Prolog Blåljusen blinkade mot den svarta himlen och fick det stilla landskapet att flimra. Den lätta darrningen spred sig till trädkronorna runt omkring, skakade lite i de skelettliknande grenarna och fick fåglarna att röra oroligt på sig. Det var den kallaste februarinatten på flera år, och allt var täckt med en tunn, underkyld dimma. Månen vandrade över den svarta himlen och lyste upp fängelset som reste sig i mörkret som en svart koloss. Fängelseporten gled ljudlöst upp, och två sjukvårdare sköt snabbt in en bår i den väntande ambulansen. Sirenen slogs på, och strax susade ambulansen tjutande och blinkande ut i mörkret. Patienten på båren stönade högt. Han var blek, pannan var täckt av svettpärlor, hans tshirt var uppklippt och blottade en hårig bröstkorg där det satt flera blå elektroder. ”Var exakt gör det ont nånstans?” Den unge sjukvårdaren tittade allvarligt på mannen på båren. Vilken bjässe han var – gud visste vad han satt inne för. ”Här”, viskade mannen och pekade på bröstet, ”det krampar jättemycket därinne, och det sticker i vänsterarmen …” Sjukvårdaren vände blicken mot den lilla EKG-monitorn ovanför båren. ”Konstigt, din hjärtrytm ser helt normal ut.” ”Jag har svårt att andas …” Mannen flämtade och vred sig lite på båren, vilket fick sjukvårdaren att febrilt knappa på apparaten, medan han lite gällt bad kollegan i förarsätet att köra fortare. Det var en mil kvar till Horsens Sygehus. Sedan kastade han en bekymrad blick på patienten framför sig medan han i tankarna gick igenom proceduren med defibrillatorn, ifall han inom kort skulle sitta där med ett hjärtstopp. Han hade bara haft jobbet i två månader och kände sig fortfarande osäker när de körde patienter som var i livsfara. Tänk om han blev skyldig till att någon dog. Patienten låg med slutna ögon och andades stötvis. Sjukvårdaren sneglade på monitorn. EKG:et visade fortfarande ingenting onormalt – kurvan bestod enbart av jämna, fina vågor. Han sträckte sig efter ambulansjournalen – den måste fyllas i, och patienten verkade trots allt stabil. De körde fort, sjukhytten skramlade, och han råkade flera gånger dra långa streck med kulspetspennan över pappret. Han gjorde några anteckningar, skrev ut ännu en EKG-remsa och kollade att den venkateter som han satt dit när han kom till fängelset fortfarande satt som den skulle. Sedan slöt han fingrarna om patientens handled och tryckte lätt. Pulsen var fortfarande jämn. Han granskade mannen på båren då dennes ögonlock plötsligt slogs upp. 1
Deras blickar möttes en kort sekund, så stelnade den unge sjukvårdaren till. Han ropade överraskat men hann knappt resa sig från fällstolen förrän det första slaget träffade honom rakt i ansiktet. Ambulansen for med hög hastighet fram genom natten, som en avfyrad projektil. Landsvägen var i stort sett tom på bilar. Ambulansen accelererade. Plötsligt krängde den häftigt, svängde över till den motsatta körbanan, snurrade runt ett varv och försvann ner i diket med ett högt brak. Landskapet blev tyst igen. Alldeles tyst. Några långa minuter senare kröp en gestalt ut ur det kraschade fordonet och uppslukades av mörkret. * Rebekka vaknade av ljudet av gråt. Omtöcknad satte hon sig upp i dagbädden medan en smal strimma av grått morgonljus letade sig in genom glipan mellan gardinerna, och det gick flera sekunder innan hon förstod att det var hon själv som grät. Hon drog händerna över ansiktet, kände sina varma, våta kinder. För varje snyftning som skakade kroppen visste hon att det tyvärr inte var någon mardröm som hon vaknat upp ifrån, utan den bistra verkligheten: hennes älskade pappa var död. Borta för alltid. Hon snyftade högt medan de senaste dagarna kom tillbaka i korta glimtar. Allt hade börjat så bra. Pappan hade gått igenom en lungtransplantation