9789178130740

husets hjärta

det här huset, sa ninni till mig. att folk har gått in i det och aldrig kommit ut igen.

mattias olsson

När en storm bryter ut tvingas Signe och Ninni ta skydd i ett gammalt ödehus.

Men något står inte rätt till – det är som om huset lever, har en puls och en egen vilja …

mårten melin

det har alltid gått historier om

ISBN 978-91-7813-074-0

9 789178

130740

mårten melin

mattias olsson

mĂĽrten melin

mattias olsson

6

7

veckans sista skoltimme var precis över och jag stod och funderade på om det var någon bok jag behövde ta hem över helgen. Ninni sträckte på sig. ”Det känns som om vi suttit still hela dagen!” sa hon. ”Och det stämmer ju nästan.

Jag tror jag ska gå ut en sväng, kanske ta en tur i skogen. Vill du hänga på, Signe?”

Jag hade bara gått i klassen en månad, och de första två veckorna var riktigt jobbiga. Det var ingen som tog hand om mig och visade var 9

de olika salarna var, och jag visste aldrig var

ett sms till pappa och gav mig iväg. Ninni hade

jag skulle sätta mig på lunchen. Som tur var

kommit först och log stort när hon fick syn på

hade skolan inget mobilförbud så jag kunde

mig, vilket gjorde min mage alldeles varm. Jag

tillbringa ganska mycket tid med att glo ner i

hade någon som blev glad att se mig!

telefonen och se upptagen ut.

”Ska vi?” frågade hon och visade riktningen

Men så hade Ninni och jag börjat prata på

med handen.

bilden, vi hade gjort ett collage tillsammans

”Tackar, tackar”, sa jag överdrivet artigt.

och skrattat hur mycket som helst. Jag vet inte

Vi skrattade båda två och började gå. Jag lät

om collaget blev något mästerverk, men vem

Ninni bestämma tempot och hon knatade på

brydde sig? Efter den där bildlektionen hade

ganska snabbt. Moln täckte det mesta av himlen

det varit roligt att gå till skolan.

och det hade blåst upp lite, vilket bara var skönt

”Ja!” sa jag och kunde inte dölja hur glad jag

för annars hade jag nog börjat svettas. Och jag

blev. ”Jättegärna.”

hade ingen lust att gå där bredvid Ninni och

”Jag ska bara hem och lämna gympa­kläderna.

drypa som en gris.

Ska vi ses utanför Coop vid fyra?”

”Har du bott här länge?” frågade jag.

Vi vinkade hejdå. Jag gick hem och värmde

Ninni nickade.

choklad, fyllde en termos. Sedan skickade jag

”Hela livet faktiskt.”

10

11

gillade att vara med henne, hon pratade inte hela tiden. En del människor känns det jobbigt att vara tyst med, men Ninni var inte en av dem.

Vi gick genom ett område med ett tjugotal halvfärdiga villor. Inget av husen hade någon gräsmatta ännu, det var bara jord och grus över­ allt, byggställningar och en och annan cement­ blandare. Ninni pekade på ett hus och sa att Sally i parallellklassen skulle flytta dit när det var klart. Jag visste inte vem Sally var men nickade.

Jag såg inte en enda människa, byggjobbarna ”Det är fint här”, sa jag och lät kanske inte

hade väl slutat för dagen. Husen skulle säkert bli

helt övertygande, för Ninni sa:

fina när de var klara, men det var lite tråkigt att

”Det var jobbigt att flytta, va?”

de var likadana allihopa.

”Mm”, sa jag. ”Men det känns bättre nu.”

Jag sneglade på Ninni, hon log och sa inget

längst ner på gatan, en bra bit ifrån de andra

mer. Det var en av anledningarna till att jag

husen, låg en stor och rätt förfallen villa. Den

12

13

var av trä, och jag skulle ha trott att den var övergiven om det inte varit för ett öppet fön­ster på ovanvåningen. Gräset i trädgården hade ingen klippt på flera år såg det ut som, och husets röda färg hade flagnat. Grinden var rostig och flera höga granar i trädgården såg nog till att huset för det mesta låg i skugga, även soliga dagar. ”Vilket spökhus”, sa jag. ”Mm”, sa Ninni utan att titta dit.

Hon skyndade på stegen lite och jag kastade en sista blick på huset. Jag gissade att den som bodde där var för gammal för att orka ta hand om en så stor villa. Den hade nog varit riktigt fin en gång i tiden.

