SKANDAL I SVART
SKANDAL I SVART Översättning: Ylva Stålmarck
Originalets titel: The Mitford Scandal Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © Little, Brown Book Group 2019 First published in Great Britain in 2019 by Sphere, an imprint of Little, Brown Book Group Omslag av Sofia Scheutz Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2020 ISBN: 978-91-7795-281-7 www.bokforlagetpolaris.se
1928
Kapitel ett
Tisdagskvällen på familjen Guinness dans mitt under Londonsäsongen inleddes helt enligt förväntningarna. Ingen kunde veta att den skulle sluta med ett dödsfall. Louisa Cannon arbetade som köksbiträde på Grosvenor Place, något hon ofta påminde sig om var ett tillfälligt arrangemang. Hon visste att det var ett hederligt arbete, men sanningen att säga skulle hon helst ha velat lägga karriären som tjänare bakom sig. Men måste man så måste man och hyran behövde betalas. Efter en lång vinter hade Hyde Park slagit ut i full blom och strax därefter hade debutanterna gjort detsamma och var nu redo att virvla sig genom säsongen, lika dekorativa som välskötta perenner. Deras jakt på äkta makar var inget Louisa intresserade sig för, men det uppsving i sällskapslivet som den medförde betydde extra mycket arbete i några månader vilket passade henne alldeles utmärkt. Just den här junikvällen hade värdinnan, lady Evelyn, pyntat sitt hus i medeltida stil, med vildblommor i tennkrus som stod utspridda överallt i stället för de höga rosenstjälkar man vanligtvis brukade se i Mayfairs matsalar. Röksvärtade bjälkar hade spikats upp i taken och rummen var upplysta av gula lågwattslampor som var tänkta att efterlikna droppande vaxljusstakar, medan de öppna eldstäderna pyrde och rykte snarare än brann. Det dämpade varma ljus som uppstod kastade 7
ett smickrande sken över även den skröpligaste änkefrus dekolletage. Hushållerskan hade skickat Louisa uppför trappan och ut genom den gröna filtklädda dörren för att hämta tillbaka en betjänt som av misstag höll på att bära upp en bricka hoppande djävlar för tidigt. De skulle sparas till »frukosten«, som serverades klockan ett på natten. Klockan var nu fem i tolv och Louisa försökte så obemärkt som möjligt leta upp den bortsprungne betjänten. Flera stora rum gränsade till den största salen, alla fullsmockade med folk i halvdunklet. När hon korsade biblioteket såg hon någon som fick henne att tvärstanna mitt i ett steg: Nancy Mitford. Nancy var i sällskap med sin yngre syster Diana. Det hade gått några år sedan senast Louisa såg dem och medan Nancy var i stort sett oförändrad kunde man inte säga detsamma om Diana. Hennes skönhet, som varit skissad med lätta drag i hennes ansikte när hon var en ung flicka, hade utvecklats till en oljemålning med mästerliga penselstråk i ljusrosa och gräddvitt. De talade väldigt engagerat med en man och lade inte märke till sin gamla barnjungfru som stod och gömde sig bakom en pelare. Kanske borde hon ha gått fram och hälsat på dem, men de såg så eleganta och självsäkra ut att Louisa inte ville att de skulle se henne i köksjungfrudräkten. Såvitt de visste hade hon åkt till London för att skapa sig ett liv som självständig, framgångsrik och modern kvinna. Hon insåg att hennes brev till Nancy inte hade gjort mycket för att ändra på den föreställningen. »Om du var en kaka«, sa Nancy till mannen, »så skulle det vara en med nötter och ingefära.« »Hur kommer det sig?« »Du ser god och nyttig ut, men varje tugga svider på tungan och du har en brännande eftersmak.« Han log och smuttade på sin gincocktail. »Det låter inte så dumt. Du skulle vara en chokladeclair. Varje munsbit av dig är delikat men förskräckligt kladdig.« »Jag vet inte riktigt om jag ska vara chockerad eller förtjust.« 8
