KATRINE
WESSEL Rosenträdgårdens hemligheter Översättning: Eva-Maria Gelotte
1 London, april 1899 Rose Winther ställde sig på tå och fick syn på Henning när han steg ur en av de bakre vagnarna. Hans långa, smärta gestalt höjde sig minst ett huvud över de andra på King’s Cross station. Rose vinkade ivrigt, och Hennings ansikte sprack upp i ett stort leende. Han höjde handen till en hälsning och började bana väg bland de resande. Rose kunde se hur han nickade ursäktande både till den ene och den andre. Det var typiskt Henning, alltid lika hövlig och hänsynsfull. När han äntligen nådde fram till henne, svepte han av sig hatten och kysste hennes utsträckta hand. Läpparna värmde igenom de tunna handskarna, och blicken han gav henne, fick Rose att fnissa. Hon kastade en snabb blick mot Karen som stod med armarna i kors en bit ifrån dem, och med resväskorna tryggt placerade bredvid sig. Tjänsteflickan såg inte glad ut. Hon tittade demonstrativt på den stora stationsklockan. De skulle vidare. Tåget till Gomshall & Shere gick från en annan station. – Det är dags att ta farväl … Roses röst sprack, och ögonen fylldes av tårar. Farväl. Det var just det här ögonblicket hon hade gruvat sig för på överfarten från Norge och inte minst under den långa tågresan från Hull i norr till London. Så dumt att de tvingats tillbringa de sista timmarna av resan i var sin ände av tåget, men 7
Henning hade inte haft råd med biljett till första klass. Rose hade lovat sig själv att hon inte skulle gråta, men nu värkte det både i halsen och i bröstet. Hon svalde hårt och slog ner blicken. – Se på mig, bad Henning ömt. Rose behövde några sekunder för att samla sig. Hon stirrade ner på den smutsiga perrongen medan hon blinkade bort tårarna. Huvudet kändes tungt av lite och dålig sömn. De flyktiga stunder de hade delat på båten, verkade med ens så avlägsna. De hade för det mesta bestått av korta samtal på däck när vädret tillät det. En lätt beröring av händer om de passerade varandra i korridoren på väg från ett ställe till ett annat. Blickarna Henning sände henne när han sjöng för passagerarna i första klass. De var så intensiva och fyllda med så mycket kärlek att hon var säker på att alla runt omkring dem kunde se hur betagna de var av varandra. Rose ryckte till när det tjöt högt från ett lokomotiv. Strax måste Karen och hon finna en hästdroska som kunde ta dem till Charing Cross, där tåget som skulle föra dem vidare till morföräldrarnas hem i Shere, avgick ifrån. Hon grep Hennings händer. – Jag vill inte att du ska lämna mig. Inte nu när vi har kommit så långt! Henning gav henne samma charmerande leende som han hade gjort första gången de möttes. Lustigt nog hade det också varit på en perrong, på tågstationen i Trondheim. Roses bror, Christian, hade kommit hem med sin nyblivna hustru, Ellinor, och de hade haft en främmande, dansk operasångare i släptåg. Lockelsen mellan Rose och Henning hade varit omedelbar. Han utstrålade en lekfullhet och en värme som fick den trönderska junidagen – grå och blåsig – att kännas som den mest underbara sommardag. H enning var inte som andra män Rose kände. Anspråkslös och charmerande, men ändå bildad. Berest och erfaren – ja, en äventyrare, precis som Christian hade varit, men ändå omtänksam. Det hade varit omöjligt att motstå honom. Inte för att hon hade försökt särskilt mycket … 8
