Av Tina N Martin har tidigare utgivits:
Befriaren, 2021
Åskmakaren, 2022
Bokförlaget Polaris, Stockholm
© Tina N Martin 2023
Omslag: Miroslav Šokčić
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt hos: Scandbook AB 2023
isbn : 978-91-7795-748-5
www.bokforlagetpolaris.se
Remember who gave you silence when all you needed was love
elvira lind har beslutat sig för att dö. Tanken har kommit och gått genom åren men efter sex månader innanför väggar av sten och dörrar av galler har hon till sist bestämt sig. Det är i dag det ska ske. Hon tänker trä sänglakanet genom sovrumsdörrens galler, har redan kontrollerat hållfastheten och vet att dörren bär för hennes kroppstyngd. Trots att hon väger mer än någonsin.
Egentligen hade hon kunnat ta livet av sig redan i går, men hon ville få uppleva den befriande känslan av att somna en gång till och den stora skräcken i att vakna ytterligare en dag. En sista morgon av panik över situationen hon befinner sig i, för att övertyga sig själv om att döden är det enda rätta. Äntligen ska livsångesten ta slut. Elvira har aldrig förstått varför det heter dödsångest, när det i själva verket är livet man har ångest över.
En minnesbild från barndomen fladdrar förbi, där mamma finns med.
Elvira försöker fånga den, lyckas inte få grepp om tanken, känner irriterat hur den glider tillbaka ut i periferin. Av allt hon har missat i livet är det hennes största sorg. Att inte fått ha en förälder som var frisk, stark och kärleksfull. Elvira vet att mamma var sjuk, att det trasiga satt i huvudet och att oförmågan berodde på det, att det var därför kärringjäveln på socialtjänsten propsade på att Elvira inte kunde bo hemma. Sjuka mammor förlorar vårdnaden om sina barn medan pappor kommer undan med vad som helst.
Många gånger har Elvira tänkt på hur det hade kunnat vara om mamma sluppit bära på det sjuka. Kanske hade hon bakat bullar och hämtat från fritids, skjutsat till fotbollsträningar och kompisar, blåst ballonger när Elvira fyllde år. Utan sjukdomen hade mamma flätat Elviras hår, plåstrat om hennes sommar-
skrapade knän, klätt julgranen i december, kokat knäck och slagit in paket. Men inget av detta gjorde mamma. För att hon var sjuk, både i huvudet och i själen.
Elvira sätter händerna mot madrassen och reser sig upp. Magen är som en badboll, huden redan strimmig, sex veckor återstår av graviditeten. Det drar i korsryggen när hon rör sig. I går fick hon en liten blödning och grät av besvikelse över att den inte kommit tidigare. Länge hade hon hoppats på missfall men till slut tvingats inse att det inte skulle bli. Elvira vet att hon inte kan bli mamma, hon får inte bli mamma. Hon kan inte riskera att hennes barn ska drabbas av samma uppväxt som hon själv tvingades genomlida. Dessutom är hon instängd bakom galler och sten, slutna väggar i fuktiga rum, långt ner under jord och mark. Här nere kan ingen levande själ fungera som förälder. Det gäller oavsett om man är sjuk i själen eller ej.
Ännu är det natt, eftersom pianomusiken inte har hörts ur högtalarna. Skenet från den svaga lampan ute i allrummet faller in genom gallerdörren och flyter ut i ett förvrängt rutnät över stengolvet. Elviras rum är litet och svalt. Här finns en säng, en toalett och ett handfat av rostfritt stål. I övrigt är det tomt. Elvira vet att sovrumsdörren är låst, men det gör ingenting, går alldeles utmärkt att hänga sig i den ändå.
Hon vänder sig om och ska just dra lakanet ur sängen när något djupt inne i kroppen knäpper till. Sekunden efteråt forsar fostervattnet ur henne. Hon blir förvånad och fascinerad på samma gång, mängden är så stor att det skvätter ända upp på låren. När den första värken tar fart bakom ländryggen övergår fascinationen i panik. Smärtan är kraftig, inte alls så där trevande som den beskrivs i födabarnboken som ligger på golvet bredvid sängen. Elvira svajar till där hon står, tar stöd med handen mot stenväggen, inser att det kanske är bråttom. Hon måste få upp lakanet över dörren, trä det genom gallret och knyta en ordentlig knut upptill, sedan en tillräckligt stor ögla nertill.
