9789178033614

Ola

Lindholm

Johan

Lindqvist

kevin Olberg

ETT LEVANDE VAPEN

Kung Pow: Ett levande vapen

© Text Ola Lindholm och Johan Lindqvist 2020 © Bild Kevin Olberg 2020 Redaktör Anton Klepke

Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt hos Scandbook EU 2020

isbn 978-91-7803-361-4 www.bonniercarlsen.se

Kung P w Kung Pow är världens farligaste kampsport, och i tusen år har dess mästare lönnmördat åt kejsare och kungar.

För att inte röja kampsportens hemligheter har kunskaperna om Kung Pow i alla tider förts från mästaren till endast en elev.

Mästare Ju, som är den sista mästaren, levde i många år i sin lilla by i Vietnam utan att hitta en värdig lärling.

Men en dag hittade den internationella polisen iPol ett övergivet barn, och Mästare Ju övertalades att lämna sin by för att träna upp pojken i Kung Pow. Pojken fick namnet Sam, och tillsammans med Mästare Ju och datageniet Aisha bildar trion nu Avdelning 33, iPols farligaste vapen mot världens ondaste skurkar.

3

Kapitel 1

Brasiliens rikaste man, Salvador Santos, undrade vart hans dotter hade tagit vägen. När som helst skulle de 50 flyttgubbarna komma med alla deras saker och möbler.

Han ville att hon skulle hjälpa till. Det var viktigt att hjälpa till, även om man hade hur mycket pengar som helst. ”Livia?” ropade han.

Salvador Santos stod vid fönstret i sitt stora arbetsrum.

Han tittade ner över Rio de Janeiro. Deras lägenhet låg på översta våningen i världens högsta skyskrapa. Så högt upp att han bara anade livet där nere. Hade det varit en molnig dag hade han inte sett något alls. ”Livia!?” ropade han igen. Hon hade förstås gömt sig någonstans. Det skulle han också gjort när han var elva år.

Speciellt om hans pappa hade bett honom bära massa saker.

Salvador Santos log.

5

Lägenheten var mycket stor och bredde ut sig över två våningar. Den var väldigt lyxig med stora statyer och tavlor överallt.

Vad Santos inte visste var att Livia gömde sig i det hemliga rummet bakom bokhyllorna. Han hade inte sett när hon tryckte på den dolda knappen och smet in mellan hyllorna som öppnat sig. *

Livia fnissade för sig själv. Det var ett perfekt gömställe.

Här skulle ingen hitta henne på länge.

Plötsligt ringde det på dörren. ”Det måste vara flyttgubbarna”, tänkte Livia där hon satt gömd.

Hon drog försiktigt ut en bok från baksidan av hyllan och kikade in i det stora rummet utanför. Hon såg sin pappa öppna dörren. ”Välkomna!” sa Salvador Santos med en utsträckt arm. ” Tack”, sa en stor man som verkade vara chef. ”Verkställ!” ropade han, och 50 män marscherade in i lägenheten. Alla bar en svart väska över axeln.

Sist kom tre kvinnor som bar på varsin gitarrväska.

Salvador Santos såg förvirrad ut. ”Men var är våra saker? Vad är det här?”

Den stora mannen tog ett steg fram och ställde sig framför Salvador Santos. Livia kunde inte se mannens ansikte, men hon fick en dålig känsla av honom.

6

” Tyvärr fick flyttfirman lite förhinder. De råkade tappa sina huvuden. Allihop!”

De 50 männen skrattade högljutt samtidigt som de tre kvinnorna öppnade sina gitarrväskor. Med allvarliga miner tog de fram varsin lång, böjd kniv. Som små sablar.

Det droppade blod från dem. ”V-V-Va!?” Salvador Santos spärrade upp sina ögon. ”Vad håller ni på med!”

Chefen lade ett finger framför sina läppar. ”Hysssch! Skrik inte. Ingen kommer höra dig ändå.”

Han tog tag i Salvador Santos nacke och slängde ner honom på golvet. ”Jag kallas Papegojan”, började mannen, ”och jag är din värsta mardröm.”

Plötsligt flög en stor färgglad fågel in i rummet. Den satte sig på mannens axel. Han tog fram en liten nöt och matade den med.

Sedan klappade han fågeln på huvudet med sitt tjocka finger. ”Vad tycker du att vi ska göra med herr Santos?”

Fågeln svarade på en gång. ”Döda honom! Döda honom! Ahh! Ahh!” ”Hahahaha!” Mannen som kallades Papegojan skrattade så hans tjocka mage dallrade. ”Nej, min lilla vän. Det ska vi inte göra.”