Hennes föräldrar var föga förtjusta. De hade nekat henne att ha något med honom att göra. Men värmen som spreds i henne varje gång Henning sjöng på en bjudning eller tillställning där hon närvarade, och förväntningen som växte i henne varje gång de var ensamma och planerade för framtiden tillsammans, var tillräckligt för att de måste gå drastiskt till väga. När de blev avslöjade, hade de precis hunnit lägga upp en plan innan Rose hamnade i onåd och blev satt på båten till England. Och allt på grund av det lilla hon hade hunnit skriva i det allra sista brevet Karen hade levererat till Henning. NU stod de här, på en smutsig tågstation i London, och med hela livet framför sig. Henning såg orubbligt på henne. Det ljusa håret lockade sig högst upp på hjässan. – Jag går aldrig ifrån dig, Rose, det vet du väl? Han kramade hennes händer lätt. – Vi har en överenskommelse, och den tänker vi hålla, inte sant? – Jo, viskade hon spakt. – Så snart jag får ett arbete och någonstans att bo, ska jag skicka bud efter dig. Då kommer du hit till mig, och vi ska vara tillsammans igen. För alltid! Han log, och fräknarna dansade runt hans ögon. Hon nickade. De hade talat om det här gång på gång under överfarten. Henning skulle skaffa sig ett engagemang som sångare, allra helst på operan i Covent Garden. Därefter skulle han hitta ett ställe där de kunde bo tillsammans. En rymlig lägenhet i staden, med butiker i omedelbar närhet och kanske en park där de kunde prome nera tillsammans på söndagarna. Ändå kände Rose en krypande oro. – Du måste lova mig att du ska skynda dig, H enning. Jag vet inte hur länge jag klarar mig utan dig – ensam, långt ute på landet, tillsammans med mina gamla morföräldrar och en stum moster! Bara tanken gjorde henne andtruten. Hur i all sin dar skulle hon få tiden att gå? 9
Henning såg medkännande på henne. Strök tummen snabbt över hennes kind, som om han torkade bort en osynlig tår. – Du är inte helt ensam. Du har Karen. Hon ska ju vara din sällskapsdam. Rose himlade med ögonen. – Vakthund, ja. Och en bitsk en, också. Hon lutade sig närmare hjärtevännen och sa lågt: – Karen hatar mig, Henning! Hon har ännu inte kommit över chocken när hon såg dig på båten. Och hon är bara en simpel tjänsteflicka. Vad i all världen ska vi prata om? Hon suckade. – Jo, du kan tro det blir festliga dagar … Henning bara flinade och kysste henne snabbt på kinden. Hans blick var brännande och fylld av löften. Rose såg sig snabbt omkring. Även om de var omringade av främlingar, kändes det olagligt att stå så här. De var inte ens ringförlovade. Ur ögonvrån kunde hon se att Karen hade vänt ryggen åt dem och låtsades som om hon var ivrigt upptagen av att studera tågtiderna som var fästa på en tavla. Det hela blev nog för mycket för husan att smälta. Henning förde återigen Roses hand mot munnen och kysste den ömt. – Snart är du min för alltid, sa han när han släppte den igen. Så satte han hatten på huvudet och gav henne ett sista betryggande leende innan han försvann in i folkmängden igen. Rose ville ropa honom tillbaka. Be honom bekräfta – ännu en gång – att han visste exakt var hon skulle befinna sig. För hon hade ingen aning om vart han skulle ta vägen … Snart förlorade hon hans hatt ur sikte bland alla de andra hattarna. Karen vände sig mot henne igen och verkade lättad när hon upptäckte att Henning var borta. Rose gjorde en knyck med huvudet, och tjänsteflickan skyndade sig bort till henne, släpandes på resväskorna. – Du kan andas igen, Karen. Tills vidare … Hon satte näsan i vädret och rättade till hatten lite. – Och nu har vi väl ett nytt tåg att hinna med?