Hon böjer sig ner men hinner inte få tag i lakanet innan nästa värk sköljer över henne. Den är så kraftig att benen viker sig. Elvira glider ner till golvet och stönar högt. Gråten väller fram. Det var inte så här det skulle gå till, hon kan inte föda nu, bebisen måste dö inuti henne.
Hon blundar i ett försök att samla sig. Tänker att hon ska resa sig upp och hinna dra av lakanet innan nästa värk. Möta smärtan och känna den klinga av innan hon fortsätter bort till dörren. Kanske hinner hon knyta fast lakanet upptill innan nästa kommer, den får hon ta borta vid dörren, vänta ut smärtan och sedan knyta öglan. Tre värkar till, i värsta fall fyra. Det är vad hon behöver stå ut med. Sedan är det över och hon får somna om igen med lakanet runt halsen och sin ofödda bebis för alltid vilande i magen.
Hon hinner tänka att det känns ovant att ha en riktig plan. Sekunden efteråt kommer nästa värk. Kraften är så stor att det svartnar för ögonen. Det är som om hela kroppen förvrids där hon sitter på det kalla golvet, ryggen tvingar henne att böja sig bakåt i en båge. Elvira kniper ihop ögonen, försöker räkna sekunderna, men smärtan ökar obönhörligt. Stönande glider hon ner på sidan, vrålar rakt ut åt det vansinniga som spänner allt hårdare över korsryggen och upp runt magen. Smärtan hinner precis tona bort innan nästa värk drar genom kroppen. De kommer tätt nu, hastigheten är inte hanterbar. Det sliter överallt, känns som att ryggen ska gå av. Elvira hör sig själv skrika, biter sig i kinderna så att slemhinnan blir sårig.
Två värkar senare kan hon inte längre stå emot trycket. Hon vrålar så att rösten brister, det händer något med skinkorna, benen börjar skaka kraftigt. Stönande vänder hon sig över på rygg, sätter händerna bakom låren och drar knäna mot bröstet. Illamåendet pressar sig upp genom halsen, det känns som om ögonen ska tryckas ut ur huvudet. Hon lutar sig åt sidan, kräks över golvet, gråter och hulkar. Ska hon dö nu? Kanske vore det lika bra ändå. Det är ju ändå dit hon ska.
Så följer några märkliga minuter av stillhet. Elvira ligger på rygg på stengolvet, andas med öppen mun, blundar och inser att det inte längre är någon idé att kämpa emot. Taket ovanför tycks röra sig som i vågor, väggarna böljar märkligt. Hon förstår att bebisen kommer nu, hoppas att den ska vara dödfödd, att allt ska vara över snart.
När värkarna drar igång igen är de av en annan karaktär. Den första gör inte fullt lika ont som de tidigare, plötsligt är det som att kroppen samarbetar.
Den pressar på nedåt, tycks veta själv hur den ska göra. Elvira fattar ett nytt grepp om baksidan av låren och trycker hakan mot bröstkorgen. Hon vill svära men kan inte, munnen vägrar att öppna sig, hela ansiktet knips ihop av sig självt. Elvira skriker genom näsan, det känns som om underlivet ska brinna upp. I nästa värk tappar hon kontrollen, känner att hon går sönder när huvudet glider ut. Det här går för fort, en förlossning brukar ta uppemot ett dygn när man är förstföderska, så står det i den där boken. Elvira tänker riva den i småbitar när det här helvetet är över. Hon är sjutton år och ligger ensam på ett golv av sten. Inlåst och livrädd.
När nästa värk tornar upp drar hon ett djupt andetag. Smärtan bränner tag igen, hon stönar högt genom gråten när den lilla kroppen glider ut. Med ens slappnar hon av, även om underlivet fortfarande smärtar som ett vidöppet sår.
Elvira blundar, släpper greppet om låren, lutar sig bakåt och tillåter sig att vila mot det kalla golvet.
Herregud.
Det är över.
Hon ska bara andas här på stengolvet en sekund innan hon återgår till att förbereda sin död. Lakanet runt halsen, det är länge sedan hon längtade så mycket efter något.
