HÄLSNINGAR FRÅN
Den franska lavendelgården
Jo Thomas Översatt av Anna Thuresson
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 3
2021-04-22 16:53
Originalets titel: Escape to the French Farmhouse Copyright © Jo Thomas 2020 Översatt av Anna Thuresson Omslag av Sanna Sporrong Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden ISBN 978-91-7795-417-0 Bokoförlaget Polaris, Stockholm, 2021 www.bokforlagetpolaris.se
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 4
2021-04-22 16:53
Ett Pang! Pang! PANG! Varför i dag? Av alla dagar? På flyttdagen! Oljudet skär rakt igenom mig, och jag som redan har nerverna på utsidan, när en av de tunga trädörrarna på övervåningen smäller upp så att vinden piskar in och far runt i hela huset, likt en skock hetsiga spöken på halloween som retas och skapar kaos. Fast det är inte halloween, det är tidigt i juni. Och det är inga spöken som skapar kaos: det är mistralvinden som blåser upp med jämna mellanrum här i Provence och har valt i dag, av alla dagar, att ställa till med sattyg. Jag hör hur den ylar och skrattar åt mig. ”Trodde du verkligen att du skulle klara det här?” Det smäller i fler dörrar. På skänken välter glas som jag inte har packat in. Jag är helt slutkörd innan dagen ens har börjat. Mina armar, ben och sinnesstämning är tunga, som om jag släpar stora sandsäckar efter mig, och det dränerar mina redan uttömda energireserver. Jag går långsamt nerför den tomma korridoren mot ytterdörren. Den underbara terrakottaklinkern var det första jag la märke till när vi kom hit. Den röda färgen 7
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 7
2021-04-22 16:53
har nötts ner till orange på sina ställen, och det är som att plattorna har en egen historia att berätta om alla de fotsteg som har korsat dem under åren. Vi har knappt ens lämnat ett dammigt fotavtryck – vi har verkligen inte varit här tillräckligt länge för att lämna några märken efter oss. Jag kliver ut och vänder trotsigt upp ansiktet mot blåsten, som blåser damm rakt in i det nystädade huset. Ögonen rinner och jag blinkar. Vi testade åtminstone, tänker jag. Vi försökte. Jag torkar ögonen med hörnet på min poncho. Jag är inte säker på att jag har någon jacka att sätta på mig när vi kommer tillbaka till Storbritannien. ”Det är ingen fara, vännen!” hojtar flyttgubben över stormen. Han har på sig en mörkt vinröd polotröja med texten ”Flyttfirma Broderick och dotter” i guld över bröstet. Jag nickar och försöker le mot honom, men inombords vet jag att jag är ute på hal is. Jag har helt tappat kontrollen över mitt liv. ”Jag och Lexie jobbar med såna här flyttar hela tiden!” hojtar han glatt, på väg tillbaka från att ha brottats med och till slut ha lyckats haka fast de tunga dörrarna på flyttbilen. Den står parkerad framför huset under platanerna vars grenar vinkar entusiastiskt, som om de har fått syn på en gammal vän. De kommer behöva tuktas nästa år … Tanken svävar igenom mitt förvirrade sinne, som ett tåg som stannar vid en station precis enligt tidtabellen, väderförhållandena till trots. Beskära träden, tänker jag ur tomma intet, och låter orden marineras, vältrar mig i lugnet de för med sig, som om vinden har lagt sig, bara för ett ögon8
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 8
2021-04-22 16:53
blick, och lugnet har sänkt sig. Och sedan blåser den upp igen, riktigt ordentligt. Varför tänker jag på platanerna framför huset? Jag kommer inte vara här nästa år. Jag kommer vara … Var kommer jag vara? Kaoset som vinden för med sig slår klorna i mina nerver ännu en gång när bildörrarna smäller och krukorna, som står hopsamlade i trädgården, välter omkull och rullar iväg. Ralph skäller ivrigt, tränger sig förbi och knuffar till mig på baksidan av smalbenen så att knäna viker sig. Han glider över klinkern, skyndar ut och hälsar på besökarna. Han kanske åtminstone har lämnat en eller annan rispa på golvet, tänker jag snusförnuftigt. Mr Broderick tar de få trappstegen upp till ytterdörren. Fönsterluckorna, ordentligt stängda på ovanvåningen, skallrar i sina fästen. En sliter sig loss och