Vi svängde in på en liten stig. Samtidigt kom de första regndropparna.

14

15

16

17

”Vi skulle kanske tagit med ett paraply?” sa Ninni och tittade upp mot himlen som nu var full av mörka moln.

Jag insåg att om vi verkligen hade haft ett paraply skulle det varit svårt att hålla det i blås­ ten, som blivit värre. ”Äsch, det blir kanske inte så farligt”, sa jag.

Så fort jag sagt det började det regna på rik­ tigt. ”Du kommer nog inte få jobb på SMHI”, sa Ninni och skrattade.

Vi gick och ställde oss under närmsta träd.

Då var det som om himlen öppnade sig. Det riktigt vräkte ner, Ninni sa något men jag kunde knappt höra vad. ”Va?!” skrek jag. ”Vi kommer att bli dyngsura!”

18

19

Hon hade rätt. Trädets grenar skulle inte hjälpa mycket mot det här skyfallet.

Några sekunder senare kom den första blix­ ten. Och den var nära. Åskmullret kom efter bara några sekunder. Tänk om nästa blixt slog ner i trädet!

Det kunde vara farligt att stå kvar. Men vart skulle vi ta vägen?

Jag såg bara ett alternativ. ”Vi drar till huset!” skrek jag. ”Va?” ”Spökhuset!” sa jag och nu hörde visst Ninni.

Hon tittade skrämt på mig.

Då kom blixt nummer två. Jag hann inte ens börja räkna sekunderna innan det dundrade loss, det riktigt smällde till i öronen och mar­ ken skakade som om det var jordbävning.

20

21

”Kom nu!” sa jag och tog tag i Ninnis hand.

Först stod hon kvar. Men så var det som om hon fattade att vi var tvungna att sticka.

Och vi sprang, hand i hand genom regnet.

Det piskade mot ansiktet och gjorde det svårt att se längre än två centimeter framför sig.

Byxorna kletade fast vid mina lår och jag hade faktiskt svårt att andas, regnet letade sig in i både munnen och näsan. Men där var staketet och den rostiga grinden, tack och lov för det!

Våra steg blev långsammare på väg upp till huset, som om det var först nu vi på allvar fattade att vi skulle ge oss in i den där ändå rätt läskiga kåken. Om nu någon öppnade.

Det lilla taket ovanför ytterdörren skyddade en aning från regnet, som inte verkade avta. Jag såg tvekan i Ninnis ögon.

22

23

”Vad?” sa jag. ”Nä, inget”, sa hon och ruskade på hu­ vudet.

jag hittade ingen ringklocka, och insåg när jag knackade på den massiva dörren att ingen inne i huset skulle höra. Inte i det här ovädret. Vad skulle vi göra? Ropa?

Jag tryckte ner dörrhandtaget och såg förvånat på Ninni. Dörren var olåst. Jag tvekade. Skulle vi bara gå in?

En knall från ovan fick mig att nästan auto­matiskt öppna dörren. Jag klev in, drog Ninni med mig och stängde bakom oss.

Vi var totalt genomblöta, men nu skulle vi åtminstone inte få en blixt i skallen.

Vi stod i en hall med en mörkröd matta 24

25

på golvet. Vattnet rann från oss och bildade två små pölar. Det luktade instängt, som om det inte var vädrat på länge. Men visst hade åtminstone ett fönster varit öppet? ”Hallå?”

Jag hoppade till av min egen röst, jag hade ropat högre än jag tänkt mig. Vi väntade på ett svar. Inget kom. ”Tror du att någon är hemma?” frågade jag. ”Jag vet inte om jag vill att någon ska vara det”, sa Ninni.

Jag tittade på henne. Hon såg ut som om hon ville springa ut i regnet igen. Det hade jag ingen lust med alls. ”Vi får väl gå in och kolla”, sa jag. ”Du först”, sa hon och jag visste inte om hon skojade eller inte.

26

husets hjärta

det här huset, sa ninni till mig. att folk har gått in i det och aldrig kommit ut igen.

mattias olsson

När en storm bryter ut tvingas Signe och Ninni ta skydd i ett gammalt ödehus.

Men något står inte rätt till – det är som om huset lever, har en puls och en egen vilja …

mårten melin

det har alltid gått historier om

ISBN 978-91-7813-074-0

9 789178

130740

mårten melin

mattias olsson