9789177953807

CORONA 19 FÖRFATTARE OM KRISEN

Boken är resultatet av ett icke-vinst­drivande projekt, initierat av Björn Wiman på Dagens Nyheter med en lång rad medverkande författare. Albert ­Bonniers, Norstedts, Natur & Kultur, Brombergs, O ­ rdfront, Weyler, Elisabeth Grate och Tranan står bakom boken, vars överskott går till Röda Korset.

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2020 respektive författare Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2020 ISBN: 978-91-7795-380-7 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Förord

Vad kan en författare göra när en livsfarlig smitta drabbar världen?

Skriva. Givetvis kan hon skriva.

Selma Lagerlöf skrev sin roman Körkarlen 1912, som ett beställningsverk från Nationalföreningen mot tuberkulos. Än i dag går berättelsen om »slumsystern« och frälsningssoldaten Edit rakt in i hjärtat. I sitt arbete bland samhällets olycksbarn har hon blivit smittad med lungsot, tuberkulos, sannolikt av den förhärdade dryckeskarlen och våldsverkaren David Holm, som på grövsta tänkbara sätt utmanar alla tankar kring hänsyn, frivillig karantän och social distansering: »Jag har lungsot, jag med och doktorn vill, att jag ska akta mig, men det sker inte«, ryter han i romanen. »Jag hostar män­niskor rätt opp i ansiktet, därför att jag hoppas, att de ska gå åt. Varför ska de ha det bättre än vi? Det skulle jag just vilja veta.« David Holms fråga ställer saken på sin spets, men det är inte som smittskyddsmanual som Körkarlen berör oss i dag, utan som en tidlös och gripande förkunnelse om kärlek, skuld och försoning. Varför? För att Selma Lagerlöf var författare.

7

I sin biografi Jag vill sätta världen i rörelse berättar Anna-­Karin Palm om hur Lagerlöf strök flera partier i korrekturet som rörde lungsjukdomen. »Då jag började skriva boken var det nog endast meningen att skriva en tuberku­lostraktat, allting i handlingen är tillrättalagt för detta, men medan jag skrev trängde sig fram nödvändigheten att tänka sig in i livet på andra sidan och därmed förlorade jag nog själva intresset för att predika om sjukdomen.« På ett liknande sätt föreställer jag mig att det förhåller sig med de texter om det nya coronaviruset som publi­ceras i denna antologi. Ingen av dem är skriven av en epidemiolog eller läkare, däremot av 19 svenska och internationella författare. Bidragen har publicerats som artiklar i Dagens Nyheter under mars, april och maj 2020. Det som började med ett lokalt utbrott av ett okänt virus i Kina har på kort tid lett till en omvälvande kris med både politiska, ekonomiska och existentiella dimensioner.

Kanske är det just därför man upplever att texterna i denna bok kommer som på beställning – trots att de inte är skrivna på beställning. Aldrig tidigare har författarna varit så bokstavligen livsnödvändiga för det offentliga samtalet som under denna kris. Med stilmedel från både skön- och saklitteratur rör de sig från skräckens och karantänens Italien till ras- och klassklyftorna i USA och den livsavgörande idédebatten om Sveriges strategi för att hantera virusutbrottet. Här finns egna sjukdomsberättelser, djup poesi, sorg, förtvivlan och hopp. De som arbetar yrkesmässigt med det skrivna ordet har tagit sig an den 8

uppgift som bara de kan ha i en situation som denna: att skriva in denna nya existentiella erfarenhet i samhällets kollektiva medvetande.

Det är vår förhoppning att denna bok ska visa på den centrala roll som litteraturen har i en epokgörande samhällskris. Samtidigt tror vi att den kan bli ett viktigt dokument från en tid då världen byter skepnad. Vi på Dagens Nyheters kulturredaktion vill främst tacka de medverkande författarna och deras förlag för att de ställt sig bakom projektet. Ett särskilt tack går till bokförlaget Polaris som har producerat boken. Författarnas royalties och eventuellt överskott från boken går oavkortat till Röda korsets arbete med coronapandemin.

Smittan och sjukdomen kommer att fortsätta rulla över världen och ställa oss alla inför ständigt nya frågor och situationer. Är vi – som den hänsynslöse David Holm i Selma Lagerlöfs roman – beredda att hosta vår medmänniska rätt upp i ansiktet? Eller kommer sjukdomen, likt många gånger tidigare i historien, att locka fram de bästa sidorna hos människan: solidariteten, ansvaret, omsorgen om gruppen.