Ett gurglande ljud hörs mellan låren. Det låter ynkligt och svagt. Långsamt öppnar Elvira ögonen, överväger att ligga kvar men sätter sig sedan upp, fumligt och med stor möda.
Sekunden efteråt upphör allt runtomkring att existera. Mellan Elviras blodiga lår ligger ett flickebarn, naket och skrynkligt, med mycket hår och hopknipna ögon. De små armarna rör sig långsamt, händerna är knutna, huden fuktig och flammigt röd. Det är som om hjärtat exploderar i Elviras bröstkorg.
Aldrig har hon sett något vackrare.
Hon sträcker sig efter flickan, greppar henne ovant runt ryggen. Armarna
skakar när hon lyfter den lilla kroppen intill sig. Elvira är försiktig, som om flickan vore gjord av sköraste glas. När hon lägger henne intill bröstet börjar lillan att skrika. Först är det ett trevande ljud, men allteftersom lungorna fylls
ökar dess styrka. Elvira hulkar till av lättnad, sänker ansiktet och lägger kinden mot flickans huvud. Med djupa andetag andas hon in den sötvarma doften av nyfödd hud. Det är det absolut ljuvligaste hon känt.
Insikten som drabbar henne är glasklar och sprider sig i bröstet med en övertygelse Elvira inte visste fanns. Hon kommer att vara en frisk mamma, en kärleksfull mamma, en som visar vägen och älskar och bryr sig om. En helt annan mamma än hennes egen.
Elvira böjer huvudet igen, andas återigen in doften av flickans hår och känner tårarna komma. Den här gången rinner de av lycka. Elvira Lind är mamma nu, hon kommer att överleva det här.
Och sedan hörs pianomusiken ur högtalarna.
Lördag 20 augusti 2022
vera bengtsson har knallrött midjelångt hår och öronen fulla av piercingar. På vänstra handen saknas ett finger. Hon föddes så, blev retad för det under uppväxten men har ändå ett självförtroende som inte är av denna värld. Kanske beror det på att mamma präntade in i Vera att hon helt enkelt är bättre än alla andra, eller på att pappa lärde Vera att människor som inte höll med om det mamma sa är fullständiga idioter.
Nu står Vera på den breda grusgången framför Överluleå kyrka i centrala Boden. Kameran har hon ställt upp framför sig, det svarta stativet har redan hunnit bli varmt i den heta augustisolen. Vera lutar sig fram och blundar med ena ögat.
”Om ni ställer er lite närmare varandra. Ja, precis så, lägg din hand om brudens rygg, och så vinklar du brudbuketten lite framåt. Precis där ja, det blir perfekt!”
Hon ser på dem genom kameralinsen. Fy fan vilket fult par. Tänk att två minuspersoner alltid lyckas hitta varandra. Hur går det till egentligen? Annonserar en ful partner efter en annan fuling? Eller hittar de varandra någon annanstans, typ i en bar på ett uteställe dit endast ugly people släpps in?
”Hurra, så fina ni är! Vackraste paret någonsin!”
Vera ropar det högt. De gräsliga tu ler brett mot kameran, vilket givetvis bara gör förutsättningarna ännu sämre.
”Kisa inte! Nu knäpper jag ett gäng bilder, håll blommorna stilla!”
Det smattrar från kameran. Vera tar alltid fler foton än hon behöver, för att de som fotograferas ska uppleva att de får valuta för pengarna. Själv vet hon
precis vilka bilder som är värda att behålla, det står klart redan i samma sekund hon sätter fingret mot avtryckaren. Vera är helt enkelt för bra på sitt jobb för att behöva en livlina av hundratals bilder att retuschera. Däremot är hon smart nog att ge kunderna det de tror att de vill ha.
”Jag ska bara backa lite så vi får med hela kyrkan också. Ni kan släppa varandra en stund om ni vill.”
Försiktigt lyfter hon upp det nu brännheta stativet och går längre bak på grusgången. Solen står högt, Vera känner att hon borde ha smort in sig i nacken, det nästan fräser i huden. Hon ställer ner stativet och tittar in i linsen igen, trixar med skärpan och höjer sedan handen för att fånga brudparets uppmärksamhet.
