”BARA EN IDIOT TROR ATT HAN KAN SKRIVA SANNINGEN OM SIG SJÄLV.” ERIC AMBLER, FÖRFATTARE AV SPIONROMANER, UR SJÄLVBIOGRAFIN: HERE LIES EN KOMMENTAR OM ILLUSTRATIONERNA Trogna läsare och vänner av finstilt text vet att det nu är dags att prata om bläck. Så låt oss prata! Vi har bara använt oss av tre färger för att trycka den här boken: röd, svart och orange. Det innebär att allting i boken, oavsett vilka färger de har i verkligheten, är röda, svarta eller orange. Eller vita så klart, eftersom pappret i boken är vitt. En videospelsfigur heter Röda spionen. På bilderna är han röd! Det finns också en figur som heter Blå spionen. På bilderna är han orange! Vi vet att det finns blått bläck. Faktum är att vi hade kunnat använda oss av hur många färger som helst i de här böckerna. Men vi ville helt enkelt inte. Vi tycker att den begränsade färgskalan ger böckerna stil och elegans. Vi hoppas du håller med! Om inte kan du skicka ett brev till illustratören Mike Lowery via det amerikanska förlaget vars adress du hittar om du googlar. Och trots att jag är säker på att han kommer läsa ditt brev med stort intresse, bör jag varna dig: Nästa Kid Spy-bok kommer även den bara ha ett fåtal färger. Vi kan vara väldigt envisa när det handlar om bläck. M. B.
Till Julia, Pete, Ottie och Bea. M. B. Till Brandon, Caleb, Josh och den andra Josh. M. L
Text: © Mac Barnett, 2020 Illustration: © Mike Lowery, 2020 Svensk utgåva: © Lilla Piratförlaget, 2021 Originalets titel: Kid Spy Mac Cracks the Code Översättning: Caroline Bruce Omslag och form: Doan Buu Sättning: Oskar Degard Tryckt i Lettland av Livonia Print, 2021 ISBN: 978-91-7813-182-2 Utgiven i överenskommelse med Writers House, New York och Ia Atterholm Agency, Sverige www.lillapiratforlaget.se
Av Mac Barnett Illustrationer av Mike Lowery Översättning Caroline Bruce
JAG SOM
SPION !
NÅG RA ORD FRÅ N FÖR FATT AREN : R
E
N
ÄT T E LSE
AV
BE
JAG HETER MAC BARNETT. JAG ÄR FÖRFATTARE. MEN INNAN JAG BLEV FÖRFATTARE, VAR JAG ETT BARN. OCH NÄR JAG VAR BARN VAR JAG EN SPION. EN FÖRFATTARES JOBB ÄR ATT HITTA PÅ BERÄTTELSER. MEN DEN HÄR HISTORIEN SOM DU SNART SKA LÄSA ÄR ALLDELES SANN. DET HÄR HÄNDE FAKTISKT MIG.
Kapitel 1: Game Boy
8
Kapitel 2: Samtal från London
20
Kapitel 3: Svunna tiders riddare
24
Kapitel 4: Modus operandi
34
Kapitel 5: VUBBAHUNNA
40
Kapitel 6: En vårdslös spion
42
Kapitel 7: Mellan dig och mig
46
Kapitel 8: Pappersarbete Kapitel 9: Flykten
48 52
Kapitel 10: En spion i natten Kapitel 11: Vakthund
56 60
Kapitel 12: Död brevlåda
64
Kapitel 13: Kodat meddelande Kapitel 14: Fri agent
70
72
Kapitel 15: Frankrikes kejsare
74
Kapitel 16: Lösenordsfras
76
Kapitel 17: Röd sill
80
Kapitel 18: Boggle
84
Kapitel 19: En tjänst Kapitel 20: Fred överallt Kapitel 21: Toalettprat
88 90 96
Kapitel 22: Anagram
100
Kapitel 23: Hade jag någonsin hört talas om ett företag som heter Nintendo? 102 Kapitel 24: Vad har Nintendo med saken att göra?
104
Kapitel 25: Ingen röd sill
112
Kapitel 26: Rättare sagt
114
Kapitel 27: Förklädd
116
Kapitel 28: MÄSTERSPIONEN: DÖDSKAMPEN Kapitel 29: Mer pappersarbete Kapitel 30: Okej …
124
128
Kapitel 31: Ansikte mot ansikte
130
Kapitel 32: Ett nytt bottenrekord
138
Kapitel 33: Speltid
142
Kapitel 34: In från kylan
146
Kapitel 35: Stora skärmar
150
Kapitel 36: Zak
152
Kapitel 37: Game over
156
Kapitel 38: En ny utmanare Kapitel 39: Mästaren
160 166
Kapitel 40: Drottningens trofé
168
118
T I P E A L K GAME BOY
Detta är en Ford F-150 från 1989. Du som läser den här boken tycker förmodligen att den ser ut som en gammal bil. Men för mig, huvudpersonen i den här berättelsen, såg den ut som en ny bil, för historien utspelar sig 1989. År 1989 bodde jag i ett litet hus med min mamma och två kaniner. Det innebar att när mamma inte kunde hitta barnvakt var jag tvungen att följa med henne och hennes pojkvän när de gick på dejt. Hennes pojkvän hette Craig. Det var hans bil. Vi satt alla tre i Craigs bil. 9
Craig körde. Mamma satt bredvid.