Så böjde han sig hotfullt över Salvador Santos och spände ögonen i Brasiliens rikaste man.

7

”Han ska ge mig alla sina pengar. Alla byggnader. All mark. Allt guld. ALLT! JAG VILL HA ALLT!” Det sprutade spott ur Papegojans mun när han skrek. ”D-D-Det kan jag inte ge dig”, stammade Salvador förtvivlat. ”Jodå, det kan du”, sa Papegojan, plötsligt alldeles lugn. ”Annars dödar jag din dotter.”

Salvador Santos stönade tyst. ”Apropå dotter. Var håller den förtjusande lilla Livia hus?” Papegojan tittade sig runt i det stora rummet. Det var helt tomt, förutom ett skrivbord och de stora bokhyllorna. ”Hon är inte här”, sa Salvador Santos och sträckte på sig. ”Hon åkte hem till en vän i morse!”

Papegojan tog tag om Salvadors käke med sin svettiga hand och drog honom så nära att han kände stanken från mannens andedräkt. ”Du ljuger. Vi har haft huset under övervakning hela dagen.”

Han släppte honom och tittade på sina män. ”HITTA HENNE!”

8

Männen slet fram vapen ur sina svarta väskor och gav sig iväg för att leta igenom skyskrapan medan de tre kvinnorna band fast Salvador Santos vid en stol.

Bakom bokhyllan drog Livia efter andan. Vad skulle hon ta sig till? Försiktigt förde hon tillbaka boken. Det lilla ljuset från hålet försvann och mörkret slöt sig om henne.

9

Kapitel 2

Han hette Sam. Han var 12 år gammal och hade långt hår inlindat i ett läderband. Det hängde som en piska över hans nacke. Bortsett från håret och de stenhårda knogarna på hans händer såg han ut som en vanlig pojke.

Nu skulle han dö.

Det gjorde han varje år, på precis samma dag.

Sam hatade verkligen den här dagen, men Mästare Ju lät honom inte komma undan. ”Om du möter den gyllene tigern som vandrar på det mäktiga berget Fan Si Pan så vet vi att också du en dag kommer bli en mästare”, sa den 137 år gamle Mästare Ju och slog ihop sina händer.

Sam låg raklång på rygg på golvet och suckade. ”Jag kommer inte möta någon tiger”, sa Sam. ”Det kommer bli snurrigt och svart, ingenting mer. Precis 10

som alla andra år.”

Mästare Ju snörpte på munnen. ”Då blir det extra träning!” ”Ska du straffa mig med extra träning efter att du dödat mig? Är inte det lite väl hårt?” sa Sam. ”Nonsens! Du borde istället tacka mig för att jag i min enorma godhet åter väcker dig från den eviga sömnen.

Och sedan borde du träna mer!” Mästare Ju gjorde sig redo för slaget som skulle döda Sam. Sam tog ett djupt andetag. Då sprakade det till lite i hans öra.

Han hade ett microchip inopererat som gjorde att han alltid kunde stå i kontakt med Aisha.

Hon var 15 år och en av världens bästa hackare. Sam tyckte att hon var den coolaste människan på jorden.

Just nu satt Aisha lutad över mikrofonen vid sin enorma dator en bit bort på våning 33 där Sam och Mästare Ju befann sig. Hon var tvungen att viska för att Mästare Ju inte skulle höra henne. ”Sam, bara säg att du såg den där sabla tigern när du vaknar. Då slipper du det här sen och Mästare Ju blir glad.”

Sam öppnade ögonen och vred på huvudet. Han såg Aisha sitta i sin rullstol i andra änden av våningen. Hon lutade sig över tangentbordet.

Framför henne hängde stora skärmar som var kopplade till den mäktiga datorn. Det var hon, Sam och Mästare 11

Ju som bildade den topphemliga Avdelning 33 inom iPol. Deras uppgift var att stoppa världens värsta brottslingar.

Men just idag verkade det inte finnas någon skurk att stoppa.

Idag var det ”dö-och-försöka-se-en-gyllene-tiger”dagen.

Sam visste inte om han skulle våga ljuga för Mästare Ju. Han avslöjade alltid alla lögner.

Men å andra sidan tyckte Sam inte att det var så kul att dö varje år. Kanske kunde han ljuga denna enda gång.

Mer hann han inte tänka innan det var dags.

