Med illustrationer av Rán Flygenring Översatt av Carina Gabrielsson Edling
”Åh nej! En tjej.” Mannen skjuter igen dörren som han bara öppnat på glänt. ”Vadå? Ursäkta? Hallå?” Jag ringer på dörrklockan en gång till, om och om igen, en irriterande rytm, ett vasst borrande i hörselgången. ”Stick i väg, tjejen!” ropar han därinifrån. ”Jag är här på grund av din lapp.” ”Inga tjejer!” ”Det stod inte på lappen.” Ingen reaktion. Bara steg som avlägsnas från dörren. Men hallå, vart tog gubben vägen? Det spelar väl ingen roll om det är en kille eller tjej när det handlar om att gå ut och gå med en jäkla hund? Dessutom är jag redan här, har betalt 2,10 euro för bussbiljet ten och har verkligen ingen lust att dela ut tidningar. Om det inte vore för att jag just kämpat uppför hundra våningar till fots hade jag kanske gått min väg. Okej, han kan ju inte veta att jag har problem med hissar, men det är i alla fall därför mitt finger redan sitter fast klistrat på dörrklockan igen. Det blir mörkt ett tag bakom kikhålet i dörren. Mannen tittar nog på mig genom det. ”Eh …”, jag tar en snabb titt på skylten, ”eh, Klinge, jag heter Lucie Schmurrer, och jag …” Det var liksom lättare att plinga på. Dörren öppnas trots allt. ”Vad det!” ”Eh, vad?” ”Det! Vad det?” ”Smoothie. To go, så att säga, jag gör en ibland när jag är på språng, och det tar ju verkligen ett tag att ta sig ut hit. Femton håll platser med buss hemifrån mig. Du bor inte direkt centralt.” Jag 5
skrattar. Varför skrattar jag? Det är inte roligt. Ingen skrattar utom jag. Plötsligt låter det:
Eller något liknande. Hur som helst något slags ljud, ett snabbt. Han har ryckt muggen ifrån mig. Jag hann inte mer än se hans hand. Handen som dök upp i dörrspringan var som en grodtunga, som klistrade sig fast vid min mugg och sen försvann in i dörr öppningen igen. Och trots att det bara var helt kort är jag säker: Jag har aldrig sett en sån näve förut. En hand som kan pressa saften ur äpplen och lätt strypa två harar samtidigt. Jag rör snabbt vid min hals. Bakom dörren slurpar det. Det där slurpande ljudet som när man suger upp det sista genom sugröret. Sen är det tyst ett tag. ”Kom in”, grymtar det därinifrån. Dörren öppnas och jag ser honom. En mager, mycket rak, gam mal, grön man utan skor. En barfota gubbe i friluftsuniform. Jag tit tar på honom, rynkar ögonbrynen, tänker: Har han klätt ut sig eller är han helt enkelt överutrustad? Ett offer för reklamen, som tror att 6
han behöver allt han blir erbjuden? Utom skor? En som inte går på promenad med sin hund utan GPS? Som såna som tror att de inte kan ta en joggingtur utan att ha mobilen runt armen, tre små vatten flaskor fastbundna vid magen, de senaste fullfjädrande skorna på fötterna och en svettavstötande, färgmatchad tvådelad löpardräkt? Och sen klarar de ändå bara en runda i parken. Klinge har på sig väst, byxor och skjorta i olika gröna nyanser med sammanlagt ungefär femtio fickor, som alla ser fullproppade ut. En överdriven skogsvaktare i ett höghus. Överallt hakar, en hjälm och ett rep ordentligt upplindat i skärpet, som om han när som helst skulle sätta igång att fira sig ner från översta våningen. Ärligt talat, rent fy siskt tror jag att han skulle klara det. Trots att han är rynkig ser han ut att vara i extremt god form. Som en välanvänd gymnastiksko. En kropp som formats av livet till det perfekta verktyget. ”Ska du komma in eller inte, tjejen?”
7
2
I går hittade jag den, guldbiljetten till ett bättre liv. Den är av kartong och hängde på anslagstavlan i en mataffär.
8
Jag tog med mig den därifrån, det är ändå min biljett. 20 euro i timmen! TJUGO! Jag ska rasta den där hunden så mycket, jag ska klappa den på huvudet – spelar ingen roll hur ful den är – jag kom mer gå med den runt kvarteret tills den är yr, jag kommer bära runt bajset i små, svarta påsar och stå och vänta bredvid när den kissar på en buske. Jag kommer att hälsa på andra som är ute och går med sina hundar, som om vi var medlemmar i samma hemliga klubb, jag skul le trotsa vind och sol, jag skulle hålla tillbaka hunden när den vill hoppa på andra hundar eller äta upp små barn. Jag skulle göra allt, och gärna tre gånger om dagen. Den här hunden är min räddning, det har jag räknat ut:
9
Låt oss säga att det tar fyra veckor innan jag hittar någon som an ställer en minderårig på heltid, då blir det alltså:
Hur länge kan man maximalt gå ut och gå med en hund per dag? Låt oss säga tre timmar?
Det betyder: Om en vecka flyttar jag! Sju och en halv dagar. Sju och en halv dagar med Michi. Sju och en halv dagar med lägenhetens torra värme, sju och en halv dagar timslånga teceremonier, sju och en halv dagar med meningar som: ”Din själsklang är rödblå i dag.” Och sen ett liv med de två älsk lings-B:na. Bernie och Berlin.
10
Jag kommer antagligen att bli en blandning mellan biolog och antropolog när jag blir stor. Jag tror att den kombinationen gör att man har goda chanser att en dag förstå människorna. Jag tränar. Nuvarande forskningsprojekt:
11
12
Mitt problem: Michi. I kombination med mamma som säger: ”Jannis rum är störst. Ni kan ha varsitt hörn. Ni kommer få riktigt mysigt ihop, eller hur?” Varför skulle jag, en snart trettonårig tjej, nästan vuxen, de sista åren under moderlig omsorg, första stora kärleken nära förestående, inga bröst ännu, men det kan inte dröja så länge till – varför skulle jag behöva ett eget rum? Det är ju inget problem, självklart flyttar jag in till min lillebror, som jag visserligen älskar, men som nyss har bör jat lukta illa och vara urtrist. Med nöje, så gärna, du behöver bara be mig, jag gör mer än gärna plats åt Michi. ”Jag ber dig, Lucie, okej? Han behöver ett ställe där han kan jobba ostört, förstår du?” När föräldrar ber sina barn är det ju i vilket fall som helst bara ett dåligt skämt. Absolut inget att ta på allvar. De skulle också kunna säga: ”Du har inget val, mitt barn, gör det eller dö.” Men det låter så mycket trevligare att be. Michi är ju ändå nästan alltid här. Nynnande små sånger, med ett flin i ansiktet, små koppar grönt te i handen. Sen mamma blev till sammans med honom är lägenheten ständigt 30 grader varm (är det därför Janni luktar illa?) och när alla vi andra är röda i ansiktet och inte får någon luft springer Michi runt i norsk, stickad tröja och fladdriga mysbyxor, under vilka han har minst tre par skidunderställ. Helt logiskt, tycker han, eftersom för det första: ”Ull är temperatur reglerande och aldrig för varmt.” Och för det andra: ”Värme är kärlek och kärlek ska värma.” Blä!
13