När allt är över kommer det kanske att visa sig att det inte var själva sjukdomen som var det viktiga. Utan vad den avslöjade om oss människor – vilka vi är och vilka vi kan vara.

Björn Wiman Kulturchef, Dagens Nyheter

9

Viruset påminner oss om att människor är sköra varelser Olga Tokarczuk 6 april 2020

Från mitt fönster kan jag se ett vitt mullbärsträd, ett träd som fascinerar mig och var en av anledningarna till att jag bosatte mig här. Mullbär är en generös växt – hela våren och sommaren utfodrar den dussintals fågelfamiljer med sin söta och hälsosamma frukt. Men nu har mullbärsträdet inga löv, så jag ser en bit av den lugna gatan, som sällan korsas av någon som går mot parken.

Vädret i Wroclaw är nästan somrigt, en bländande sol skiner, himlen är blå, och luften är ren. När jag var ute med hunden i dag såg jag två skator som jagade bort en uggla från deras bo. Jag och ugglan tittade varandra i ögonen på en knapp meters avstånd.

Jag har en känsla av att djuren också väntar på vad som ska hända.

För mig har världen redan varit för mycket under lång tid. För mycket, för snabbt, för högljutt.

Jag har därför inget »isoleringstrauma« och jag lider inte av att jag inte träffar människor. Jag beklagar inte att 11

biograferna stängdes, det är mig likgiltigt att shoppinggalleriorna inte är öppna. Bara när jag kommer att tänka på alla som förlorade sina jobb där. När jag fick höra om den förebyggande karantänen kände jag ett slags lättnad, och jag vet att många känner detsamma, även om de skäms för det. Min introverta sida, som länge tryckts ned av det överaktiva extroverta, borstade av sig dammet och kom ut ur garderoben.

Genom fönstret ser jag min granne, en hårt arbetande jurist, som jag nyligen brukade se när han åkte till domstolen på morgnarna med sin mantel kastad över axeln. Nu slåss han mot en trädgren i trädgården i säckiga träningskläder, tydligen har han bestämt sig för att städa upp. Jag kan se ett par unga människor som går ut med en gammal hund, som knappt har kunnat gå sedan förra vintern.

Hundens ben svajar och de följer tålmodigt med den så långsamt de kan. Sopbilen väsnas när den hämtar skräp.

Livet fortsätter, självklart, men i en helt annan rytm. Jag städade skåpen och tog de lästa tidningarna till pappers­ insamlingen. Jag planterade om blommor. Jag hämtade cykeln från verkstaden. Jag har nöje av att laga mat.

Bilder från barndomen återkommer envist till mig, då det fanns mycket mer tid som kunde »slösas bort«, då man i timtal kunde stirra ut genom fönstret, observera myror, ligga under bordet och föreställa sig att detta är arken.

Eller läsa uppslagsböcker. Är det möjligen inte så att vi har återvänt till livets normala rytm? Att det inte är viruset som är en störning av normen, utan precis tvärtom – att den där hektiska världen före viruset var onormal?

12

Viruset har ju påmint oss om vad vi så passionerat förnekade – att vi är sköra varelser, byggda av ömtåligt material.

Att vi avlider, att vi är dödliga.

Att vi inte är avskilda från världen genom vår »mänsklighet« och sällsynthet, utan att världen är ett slags stort nät där vi är fast, bundna till andra enheter med osynliga trådar av beroende och inflytande. Att vi är beroende av varandra och oavsett hur avlägsna länder vi kommer ifrån, vilket språk vi talar och vilken hudfärg vi har, blir vi sjuka på samma sätt, blir lika rädda, och dör på samma sätt.

Viruset fick oss att bli medvetna om att oavsett hur svaga eller försvarslösa vi känner oss, finns det människor runt omkring oss som är ännu svagare och behöver hjälp. Det påminde oss om hur ömtåliga våra gamla föräldrar och morföräldrar är och hur mycket de förtjänar vår omsorg.

Det visade oss att vår hektiska rörlighet hotar världen.

Och det ställde samma fråga som vi sällan har haft modet att ställa oss: Vad är det egentligen vi letar efter?

Rädslan för sjukdom vände oss tillbaka från den slingriga vägen och påminde oss om att det finns ett bo som vi kommer från och där vi känner oss säkra. Och även om vi var hur stora resenärer som helst, kommer vi i en situation som denna alltid att sträva efter något hem.