”Okej, snyggingar! Då kör vi igen. Blommorna framåt!”
De ville prompt ha traditionella bröllopsfoton. Ett gäng närbilder och några med hela kyrkans prakt i bakgrunden. Stående på trappan, rakt upp och ner. Så satans tråkigt. Ingen jävel kommer vilja titta på de här fotona. Pengar i sjön för brudparet, men rakt ner i fickan för Vera förstås.
Längre bort på gräsmattan står bröllopsgästerna och ler förtjust över brudparets lycka. Vera gissar att de ska äta middag på en tråkig bygdegård, catering bestående av torr fläskfilé och potatisgratäng, ackompanjerat av lådvin i pyttesmå glas, billiga servetter och levande ljus i fula glaskoppar från Ikea.
”Nu tar jag de allra sista, ska ni inte höja armarna i en segergest ändå? Lite skojigt så här mot slutet tänker jag?”
Brudparet tittar på varandra innan brudgummen skakar kort på huvudet
åt Vera. Nähä. Tråkiga fulparet vill ha fultråkiga bilder. Ja men då kör vi några sådana till då.
Vera tar ett antal bilder, trycker sedan fram dem på kamerans display och håller handen ovanför ögonbrynen som skydd mot den bländande solen. Om hon går lite längre ifrån och vinklar kameran en aning uppåt får hon med hela tornet och även en bit av himlen. Det skulle kunna bli en intressant bildserie med tanke på den vita kyrkan som tycks växa upp ur den hårda grusgången och vidare upp mot det evighetsblåa.
Hon lyfter stativet igen, går några meter bakåt och stannar. Hon riktar in kameran på stativet, vinkar till brudparet där de står på den breda kyrktrappan av sten. Brudgummen flinar osäkert mot linsen, de sneda hörntänderna är inte till hans fördel, men på det här avståndet syns de knappt, som tur är.
Vera smattrar av ytterligare några bilder, ska just ropa åt brudparet att sträcka på sig när ett kvävt skrik hörs från ovan. Sekunden efteråt drar ett blåsvart streck förbi bakom brudparets ryggar. Av ren instinkt förstår Vera att det är en människokropp som faller bakom dem, en tanke hon inte hinner formulera färdigt innan dunsen bryter den förvånade tystnaden. Det låter som när en stor sten kastas mot asfalt, följt av ett pisksnärtande vätskigt ljud.
Långsamt rätar Vera på ryggen. Hon ser brudgummen i ögonen. Hans leende är som bortblåst, ögonfransarna klipper långsamt innan han vänder sig om. Sekunden efteråt vacklar han till, armen far ut och han börjar famla efter sin nyblivna hustru. Vera följer brudparet med blicken när de snubblar bakåt, ser att de är nära att ramla nedför stentrappan. Bruden far upp med händerna, döljer ansiktet och ropar sin makes namn. Någon av gästerna på gräsmattan skriker, kanske är det flera, Vera kan inte sortera ljudet. Brudparet skyndar förbi Vera, bruden gråter högt och brudgummens kinder är lika kritvita som hans hustrus klänning.
Vera gör tvärtom. Långsamt går hon framåt längs grusgången, hela tiden med blicken fäst på kvinnan som ligger på kyrktrappan. Känslan är att tiden står stilla.
Först när Vera kommer fram till det nedersta trappsteget stannar hon och lägger en lätt hand på ledstången av svart järn. Kvinnans ena ben är vridet inunder henne i en onaturlig vinkel, det är uppenbart att det har gått av just nedanför knäleden. Huvudet är krossat och har en märklig form, mörkt blod flyter ut över stentrappan, det är nästan svart till färgen och blandat med något som påminner om grågul gröt. Ögonen stirrar upp på Vera. Hon känner sig yr och låter greppet om trappräcket hårdna samtidigt som hon fokuserar på att andas djupt ner i magen. Synen är fascinerande. Helst hade hon velat hämta kameran, men hon förstår att det socialt normala nog är att låta bli.
Flera av bröllopsgästerna skriker fortfarande, någon gråter högt samtidigt som en annan kräks. Vera hör hulkandet som i slowmotion, alla ljud förvrängs och dras ut som hörbara penseldrag. En man ropar att någon måste ringa efter en ambulans.