Mästare Ju lade sin ena hand över Sams hjärta och spretade med fingrarna. Sedan böjde han två av fingrarna på den andra handen så de såg ut som två klor. När han tryckte med den ena handen och högg med den andra mellan de spretande fingrarna så skulle Sams hjärta stanna.

Mästare Ju kände till vartenda sätt att döda en människa, och detta var det bästa om man ville väcka upp personen igen.

Mästaren lyfte sin hand och gjorde sig beredd på att hugga till när hans mobil plötsligt plingade till. ”Åh! Jag har fått svar!” kvittrade Mästare Ju och släppte taget om Sam. Han drog fram mobilen ur ärmen på sin vita särk och sken upp. Sam suckade. ”Från vem?”

12

”Från grevinnan Beatrice von Pinkenstråle! Hon behöver min hjälp!” ”Beatrice von vad?” Sam fattade ingenting. ”Vad behöver hon hjälp med?” ”Den fagra grevinnan är inlåst i ett slott och hotas av fem arméer från de mörka staterna.”

Då förstod Sam. Det var ett av Mästare Jus alla mobil­ spel. Han vred på huvudet och såg hur Aisha satt och fnissade vid datorn. ”Vad bra!” sa Sam. ”Då kan vi kanske hoppa över det här med att dö. Hjälp von Pinkenstråle istället!”

Mästare Ju såg med ens mycket sträng ut. ”Jag är Mästaren av Kung Pow. Jag hinner både döda dig och rädda en fager grevinna!” sa han och slängde upp telefonen i luften.

Med en rörelse så snabb att inget vanligt öga kunde se den lade Mästare Ju sedan handen på Sams bröst och högg till. Hans tolvåriga lärling skakade till och blev sen helt stilla.

Mästare Ju fångade telefonen. ”Jag kommer, Beatrice! Håll ut!”

Han tryckte och svepte med sina fingrar över skärmen.

Det small och swooshade och hetsig musik spelade.

Mästare Ju försvann långt in i sin spelvärld. ”Mästare Ju!” ropade Aisha, men fick inget svar. ”Ju!” Mästaren av Kung Pow fortsatte spela.

13

På golvet bredvid honom blev Sam blekare och blekare i ansiktet. ”JU! SAM ÄR DÖD!” skrek Aisha så högt hon kunde. ”VÄCK HONOM!” Mästare Ju kastade en lång blick mot Aisha. ”Stör mig inte”, fräste han. ”Snart kan Beatrice också vara död, och då är allt förgäves!”

Kapitel 3

Madame P, chefen för hela iPol, stod i den hemliga hissen som ledde upp till våning 33. Håret satt i en hård knut och hennes ögon var stålgrå. Hon såg sammanbiten ut.

Madame P hade fått in ett mycket brådskande uppdrag och det fanns bara tre personer som kunde hjälpa henne.

Sam, Aisha och Mästare Ju. Nu var det bråttom att informera dem om vad som var på gång. Tankarna snurrade i hennes huvud. Det var ett mycket farligt uppdrag som behövde utföras. Ända sedan den dagen hon hittat Sam, övergiven på trappan till iPols huvudkvarter, hade hon tvivlat på sin galna idé.

Var det verkligen rätt att träna upp ett barn för att besegra världens värsta brottslingar? Tänk om han dog? Var det hennes fel då?

Ja, det var det så klart. Han fick helt enkelt inte dö.

15

Hon tog fram USB-stickan med filmen hon fått skickad till sig. Hissdörren öppnades och Madame P steg ut på våning 33. ”SAM ÄR DÖD!!!”

Madame P såg hur Aisha kom farande i sin rullstol över golvet. Mästare Ju stod i andra änden av våningen och höll på med sin telefon. Bredvid honom låg Sam alldeles stilla. ”Gör något!” Aisha skrek för full hals. ”Väck honom igen!” ”Jaja”, sa den gamle mannen från berget Fan Si Pan. ”Sluta tjata. Nu är den undersköna grevinnan Beatrice säker.”

Mästaren av Kung Pow smög in sin telefon i ärmen och lade sin hand mot Sams bröst. ”Vad är det som sker?” sa Madame P strängt. ”Ju har dödat Sam!”svarade Aisha. ”Och nu måste han väcka honom!” ”Mästaren av Kung Pow måste ingenting”, sa Mästare Ju surt.

Madame P bet ihop käkarna. Ibland ångrade hon verkligen att hon anställt denna märkliga man.

16

”Jo, det måste du. Vi har inte tid med att Sam är död.

Väck honom nu!”