Därmed uppenbarades dystra sanningar för oss – att i en hotfull situation återkommer tankegångarna om stängda och uteslutande kategorier av nationer och gränser. I detta svåra ögonblick visade det sig hur svag idén om den Europeiska unionen är i praktiken. Unionen gav egentligen upp matchen med walkover och överlämnade besluten i en tid av kris till nationalstaterna.

13

Stängningen av de nationella gränserna anser jag vara det största misslyckandet under denna eländiga tid – den gamla egoismen och kategorierna »vårt« och »främmande« har återvänt, det vill säga det som vi har bekämpat under de senaste åren i hopp om att det aldrig kommer att formatera våra sinnen igen. Rädslan för viruset fram­kallade automatiskt den enklaste atavistiska tron att de skyldiga är några främlingar och att det alltid är de som står för hotet. I Europa kommer viruset »någonstans ifrån«, det är inte vårt, det är främmande. I Polen har alla som återvänder från utlandet blivit misstänkta.

Vågen med spärrade gränser och de monstruösa köerna vid gränsövergångarna var säkerligen en chock för många ungdomar. Viruset får oss att komma ihåg: gränser finns och de mår bra.

Jag är också rädd för att viruset snabbt kommer att påminna oss om en annan gammal sanning, hur väldigt ojämlika vi är. Några av oss kommer att flyga med ­privata flygplan till ett hus på en ö eller i en skog, medan andra kommer att stanna i städer för att sköta kraftverk och vatten­försörjning. Andra kommer att riskera sin hälsa genom att arbeta i butiker och på sjukhus. Vissa kommer att tjäna på epidemin, andra kommer att förlora vad de har uppnått i livet.

Den ankommande krisen kommer sannolikt att undergräva de principer som vi betraktade som stabila; många länder kommer inte att klara att hantera det och inför deras upplösning kommer en ny ordning att uppstå, som så ofta inträffar efter kriser.

14

Vi sitter hemma, läser böcker och tittar på tv-serier, men egentligen förbereder vi oss för en stor kamp för en ny verklighet som vi inte ens kan föreställa oss, och långsamt förstår vi att ingenting kommer att vara precis som förr.

Den påtvingade karantänen och hemmaförläggningen av familjen kan få oss att bli medvetna om vad vi inte alls skulle vilja erkänna: att familjen tröttar ut oss, att äktenskapsband sedan länge har förmultnat. Våra barn kommer ur karantänen som internetberoende, och många av oss kommer att inse det meningslösa och ofruktbara i en situation vi fastnat i av ren tröghet. Vad händer om antalet mord, självmord och psykiska sjukdomar ökar?

Framför våra ögon upplöses som rök civilisationens paradigm, som har format oss under de senaste tvåhundra åren: att vi är skapelsens herrar, att vi kan göra allt och att världen tillhör oss.

Det kommer nya tider. Översättning från polska: Michael Winiarski Olga Tokarczuks Jakobsböckerna (Ariel förlag, 2015, ny utgåva Ariel förlag/Albert Bonniers Förlag, 2019) är en av de senaste utgåvorna av henne på svenska.

15

Pandemin kan vara en portal till en ny värld Arundhati Roy 12 april 2020

Vem kan nu använda uttrycket »bli viral« utan att känna en svag rysning genom kroppen? Vem kan fortfarande kasta en blick på vad som helst – ett dörrhandtag, en pappkartong, en påse grönsaker – utan att för sitt inre se hur det kryllar av dessa annars osynliga, odöda, spöklika plumpar med sugfötter som bara väntar på att få fäste i våra lungor?

Vem kan utan att samtidigt fyllas av fasa föreställa sig att kyssa en främling, hoppa på en buss eller skicka sitt barn till skolan? Vem kan tänka på helt vanliga nöjen utan att göra en riskkalkyl? Vem av oss fuskar inte som epidemio­ log, virolog, statistiker och profet? Vilken forskare eller läkare ber inte i hemlighet om ett mirakel? Vilken präst förtröstar inte på vetenskapen, åtminstone i hemlighet?

Och samtidigt som viruset sprids, vem blir ändå inte upplyft av vågen av fågelsång i städerna, påfåglarnas dans vid trafikkorsningarna, skyarnas tystnad?