Vera tvingar sig själv att släppa den döda kvinnan med blicken. Långsamt följer hon kyrkväggen upp mot det hiskeligt höga tornet. Där uppe hänger kyrkklockorna, svarta och gedigna mitt i allt det vita. Kvinnan kom däruppifrån. Hon måste ha stått framför det tunga klockverket innan hon föll genom luften och vidare in i evigheten. Vera vet inte hur lång tid som passerar, men till slut börjar de enorma kyrkklockorna röra på sig. Först går det ohyggligt sakta, en gungning med sävlig start, men till slut hörs Guds ringning ut över Bodens centrum. Ingen människa syns till uppe i tornet. Klockorna svänger tungt och högtidligt, ljudet fyller Veras öron och dränker tacksamt bröllopsgästernas högljudda gråt.
calle brandt stiger ur bilen. Solen står fortfarande högt och tvingar honom att skugga pannan med handen när han blickar ut över området. Kyrkogården med sina välklippta gräsytor och nitiskt krattade grusgångar breder ut sig framför honom. Placerade i prydliga rader står gråsvarta stenar med inhuggna bokstäver. Minnesord över bortgångna familjemedlemmar, namn på innerligt saknade såväl som sedan länge bortglömda. Troligtvis en och annan vars frånfälle sågs som en lättnad. Det mesta tar slut på den här platsen. Förutom sorgen och saknaden då.
Han låser tjänstebilen och går mot öppningen i järnstaketet. Dagny Haraldsson står det på stenen närmast grinden. Här vilar de flitiga händerna.
Stackars Dagny som bara fick sina labbar begravda. Calle kan inte låta bli att undra var resten av kroppen vilar.
Han följer grusgången genom den södra gravplatsen och passerar raden av röda låga huskroppar. Bygdegårdens entré är pyntad med blommor och ballonger, handgjorda bänkar står nedanför den slitna trappan. En duva promenerar över backen som leder upp mot skogskrönet vars trädklungor slutar där sjön tar vid.
Kyrkan ligger placerad högst upp på den breda kullen. Vitrappade väggar, taket svart som tjära och en trappa nästan dubbelt så bred som entrédörrarna. Det doftar av nyklippt gräs och solvarm asfalt, årets sommar är den varmaste på länge.
Flera polispatruller är redan på plats och i färd med att spärra av området. Nere på trottoaren på andra sidan staketet har nyfikna människor samlats, men än så länge har ingen den dåliga smaken att komma närmare än så.
Calle lyfter upp den blåvitrandiga plastremsan som spänts upp mellan höga koner och nickar åt en kvinnlig polisaspirant i slöja innan han fortsätter den sista biten upp till kyrktrappan. Det är vansinnigt varmt för att vara slutet av augusti, på gränsen till utomlandskvalmigt. Nedanför trappan står Mikael Malm, av alla kallad Malmen. Under fokuserad tystnad iakttar han sin personal från forensiska som långsamt och metodiskt arbetar sig igenom området. De fotograferar i stort sett allt. Mäter och säkrar finger- samt skoavtryck, lägger ut fyrkantiga plattor för att markera var det är fritt fram för utredarna att gå. Calle stannar intill Malmens sida. Som alltid har kollegan en krokig bekymmersrynka mellan ögonbrynen.
”Tjena.”
Malmen vrider på huvudet och möter Calles blick.
”Calle. Välkommen tillbaka.”
Calle står bredbent med armarna korsade över bröstkorgen. Underarmarnas färgglada tatueringar bleknar i det starka solskenet. T-shirten spänner över axlarna. Bistert konstaterar han att han borde ha valt ett par svalare skor. Kängor var ingen bra idé i trettio graders värme.
”Kan jag ta mig en närmare titt?”
Med en handrörelse visar Malmen att det är fritt fram. De går uppför trappan men stannar på det näst översta steget.
”Det var mig en kraschlandad en.”
Malmen lägger sina händer mot ryggslutet. Den vita skyddsdressen prasslar när han rör sig.
”Om hon inte var död redan när hon föll så avled hon garanterat i samma sekund hon slog i trappan. Det går inte att undgå att det var huvudet som fick ta den största delen av smällen.”
