HÄL���N��� ��ÅN
Den italienska olivlunden
Jo Thomas Omslag_Den-italienska-olivlunden.indd 16
2021-06-07 14:59
Översatt av Anna Thuresson
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 3
2021-06-08 09:40
Prolog Min hand svävar över musen. Hjärtat bultar och jag vet inte om det är proseccon vi har druckit eller ren galenskap som rusar genom mina vener. Blicken far runt över det kala rummet. Det är själlöst, tomt på möbler och känslor. Jag ser på min vän Morag, vars blick är ivrig och uppspelt. Klockan tickar, och för varje sekund slår mitt hjärta högre. ”Tio, nio …” Timern klickar ner. Jag är torr i munnen. ”Åtta, sju …” Jag mår illa, återigen osäker på om det beror på prosecco eller anspänning. Det här är helt sinnes sjukt. ”Sex, fem …” Jag ser mig omkring på den plats som jag en gång i tiden kallade hemma – nu ett tomt skal, precis som jag. ”Fyra, tre …” Jag tänker igenom alternativen. I mina ögon finns det bara ett. ”Två …” Och det är verkligen oerhört impulsivt. ”Ett.” Jag kastar en blick på Morag som ser ut att vara 7
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 7
2021-06-08 09:40
redo att spricka, och jag vet inte om jag gör det medvetet eller om fingret rycker till ofrivilligt. Men jag trycker på knappen, och så faller vi fnittrande i proseccoframkallad sömn på de knöliga sofforna. Nästa morgon, efter att paracetamol och litervis med vatten har börjat kicka in, kryper en långsam insikt sig på, trögflytande som kall vaniljsås. Jag rusar fram till datorn och kollar mina mejl. Där står det, svart på vitt, och väcker ögonblicket av galenskap till liv. Det påminner om varför det borde vara obligatoriskt med alkotest för att kunna gå ut på nätet sent på kvällen. Grattis! Du vann budgivningen! Hjärtat far upp i halsgropen och bultar högljutt mot trumhinnorna. Vad ska jag nu ta mig till? Mina panikslagna tankar avbryts av en knackning på dörren, och när jag snubblar tvärsöver rummet fortsätter hjärtat att dunka. ”Hej, vi är här för att hämta sofforna”, säger den pigga, talföra unga kvinna som står där med sin ivriga pojkvän. Jag tittar på soffan där Morag fortfarande ligger och sover. ”En sekund bara. Jag är alldeles strax klar”, säger jag, medan det unga paret börjar lyfta den soffa som var min säng fram till för ett par minuter sedan. Det finns bara en sak att göra, säger den galna, hetsiga rösten i huvudet. Och jag inser att den är min.
8
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 8
2021-06-08 09:40
Kapitel ett Jag betraktar geten som marscherar fram och tillbaka över gårdsplanen, som en högvakt på Buckingham Palace, och undrar om jag har tagit mig vatten över huvudet. ”Omdirigerar! Omdirigerar!” maler min enda följesla gare under resan med en röst som skär i mig som en tandläkarborr. Bestämt stänger jag av henne, med nöje, innan jag vrider av motorn i min lilla Ford Ka. Vindrutetorkarna jämrar sig utmattat och på några sekunder är sikten genom rutan alldeles suddig igen, som fejkregn i en lågbudgetfilm. Fast det här är inte fejk, det är väldigt verkligt, påminner jag mig, mot ljudet av vattnet som trummar ljudligt mot biltaket. Jag tar ett djupt andetag. Så här har det varit ända sedan jag lämnade Bari, den vidsträckta hamnstaden högst upp på italienska klacken, där jag stannade till för en snabb runda på Ikea för det nödvändigaste och lunch. Ännu en sak jag inte hade väntat mig, förutom geten: skyfall på sommaren i södra Italien. Jag blickar ut genom bilrutan och drar min tunna luvtröja tätare om mig. Några armringar i silver skramlar 9
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 9
2021-06-08 09:40
