9789177952787

L E NA A N D E R S S O N ROM AN POLARIS

Dottern

E N B E R ÄTTE LS E OM FO LK H E M M ETS U PPLÖS N I N G

POLARIS

ROM AN

L E NA A N D E R S S O N

Dottern

E N B E R ÄTTE LS E OM FO LK H E M M ETS U PPLÖS N I N G

Lena Andersson har tidigare utgivit: Var det bra så? 1999 Du är alltså svensk? 2004 Duck City 2006 Slutspelat 2009 Förnuft och högmod 2011 Egenmäktigt förfarande 2013 Utan personligt ansvar 2014 Allvarligt talat 2015 Mer allvarligt talat 2016 Egentligheter (med Dan Wolgers) 2017 Verkligheten och resten 2018 Sveas son 2018 Om falsk och äkta liberalism 2019

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2020, Lena Andersson Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2020 ISBN: 978-91-7795-278-7 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Svea Svensson från Öland gifte sig med åkaren ­Gunnar Johansson i Stockholm. De fick sonen Ragnar 1932, år noll i folkhemmet. Han var Sveas son, ­folkhemsmannen, sinnebilden för den framåtsyftande mentalitet som forma­ ­de det svenskaste Sverige, essensen av exceptionell mått­ fullhet och rationell planering utan måtta.

Söker man längst ner i folkhemmets modernism finns fröet till dess egen upplösning där. Reaktionen på idén är i själva verket idén driven till sin fulländning, varvid idéns bärare förskräckes.

Finsnickaren Ragnar Johansson insåg vid ett tillfälle att han bara nätt och jämnt kunde skilja levande trä från den skickligaste bland plastimitationer. Han märkte att han föredrog träet framför plasten och Carl Malmstens runda­­de hörn framför Le Corbusiers kolosser. Vad han skulle göra med den insikten förblev honom okänt.

Denna bok handlar om Ragnars dotter Elsa, om folkhemmets barn, Sveas barnbarn. Den handlar om vad som hände sedan och hur det gick till.

5

Del ett

1 De bor i en mellanstor sockerlåda i ett område med många likadana låga hus i harmoniska rader. Husen har vit rappning med faluröda träinslag, de finns i två sorter som är spegelvända mot varandra. Den ena sorten har en liten framsida med större inhägnad baksida, där en minimal trädgård med fruktträd kan anläggas, den andra en större inhägnad framsida och liten baksida. I övrigt är allt ­identiskt, och fridfullt.

Området heter Paradiset och ligger i den nyutsprungna Förstaden utanför Stockholm. I Paradiset bor arbetare, hantverkare och lägre tjänstemän, alla skötsamma, inga frånskilda. I Förstaden, som är modern på alla sätt och splitter ny, är Paradiset området för bättre bemedlade.

Med klar vetskap om hur människan fungerar men med gott hopp om att hon kan förbättras är de sociala ingenjörernas planering sådan att olika typer av bostäder lagts nära varandra på det att människor från olika socialgrupper kan mötas på torg och i samfärdsmedel, i butiker och skolsalar, i idrottsföreningar och på föräldramöten, i de kommunala elljusspåren.

9

Möten sker också på andra sätt. Det är till Paradiset barnen från Förstadens centrum går för att palla äpplen och plommon. Inte för att de är sugna på frukt, utan av rättviseskäl, ty i Paradiset bor »de rika«, enligt dem som inte bor där.

I Paradiset bor också Elsa Johansson med sin bror Erik, sin mor Elisabet och sin far Ragnar. När Elsa är två år på det tredje väcker hon moderns förundran när denna en dag kommer ut i hallen och ser familjens alla skor stå i prydliga rader på hyllorna. Nyss låg de spridda över ­golvet huller om buller. Elsa har parat ihop dem och ställt dem intill varandra på de två skohyllorna. Modern, som är i färd med att baka en rabarberpaj och lämnade köket bara för att titta till dottern som i sin koncentration blivit helt tyst, slår ihop händerna och säger: – Men har du gjort det här, Elsa? Hur kunde du komma på något sånt?

Elisabet är från övre Norrland, hon vill inte att det ska höras men det gör det, bland annat genom att hon sätter »men« framför sådana utrop.