10
2 Rose gäspade och sneglade bort på Karen. Tjänsteflickan stirrade stint ner i ordboken som vilade i klänningsknäet, medan läpparna rörde sig svagt. Hon hade tragglat glosor och verb under varje ledig stund sedan avresan från Trondheim. Rose kunde inte fördra att plugga, men det verkade som om Karen tyckte om det. Rose hoppades i alla fall det, så mycket tid och möda tjänsteflickan lade ner på det. Hon suckade. Tågresan söderut från London hade varit precis så innehållslös och tråkig som hon hade fruktat. Nu satt de i vagnen som skulle ta dem det sista stycket till Oaktree Manor. Vägen var ojämn, och vagnen skakade. Roses kappa hade mörka prickar efter regnet som hade hälsat dem välkomna när de steg av tåget i Gomshall & Shere. Rose hade inte den ringaste aning om var i England Gomshall låg, bortsett från att det var en plats långt ute på den gudsförgätna landsbygden. Modern hade vetat vad hon gjorde när hon sände Rose hit. Det var ett straff, och det kändes så. Att tillbringa en hel sommar i sällskap med två gamla människor, varav den ena var sjuk, en moster som var stum som en mussla och en tjänsteflicka som hade ett horn i sidan till henne … Rose suckade. Modern hoppades nog att mormodern skulle släcka varje gnista av uppror och frimodighet i henne. Att hon skulle lära sig bli foglig och snäll. Så som unga flickor skulle vara. 11
När hon hade lärt sig, skulle hon få lov att komma hem igen. Under tiden skulle nog föräldrarna hitta en passande man till henne, och så var hon inte längre deras bekymmer. Det var det de trodde i alla fall. Rose hade andra planer. Hon var ändå lite bekymrad. Mormodern var skräckinjagande, så som Rose mindes henne. Hon hade varit liten när morföräldrarna besökte dem i Trondheim, men minnet av mormodern stod klart för henne. En myndig kvinna som kunde förstumma s jälvaste änkefru Skjønberg, hade ögon i nacken, hörde en knappnål falla och fick dem alla, även fadern, att smyga på tå när hon vilade middag. Rose hoppades att modern inte hade berättat för mormodern om den egentliga orsaken till att hon kom på besök. Då skulle hon nog bli instängd på rummet, och hur skulle hon då kunna resa till Henning när han sände bud efter henne? Vagnens vaggande gjorde ögonlocken tunga. Rose klippte med ögonen. Landskapet utanför blev till flytande, oskarpa formationer. Rose vaknade när vagnen stannade med ett ryck utanför en stor smidejärnsgrind. Trött kikade hon ut genom fönstret precis när molnlagret sprack upp och landskapet utanför badade i strimmor av ljus. Så föränderlig himlen var här! Skyarna som flöt över himlen, kastade magiska skuggor över marken och åsarna, som gick från det mörkaste grönt till en lysande grön färg som nästan skar henne i ögonen. Helt olikt hemstaden som hade varit vit och grå när de lämnat den. Hon öppnade sin sammetsväska och plockade upp den runda fickspegeln medan vagnen körde igenom grinden och fortsatte uppför en lång allé. Rose nöp kinderna raskt mellan tumme och pekfinger i ett försök att ge dem en friskare färg. Frisyren var i oordning. Hon rättade till hatten och gjorde några grimaser för att mjuka upp ansiktet. Om en liten stund var hon tvungen att 12
le och vara tillmötesgående. Morföräldrarna skulle få möta Rose Winther när hon var som mest charmerande. Det gällde att vara förberedd. – Jag tror vi är framme, sa Karen och sträckte nyfiket på halsen. Hon tappade hakan. – Jag kan faktiskt se det. Sluta stirra så där! Rose stängde spegeln med en smäll så Karen hoppade till. Det knastrade i gruset när vagnen svängde runt en cirkelformad gräsplan med en stor fontän. Till slut stannade de, och Rose kikade ut. Oaktree Manor. Byggnaden var stor och grå med flera torn med spiror och utsprång som fick den att påminna om Nidarosdomen – och hade fler fönster och skorstenspipor än hon någonsin hade sett. Allt hon hade förväntat, alla