börjar banka mot väggen. Jag ser mig om efter Ollie för att be honom hjälpa till, men han har gått upp i rök. Nej just det, där är han: han sitter i den dammtäckta bilen, i telefon, och ringer runt. Planerar. Jag suckar. Ännu fler planer. ”På riktigt, vännen”, säger mr Broderick, snuddar vänligt vid min armbåge och misstar tydligen den dammiga orsaken till mina tårar. ”Vi gör sånt här hela tiden! Kör över folks flyttlass för att de ska få smaka på det goda livet, och blir sen hitringda att flytta tillbaka dem ett halvår senare när de inser att det var ett misstag. De saknar allting med gamla goda fosterlandet och vill åka hem! Det händer hela tiden! Borta bra men hemma bäst, som jag brukar säga. Visst är det så, Lexie?” Han höjer rösten över 9
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 9
2021-04-22 16:53
blåsten när han ropar på kvinnan – antagligen i samma ålder som jag, strax under fyrtio – som hoppar ner från bakluckan i skåpbilen och börjar gå mot oss. Hon har på sig en likadan Broderick-polotröja och ett leende på läpparna. Hon har kort, spretigt vitblont hår och leopardmönstrade jeans. Hon verkar helt omedveten om vinden som piskar över uppfarten, terrakottakrukorna som rul lar omkring och dammolnen som virvlar över hennes stålhättade kängor. ”Vad sa du, pappa?” ropar hon över vinden. ”Jag sa”, hojtar han över den smällande fönsterluckan, ”att det här gör vi hela tiden. Flyttar först hit folk och flyttar sen tillbaka dem ett halvår senare.” ”Det gör vi.” Hon ler stort. ”Han säger alltid att inget går upp mot hemlandet.” Nu stannar hon bredvid sin pappa. ”Trevligt att träffas igen”, säger hon, och plötsligt känns hennes värme som en glimt av hemma. Den här gången får jag riktiga tårar i ögonen. Hemma. Var är egentligen hemma? Vi sålde huset och betalade av lånet när vi flyttade hit. Nu håller Ollie på att ordna med ett hus att hyra ”där hemma”. Men jag har ingen aning om var det kommer ligga, eller hur hemma kommer se ut. ”Ett halvår, det är standard”, säger mr Broderick. ”Fast”, skrockar han, ”er är nog den kortaste vi har gjort. Sex veckor är nog nytt rekord.” Han skrockar lite till. ”Då så, var ska vi börja?” säger han, slår ihop händerna och kliver in i gårdshuset. Ett halvår är standard, upprepar jag för mig själv. Men vår är den kortaste han någonsin har gjort. Sex veckor, 10
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 10
2021-04-22 16:53
från att ha flyttat in till att flytta ”hem”. Sex långa veckor. Jag suckar. Ralph springer i uppspelta cirklar runt mr Broderick och hans dotter. Jag försöker få tag i hans halsband, men han girar förbi och tror att det är en lek. Sedan lägger han sig i dammet, så att hans krämfärgade päls får ett slags persikofärgad nyans, och skäller åt mitt håll. Jag slår förtvivlat ut med händerna åt hur olydig han är. ”Ollie!” ropar jag till honom i bilen. Men Ollie viftar bara att han är upptagen. Han säger att han får bäst täckning när han sitter i bilen på uppfarten. Jag skulle tro att han har tillbringat mer tid i bilen på mobilen än i huset dessa sex veckor. Mistralvinden tar i ännu mer. Den kan driva folk till vansinne, säger de. Jag slår armarna hårt om mig själv, vänder ansiktet mot den varma vinden, sluter ögonen mot dammet och känner förändringen i luften mot min hud. ”Var ska vi börja?” säger en leende Lexie. Jag öppnar ögonen och vänder mig mot de packade flyttlådorna som står staplade på möblerna som ska tillbaka in i en lastbil, och möjligtvis in i ett förråd, om de inte får plats i det hyrda huset. ”Var ni vill.” Jag försöker le tillbaka, dränerad och utmattad. Lådorna hann knappt packas upp innan jag fick börja packa om dem igen. Vissa är helt orörda och jag har ingen aning om vad som ligger i dem. De flesta fotografierna kom aldrig upp på hyllorna, fast det är å andra sidan en välsignelse eftersom jag hatar att ha bilder på mig själv som stirrar på mig så fort jag kommer in i ett rum. I vårt förra hus envisades Ollie med 11
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 11
2021-04-22 16:53