Elsa förstår frågan men inte dess innebörd. Var och en kunde ju se hur fult det såg ut med enstaka skor utspridda över golvet, liggande, stående, kantrade, särade och separerade från varandra som i ett oväsen, ett klart och tydligt missljud för ögonen.

Nyligen har alla svenska barn fått rätten att vara på daghem och en av de sista dagarna i augusti börjar Elsa skolas 10

in. Här ska hon nu gå tills hon börjar skolan om tre år.

Hon är lamslagen av fasa. Människor hon inte känner är det otäckaste hon vet, i synnerhet barn eftersom dessa är helt oberäkneliga. Stelt har hon lekt med de andra denna förmiddag och försökt att inte märkas. De har hoppat hopp­rep, lekt i sandlådan och åkt utför den lilla rutschkanan. De har druckit Festis med päronsmak ur tetra­eder vid det gemensamma mellanmålet. Inom kort ska hon lämnas ensam hela dagarna med de här kavata barnen, men ännu sitter modern och läser i en fällstol vid husväggen där det är lä och sommarvarmt.

På inskolningen får man ha en vuxen med sig, en målsman. Då och då kastar Elsa en blick mot modern och Elisabet tittar upp från sin bok och nickar. En gång under förmiddagen går hon över till modern för att få vila och vara i sitt rätta element en stund, men snart måste hon tillbaka till socialiseringen; den är mycket krävande.

I folkhemmet där Elsa bor och lever finns många hem.

Förutom vanliga hem i lägenheter, radhus och villor finns fritidshem efter skolan, församlingshem för kristna, ålderdomshem för gamla, skoldaghem för vanartade och barndaghem för vanliga barn. Barndaghemmen är landets senaste stolthet. De gör att mödrarna kan arbeta medan barnen skolas till medborgare. I väntan på daghemsplats togs Elsa fram till i våras om hand av en äldre dam om dagarna, en kommunal dagmamma. Medan dagmamman sydde, bakade och manglade satt Elsa och ritade. Där var lugnt och skönt.

– Gå och lek igen, säger modern, jag sitter här hela tiden.

11

Elsa tar ett hopprep på måfå och börjar hoppa håglöst.

De andra flickorna kan göra mer avancerade saker med hopprepet, saker hon aldrig sett. Hon tittar noga på. Efter att ha övat en stund behärskar hon de nya övningarna och trasslar inte in sig. Det inger viss förtröstan.

Så avbryts all aktivitet för lunch. Elsa får plats på långsidans mitt, inklämd bland främlingar. Lunchmaten har lagats i ett centralkök och fraktats i lådor med lastbil. Det luktar gott, fiskpanetter med kokt potatis och gröna ärtor, till det en rödbetsfärgad kall sås som smakar skarpt och bra mot resten som är milt och lent. Elsa är hungrig och äter med frisk aptit men är hela tiden vaksam. Det är för mycket folk omkring henne och ingen talar om något som hon bryr sig om, inte som när Erik berättar saker för henne, sådant som han och hans kompisar vet. Redan vid sju års ålder vet de saker. På outgrundliga vägar har de fått sin vetskap. Som att presidenten i Amerika till för bara tre veckor sedan hette Nixon men sedan åkte iväg i en helikopter och att en tidigare president blev mördad i Dallas. Bland pojkarna sprids fakta om både världsläget och vetenskapens landvinningar på ett sätt som inte görs bland flickorna, mer upptagna som de är av vad som sker inom och mellan dem. Erik kommer hem och förklarar allt för Elsa.

När hon börjar bli mätt vandrar tankarna till modern där ute på gården. Elsa hade velat ha med henne in men vet att hon måste lära sig att stå på egna ben nu. Som hon sitter där får hon med ens för sig att de vuxna har lurat henne.

De har kommit överens om att Elsa ska gå in och äta med de andra så att hon inte ser när modern försvinner.

12

Hon tuggar och tuggar på den torra fisken, maten växer i munnen. Fastän förskräckt inför att dra uppmärksamhet till sig och ställa till en scen reser hon sig och rusar ut, säker på att modern inte kommer att sitta kvar i sin stol.

Om det är så måste hon få veta det genast.

Som ett jehu kommer hon alltså farande. När hon ser modern sitta lugnt läsande i sin fällstol stannar hon tvärt och vänder tillbaka utan ett ord.