En medarbetare från forensiska lägger ut plattor framför Calle som han kan stå på utan att riskera att förstöra några spår. Han stiger upp på den första av dem.
Kvinnan är ung, kan inte vara mycket äldre än tjugofem. Hon är smal utan att vara mager, har långt blont hår som smetats ner med rödsvart blod och hjärnsubstans. Calle tänker att hon ser ut att vara hämtad ur en skräckfilm.
Ögonen är vidöppna men oseende, huden på armar och ben är ofattbart blek. Ansiktet tycks nästan genomskinligt. Om man placerade henne i ett mörkt rum skulle hon troligtvis vara självlysande.
”Hon är ju för fan blekare än vad jag är.”
Malmen kisar mot kvinnan.
”Hon är ovanligt ljus, det håller jag med om. Albino, var min första tanke, men eftersom kroppsbehåringen har pigment så är det inte fallet.”
Calle lutar huvudet åt sidan och granskar kvinnans huvud. Håret är ljusblont men inte vitt.
”Och dödsorsaken borde alltså vara fallet?”
”Vi tänker det ja, initialt i alla fall. Men Svetlana har förstås det slutgiltiga ordet.”
Långsamt sveper Calle med blicken över kvinnan. Blodet har redan börjat torka både i håret och på huden, troligtvis är det värmen som påskyndar förloppet. Hon är klädd i ett ljusblått nattlinne. Ena behåbandet har hasat ner över axeln. På fötterna har hon svarta sandaler med breda remmar. Kanske att de ser något omoderna ut. Och brukar man sova i behå? Calle gör en mental anteckning om att fråga Siv om saken.
”Några tecken på våld?”
”Inga alls vad vi kan se.”
Calle lutar huvudet bakåt och tittar upp mot kyrktornet.
”Och hon föll där uppifrån?”
”Ja.”
”Har ni varit där?”
”Ja, i tornet är vi helt färdiga. Det är fortfarande avspärrat men ni kan röra er fritt utan plattor.”
Calle flyttar blicken tillbaka till den döda kvinnan.
”Vad vet ni mer om henne?”
”Ingenting än så länge. Identiteten är inte fastställd. Så summan för närvarande är att hon föll från tornet mot en omedelbar död, om hon inte var död redan innan, som sagt. Hon är ung, ovanligt blek och konstigt klädd för att befinna
sig i kyrkan. Mer än så har jag inte, men vi jobbar vidare i högsta möjliga tempo.”
Med snabba rörelser fladdrar Calle i tröjans halsringning.
”Fan vad varmt det är.”
”Är Idun ledig?”
”Sista dagen i morgon, hon börjar jobba på måndag. Jag går upp. Om du inte har något mer att tillägga om döingen?”
Malmen sätter händerna i sidorna. Den vita pappersdressen glider upp. Calle ser att han har ljusa byxor under.
”Egentligen inte. Huvudet är spräckt, nacken utan tvekan bruten. Det behöver jag inte Svetlana för att våga ta gift på.”
”Enligt Siv damp hon ner mitt under ett pågående bröllop. Med tillhörande personal och gäster, dessutom med en kyrka öppen för allmänheten som kan komma och gå som den vill en lördag som denna. Larmet kom för en knapp timme sen, så vi vet ännu inte vilka som har befunnit sig på platsen.”
Malmen hinner inte svara innan en röst bakom dem bryter in.
”Jag har en ganska god uppfattning om just det där.”
Calle vänder sig om. På grusgången nedanför trappan står den kvinnliga polisen med slöja.
”Ursäkta?”
Kvinnan sträcker på sig. Blicken är stadig.
”Jag kom med den första bilen och upprättade en lista över vilka som befann sig både i och utanför kyrkan. Den är inte världslång, jag kan skicka den till dig.”
”Det vore toppen. Vad heter du?”
”Fatima Behran.”
”Jag tar gärna listan, du ska få min mejladress.”
Hon nickar som en militär.
Calle vänder sig till Malmen igen.
”Jag går upp. Har du haft kontakt med Svetlana?”