inramade bilder i hallen och längs trappan. Vi på vår bröllopsdag. Hans examensbild. En bild av oss två på hans kusinbarns dop. Jag tyckte jag såg hemsk ut på den, men han tyckte om den, sa att den var jättefin på oss två. För mig blev det bara en påminnelse om hur jag kände mig den där dagen: glad för de nya föräldrarnas skull, men ihålig och tom inombords. Det var strax efter att mamma hade dött. Och jag vet inte riktigt vilken sorg folk syftade på när de sa att de beklagade min. Jag beklagade också min sorg. Båda två. Att förlora min mamma och sista chansen att själv bli mamma. Precis innan vi bestämde oss för att flytta hit, vilket var kort efter att Ollie hade köpt Ralph. Vi bestämde det, säger jag … Det var Ollies dröm. När han blev uppsagd blev han besatt av A New Life in the Sun och Escape to the Chateau, och trodde att det här gårdshuset, med sina persikofärgade stenväggar och flagnande fönsterluckor, var lösningen på alla våra problem. Jag jobbade fortfarande på det stora varuhuset i stan då och älskade allting med det. Jag var avdelningschef. Jag var duktig på det. Jag var respekterad. Det var där jag passade in. Jag älskade att prata med kunderna, skylta v arorna, räkna kassorna i slutet av en stressig dag. Jag visstevem jag var. Nu har jag ingen aning om var jag passar in. Inte längre här i Frankrike, det är ett som är säkert. Inte för att vi någonsin har gjort det. Vi gick på några fester hos några andra inflyttade britter när vi först kom hit, men jag träffade ingen jag direkt klickade med. Jag hittade ingen som älskade maten häromkring, eller ville 12
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 12
2021-04-22 16:53
lära sig franska med mig och kunde tipsa om någon kurs i området, eller någon som försörjde sig som kanske kunde ha kommit med förslag på hur jag kunde sysselsätta mig, något sätt att utnyttja erfarenheten från varuhuset. Varje torsdag träffades vi på den lokala ”puben” mitt i stan, på torget, på några glas och brittiskt pubquiz, organiserat av en snygg, vänlig kvinna vid namn Cora och två vänner till henne. Ollie älskade de där kvällarna. Jag har aldrig varit mycket för frågesport. En bred allmänbildning har aldrig legat högt på min lista över attraktiva egenskaper hos en person. Men Ollie älskade äran i att vara med i det vinnande laget. Jag går tillbaka in till köket och hoppas att Ralph ska följa efter om han tror att det vankas mat. Köket doftar fortfarande av den solmogna melonen jag åt till frukost, i ett försök att tömma kylskåpet och för att det kändes som att jag borde äta något, även om magen var spänd och orolig. Jag tittar ut genom de franska fönstren på ter rassen på ena sidan av huset, där vi ännu inte har fått njuta av någon sådan där lång, lycklig måltid omgiven av vänner som vi intalade oss att vi skulle, och fältet som sluttar ner mot dalen och floden. Den andra sidan har utsikt över stan och den lila lavendeln som omgärdar den. Jag vänder mig mot hallen igen. Ralph cirkulerar kring mr Broderick som visslande bär ut kanapén tillsammans med Lexie. När hon böjer sig ner kan jag bara precis skymta kanten på hennes leopardmönstrade stringtrosor och undrar om jag någonsin kommer tycka det känns sexigt med underkläder igen. Sedan vi lämnade Storbritan13
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 13
2021-04-22 16:53
nien för att skapa vårt eget ”liv i solen” har jag dragits mer och mer till höga bomullstrosor och Ollie har inte märkt något, fast det kanske beror på att han har sovit i ett av gästrummen ända sedan första veckan, efter att han fick ryggskott när han försökte vara Dick – Dick från Escapeto the Chateau, alltså – i ett försök att rensa stoppet i avloppet, vilket ledde till en läcka, en översvämning och att taket i salongen rasade in. Vi blev tvungna att hitta en rörmokare, en murare och en målare, och lägga nästan alla våra besparingar på att laga det igen. Tack och lov trodde läkaren Ollie gick till med ryggen att vi var här på semester och behandlade honom således därefter, så att vi slapp oroa oss för stora läkarräkningar också. Och det var så det kändes: som en enda lång