Antalet fall i världen överstiger på ett illavarslande sätt två miljoner. Över 100 000 människor har redan dött. En­­ ligt prognoserna kan de döda komma att räknas i flera 17

hundratusental, kanske blir dödssiffran ännu större än så.

Viruset har färdats fritt längs handelns och det internationella kapitalets upptrampade leder och den fruktansvärda sjukdom det fört med sig har låst in människor i länder, städer och hem.

Men till skillnad från flödet av kapital eftersträvar viruset maximal spridning, inte profit, och det har därför oavsiktligt i viss mening ändrat flödets riktning. Det har gjort narr av migrationskontrollerna, den biometriska tekniken, den digitala övervakningen och alla andra varianter av dataanalys och det har – hittills – slagit hårdast mot de rikaste, mäktigaste nationerna i världen och fått kapitalismens motor att hacka och stanna. Det kan kanske vara ett tillfälligt stopp, men det kommer ändå att ge oss tid att bestämma om vi vill reparera den eller se oss om efter en bättre motor.

Makthavarna som har ansvaret för att hantera pan­ demin gillar att tala om krig. Och de använder inte kriget som metafor, de menar det bokstavligt. Men om detta verkligen vore ett krig, vilket land skulle då vara bättre rustat än USA? Om det inte var munskydd och skyddshandskar som frontsoldaterna behövde utan skjutvapen, smarta bomber, bunkerknäckare, ubåtar, stridsflygplan och atombomber, skulle det då ha uppstått en brist?

Natt efter natt är vi några som från andra sidan av jorden med svårförklarad fascination följer de presskonferenser som New Yorks guvernör håller. Vi tar del av statistiken och får höra om överfulla amerikanska sjukhus, underbetalda och utarbetade sköterskor som tvingas tillverka munskydd av sopsäckar och gamla regnrockar och 18

riskerar allt för att kunna ge de sjuka vård. Vi hör om delstater som tvingas bjuda över varandra i jakten på respiratorer, läkare som måste välja vilken av patienterna som ska få tillgång till en respirator och vem som ska lämnas att dö.

Och vi säger till oss själva: »Herregud! Detta är Amerika!« Tragedin är omedelbar, verklig, enorm och den utspelas framför våra ögon. Men den är inte ny. Tåget har skenat i åratal innan det kraschat. Vem minns inte videorna som dokumenterade patient dumping – hur sjuka människor utan några andra plagg på kroppen än sina patientrockar i hemlighet dumpades i något gathörn? Sjukhusdörrarna har alltför ofta varit stängda för USA:s fattiga medborgare.

Det har inte spelat någon roll hur sjuka de varit eller hur mycket de har lidit. I alla fall inte förrän nu. I virusets tid kan ju en fattig persons sjukdom påverka också det rika samhällets hälsa. Och ändå ses Bernie Sanders, senatorn som outtröttligt slagits för hälsovård åt alla som en udda figur, också av sitt eget parti, när han ställer upp i kampen om Vita huset.

Och vad ska man säga om mitt eget land, mitt stackars fattig-rika land, Indien, som svävar någonstans mellan feodalism och religiös fundamentalism, kastväsende och kapitalism, styrt av högerextrema hindunationalister? I december, när Kina bekämpade virusutbrottet i Wuhan, var den indiska regeringen upptagen av den revolt hundratusentals av landets medborgare inlett i protest mot den skamlöst diskriminerande antimuslimska lag som denna regering just drivit igenom i parlamentet.

19

Det första covid-19-fallet i Indien inrapporterades den 30 januari, bara dagar efter att den ärade hedersgästen vid paraden på Republikens dag, regnskogsätaren och covid-förnekaren Jair Bolsonaro, lämnat Delhi. Men det fanns så mycket att göra under februari att viruset inte kunde ges utrymme i det styrande partiets arbetsschema.

Donald Trump skulle avlägga officiell visit den sista veckan i månaden. Han hade lockats hit med löftet om en publik på en miljon på en idrottsarena i delstaten Gujarat. Allt detta slukade pengar och en hel del tid.

Sedan var det dags för delstatsvalet i Delhi som regeringspartiet Bharatiya Janata Party (BJP) förväntades förlora om det inte la in en högre växel, vilket det gjorde i en brutal och hämningslös hindunationalistisk kampanj, mättad med hot om fysiskt våld och skränanden om att skjuta ”förrädare”.