Mästare Ju suckade och lade sin ena hand på Sams bröst medan han höjde den andra. Han var tvungen att träffa exakt likadant som han gjorde när han stoppade Sams hjärta.

Så han blundade och högg till.

Sam vaknade till med ett ryck och drog ett djupt andetag. Det snurrade i huvudet. Han tittade rakt in i Mästare Jus nyfikna ögon. Han visste vad mästaren undrade. Sam log snett. ”Nej, ingen gyllene tiger. Men jag tror att jag såg en pingvin som steppade!”

Aisha kunde inte hålla tillbaka sitt lättade skratt. Mästare Ju fnös. ”Den gyllene tigern är ingenting att skämta om. Men det förvånar mig inte att den vackra varelsen inte vandrade bredvid dig i döden. Det kommer aldrig bli en riktig mästare av dig!” Mästare Ju reste sig hastigt. ”Det blir extra träning.” ”Nej”, sa Madame P skarpt. ”Det är inte dags för träning. Det är dags för ett uppdrag.” Hon gav Aisha USB-stickan och ställde sig vid den stora datorn. Aisha öppnade filen som fanns på stickan. Det var en kort film. ” Titta på det här”, sa Madame P. 17

På skärmen syntes en flicka i Sams ålder som tittade rakt in i en kamera som hon höll i. Rummet hon satt i var mörkt. Det enda skenet som lyste upp hennes ansikten kom från surfplattan som hon höll i.

Hon viskade. ”Ni måste skicka poliser. Pappa är kidnappad.” Flickan andades häftigt och kastade en orolig blick över axeln.”En stor gubbe…han heter Papegojan…tre hemska kvinnor med knivar…” Flickan kastade en ny blick bakom sig. ”Massa män med vapen…skynda er! De tänker döda mig om pappa inte ger gubben alla sina pengar!”

Flickan ryckte till.

Dova skott hördes i bakgrunden. Bam-bam-bambam-bam. De kom från ett annat rum.

Hon tittade skrämt in i kameran igen. ”Hjälp oss!”

Filmen var slut.

Madame P tittade på Sam och Mästare Ju. ”Flickan ni såg heter Livia Santos och är dotter till Brasiliens rikaste man.”

Aishas fingrar dansade över tangenterna medan Madame P fortsatte. ”Detta var för två dagar sedan, då Livia lyckades skicka filmen till en vän. Ni måste befria henne och pappan.”

Mästare Ju fnyste. ”Alldeles för enkelt! Mästaren av Kung Pow skulle aldrig använda sina omätliga krafter för något så simpelt!”

18

Han vände sig om och tog fram sin älskade telefon igen. ”Jag tror kanske inte att det blir så enkelt”, sa Aisha och stirrade på den största skärmen framför henne.

På ena sidan skärmen var det en bild på en helt enorm skyskrapa. På andra sidan såg Sam en gammal suddig övervakningsbild på en stor man. Under bilden stod det: iPols most wanted Smeknamn: Papegojan Namn: okänt.

Madame P pekade på skärmen. ”Papegojan är den värsta mördaren på planeten. Nu håller han Salvador Santos och hans dotter inspärrade i världens högsta och mest inbrottssäkra hus.” Hon tittade bekymrat på fotografiet av skyskrapan som täckte hela skärmen ”Det här uppdraget kräver något speciellt.”

Madame P vändes sig mot Sam. ”Det krävs ett levande vapen.”

19

Kapitel 4

Ett levande vapen, det var precis vad Sam var. Tränad av den främste lönnmördare världen hade skådat. Han kunde undvika kulor, slå sig igenom väggar, försvinna i skuggorna och besegra nästan vem som helst. Han var livsfarlig. Som ett vapen av kallt stål.

Men han var inte byggd av stål. Han var en människa.

Ett barn. Med riktiga känslor.

Och när han tittade på skärmarna vid Aishas dator så isade sig blodet.

Bild efter bild på olika människor flimrade förbi. Människor av alla sorter. Hundratals. ”Papegojan är en riktigt vidrig figur”, sa Aisha. ”I 30 år har han rånat banker, museum, penningtransporter och allt annat där det finns pengar. Han och hans män skjuter först och frågar aldrig. En gång mördade han en hel by för att komma åt deras pengar. Det var bara 7 000 kronor!”

20

Aisha nickade med avsky mot sina skärmar. ”Men varför har ingen stoppat honom?” undrade Sam. Madame P vände blicken mot Sam. ”För att ingen vet vem han är. Han dök upp för 30 år sedan, som ur tomma intet. Vi vet inte var han kommer ifrån eller hur gammal han är. Vi vet inte ens hur han ser ut.