Jag var hopklämd i baksätet.
Trots att jag inte var lång (jag var den kortaste killen i klassen) satt man ändå väldigt hopklämd i baksätet i Craigs bil. Jag kunde ha satt mig där fram, mellan Craig och mamma. Men när jag satt där brukade Craig luta sin underarm på mitt huvud när han sträckte ut armen för att lägga den runt mamma. Jag föredrog hopklämd i baksätet. 10
Jag hade mitt Game Boy med mig, och jag spelade Mästerspionen.
Istället för att sitta hopklämd i en bil gömde jag mig bakom buskar, sprängde kassaskåp och stal hemliga ritningar. Mina ögon var klistrade på skärmen och mina tummar jobbade – upp, ner, vänster, höger, A, B. Om jag bara tryckte på rätt knapp vid rätt ögonblick skulle jag klara mig. Jag kände hur mamma knackade mig på knät. Jag kastade en blick på henne och hoppades att jag inte skulle vara tvungen att pausa spelet. Men hon gestikulerade åt mig att ta av hörlurarna. Så jag pausade spelet. ”Craig ställde en fråga”, sa mamma. ”Jag undrade”, sa Craig, ”om du kan höra någonting med de där hörlurarna på dig?” ”Nej”, sa jag. ”Okej”, sa Craig. Han vände sig till mamma. ”Jag fattar inte att du låter honom spela på den där grejen.” 11
”Han älskar det”, sa mamma. ”Det var ju en bra anledning”, sa Craig. Han tittade på mig i backspegeln. ”Njut så länge det varar. Jag tror knappast att du kommer hitta ett jobb där du kan spela videospel hela dagarna.” ”Videospelstestare”, sa jag. När jag var barn ville jag bli videospelstestare. Det ville ganska många i min klass, till och med fler än som ville bli marinbiologer. ”Videospelstestare!” sa Craig. ”Det där har du hittat på.” ”Nej”, sa jag. ”Du kan själv kolla upp det. Det finns en tidning som heter Gamer Mag som mamma vägrar att låta mig prenumerera på” – nu himlade mamma med ögonen – ”och en kille som heter Zak har en egen spalt. Han är videospelstestare och han är bara tretton! Han är så cool!” ”Varför är han cool?” frågade Craig. ”För det första har han spretigt hår.” ”Sluta tjata om det där”, sa mamma.
(Jag ville också ha spretigt hår, men mamma tyckte inte det var snyggt när jag hade gelé i håret.) ”För det andra är han riktigt bra på videospel. Han är förmodligen bäst i världen. För det tredje har hans namn tre bokstäver.” ”Varför är det coolt?” frågade Craig. ”För att han får plats med hela sitt namn på en high score-lista!” sa jag. ”De flesta kan bara sätta dit sina initialer. PLATS POÄNG 1:A EN MILJARD 2:A 7,335
NAMN ZAK TML
”Wow”, sa Craig. Men han menade det inte. ”Och för det fjärde”, sa jag, ”får han spela alla nya spel innan de kommer ut.” ”Han är alltså en professionell soffpotatis”, sa Craig. ”Jättecoolt. Inte.” 1989 la många människor till ordet ”inte” i slutet av sina meningar, och det var verkligen jätteroligt. Inte. Jag skakade på huvudet. ”Du borde läsa hans spalt. Gamer Mag är superbra. Den har recensioner, förhandsmaterial, fuskkoder …” ”Jaså, bra”, sa Craig. ”Du lär dig att fuska.” ”Nej, man knappar in en kod för att få extraliv och sådant. Det är inte att fuska på riktigt. Det är tillåtet.”
13
Craig körde in på parkeringsplatsen utanför bion. ”Stängde du av ditt Game Boy?” frågade mamma. ”Ja”, sa jag. Hon tittade på mitt Game Boy. ”Varför lyser det då?” Jag stängde av mitt Game Boy. Skärmen slocknade.
Craig tittade på klockan. ”Jag vill inte missa reklamen för kommande filmer.” ”Vänta lite”, sa mamma. Hon gav mig en påse rostade majskorn och en ask med godisremmar. Jag la påsen med den rostade majsen i fickan och stoppade in t-shirten i byxorna så att jag kunde gömma godiset under tröjan.