»Det perfekta svaret.« Diana intog en pose, vred på sin långa hals och krökte ryggen bakåt. »Vad är jag för något då, mr Meyer?« Louisa såg honom betrakta henne innan han långsamt svarade: »En florentin. Vacker men spröd.« Diana rätade på sig och tog ett steg tillbaka. »Jag är inte så säker på att jag …« »Shh. Titta. Där är Bryan Guinness.« Nancy nickade mot andra sidan rummet, där en småväxt ung man stod och pratade med en kvinna som höll i en örontratt. Varje ord som kom ur hans mun artikulerades med överdriven tydlighet. Diana sträckte sig fram mot en förbipasserande betjänt och knep ett champagneglas. »Vad är det med det?« »Spela inte trögfattad, du har dansat med honom hela sommaren. Det är helt uppenbart att du har känslor för honom.« Nancy tog glaset ur handen på Diana. »Och inget mer sådant här. Du är bara sjutton, två glas är alldeles tillräckligt.« Diana visade tänderna i spelad ilska, men gav upp utan större protester. »Jag fyller arton om tre dagar och han är fantastisk på att dansa, det är därför vi umgås så mycket, men som du vill. Jag ska gå och säga hej.« Hon lämnade sin syster och mr Meyer bakom sig och Louisa drog sig längre in bland skuggorna. Hon borde verkligen försöka smita undan, men hon kunde inte låta bli att lyssna. Nancy fnös åt Diana när hon slank iväg, men tystnade sedan tvärt. »Du är väl inte sur?« frågade mr Meyer med chockerad min, men Louisa misstänkte att han överdrev för att retas med henne. »Tyst med dig. Det är tillräckligt pinsamt att ha en lillasyster som hela London gapar efter för hennes skönhets skull, utan att hon ska bli gift med en man som är lika rik som Krösus innan jag ens har känt minsta vindpust av ett frieri. Dessutom skulle Muv aldrig tillåta det.« »Varför i all sin dar inte?« »För mycket pengar. Det är förödande.« 9
»Ja, jag vet ju hur jag …« »Ja ja, vi vet. Vindruvor och schäslonger. En sådan bondtölp du är.« En besvärad paus följde innan han försökte sig på ett nytt samtalsämne. »Är det inte en motbjudande tillställning, så säg? Vad har du att säga om kvällen?« »Jag vet inte. Det är det gamla vanliga gänget. Åh titta, där är E velyn Waugh.« Nu hade Nancy fått något ljusare i blicken. »En lovande romanförfattare. Fast jag har förstås redan skrivit om honom. M ulloneys ska visst vara här, de kanske det kan bli en bra historia av.« »Vilka är de?« »Kate och Shaun Mulloney, väldigt stiliga, väldigt underhållande.« Hon suckade. »Fast det finns inget mer att säga om dem än. Med flera veckor kvar av säsongen.« Hennes mungipor drogs neråt i den vanliga buttra minen. Mr Meyer var lång och ståtlig och hans slanka figur och välskurna kläder hade kunnat väcka uppmärksamhet, men hans ansikte, som för all del var tilltalande när man såg rakt på det, hade jämna och föga minnesvärda drag. Louisa undrade om hon hade sett honom förut eller om han bara råkade ha ett ansikte som fick en att tro det. Hon betraktade honom medan han for med blicken över rummet och rabblade upp några namn. »Prinsessan Mary, lady Lascelles, hertigen och hertiginnan av Abercorn, hertiginnan av Devonshire – vackert klädd i kväll, som sig bör naturligtvis, eftersom hon är …« Nancy stämde in och de sa med en mun: »Hovdam åt drottning Mary.« Han flinade. »Det förbryllar mig att Englands rikaste kvinna behöver ha ett arbete. Hertiginnan av Portland, hertiginnan av Rutland …« Han tystnade. »Det är inget arbete. Det är den mest upphöjda rollen en kvinna kan ha vid det kungliga hovet. Hon ansvarar för drottningens garderob.« Louisa kände igen Nancys far i de här kommentarerna. Trots alla ständiga gräl var de djupt eniga i fråga om etikett. 10