efter att i åratal ha varit sjuk i lungfibros och kopplad till en syremaskin dygnet runt. Operationen gick som den skulle, men efter den drabbades han av en allvarlig infektion som långsamt slog ut alla hans organ. Sjukhuset hade kallat dit henne, och hon hade tillbringat några känslosamma minuter ensam med honom då han avslöjat sitt livs stora hemlighet, nämligen att han hade en son som var ett par år äldre än hon, ett barn som ingen kände till. Hon hade alltså en äldre halvbror. Chocken hade fått Rebekka att rusa ner till parkeringsplatsen framför Rigshospitalet för att lugna sig med en cigg, och det var medan hon stod där och rökte som pappan hade tagit sitt sista andetag. Utan henne vid sin sida. Hon kunde fortfarande inte fatta det. Hennes pappa var död, och hon hade inte varit där när det hände. Hon skulle aldrig förlåta sig själv. Eller honom. Hon visste att hon med tiden måste försona sig med det, men just nu kändes det fullständigt omöjligt. Ta dig samman nu. Stig upp och kom igång, förmanade hon sig själv, men hon orkade inte. Hon blev bara liggande, oförmögen att röra sig. 2
* En timme senare masade hon sig till slut upp ur sängen, fast besluten att inte gråta mer. Hon kände den sträva kokosmattan under sina bara fötter, och ett tidigt barndomsminne trängde sig på. Hon kom ihåg mattans röda avtryck på knäna som sved lite när hon och hennes lillebror, Robin, hade suttit i timtal och lekt med Lego. Hon tyckte plötsligt att hon kunde höra hans hesa barnskratt fylla rummet, och kände ett stygn av saknad. Hon hittade jeansen i ett hörn och drog dem på sig, spände skärpet ett hål längre in än vanligt. Sedan drog hon fingrarna genom sitt långa, mörka hår och gick ner till bottenvåningen där hon kunde höra mamman rumstera runt i köket – det skramlande ljudet från besticken i diskhon var typiskt för henne. ”God morgon.” Rebekka stack in huvudet i det lilla köket där mamman mycket riktigt stod med händerna i diskvattnet. ”Morgon och morgon …” Mamman vände sig mot henne och nickade i riktning mot den röda termoskannan som stod på det lilla klaffbordet i matrummet. ”Det finns kaffe i kannan.” Rebekka tog fram en kopp ur skåpet. Den hade en röd fyra på sig. Pappans lyckotal. Och hennes eget. Hon hällde upp det kokheta, svarta kaffet och gav sin mamma en lång blick. ”Är du okej, mamma?” Mamman slutade skrubba besticken och stod ett ögonblick tyst. Sedan skakade hon svagt på huvudet. ”Jag förstår inte varför jag måste straffas så hårt.” Rösten darrade. ”Först förlorar jag min ende son, och nu min man …” Rebekka ställde ifrån sig kaffekoppen och gick bort till henne. Lade sin hand på hennes breda rygg. De stod på det sättet en liten stund. Sedan skakade mamman med en liten suck av sig Rebekkas hand och sa: ”Vi måste rensa ut pappas kläder.” ”Ja, det måste vi. Men orkar du det?” Rebekka gav mamman en frågande blick. ”Det handlar inte om vad jag orkar. Det handlar om vad jag är tvungen till”, svarade hon bestämt, torkade fingrarna ordentligt på kökshandduken och började rota runt i underskåpet bredvid diskbänken. ”Jag kan göra det själv”, föreslog Rebekka, trots att hon visste att mamman skulle säga nej till att överlåta projektet till henne. Men hon längtade efter att få något att göra, vad som helst, i stället för att bara sitta här med mamman i det trånga huset. 3