på handleden och jag tittar ner på min Rolling StonesT-shirt, som jag har klippt av till en magtröja, och mina färgfläckiga avklippta Levi’s. Jag är definitivt för tunt klädd. Jag tar min bästa vintagejacka i skinn från passagerarsätet, drar på den och ryser. Jag borde ha på mig regnkläder och gummistövlar. Efter ännu ett djupt andetag drar jag i handtaget och skjuter upp bildörren mot ösregnet. Jag rätar på ryggen, skyddar ögonen med handen och börjar darra igen när jag tittar ner på kuvertet jag håller i. Regnet piskar ner över papperet så att bläcket flyter ut, och jag måste knipa igen ögonen mot störtskuren. Geten tittar åt mitt håll och jag är säker på att jag hör den fnysa. Jag kisar för att urskilja huset framför mig och tittar sedan tillbaka på den långa, gropiga uppfarten jag precis har kört uppför. Jag ser knappt de stora stenpelarna och röda metallgrindarna där jag svängde in. Jag kör ner kuvertet i fickan igen och drar fram en utskriven bild av huset. Bilden blir till papier-mâché på några sekunder, löses upp och landar på de blöta stenarna vid mina fötter. Om jag inte är tillräckligt snabb kommer mina tunna seglarskor gå samma öde till mötes. Det här måste vara rätt ställe – det finns inget liknande i närheten. Jag passerade några mindre hus på vägen hit, på den smala vägen som ledde mig upp och ner och runt och runt som en bergochdalbana på tivoli, med lite gropar här och där för extra ilningar i magen. En del av husen hade välvda tak, medan andra var moderna med platta. Här och där såg jag också små klungor av förfallna trulli – mindre 10
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 10
2021-06-08 09:40
cirkulära hus med kägelformade tak, som champinjoner i klasar. Men jag letar inte efter en trullo. Huset framför mig nu är som något från en filminspelning. Det är gammalt, väderbitet, i blekt rosa och stort – mycket större än jag hade föreställt mig. Det finns inget liknande på gatan. Det måste vara här. Jag håller upp handen mot det skoningslösa regnet och undrar halvt om halvt om en svärm gräshoppor ska följa härnäst. Det kanske är ett tecken … Jag skjuter undan den fåniga tanken, tillsammans med minnet av min mammas desperata sms och Eds ogillande mejl. Min T-shirt klistrar sig fast vid huden och regnet droppar ner i ansiktet från mitt korta hår, rinner nerför diamanten i näsborren som ett litet vattenfall. Nu är det ingen mening med att rota runt i bakluckan efter regnjackan, så jag hänger min lavendelfärgade väska över axeln och undrar vad jag har gett mig in på. Jag skulle kunna sätta mig i bilen igen, köra härifrån så fort som möjligt och mejla Ed att han hade rätt hela tiden: Jag är dum, impulsiv och oansvarig. Fast å andra sidan är jag åtminstone inte tråkig och fast i gamla hjulspår. Det finns bara en väg vidare: framåt! Jag böjer ner huvudet, tar ett hårt grepp om väskan och springer mot den nedgångna verandan som dignar under en oregerlig och försummad trillingblomma. Med hakan tryckt mot bröstet kliver jag runt en stor grop, halkar och glider på den slitna kullerstenen. Jag hamnar förbluffande nära den surmulna geten, som nu står tvärsemot ytterdörren. Plötsligt är jag mitt i min värsta mardröm. 11
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 11
2021-06-08 09:40
”Bääh”, bräker geten, och jag hoppar till. Gud, det där var högt. Jag stirrar på geten och den stirrar tillbaka. Ögonen är i olika färger: ett läskigt gult, det andra blått. För första gången på flera veckor har jag ingen aning om vad jag ska göra. Vaktgetter stod inte med på listan med det viktigaste. Jag undrar om ”sjas” betyder samma sak på italienska som på engelska. Jag kan inte minnas att det kom upp på kvällskursen. Men jag måste göra något. Jag fryser ihjäl här ute. ”Sjas, sjas!” säger jag, viftar åt getens håll och backar samtidigt undan. Jag vill inte att den ska börja springa med hornen riktade mot mig, de ser spetsiga och vassa ut. Man råkar inte ut för getter som står i vägen framför ytterdörren hemma i Tooting. Något enstaka fyllo som har slagit läger för natten, kanske, men av någon anledning känns de mer lätthanterliga än det här. ”Sjas, sjas!” försöker jag igen, den här gången med mer kraftfullt viftande. Geten rycker till, precis som de skräckslagna fjärilarna i min mage, men den rör sig fortfarande inte ur fläcken där den står framför den stora, mörka trädörren. Inte ens tredagarsturen ner genom Frankrike och Italien, med obligatoriska blinkningar på rastplatserna och bara en irriterande, obeslutsam gps till sällskap, kan jämföras med det här. De senaste sex veckorna har jag krånglat med mäklare, visningar av lägenheten och advokater, och packat ihop och delat upp mina och Eds gemensamma tillhörigheter. Jag har sorterat allt och gett upp vårdnaden om vår 12