»Tack, frun«, sa mr Meyer med en gest som om han lyfte på en hatt. »Om jag var Englands rikaste kvinna skulle jag ligga på den berömda schäslongen och bli matad med den ena druvan efter den andra av en tjänstvillig ung Adonis i toga, inte fjäska för ett majestätiskt förtorkat gammalt sviskon.« Nancy svarade inte på det här. Hon hade hört det förut. »Det är väl bäst att jag telefonerar in lite av det här«, sa hon i stället. »Min redaktör håller säkert på att gå i bitar. Jag undrar om någon av oss kan göra något av det här. Och jag ska ta och prata med Bryan. Se om jag kan sätta en käpp i hjulet.« Hon strosade iväg, antagligen för att leta upp en telefon och ringa societetsmagasinet som varit tillmötesgående nog att anlita henne till ett par krönikor. Det hade hon berättat för Louisa förut, men hon hade också bekänt att hon ännu inte dragit in tillräckligt med pengar för att förtjäna den tröttsamma behandling hon utsattes för av sina vänner, som gjorde stor affär av att knipa igen munnen så fort hon kom i närheten. När mr Meyer väl blivit övergiven stack han händerna i fickorna och släntrade iväg genom balsalen, och eftersom Louisa nu äntligen hade fått syn på den felande betjänten följde hon inte efter. Under balsalens golv låg tjänstefolkets avdelning, som också den var en bikupa av noggrant iscensatta rörelser. De som arbetade där hörde ett svagt eko av jazzmusiken ovanför, men det fanns ingen tid att stå och lyssna. En ström av betjänter, många inhyrda särskilt för kvällen, gick upp och ner för trappan med silverbrickor fulla med glas som de skulle servera eller hade samlat ihop. I köket hade den biträdande kokerskan och köksbiträdena lagat och städat upp efter middagen som familjen hade ätit med några vänner innan dansen började, men för dem var kvällen ännu inte över. Nu skulle frukosten lagas. Brickor med bacon låg färdiga för knaperstekning i ugnarna längst ner i spisen, och en köksflicka stod vid en enorm skål som hon hade fått i uppdrag att 11
knäcka hundrafemtio ägg i. På det höga träbordet mitt i rummet låg smörklimpar som skulle hyvlas och rullas till rosor och brödlimpor som skulle skivas och rostas. Ett kar med saffransgul kedgeree stod redan på värmning och någon rörde i det av och till för att inte riset skulle klibba fast i botten. Rummet var varmt av ugnarna och ångan och det rådde en oavbruten kakofoni av kastruller som slamrade när diskbiträdet gjorde rent dem, ackompanjerat av order som ropades hit och dit. I allt detta pågående kaos var det kanske inte så konstigt att det bara var Louisa som hörde att det knackade på köksdörren. Hon vände sig om och eftersom varken hushållerskan eller kokerskan syntes till gick hon själv och öppnade. Där stod en man med händerna i rock fickorna och en lågkullig hatt fasttryckt på huvudet, trots att kvällen var varm. Han såg ut att behöva ett bad och stirrade stint på henne. Louisa u ndrade om hon hade ett par slantar som hon kunde skicka iväg honom med, men han bad varken om bröd eller pengar. »Jag är en bekant till Ronan«, mumlade han. Louisa blev förbryllad. »Ursäkta?« Det verkade få honom att häpna i sin tur. »E’runte Rose?« Louisa försökte komma på vem Rose kunde vara – hon kunde inte namnen på alla som arbetade i huset den kvällen – när en flicka hastigt trängde sig förbi henne, rödblommig om kinderna. »Tack, miss«, sa hon. »Det här är till mig.« När Louisa stod kvar, för ett ögonblick osäker på vad som pågick, tittade flickan på mannen och sa bestämt: »Det är jag som är Rose«, och sedan upprepade hon sitt tack till Louisa. Hon var yngre än Louisa så hon vågade inte säga åt henne att gå, även om hon uppenbarligen ville att hon skulle göra det. »Javisst«, sa Louisa och vände sig om, precis i tid för att hinna se mannen räcka Rose ett litet paket som hon snabbt stoppade ner i förklädsfickan. Strax efter det kom två unga köksflickor ut i köket med var sin överlastad bricka med smutsiga glas i sina smala armar och upptäck12