”Hon skulle åka in till jobbet lite senare. Jag lovade att messa henne när kroppen forslas iväg.”
inne i kyrkan är det svalt. Calle suckar av lättnad när han stiger in i den yttre hallens kyliga luft. Bakom nästa dörr breder det väldiga kyrkorummet ut sig. Meter efter meter står stumma bänkrader av nött trä. Längst fram till höger finns den halvcirkelformade altarringen tillsammans med en dopfunt av sten. På väggen ovanför, högt upp under taket och fastspikad på ett kors av trä, hänger den lidande Jesus. Calle betraktar hans ansikte, förvridet av den smärta han sägs ha uthärdat för mänsklighetens skull. Calle har ingen gudatro, det ateistiska förhållningssättet fick han redan som barn. Ändå har han respekt för andra människors religioner, även om han inte fattar ett jota av hur man kan vilja lägga vare sig pengar eller tid på att dyrka en fantasi.
En rörelse längre ner i lokalen fångar hans uppmärksamhet. Det är en manlig präst som reser sig från en av bänkraderna och börjar gå mot Calle.
”Goddag. Mitt namn är Valdemar Niska.”
Prästen är gammal, utan tvekan med pensionsåldern en bra bit bakom sig. Han skakar Calles hand med båda sina och ett besynnerligt mjukt eftertryck.
”Jag heter Calle Brandt och är utredare vid gruppen för grova brott.”
Valdemar knäpper händerna nedanför magen, en rörelse som Calle gissar skulle kunna klassas som en omedveten yrkesskada, orsakad av åratal i Guds
tjänst.
”Vi som arbetar i kyrkan är givetvis bedrövade över det som inträffat. Bedrövade och chockade.”
”Vet du vem den omkomna kvinnan är?”
Valdemar skakar på huvudet.
”Jag har aldrig sett henne tidigare. Arma flicka.”
”Var du utomhus när hon föll från tornet?”
”Jag var i sakristian för att byta om, hade precis vigt paret som stod ute på trappan. Jag hörde skriken och sprang ut. Det mår jag dåligt över nu, ifall jag har förstört några viktiga spår. Jag har sett genom fönstret att dina kollegor far fram över trappan med små penslar.”
”Jag tror inte att ditt utspring gör vare sig från eller till. Men kyrktornet är desto viktigare, eftersom det var därifrån hon föll. Gick du även upp dit?”
Valdemar lyfter händerna framför sig. En bred vigselring sitter på vänsterhandens ringfinger.
”Nej nej, absolut inte. Jag ringde larmcentralen och gick sedan ut igen, för att försöka trösta brudparet och deras gäster. Jag visste inte vad jag skulle göra, vilket kan tyckas märkligt eftersom jag är van vid kriser. Men att någon dör här på plats i kyrkan, det måste jag erkänna att jag inte var förberedd på.”
Calle kisar trots att han vet att han borde låta bli.
”Du verkar ändå samlad?”
Valdemar rycker mjukt på axlarna.
”Det är mitt jobb att vara samlad.”
”Hur många av dina kollegor var på plats i kyrkan?”
”Bara jag. Organisten hade hunnit åka, lördag är ändå lördag, även för oss som jobbar helg.”
Han ler flyktigt.
”Ingen vaktmästare eller liknande?”
Calle inser att han inte har särskilt bra koll på vilka yrkeskategorier som arbetar i kyrkan.
”Bara jag. Och bröllopsgästerna.”
”Några andra besökare, som inte hörde till vigseln?”
Valdemar skakar långsamt på huvudet.
”Det tror jag inte. Förutom kvinnan på trappan förstås. Min uppfattning är att hon inte hörde till bröllopssällskapet.”
”Och du såg henne aldrig ta sig upp i tornet?”
En ny huvudskakning.
”Det kan givetvis vara så att hon satt bland gästerna, och att jag därför inte reflekterade över saken. Men det vet jag inte, brudparet kan nog svara bättre på det.”
”Hur tar jag mig upp i kyrktornet?”
Valdemar tittar i riktning mot altaret.
”Dörren till höger där borta, bredvid den mindre orgeln. Den vänstra går till sakristian och kontoren.”
”Och dörren brukar vara låst?”
”I vanliga fall. Nycklarna hänger på väggen utanför mitt arbetsrum, och eftersom jag bytte om var dörren in till kontoren öppen.”