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 12
2021-06-08 09:40
gemensamma samling vinylskivor och skivspelaren jag hittade på Ebay. Jag har sålt överflödiga möbler, över vakat upphämtning av dessa och själv flyttat ut ur vår lägenhet. Alltihop gick som på räls – inget har fått mig ur fattningen. Men getter som markerar revir? Ingen aning! Jag slår ut med händerna och vänder ryggen mot den. Jag öppnar väskan och rotar runt efter något slags magiska bönor som kan hjälpa mig här ute. Sedan får jag syn på den: en halväten Kitkat jag köpte på en bensinmack någonstans utanför Rom. Jag tänkte att sockerkicken skulle hjälpa mig runt den gigantiska ringleden – den och Dolly Parton på cd-spelaren. Det funkade typ. Jag hankade mig runt med nerverna på utsidan och hjärtat i halsgropen, hög på energidryck och med gestikulerande och tutande i överflöd – inte nödvändigtvis från mig. Jag tar fram Kitkatenoch viftar den mot geten. Den ignorerar mig ståndaktigt och tittar åt andra hållet från sin skyddade position. Jag drar snabbt av omslagspapperet. ”Kom igen nu. Det är choklad.” Jag viftar med den och känner mig som barnfångaren i Chitty Chitty Bang Bang när jag bryter av en bit som jag kastar framför geten. När den backar tänker jag att jag får ge upp och hitta någon annanstans att sova i natt tills jag kan hitta ägaren. Sedan sniffar den på chokladen, snor åt sig den med uppskattande ljud och börjar gå mot mig, utan tvekan i jakt på mer. ”Där ser du, visst är den god.” Jag bryter av en till bit och kastar den framför geten, som nu rör sig snabbare och snabbare. Jag går baklänges och snabbar på mer och mer. Det känns som om jag är med i en scen i You’ve Been 13
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 13
2021-06-08 09:40
Framed. Jag är hundratals mil hemifrån, i det värsta skyfallet jag någonsin har sett med allt jag äger i en Ford Ka, där jag försöker locka undan en get från en ytterdörr med en halv Kitkat. Jag börjar förstå hur Noa kände sig och debatterar för mig själv om getter skulle få följa med på min ark. Allt det här är Eds fel! tänker jag irrationellt. Och mam mas. Geten fortsätter dammsuga upp Kitkaten och nu är jag nästan i utkanten av den hala gårdsplanen. Jag tar ett kliv bakåt och får se den bistra sanningen i vitögat när min häl slår emot en låg stenmur. Jag kliver upp på muren och min mobil vaknar till liv. Jag drar fram den med förhoppning om något slags uppmuntrande ord. Två sms och några missade samtal. Jag struntar i att kolla samtalen. Sms:en är från Ed och mamma. Det var väl det sista jag behövde. Om Ed hade vetat att jag i just det här ögonblicket försökte muta en revirlysten get skulle han börja med att säga: ”Vad var det jag sa” med sänkta ögonbryn. Det är hans reaktion på allt jag gör – han tycker att jag är impulsiv, ”hetlevrad”, kal lar han det. Han säger jämt och ständigt att jag alltid bara kastar mig in i saker. Han, å andra sidan, gör aldrig något alls utan att konsultera Google eller Facebook först. Vi är varandras raka motsatser. I början var det det som var det roliga. Men nu tycker han att jag reagerar reflexmässigt på allt. Jag tycker att han tänker efter för länge och för mycket i alla lägen och aldrig tar några risker. Det hade kunnat bli den perfekta kombinationen. Men det blev det inte. 14
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 14
2021-06-08 09:40