– Var det något särskilt?

Moderns stämma är mild. Hon har lagt boken i knät.

Elsa skakar på huvudet och går tillbaka till sin plats vid bordet. Efter maten får de plommonkompott.

Inom en vecka beräknas hon vara tillvänjd nog för att klara sig utan vuxen. Så sker också och snart tycker hon mycket om sitt daghem, i synnerhet fröknarna.

Det blir fadern som cyklar dit med henne om morgnarna. I ur och skur och regn och rusk cyklar de två. Första året sitter hon på pakethållaren och håller honom hårt om midjan. För att inte fötterna ska åka in i ekrarna har han smitt ett ställ av järn med byglar, barnsitsar finns ej att köpa. När hon fyller fem får hon en egen cykel. Den har sextontumshjul, säger fadern, för han har precision i allt han förstår sig på. Alltid förutseende sätter han varje morgon på henne skridskohjälmen. Ingen annan cyklar med hjälm och cykelhjälmar saluförs bara för tävlingscyklister, men eftersom Ragnar är bra på att tänka i flera led med många tänkbara orsakskedjor och aldrig tror att det värsta bara drabbar andra har han lätt att föreställa sig olyckorna som kan hända hans dotter.

13

Färden till daghemmet är knappa två kilometer och en tredjedel är utförsbacke, så om hon ramlar slår hon sig ordentligt.

– Vingla inte när du cyklar, säger han. Du ska cykla som på ett snöre.

Han cyklar framför och hon efter. När hon ser in i hans stora rygg vet hon att inget kan hända. Sedan han lämnat av henne fortsätter han till skolan där han undervisar äldre barn i slöjd. Skolan ligger inte långt bort, allt är inom cykelavstånd.

På eftermiddagen kommer han tillbaka och de cyklar hem tillsammans. I början var det Elisabet som lämnade men det gick inte, Elsa grät när modern skulle gå, av fruktan för att hon aldrig skulle komma tillbaka. Fadern vet att hon inte försvinner, han är en mycket beständig sorts varelse, aldrig flyktig, aldrig på väg åt ett eget håll i en oklar frihetslängtan. Han säger att han kommer klockan fyra och sedan är det bra med det. Elisabet tänker att det är för att dottern älskar sin mor så starkt som hon inte kan vara den som lämnar på daghemmet. Elsa tänker ingenting om den saken, bara att fadern är en fura.

– Varför har du hjälm när du cyklar? frågar ett av de andra barnen.

Då börjar det sticka i huden på Elsa eftersom hon hör att det inte är en fråga utan en anmärkning. Hon svarar troskyldigt, liksom plikttroget, och låtsas som att hon inte har uppfattat frågans andemening.

– För att man kan slå sig i huvudet.

– Jag har aldrig slagit mig i huvudet när jag cyklar.

14

På det har Elsa inget svar. Inte heller hon har slagit sig i huvudet.

– Man behöver inte ha hjälm när man cyklar, säger den andra. Inte om man kan cykla.

Elsa blir röd av harm. Hon vet att hon cyklar bra för att vara fem år, mycket bättre än det här otrevliga barnet som hon sett vingla hit och dit och inte skulle kunna cykla på ett snöre i tio meter ens. Men hon vill inte säga det, något håller henne tillbaka.

Människor riktar mycket klander mot varandra, har hon märkt. Överallt måste hon vakta på sig så att hon hinner se saker innan andra påpekar dem. En gång visade hon hur mycket hon tyckte om sina nya skor till exempel och blev snabbt varse att det var löjligt.

Ragnar förnimmer att hans dotter inte riktigt är som andra barn, det är något lite annorlunda med henne som oroar. En olycksbådande allvarsamhet. Sonen smälter in bättre och har inga drag av konstighet. När daghemspersonalen kallar till möte med föräldrarna och de säger att dottern sköter sig fint och utvecklas bra även om hon är lite tillbakadragen frågar Ragnar barnskötaren ifall Elsa har kontakt med de andra barnen.

Vanmakten är stor inför tanken på att vara ansvarig för ett olyckligt barn som det inte står i hans makt att göra lyckligt. Men hans dotter är nog inte olycklig, säger barnskötaren, hon är bara försiktig och aktsam.