föreställningar om ett hus på landet – ja, eller en gård inte så olik Rosenlyst eller kanske Lade, i trä, och med en parkliknande trädgård runt – kom på skam. Även ett sommarresidens som Ringve skulle sett ut som en arrendatorsbostad vid sidan av det här huset. Fast hus … Det var ett gods, en borg, ett slott! Ett dussin personer stod i rad vid foten av den breda trappan. Av deras uniformer förstod hon att det måste vara staben. Kvinnorna hade svarta klänningar och kritvita, stärkta förkläden och huvudbonader. Håret var struket stramt bakåt och fäst i en knut i nacken. Männen bar livré, skorna var blankputsade. Alla såg precis likadana ut. De två kvinnorna väntade tills kusken öppnade dörren. Så snart Rose hade stigit ur, tog kvinnan som stod främst i raden, ett steg fram. – Välkommen till Oaktree Manor, lady Rose. Jag är mrs Thompson, hushållerskan. Det är jag som ska se till att ni finner er till rätta här på godset. Lady Rose. Rose smakade på titeln. Ingen hade kallat henne »lady« förut. Hon tyckte om det, det lät finare, viktigare än »fröken Rose«. Hon såg upp på hushållerskan, för mrs Thompson var en impone13
rande kvinnoperson. Inte i omfång, men i längd. Faktiskt var hon den längsta kvinnan Rose någonsin hade sett – med undantag av världens längsta kvinna som hade uppträtt på cirkus i Kalvskinnet för ett par år sedan. Den gången hade man fått lov att glo – kvinnan fick trots allt betalt för det. Rose puffade Karen diskret i sidan. – Tack. Hon nickade kort till hushållerskan och försökte få en skymt av morföräldrarna över hennes axel, men det var bara tjänstefolket som var närvarande. Skulle inte herrskapet själva önska henne välkommen? Det började bli mörkt. Kroppen kändes stel av för lite sömn, och Rose var kall. Tanken på en god måltid, åtföljd av en lång natts sömn, hade aldrig verkat mer lockande. – En av drängarna kommer att bära upp ert bagage. Jag ska visa er upp till rummet, fortsatte mrs Thompson, innan hon flyttade över blicken på Karen. – Du följer med oss. Vi har gjort i ordning rummet bredvid lady Roses. Rose höjde ögonbrynen. Skulle Karen sova i rummet bredvid henne, som en annan barnflicka? Hon öppnade munnen för att protestera, men hejdade sig i sista stund. Om modern hade nämnt Roses förbjudna romans med Henning i telegrammet, och det här var mormoderns försök att hålla henne under uppsikt dag och natt, skulle Rose i alla fall inte ge henne eller några andra glädjen över att visa att hon blev sårad av det! Tröttheten började ge vika för ett gnagande missnöje med hela situationen. Varför var inte mormodern där för att ta emot henne? Hon som var så upptagen av hur man skulle uppföra sig. Var det inte normal hövlighet att önska gäster välkomna, och speciellt sitt eget barnbarn? Rose letade efter de rätta orden. Även om hon hade fått engelska med modersmjölken, hade modern allt eftersom behärskat norska så bra att det talades alltmer norska och allt mindre engelska hemma på Kjøpmannsgaten. Hon ville inte snubbla på orden och göra bort sig medan hon var på Oaktree Manor. – Och 14
mina morföräldrar, mrs Thompson, törs jag fråga var de är? Hon satte blicken i hushållerskan. – Jag hade förväntat mig att de skulle vara här för att ta emot mig. Mrs Thompson vek inte en tum och verkade över huvud taget inte besvärad. Däremot höjde hon hakan en aning innan hon svarade. – Lady Ashmore … Er mormor … kommer att möta er till middag, lady Rose. Och när det gäller lord Ashmore, är han dessvärre … indisponerad. Ni träffar honom i morgon. Så vände hon på klacken, högrest och stram som en soldat. Frågeronden var klart och tydligt över. Bestämt gick hon uppför den breda stentrappan och in mellan de enorma pelarna som höll ingångspartiet uppe. Rose och Karen skyndade sig efter henne. En kall vindil svepte över deras fötter när de gick över tröskeln och in i den mörka hallen.
15