21

Det här är den enda bilden som finns på honom.”

Madame P nickade mot Aishas stora datorskärm.

Sam tittade på den suddiga bilden. Han kunde bara urskilja en stor, tjock man i lila kavaj. Bilden var tagen bakifrån så man såg bara hans rygg.

Ansiktet var dolt.

Det här var inte vilken skurk som helst. Han var som en ond skugga som drog runt över världen. Om inte ens Madame P kunde hitta honom trots alla ondskefulla saker han gjort, då måste han vara mäktig. ”Men nu har han gjort ett misstag”, sa Madame P. ” Tack vare Livia vet vi för första gången var han är.” ”Det vore en katastrof om Papegojan lyckades”, sa Aisha. ”Varför då?” frågade Sam. ”På grund av det här”, sa Aisha och snärtade till entertangenten på sin dator med pekfingret.

En av skärmarna flimrade till och en reklamfilm började rulla.

På filmen syntes Salvador Santos och Livia stå framför en modell av en skyskrapa.

Herr Santos tittade rakt in i kameran. ”Detta torn kommer bli det högsta och modernaste i världen, 1111 meter högt. Jag bygger det som en gåva till hela Brasiliens folk. Som ett hopp för alla de som längtar efter ett bättre liv.”

På filmen kunde man se hur stolt herr Santos var.

22

”När tornet är klart kommer jag skänka 10 000 lägenheter till de som saknar bostad. Och när tornet är fyllt kommer jag skänka resten av alla mina tillgångar till de som behöver.”

Sam kunde knappt tro på det han såg. Han hade aldrig hört talas om att någon skänkte ALLT de ägde till människor som de inte kände.

Herr Santos fortsatte. ”Jag föddes på gatan och tog mig till toppen. Nu är det dags att betala tillbaka.”

Sam hajade till. Han kunde inte låta bli att tänka på att även han stod högst upp i ett högt hus, och att han också föddes på gatan. Eller åtminstone hittades i en låda utanför iPol. På filmen lade herr Santos armarna om sin dotter och log in i kameran. ”Koden som för över alla mina pengar till Brasiliens fattiga finns i mitt huvud.” Han knackade med ena fingret mot sin skalle. ”När tornet öppnar kommer era liv förändras. Välkomna till Rios Stjärna!”

Så var filmen slut. ”Papegojan tänker alltså tvinga Salvador Santos att lämna ifrån sig koden till alla hans pengar!” Sam knöt nävarna så det knakade i hans hårda knogar. ”Och sedan ska han stjäla pengarna som skulle delas ut till Brasiliens fattigaste invånare?” ”Det är precis vad han tänker göra”, svarade Aisha.

23

”Och inte nog med det.” Aisha snurrade runt sin rullstol. ”När han fått koden så kommer han garanterat att mörda både Santos och hans dotter. Papegojan lämnar aldrig några vittnen efter sig.” ”Men nu är han instängd”, fortsatte Madame P. ”Polisen har omringat tornet. Problemet är att de inte kan ta sig in.

Rios Stjärna är inte bara världens högsta byggnad, det är även världens säkraste byggnad. Ingen kan ta sig in utan att säkerhetssystemet slår till.”

Mästare Ju fnissade till och härmade Madame P. ”’Ingen kan ta sig in’ … hihihihi. Det var det löjligaste jag hört! Mästaren av Kung Pow kan ta sig in i vad som helst utan att någon märker det. En gång gick jag igenom en bergvägg i södra Mongoliet utan att någon märkte det.”

Sam tittade förvånat på sin mästare. ”Varför då?”

Mästare Ju sken upp. ”Jo, det ska jag berätta …”

Madame P avbröt honom. ”Vi har inte tid med historier Sam, du ska genast flyga till Rio de Janeiro och rädda herr Santos och Livia, Och du SKA besegra Papegojan, så han blir inlåst för all framtid!”

Sam nickade. ”Men varför kallas han Papegojan?”

Aisha knappade fram den suddiga bilden igen.

24

”Ingen vet. Men se vad som sitter på hans axel.”

Sam lutade sig närmare skärmen. ”Han har alltid en papegoja med sig.” Aisha tittade på Sam ”Och det sägs att han gillar att upprepa saker. Som en papegoja.” ”Upprepa saker? Vad menar du?” frågade Sam. ”Han gillar att döda folk två gånger.”

25