– Elsa är lite ovanlig på det sättet att det är som om hon ser rakt in i andra människor och förstår vad de 15

­tänker, men använder det inte mot dem, och inte heller mot sig själv.

Fadern förstår inte vad barnskötaren menar men är glad över värmen med vilken hon talar om hans dotter. Det låter som att det ska kunna gå bra ändå, att hon ska klara sig och få ett hyggligt, hederligt liv. Han tycker sig ha märkt att sådant kan avläsas tidigt.

En fredag när Elsa nästan blivit sju år är det avtalat att hon ska cykla hem själv för första gången. Fadern hade några ärenden han behövde göra efter jobbet. Men tiden går och hon kommer inte. Han ringer daghemmet, de säger att Elsa gick med sin cykel för trekvart sedan.

– Såg ni henne cykla iväg? I rätt riktning? Kan hon ha valt fel väg?

De följde henne till dörren och vinkade av henne, då verkade allt normalt. Fadern börjar svettas där han går från det ena fönstret till det andra i hopp om att skymta henne. Hur kunde han vara så dum och intala sig att hon var stor nog att cykla ensam? Hela tiden tänker han att barnen måste lära sig att livet inte är bekvämt eller att andra sopar rent framför dem. De måste lära sig att fatta egna beslut och vara beredda att hugga i.

Men kanske var Elsa ännu för liten. Ångesten står som en sky omkring honom, han har svårt att andas. För sitt inre ser han livet rasa samman, ser hur han påförs en skuld som aldrig kan betalas, hur hustrun och han måste skiljas för att hon i evighet anklagar honom för det skedda. Ser hur han blir hennes knähund och slav, hur Erik blir tyst och stum av det inträffade, ser sig själv sitta nedbruten 16

i en mörk omodern etta med kokvrå och zinkbalja inne i stan där han åter hamnat i sitt självförvållade eländes rymningssäkra fängelse.

Detta hans kommande liv av ånger över ett enda felaktigt beslut står så klart framför honom under dessa minuter att det är som om han redan levde det. På radio ska de säga: »Polisen efterlyser sexåriga Elsa Johansson från Stockholm. Hon var vid försvinnandet klädd i röda byxor och mörkblå täckjacka.« I samma stund hörs ett skramlande ljud från trädgårdsplätten på baksidan. Det är Elsa och hennes cykel. Cykeln är låst. Hennes armar skakar. Hon måste ha gått och hållit upp bakhjulet hela vägen från daghemmet och när krafterna svikit baxat den, stretande framåt.

Sedan fruktan släppt skäller han på henne för att hon ingett honom denna fruktan.

– Jag försökte lyfta bakhjulet för att inte ha sönder ekrarna. Men det blev för tungt så ibland fick jag släpa den. Då skallrade låset mot ekrarna.

Hon börjar gråta av utmattningen, av rädslan över att ha haft sönder cykeln, av utskällningen.

– Hade du tappat nyckeln?

– Den var borta när jag skulle låsa upp cykeln.

– Varför sa du inget till fröknarna?

– Jag skulle ju cykla hem själv i dag. Men det går inte utan nyckel. Det var därför jag drog cykeln hem.

– Du kunde ha sagt till dem så hade de ringt mig. Då hade jag kommit och hämtat dig.

– Men vi hade bestämt på ett annat sätt.

17

Han känner på ett skrämmande vis igen sig i sin dotter. Oförmågan att inse att man vid sex års ålder inte har ansvar för sitt liv, skräcken för de vuxnas vrede, skammen över att ha slarvat. Hennes armar skakar fortfarande. De bor uppe på en höjd. På slutet har hon dragit cykeln uppför en brant backe. Han väger bakhjulets tyngd i handen.

Det väger ingenting för honom men det är svårt att förstå hur hon klarat att få med sig cykeln hela vägen.

– Ja. Det var så vi sa. Och nu har du tagit dig hem själv.

– I sista uppförsbacken blev jag väldigt trött i armarna.

Han ler åt henne, ett blekt leende, för inombords är han bekymrad. Vad är det som gör att hon inte begriper att hon kan be om hjälp eller bara lägga cykelskrället vid vägkanten och låta honom hämta den? Saknar hon något i sitt omdöme? Är detta hans misslyckande eller naturens?

Svaret moltiger och pockar desto mer.

18