gång när vi var små och Bullen var valp åkte vi på utflykt till en stor park i andra änden av stan. Jag vet inte vad vi skulle där att göra, det var Bellas mamma som sa att hon ville ”vidga våra vyer”. Det fanns en liten blå van med en lucka på sidan, och genom den fick vi köpa vilken glass vi ville. Precis när vi fått varsin jättestrut med alla möjliga sorters topping och strössel, såg vi valp-Bullen sätta av efter en kanin som skuttade förbi. Det var säkert inte flera timmar, men det kändes så när vi sprang runt och jagade henne. Glassarna smälte över våra händer. Bullen studsade upp bland några buskar och försvann, för att två sekunder senare stå och skälla hundra meter åt ett annat håll. Vi sprang och sprang, och Bullen sprang. Till slut lyckades Bella fånga in henne. Då kom en polis och snörpte med sin polismun.
”Man måste ha hundar kopplade i den här parken. Det råder faktiskt koppeltvång.”
Bellas mamma var helt rödsvettig och fnös, fast det var en polis.
”Säg det till hunden.”
På bussen hem satt valp-Bullen i mitt knä och slickade intorkad glass från mina fingrar. Sedan somnade hon mot min mage och vaknade inte ens när vi klev av bussen. Jag tror att det var då hon lärde sig att hon inte behövde gå själv om hon inte kände för det.
Nu syntes inget vitt rufs någonstans. Förutom ekarna är fältet platt och kalt, man ser överallt utom vid buskagen där killarna hade tränat fotboll. De hade slutat nu. En gång träffade vi en man som berättade att han släppt sin hund vid de där buskarna, och sedan hade hunden börjat bete sig konstigt. På djursjukhuset hade de sagt: ”Din hund är hög som ett hus.”
Hunden hade ätit bajs, och det var människobajs. Av någon anledning är det så himla mycket vidrigare än djurbajs. Någon hade knarkat och sedan satt sig i buskarna. Hunden var en chokladbrun labrador och den hade överlevt, som tur var. När mannen berättat färdigt kollade han på oss som om vi skulle ge honom något i utbyte för den äckliga historian, men vi gick därifrån. Vi gjorde kräkljud, både för knarkbajset och för att han var för gammal för att prata med oss.
”Tänk om hon hittat nåt!” skrek Bella och kutade mot buskarna, och jag tänkte det är klart hon har. Bullen skulle aldrig frivilligt röra sig sådär långt om hon inte hittat något intressant.
Solen stekte över fältet. Allt var streck av strålande ljus, som om det fanns hundra solar på himlen. Jag kisade. Mitt i ljuset såg jag någon komma gående mot mig. Hade det varit en film hade det varit en alien eller Jesus, men mitt liv har aldrig varit som på film. Ur ljuset kom istället småkillarnas coach släntrande, med Bullen glatt hoppande runt benen. Han höll i kopplet, stannade och klappade henne på huvudet. Hon såg helt pigg och busig ut, som om hon var en normal hund.
”Är det din?” ropade han. Då såg jag att han var snygg.
Perfekt lockigt hår och tjocka, svarta glasögon. Ganska lång och smal men inte på det där rangliga sättet som killar blir när de plötsligt växer jättemycket på längden och resten av kroppen inte hänger med. Snyggt lång och smal.
”Ja”, sa jag. Han var framme vid mig och räckte över kopplet. Hans överarmar såg liksom lena ut, men var muskliga nästan som på en vuxen man. Jag kände att jag rodnade. I samma stund som jag tog kopplet sjönk Bullen ner på mage igen, låg där och flåsade.
”Den sprang omkring borta i buskarna, jag tror den försökte ta sig ut på vägen”, sa coachen.
”Hon är inte så lydig”, sa jag. Min röst lät töntig. Jag ville gömma undan den, men det hade verkat konstigt att inte säga något.
Bella kom springande, svor och skrek åt Bullen att hon var dum i huvudet. Bella verkade inte lägga märke till att coachen var snygg, hon slängde sig över Bullen och försökte bända upp hennes käkar. Jag försökte se ut som en vanlig människa, men när jag tittade upp såg jag att coachen kollade på mig och vid det laget brände mitt fejs nästan sönder.
Han log. Bella höll på med Bullen, och coachen och jag hade en hemlig frekvens rakt över hennes huvud.
”Okej, men … vi ses.”
Han lyfte ögonbrynen mot mig, helt hastigt, och han log fortfarande.
”Ja, vi ses”, sa jag, med den töntiga rösten som tydligen var min.
Sedan gick han.
En dag är Dinas mamma försvunnen, men det tar ett tag innan Dina märker det. Hon har fullt upp med att hänga med sin bästis Bella och deras lilla gäng. Dessutom finns det en snygg kille som coachar
knattelaget nere på fältet. Det är något med honom, med Dina och Coachen, men Dina har inte börjat med killar än. Eller har hon det?
Kylskåpet gapar tomt, utan att förstå hur det gick till får Dina och Bella plötsligt vara med de äldre
tjejerna, och på gården står poliser och röker cigg. Solen steker och hettan löser upp alla konturer.