Hade Ed varit här hade det varit en helt annan situation. Han skulle inte ha klivit ur bilen utan att ett team från arbetsmiljöverket först hade inspekterat stället, och anlitat självaste Bear Grylls för att bli av med geten. Nej, nu får jag inte stupa på första hindret bara för att den här geten har samma väktarinstinkter som en rott weiler. Den kör upp ansiktet mot mina händer och jag kan inte röra mig. Jag gör det enda jag kan: sträcker fram en trevande hand och kliar den mellan ögonen. Det verkar den tycka om. Men nu är jag fast här. Om jag slutar puffar den till mig, hårt. Det får bära eller brista, nu eller aldrig. Jag slänger den sista biten Kitkat så långt jag kan, förbi de ojämna kullerstenarna. Geten snor runt och snubblar nästan omkull i sin iver att hinna ikapp, halkar, glider och klapprar över stenarna innan den hoppar fram till godiset. Jag slänger mig mot ytterdörren. Mina händer skakar när jag drar fram den stora, rostiga nyckeln och kör in den i låset samtidigt som jag försöker hålla ett öga på geten. I processen tappar jag kuvertet på den blöta trappan. Jag tar upp det och trycker mig jättehårt mot dörren. Den ger sig inte. Geten travar tillbaka mot mig. Jag backar, sänker axeln och ger dörren en väldig knuff – den flyger upp precis samtidigt som en gigantisk åskskräll dånar och en silverskärva spricker upp över himlen. Jag ramlar in genomytterdörren, desperat att fly undan elementen, in i ett ofantligt rum tillsammans med geten. ”Bääää”, säger den ljudligt och droppar vatten ner på golvet. En stor våg av förtvivlan översköljer mig. Vad i hela världen har jag gett mig in på? 15
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 15
2021-06-08 09:40
Kapitel två Jag famlar upp och ner längs dörrkarmen i det dunkla ljuset inne i gårdshuset i jakt på strömbrytaren. Jag hittar den, snäpper ner den med ett knäpp och ser mig om i rummet, men inget händer. Jag drar upp dörren för att släppa in mer ljus och hoppas att geten ska hitta ut igen. En fuktig, unken lukt hänger i luften. Oklart om det är huset eller geten. Jag håller mig på avstånd från djuret och går fram till det första fönstret jag kan se. Jag öppnar det, drar upp den tröga regeln till fönsterluckorna i trä och skjuter upp dem. Ännu en superhög åskskräll. Geten rör sig inte, och hoppas kanske att jag inte har lagt märke till den där den står vid ytterdörren. Jag går runt rummet och öppnar varenda fönsterlucka jag kan se. Några är trögare än andra, och jag gör en mental notering att spreja hakarna med smörjmedel så fort jag kan ta mig till en butik. Jag är säker på att jag körde förbi en järnhandel i stan. Fönstren är små och det är fortfarande mörkt, men när jag kommer fram till glasdörrarna längst in i rummet 16
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 16
2021-06-08 09:40
och öppnar deras jalusier gör det jättestor skillnad. Mina ögon börjar vänja sig och dras uppåt medan de tar in allt i rummet. De ljusa, krämvita stenväggarna stiger i spetsiga bågar som går ihop i en stjärnform i det höga taket. Det är helt otroligt. Jag vänder mig om och insuper alltihop – det tar andan ur mig – innan jag snubblar över ett plastbord mitt i rummet med några staplade lådor med skräp. Taket må ta andan ur en, men resten av rummet är i stort behov av lite kärlek och omsorg, tänker jag och granskar den ojämna målningen. Tankarna skenar iväg i alla möjliga idéer på hur man skulle kunna framhäva det från sin bästa sida. Det var likadant när Ed och jag såg vår lägenhet första gången. Jag kunde se alla möjligheter och idéerna bara strömmade in: hur vi skulle kunna göra i ordning en ordentlig matplats i köket, göra den öppna spisen till mittpunkten i rummet igen, få in ljuset. Ed såg investeringspotentialen, jag såg inredningsmöjligheterna. Det är likadant här. Mina tankar vägrar sluta snurra av idéer. Stenväggen över eldstaden är nersvärtad och skulle definitivt behöva målas om. Jag skulle så klart behålla väggarna vita. I ljushållarna på väggarna sitter nakna glödlampor – några tegelplattor i terrakotta skulle bli fint att rama in ljuset med. Allt går att fixa till. Jag menar, jag visste att stället skulle behöva rustas upp, och möjligheterna är oändliga. Men jag ser att jag måste börja med att hitta traktens soptipp. Jag fryser och slår armarna om mig själv. Kanske borde jag försöka tända den stora kaminen. Men först vill jag ut17
21-30 Polaris Thomas, Olivlunden, 8 juni.indd 17
2021-06-08 09:40