semester i Helvetet. Allt som kan gå fel har gjort det, inklusive Ollies planer på att jobba hemifrån och sköta affärerna på nätet: vårt internet är så dåligt att han har varit tvungen att köra till närmaste storstad för att skicka mejl. Total katastrof. Ralph börjar skälla som besatt, kastar sig ut och sparkar upp ännu mer damm när han rusar mot vem det nu är som råkar passera. ”Ralph! Ralph!” Han struntar i mig och fortsätter kana nerför uppfarten. Jag vet alltför väl att han har svårt att stanna och lär kraschlanda in i vem det nu är han ska hälsa på så att personen ifråga ramlar omkull. Jag springer efter och ropar på honom. Tack och lov har jag gympaskor med tjock, bekväm sula, trekvartsjeans och V-ringad poncho över min vita T-shirt. Men jag ser 14
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 14
2021-04-22 16:53
honom knappt i det rosa dammet som yr upp. Jag hinner ikapp min hund, som inte skäller på annat än vinden som viner i träden, tar tag om hans halsband och vänder tillbaka till huset. Halvvägs tillbaka stannar jag och ser på gårdshuset i sten med sina lavendelblå fönsterluckor som skallrar i vinden. Jag tänker på alla förhoppningar och drömmar om framtiden vi fick på köpet när Ollie tog med mig hit och sa att han hade hittat och köpt det perfekta hemmet åt oss medan jag avslutade min uppsägningstid i Storbritannien. Nu tittar jag på den flagnande färgen och tänker på sprickan som dök upp i salongstaket innan det rasade in. Sprickan som hade lappats ihop och dolts av ett tjockt färglager så att det skulle hålla lite längre. Det är precis det det här huset har varit: ett tjockt färglager att lappa ihop sprickorna i vårt förhållande med … och nu har vårt tak rasat in. Jag ser Ollie sitta och prata hektiskt i luren, och överlåta packandet åt folk han har anlitat och åt mig. Jag tittar på honom, men han lägger inte märke till mig. Jag går tillbaka för att hjälpa flyttpersonalen. Mistralvinden är skoningslös, vilket gör jobbet dubbelt så hårt, med fönsterluckorna och dörrarna som knarrar, jämrar sig och slår. Men på vad som känns som nolltid har mr Broderick och Lexie packat lastbilen full. De är klara. Hela mitt liv ryms däri, redo att åka hem. Hem. Det där ordet igen. Tillbaka dit vi började. Tillbaka dit sprickorna först uppstod, efter de misslyckade 15
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 15
2021-04-22 16:53
IVF-försöken, Ollies arbetslöshet och sedan min mamma som dog. Vad finns egentligen kvar av vårt gemensamma hem? Vad finns egentligen kvar av oss? Jag kastar en sista blick runt det tomma huset för att dubbelkolla att vi inte har glömt något. Jag tar ner ett bortglömt foto från väggen i trappan. Det enda som kom upp på en redan exi sterande spik. När Ollie försökte spika upp fler blev det ännu fler sprickor i väggarna. Det är en bröllopsbild, med alla förhoppningar och drömmar som fanns innan sprickorna uppstod och inte kunde fyllas igen. Allt som finns kvar är jag, den här bilden och Ralph, som nu sitter vid mina fötter och flämtar utmattat av all uppståndelse. ”Då så! Allt klart?” Ollie står i dörren, äntligen klar med sina samtal. ”Jag tror vi ligger i fas”, säger han. ”Vi har ett par hus att titta på när vi kommer tillbaka. Inget särskilt egentligen, men det är en början.” Han fortsätter pilla med telefonen och försöker få iväg ett sms. En början. Ännu en nystart. Börja om. Det hus jag lämnade var speciellt. Jag älskade det. Jag trodde att det skulle vara hemma för vår familj för evigt. Precis som jag älskade mitt jobb. Nu ska vi tillbaka till våra gamla liv, utan huset jag älskade eller jobbet jag var bra på. Nu ska vi tillbaka till början. Och om jag skulle börja om, skulle jag då göra det med Ollie, med det jag nu vet? Är detta en nystart – ordet har formulerats i mina tankar innan jag ens är medveten om det – eller är det slutet? Plötsligt fylls jag av ett lugn, av stillhet, av absolut klarhet mitt i dagens kaos. Jag ser på honom och säger precis det jag tänker. ”Jag följer inte med, Ollie.” 16
21-18 Polaris Thomas, Franska, 22 apr.indd 16
2021-04-22 16:53