tes av mrs Norris, hushållerskan. Hon ropade på dem och de stannade tjänstvilligt. Mörka ringar blommade under ögonen på dem – Louisa visste att de måste ha varit uppe sedan halv sex på morgonen och arbetat med att göra huset klart för festen. Mrs Norris suckade när hon såg dem. »Det är bäst ni går och lägger er, flickor. Vi kommer att behöva er här tidigt i morgon bitti för att städa upp.« »Tack, mrs Norris«, kvittrade de medan de ställde ifrån sig brickorna vid diskhon. Innan hushållerskan gick ut ur köket nickade hon till Louisa, en vänskaplig hälsning som också visade på viss respekt. Louisa såg sig omkring på de hårt arbetande tjänarna, var och en upptagen med sin syssla, och log lite för sig själv. Ja, pengarna behövdes, men så också sällskapet. Louisa såg de två unga köksflickorna blinka åt sin kamrat som knäckte ägg, medan den ena av dem knep några hoppande djävlar från brickan. För det fick de en åthutning av den biträdande kokerskan – »Fy på er, de där är till unge mr Guinness!« – innan de pilade iväg uppför baktrappan. Sedan försvann de ur sikte och hon kände ett styng i bröstet när de fnissande tog till flykten. Det var ett tag sedan hon hade fått njuta av den sortens lättsamma kamratskap. Trots sina värkande fötter blev de båda flickorna upplivade av ljudet av musik och prat när de gick uppför baktrappan. Vid något tillfälle såg de en skymt av damerna i sina fina klänningar med pärlor som glittrade när deras kroppar snurrade och svängde. Dot stötte Elizabeth i sidan. »Tänk dig att ha en sådan där klänning«, viskade hon med blicken på en kreation med fransar i silver och guld. Elizabeth log brett och hejdade en fnissning. På femte våningen hittade de sin vän Nora, ett diskbiträde som också var på väg att gå och lägga sig. De stod där alla tre en liten stund, lyssnade till musiken som nätt och jämnt nådde deras öron. Elizabeth började underhålla dem med berättelser om vad de sett på dansen. »Jag tror att vi fick en skymt av prinsen av Wales«, sa hon som avslutning. 13
»Aldrig i livet«, sa Nora och daskade till henne på armen, men hennes vitt uppspärrade ögon uttryckte en undran. Helt omöjligt var det inte, eller hur? Deras herrskap var rikare än de kunde föreställa sig och alla sorters högdjur kom och gick genom den dagligen polerade porten. »Kom så tittar vi på dem«, sa Elizabeth plötsligt. Hon lade huvudet på sned och kikade upp mot det stora takfönstret, placerat bakom ett räcke på trappavsatsen. »Det finns ett litet hål där i mitten.« De andra flickorna lutade sig över räcket. »Vi ser inte härifrån«, sa Nora och plutade med underläppen. Hon var trött och inte så lite hungrig, och dessutom var hon besviken över att ha missat allt det roliga. Som om hon hade gått på Regal Cinema vid Marble Arch och tvingats stå kvar utanför dörren och lyssna på hur alla skrek av skratt framför bioduken. Dot var äldre än de andra tjänsteflickorna, hela arton år, och kände sig ofta ansvarig för dem. Några var så unga som fjorton då de började arbeta och när de kom till huset saknade de ofta sina äldre systrar – vanligtvis de som hade uppfostrat dem medan deras mammor hade fullt upp med de minsta barnen. Dot ville gärna vara den som visade dem både vänlighet och stränghet för att hjälpa dem att snabbare bli vuxna. Hon öppnade grinden. Nora satte handen för munnen och utbrast: »Vad gör du?« »Ingen fara«, sa Dot. »Jag håller i mig i räcket. Vi kan bara luta oss ut en liten bit och titta genom fönstret. Vill ni inte se prinsen av Wales?« »Han är inte där«, sa Nora. Hon såg ut att vara på vippen att börja gråta. »Tänk om mrs Norris kommer upp.« »Hon kommer inte upp hit«, sa Elizabeth. »Hon arbetar fortfarande.« Dot gick ut genom grinden medan hon höll i sig i räcket bakom och klev på tå längs avsatsen. Hon genomfors av en våg av hetta och svetten hade brutit ut i pannan, men hon torkade bort den med armen. Under svettblänket var hennes hud vitare än det elfenbensfärgade band som 14