D ROSTA MAJS
GO
DIS
(Vi köpte aldrig snacks på biograferna för de hade för höga priser.) Mamma gav en läsk till Craig. ”Var ska jag gömma den här?” frågade han. ”Kan du inte ha den i väskan?” ”Jag tog min kuvertväska”, sa mamma. ”Jag ville klä upp mig. Det här är en dejt.” ”Och vilken dejt sen”, sa Craig. ”Rostad majs och en barnfilm.” Mamma suckade. ”Jag kan ta den.” Jag tog burken och stoppade in den under tröjan. ”Kan vi gå nu?” frågade Craig. Vi skyndade oss att snedda över parkeringsplatsen. ”Om de hittar godiset så tänker jag låtsas som att jag inte känner er”, sa Craig. ”Min hjälte”, sa mamma. ”De kollar aldrig”, sa jag. ”De bryr sig inte.” Jag märkte att Craig var nervös när biografvärden rev våra biljetter, för han var alldeles svettig ovanför mustaschen. Men biografvärden brydde sig inte. ”Salong tre, till höger”, sa han och gav tillbaka biljetterna till Craig. Vi gick förbi kiosken som sålde snacks, en maskin där man kunde fiska upp gosedjur och ett arkadspel. Jag stannade genast. ”Åh, det finns ett arkadspel nu!” 15
När jag var barn hade jag som mål att få mitt namn på så många high score-listor som möjligt. ”Kan jag få en peng?” ”Men det står redan en pojke och spelar där”, sa mamma. ”Det spelar ingen roll”, sa jag. ”Det är ett fajtingspel. Om jag lägger i en peng så utmanar jag honom. Så är reglerna i arkadspel.” ”Vi kommer att missa reklamen för kommande filmer!” sa Craig. ”Jag kan inte ge dig en peng varje gång vi går förbi ett spel”, sa mamma. ”Snälla!” sa jag. ”Jag älskar fajtingspel.” Craig grävde i sina jeansfickor. ”Här har du en peng. Du kan väl använda den efter filmen.”
16
”Tack, Craig”, sa jag. Det var snällt av honom. Det retade mig varje gång Craig gjorde något snällt. Som tur var brukade han sabba det genom att inom tio minuter göra något som inte var så snällt. ”Nu går vi!” sa Craig. ”Vi missar reklamen!” Den hade inte börjat ännu. Vi hittade våra platser. Jag kunde inte sluta tänka på spelet ute i foajén. ”Visste ni att de ska släppa ett fajtingspel med Mästerspionen?” frågade jag. ”Jaha?” sa mamma. Jag märkte att hon egentligen inte lyssnade. ”Ja”, sa jag. ”Det stod om det i Gamer Mag.” ”Jaså?” sa hon. ”De ska släppa det snart, under VM i arkadspel. Vet ni vad det är?” Det var tydligt att ingen av dem ville höra om VM i arkadspel. När jag var barn var det ofta så att de saker jag brydde mig mest om inte intresserade vuxna ett enda dugg, men jag blev så i gasen att jag inte kunde sluta prata om det. Jag visste att Craig och mamma helst ville gå på dejt utan mig, och jag ville också att de skulle gå utan mig, men ändå satt vi här. Craig suckade.
17
”Det är världens första globala arkadspelsturnering. Spelare från hela världen kommer till New York för att tävla för sina länder och bevisa, en gång för alla, vem som är arkadspelens mästare. Det stod i Gamer Mag. Jag önskar att vi prenumererade.”
VM
I ARKADSPEL Mamma suckade. ”Varje arkadspel har en high score-lista med namnen på de bästa spelarna som har spelat på just den maskinen. Men VM kommer vara som en high scorelista för hela planeten.” ”Mm-hum”, sa Craig. ”Kanske hela universum”, sa jag. ”För även om det finns intelligent liv på andra planeter kanske inte utomjordingarna spelar videospel. Fast om de har avancerad teknologi, kan jag slå vad om att de har videospel för att …” Lamporna dämpades. ”Reklamen!” sa Craig. Reklamen började och jag slutade prata och vi var alla glada för det. 18
Det var en trailer för en film om en polishund och en om någons knäppa farbror och en om en bebis som kunde prata. Craig lutade sig fram mot mig och viskade: ”Kan jag få den där läsken?” ”Jag tror att den är till oss alla”, viskade jag tillbaka. ”Det är okej, jag kan dela med mig.” Jag tittade på Craigs mustasch. ”Hmmm.” Jag tog fram läsken under tröjan. När Craig öppnade burken hördes ett fräsande ljud och sen ett metalliskt knäppande. Craig tog en djup klunk och sen sa han, så högt att hela bion kunde höra: ”Aaaaaahhhhh.” Biografvärden kom fram till vår bänkrad med en ficklampa och sa: ”Ursäkta mig.” ”Det är hans läsk!” sa Craig och pekade på mig. ”Grabben”, sa biografvärden. ”Följ med mig.” Mamma reste sig. ”Det här är löjligt. Om ni inte hade sådana höga priser …” ”Jag bryr mig inte om det”, sa biografvärden. ”Det är bara … det är någon som vill prata med den här killen på telefon.” Craig blev stum av förvåning. ”Vem skulle ringa honom?” Jag visste vem. Drottningen av England. 19
T I P E A L K SA M TA L FR Å N LO N DO N