Partiet förlorade ändå. Då skulle Delhis muslimer, som gavs skulden för förödmjukelsen, få sitt straff utmätt.

Beväpnade gäng av hindunationalister, uppbackade av polisen, attackerade muslimer i arbetarkvarteren i nordöstra Delhi. Bostäder, butiker, moskéer och skolor stacks i brand. Muslimer som var beredda på attacken gjorde motstånd. Över 50 dödsoffer krävdes, muslimer och ett antal hinduer. Tusentals människor sökte sig till flyktingläger på de lokala begravningsplatserna. När regeringen höll sitt första möte om covid-19 , och de flesta indier för första gången fick höra talas om något som kallades handsprit, drogs liken fortfarande upp ur de snuskiga, stinkande ­k loaksystemen.

20

Mars var också en jäktig månad. De första två veckorna gick åt till att störta den av Kongresspartiet ledda delstatsregeringen i Madhya Pradesh i centrala Indien och ersätta den med en BJP-regering.

Den 11 mars slog WHO fast att covid-19 var en pandemi.

Två dagar senare, 13 mars, förklarade den indiske hälsoministern att corona inte var en »hälsokris«. Till sist, 19 mars, talade premiärministern Narendra Modi till nationen. Han hade inte ägnat mycket tid åt att göra sin hemläxa. Istället hade han lånat manualen från Frankrike och Italien. Han informerade oss om vikten av »social distansering« (lätt att ta till sig för ett samhälle format av kastsystemet) och utropade 22 mars till dagen för »folkets utegångsförbud«.

Han sa ingenting om vilka krisåtgärder regeringen skulle vidta, men bad att folk skulle gå ut på sina balkonger och ringa i klockor och slå på grytor och kastruller för att hylla dem som arbetade i sjukvården. Han nämnde inte att fram till det ögonblicket hade Indien exporterat skyddsmateriel och andningshjälpmedel i stället för att behålla utrustningen för den indiska sjukvårdspersonalen och de indiska sjukhusens räkning.

Föga förvånande mottogs Modis uppmaning med stor entusiasm. Det arrangerades kastrullmarscher, dansfester och processioner. Inget av detta präglat av social distansering. Under de kommande dagarna klättrade människor ner i tunnor fyllda med kodynga och BJP-anhängare höll fester där det dracks urin från kor. För att inte visa sig 21

sämre förkunnade många muslimska organisationer att svaret på viruset var den allsmäktige och uppmanade de trogna att samlas i stora skaror i moskéerna.

Den 24 mars, klockan 20.00, framträdde Modi på nytt i tv för att meddela att det från och med midnatt rådde utegångsförbud i hela Indien. Marknaderna skulle stängas.

Alla transporter, offentliga såväl som privata, bli otillåtna.

Han sa sig ha fattat detta beslut inte bara som premiärminister utan också som vår familjeäldste.

Och vem annars kan besluta att en nation på 1,38 miljarder människor ska låsas in utan förberedelser och med fyra timmars varsel, och göra detta utan att ha konsulterat de delstatsregeringar som kommer att tvingas hantera följderna av beslutet? Hans metoder ger definitivt intrycket att Indiens premiärminister betraktar medborgarna som en fiendestyrka, som måste besegras genom överraskningsanfall och aldrig går att lita på.

Och inlåsta blev vi. Många företrädare för hälsovården och många epidemiologer har applåderat åtgärden. I teorin har de kanske rätt. Men ingen av dem kan rimligen stötta den katastrofala bristen på planering och förberedelser som förvandlade världens mest omfattande och repressiva nedstängning till något som resulterade i raka motsatsen till vad som varit avsikten.

Inför ögonen på en förfärad värld trädde Indien fram i all sin skam – hon blottade sin brutala, strukturella, sociala och ekonomiska ojämlikhet, sin hårdhjärtade likgiltighet inför lidandet. Nedstängningen fungerade som ett kemiskt experiment som gör tidigare dolda ting synliga.

22

När butiker, restauranger, fabriker och byggarbetsplatser stängdes, och när såväl de rika som medelklassen barrikaderade sig i sina slutna bostadsenklaver, började våra städer och metropoler göra sig av med de invånare som tillhörde arbetarklassen – migrantarbetarna – som vore de nu bara en oönskad bokföringspost.