”Jag ska ta mig en titt i tornet och vill att du väntar här nere under tiden.”
Med en försiktig handrörelse pekar Valdemar mot kyrkans utgång.
”Om det går för sig så återvänder jag gärna ut till bröllopsföljet. Jag tror att jag kan göra nytta där, och det hade känts bra att få göra det, eller åtminstone försöka.”
Calle ger sitt godkännande och går sedan mot dörren som leder upp till kyrktornet.
Han drar upp den och möts av varm sommarluft. Med en liten suck börjar han gå uppför trappan. Den är brant och trappstegen många men Calle blir ändå inte nämnvärt andfådd. Rehabträning i alla ära, men nog är det smygpålägget som har gett mest resultat. Han har löptränat som en dåre, lyssnat lydigt på fysioterapeutens råd och gjort alla hennes övningar men också tjuvsprungit både utomhus och på gym. Han har skippat att gå till Hermelinen, gymmet där han och Idun i vanliga fall tränar. Hon skulle bara bli arg om han dök upp, Calle vet att hon har läst instruktionen från fysion som han satt upp på kylen hemma. När Idun stod där och granskade lappen ångrade han sig genast. Jävla Iddan. Hålla på och kontrollera och hytta med fingret åt att han tränar mer än han får. Som om hon skulle ha gjort annorlunda om det var hon som blivit skjuten? Idun hade inte fixat att vara sjukskriven ens halva tiden som Calle varit. Så egentligen borde hon bara hålla käften och heja på. Men
det gör hon givetvis inte, eftersom hon bryr sig om honom, så pass att han har fått lösa medlemskap på ytterligare ett gym.
Han når den översta avsatsen. Dörren ut till tornet står uppställd, det doftar tungt av sensommarblomster. Calle tar ett steg ut och kan lättat konstatera att tornets tak ger välbehövlig skugga. Till vänster på stenväggen hänger ett skåp i plåt som är förseglat med ett hänglås. Han gissar att elektroniken till kyrkklockorna finns där innanför. Klockorna är två till antalet, likt gigantiska kolsvarta gomsegel hänger de stilla. Skulle de gå igång nu skulle Calle garanterat tappa hörseln för gott.
Från där han står kan han blicka ut över centrum. Hotell Bodensia sticker upp som en solitär bland lägenhetshusen och butikerna. Hotellrummens fönster ser vitmålade ut i det starkt reflekterande solljuset.
Långsamt börjar han gå längs räcket som med sin kvadratiska form ramar in klockorna. Inga konstigheter syns till.
”Hon måste ha fallit härifrån.”
Calle säger det högt fast han är ensam. Han stannar mitt framtill i tornet, lutar sig en liten bit ut och tittar ner mot marken. Räcket är förvånansvärt lågt. Rakt nedanför ligger den döda kvinnan. Malmens tekniker rör sig runt kroppen, duttar med sina penslar, fotograferar och antecknar. Kanske begick hon självmord? Calle behöver få veta hennes identitet för att kunna forska vidare, tänker att han först ska höra sig för bland bröllopsgästerna men anar att han inte kommer få napp där. Det borde redan ha framkommit om hon ingått i sällskapet. Steg nummer två är att rättsläkaren får ta reda på hennes identitet. Tandkort brukar vara det enklaste, eller tumavtryck, förutsatt att kvinnan innehar ett svenskt pass.
Han tittar mot gruppen av finklädda människor som oroligt står och trycker längst bort på grusgången i skuggan under några björkar. Flera av dem gråter. En äldre kvinna sitter lutad mot kyrkogårdens svarta järnstaket och en yngre man försöker fläkta henne med en stråhatt. En grå katt rusar förbi på andra sidan stängslet, hoppar över den låga häcken bredvid de röda husen och försvinner bakom den bortre husknuten. Svetlana kommer att
lösa frågan om kvinnans identitet. Det är Calle säker på. Han kastar en blick på mobilen, tänker att han vill ringa Idun trots att hon fortfarande har semester. Om Siv har rätt så vill Idun inte ha något med den här utredningen att göra, inte innan måndag i alla fall. Men det struntar Calle förstås i.