var lindat genom hennes hätta. Elizabeth gick också ut genom grinden, med en tillkämpat djärv min i ansiktet. Nora hoppades hela tiden att en av dem skulle dra sig ur så att hon också kunde göra det. I samma ögonblick fick något henne att vända sig om och hon såg en annan tjänsteflicka komma uppför trappan, en hon inte kände igen utan som måste vara inhyrd för kvällen. Hon hoppades att flickan inte skulle skvallra på dem. Dot böjde på knäna och vred sig lite åt sidan medan hon greppade räcket bakom sig med ena handen och höll den andra tryckt mot takfönstret. Skuggorna böljade under den frostade glasrutan där ljusen suddades ut till ett dis, som eldflugor i natten. Hon gav upp en liten flämtning när hon halkade med sin svettiga hand, men sa inget mer utan behöll sitt grepp om räcket, lika ihärdigt som när hon svärtade en eldstad. Elizabeth hukade bredvid henne, just på väg att sätta ena handen mot rutan. Musiken ljöd i deras öron när de lutade sig längre fram så att de bjöds på en kittlande utsikt över männen och kvinnorna där nere, som rökte och skrattade högre än hyenorna på London Zoo. Halv ett på natten ropades det ut i köket att frukosten snart skulle serveras, och Louisa skickades uppför trappan igen av den biträdande kokerskan för att meddela betjänterna att de skulle behövas för en samordnad leverans av kedgeree och äggröra. I den stora salen ovanför trappan ner till tjänstefolkets avdelning kom en stadig ström av människor, antingen nyss anlända från eller på väg till någon annan fest i huvudstaden. En kväll under Londonsäsongen var som Stegspelet, där man kanade från Knightsbridge till Mayfair och sedan tillbaka igen på ett tärningskast. Där hon stod vid trappan blev Louisa förvånad vid anblicken av Rose, tjänsteflickan hon sett förut, som bytte några snabba ord med en kvinna hon kände igen: Clara Fischer, en av Nancys vänner sedan flera år tillbaka. Hon var en söt skådespelerska av samma snitt som Clara Bow och en av de få 15
i den inre kretsen som hade pratat med Louisa i stället för att skrika order till henne. För ett ögonblick saktade Louisa ner på stegen och såg hur Rose försvann tillbaka in i mängden innan Clara räckte sin drink åt en man för att han skulle hålla den medan hon rotade igenom sin aftonväska. Mannen hade bakåtslickat hår och safirblå ögon som flackade hit och dit, men aldrig såg rakt på sitt kvinnliga sällskap. Louisa kom fram till att det här inte var rätt ögonblick att hälsa på miss Fischer. Hon var amerikanska och skulle ha förlåtit en tjänsteflicka för att hon kom fram till henne på en fest, men mannen kanske inte skulle vara lika tolerant. Medan Louisa gick vidare för att leta upp fler betjänter närmade sig Nancy paret och Louisa hörde henne ropa »Shaun, älskling«, vilket nästan fick honom att tappa glasen han höll i. Han måste vara den stilige mannen Nancy hade pratat om förut. Eftersom Louisa fortfarande inte ville bli upptäckt av den unga kvinnan hon en gång hade tagit hand om lämnade hon dem bakom sig och gick iväg genom balsalen, där hon hittade ett par betjänter, och sedan vidare till den lilla salen där de kvinnor som inte blivit uppbjudna satt och väntade på nästa dans. Det var ljusare här än i resten av huset, tack vare de höga krämfärgade väggarna och det stora takfönstret, som hade frostat glas så att man inte kunde se upp till våningarna ovanför. En ljuskrona hängde mitt i salen i en lång kedja som gav ett intryck av fritt svävande glasdroppar. Över pratet och musiken var Louisa säker på att hon hörde ett knarrande ljud ovanifrån, följt av ett gällt rop. Hon blev än mer förbryllad när hon såg skuggor röra sig bakom glasrutan på takfönstret. De var fler än en och alldeles för stora för att tillhöra husets katter. Var det människor där bakom glaset? Hon betvivlade starkt att det skulle kunna bära upp en människas vikt. Louisa tittade sig vilt omkring, utan att veta vad hon hoppades få se – något som kunde fånga upp dem om de föll? Borde hon ropa? Men hon ville inte ställa till med en scen, det kanske var någon som skulle laga något och det skulle vara förskräckligt pinsamt om … 16