Många som drivits bort av sina arbetsgivare och hyresvärdar inledde den långa marschen hem till byarna; miljoner utfattiga, hungriga, törstiga människor, unga och gamla, män, kvinnor, barn, sjuka, blinda, funktionsnedsatta, som inte hade någon annanstans att ta vägen, som inte hade någon som helst tillgång till allmänna kommunikationer. De vandrade i dagar, mot Budaun, Agra, Azamgahr, Aligarh, Lucknow, Gorakhpur – hundratals kilometer bort. Några dog längs vägen.

De visste att de vandrade hemåt för att kanske långsamt tyna bort i hunger. Kanske visste det till och med att de kunde bära viruset med sig, och i så fall skulle infektera sina familjer, föräldrarna och farföräldrarna där hemma, men de var i desperat behov av om inte kärlek så i alla fall en smula hemkänsla, trygghet och värdighet, likaväl som mat. Under vandringen blev några av dem brutalt misshandlade och förödmjukade av polisen som beordrats att strikt upprätthålla utegångsförbudet. Unga män tvingades huka sig och hoppa groda längs motorvägen. Utanför staden Bareilly föstes en grupp samman och dränktes i kemisk lösning från en slang.

Några dagar senare stängde regeringen delstatsgränserna också för människor till fots, i rädsla för att den flyende 23

befolkningen skulle sprida viruset till byarna. Människor som hade vandrat i dagar stoppades och tvingades återvända till läger i de städer de just hade tvingats lämna.

Hos äldre personer väckte det som pågick minnen från folkförflyttningen 1947, när Indien delades och Pakistan föddes. Men nu var det en folkvandring som drevs fram av klassklyftor, inte av religion. Ändå handlade detta inte om de fattigaste i Indien. De som gav sig ut på vägarna hade (i alla fall fram till nu) arbeten i staden och hem att återvända till. De arbetslösa, de hemlösa och de förtvivlade blev kvar där de var, i städerna och på landet, där nöden och rädslan härskade redan innan denna tragedi inträffade.

Inrikesministern Amit Shah höll sig borta från offentligheten under alla dessa förfärliga dagar.

När utvandringen från Delhi inleddes kunde jag, genom att använda ett presskort från ett magasin jag ofta skriver för, köra till Ghazipur vid gränsen mot Uttar Pradesh. Det var en biblisk scen. Eller kanske ändå inte. Folkmassor i den storleksordningen ryms inte i Bibelns föreställningsvärld.

Nedstängningen som skulle tvinga fram fysisk distans mellan människor hade åstadkommit raka motsatsen, en ofattbar fysisk förtätning. Så ser det ut också i Indiens större och mindre städer: Huvudgatorna kan vara tomma, men de fattiga har stängts in i överfulla slumkvarter och kåkstäder.

Varenda en av de människor på vandring som jag talade med oroade sig för viruset. Men för dem var det mind­re verkligt, mindre närvarande, än den hotande arbetslösheten, hungern, polisvåldet. Bland alla människor jag 24

pratade med den dagen, inklusive en grupp muslimska skräddare som bara några veckor tidigare överlevt en antimuslimsk pogrom, var det särskilt en man och det han sa som gjorde mig orolig. Han var snickare, hette Ramjeet och tänkte gå hela vägen till Gorakhpur nära gränsen till Nepal. »Ingen hade kanske berättat för Modi om oss när han bestämde sig för att göra det här. Han kanske inte vet att vi finns«, sa han. »Vi«, det är detsamma som ungefär 460 miljoner människor.

I Indien (liksom i USA) har delstatsregeringar visat sig förstå krisen bättre och ha varmare hjärtan. Fackförbund, andra organisationer liksom privatpersoner distribuerar mat och annan nödhjälp. Centralregeringen har reagerat senfärdigt på deras vädjanden om ekonomiskt stöd. Det visar sig att premiärministerns nationella hjälpfond inte har kontanter tillgängliga. Istället strömmar pengar från välgörare in i en smått mystisk ny PM Cares-fond. Men matpaket med hans bild har börjat dyka upp. Dessutom har han delat med sig av sina yoganidra-videor, där en förskönad, animerad Modi med drömkropp demonstrerar yogapositioner, asanas, som ska hjälpa människor att hantera den stress som följer med självisoleringen.

Narcissismen är djupt störande. Kanske borde en av positionerna vara en önske-asana i vilken Modi ber sin franska kollega om lov att backa från det djupt problematiska köpet av stridsplan av Rafale-typ för att i stället kunna använda de 7,8 euromiljarderna till akut katastrofhjälp för några miljoner hungriga människor. Fransmännen skulle säkert visa förståelse.

25

Medan nedstängningen fortsätter har leveranskedjor brustit, lagren av mediciner och andra nödvändiga varor sinar. Tusentals långtradarchaufförer har varit strandsatta längs motorvägarna med ont om vatten och mat.

Skördeklara grödor ruttnar på fälten. Den ekonomiska krisen är här. Den politiska krisen fortsätter. De etablerade medierna har integrerat covidrapporteringen i sin destruktiva antimuslimska kampanj. En organisation med namnet Tablighi Jamaat som arrangerade ett möte i Delhi innan nedstängningen proklamerades har visat sig vara en ”superspridare”. Det har utnyttjats för att stigmatisera och demonisera muslimer. Tonläget antyder att muslimer har uppfunnit viruset och medvetet spridit det som en form av jihad.

Covidkrisen är fortfarande på väg. Eller inte. Vi vet inte.

Om och när den kommer kan vi lita på att alla de förhärskande fördomarna rotade i religion, kast och klass finns på plats för att möta den. I dag (den 2 april) har vi 2000 bekräftade fall och 58 döda. Det är med all säkerhet otillförlitliga siffror, baserade på sorgligt få tester. Experternas bedömningar varierar våldsamt. Några förutspår miljoner fall. Andra tror att sjukdomen kommer att kräva en betydligt blygsammare tribut. Vi kanske aldrig kommer att vara säkra på krisens verkliga omfattning, inte ens när den drar in över oss. Allt vi vet är att rusningen till sjukhusen ännu inte har börjat.

Indiens offentliga sjukvård är otillräcklig för nära en miljon barn som dör av diarréer och undernäring varje år, för hundratusentals tuberkulospatienter (en fjärdedel 26

av alla fall i världen). För en enorm undernärd och bräcklig befolkning med så försvagat allmäntillstånd att också triviala sjukdomar kan bli dödliga.

Det kommer att vara omöjligt för denna sjukvård att hantera en kris ens i närheten av något som liknar den som nu pågår i Europa och USA. All hälsovård har mer eller mindre ställts in när sjukhusen har omdirigerats till virustjänst. De hundratals cancerpatienter, kända som cancerflyktingar, som lever på gatorna runt det gigantiska sjukhuset All India Institute of Medical Science i Delhi har drivits bort som boskap.

Människor kommer att insjukna och dö i sina hem. Vi kommer kanske aldrig att få veta något om dem. De kanske inte ens blir statistik. Vi kan bara hoppas att studierna som säger att viruset gillar kyla är korrekta (även om andra forskare betvivlar detta.) Aldrig har människor längtat så irrationellt och så intensivt efter en förbrännande, skoningslös indisk sommar.

Vad är det som har drabbat oss? Det är ett virus, visst, och i sig självt har det inte något moraliskt ärende. Men det är definitivt mer än ett virus. Somliga tror att detta är guds sätt att få oss att göra bättring. Andra att det är en kinesisk konspiration med syfte att ta över världen.

Men vad det än är så har det tvingat de mäktiga på knä och fått världen att stanna på ett sätt som inget annat hade kunnat åstadkomma. I vårt inre störtar vi oss fortfarande fram och tillbaka. Vi längtar efter att få återvända till »normaliteten«. Vi försöker sy ihop framtiden med vårt förflutna och vägrar acceptera att de slitits isär. Men revan 27

existerar. Och mitt uppe i denna fruktansvärda förtvivlan erbjuder den oss en möjlighet att se med andra ögon på den domedagsmaskin vi byggt åt oss själva. Inget kunde vara värre än en återkomst till normaliteten.

Historiskt har pandemier tvingat människor att bryta med det förflutna för att i stället föreställa sig världen förnyad. Det är inte annorlunda den här gången. Vi står inför en portal, en passage mellan en värld och nästa.

Vi kan göra valet att släpa våra kadaver genom den; våra fördomar och vårt hat, vår girighet, våra databanker och döda idéer, våra döda floder och våra skyar tunga av rök.

Vi kan också välja att gå genom den med lätt bagage, redo att föreställa oss en annan värld. Redo att kämpa för den. Översättning från engelska: Per Svensson Arundhati Roys senaste utgivna bok på svenska är Den yttersta lyckans ministerium (Brombergs, 2017).

28