”Tack, Rebekka, men du vet inte vem som ska ha vad”, sa mamman och tillade: ”Men först måste jag röra ihop en smet till kakan. Inge och Kjeld kommer förbi senare.” ”Inge och Kjeld?” ”Våra grannar, Inge och Kjeld. Minns du inte dem från begravningen? De bor ett par hus längre bort. De var … eller är våra närmaste vänner. De är allt jag har kvar … och så du förstås.” Mamman suckade och började ta fram ingredienserna till kakan. Rebekka lät blicken vandra ut till den försummade trädgården. Träd och buskar stod nakna och svarta, och gräsmattan var lerig med spridda fläckar av torkat gräs här och var. Hon kände sig plötsligt övergiven. Inge och Kjeld var mer än hon själv hade just nu. Hon hade ingen att anförtro sig till i barndomsstaden Ringkøbing. Pojkvännen Niclas var ända borta i Stockholm. Dorte, hennes bästa kompis och enda väninna, var helt och hållet uppslukad av sin nya pojkvän, och Rebekkas närmaste kollega Reza befann sig på deras gemensamma arbetsplats, Köpenhamns polishus. Trots att hon hade pratat flera gånger med alla tre, kändes de långt borta. ”Ska du inte äta frukost, Rebekka?” Mammans fråga fick Rebekka att återvända till verkligheten. Hon nickade frånvarande och tog fram ett paket Kalaspuffar ur skåpet. Tänk att föräldrarna fortfarande köpte den sorten. De honungsspröda vetekärnorna hade varit hennes och Robins favoriträtt som de kunnat äta vid alla tidpunkter på dygnet, och när de fyllt år hade de fått lov att byta ut mellanmjölken mot chokladmjölk. Rebekka satte sig vid det lilla runda bordet i hörnet. Framför henne låg Dagbladet Ringkøbing-Skjern, och hon glodde frånvarande på tidningen medan hon långsamt förde den ena skeden efter den andra till munnen. ”Har du läst det där?” Hon tittade upp från Kalaspuffarna. Mamman satte fingret på en kort notis med rubriken: Farlig mördare rymmer från ambulans. Dödar sjukvårdare. Rebekka skakade på huvudet. ”Nä, jag satt mest i egna tankar.” ”Du borde läsa den. Tänk att den där fången dödade den ene sjukvårdaren, och den andre är allvarligt skadad. Han som dog var bara 23 år.” Hon suckade högt och fortsatte: ”Jaha, så har ännu en mamma förlorat en son.” ”Det är väldigt sorgligt”, medgav Rebekka. ”Jag kan helt enkelt inte förstå varför ni inte är med när en farlig fånge ska transporteras till sjukhus.” 4
Mamman tittade anklagande på henne. Rebekka ryckte på axlarna. ”Det finns inga pengar till extra bemanning på natten. Bristande resurser, du vet. Det ökar förstås risken för att en fånge tar chansen och rymmer.” Mamman skakade långsamt på huvudet. ”Jag tycker det händer så mycket hemskt ute i samhället … ja, det vet du förstås allting om, Rebekka, men ändå. Det är som om det aldrig tar slut.” * Något väckte Ernst. Ett ljud? Han kisade med ögonen och lät långsamt blicken vandra runt i det spartanskt inredda sovrummet. Samtidigt vände Rufus på sig i hundkorgen, och redan den rörelsen fick hunden att gnälla till. Stackars liten, tänkte Ernst och kände något, en sorgsenhet som bredde ut sig inombords. Han kunde snart inte dra ut på det längre. Rufus skulle bli fjorton år i maj. Hörseln var i stort sett borta, detsamma gällde det mesta av synen, vilket betydde att han ofta gick in i möbler och väggar – och benen var stela av ledgångsreumatism. Liksom Ernsts egen kropp. En svart tyngd lade sig över bröstet, tryckte till och fick honom att kippa efter andan. Ernst drog upp det tunna vaddtäcket till hakan. Kakelugnen i köket måste ha slocknat, men bara tanken på att sätta ner de nakna fötterna på det kalla golvet gav honom rysningar. Han tänkte ligga kvar lite till. Bara några minuter. Det kunde han väl unna sig. Ingen väntade på honom någonstans. Han hade inga planer. Inga i går, inga i dag och inga i morgon. En koltrast kvittrade någonstans utanför, och Ernst lät blicken glida ut genom det lilla fönstret över sängen, där han aldrig hade satt upp några gardiner, trots att han bott på gården i över tjugo år. En rad med grå moln drog fram över den vita himlen, men ljuset var speciellt, och nyligen, då han varit ute på sin vanliga runda på tomten, hade det varit fullt av vitsippor på den fuktiga, svarta marken, ett tecken på att våren var på väg. Det prasslade borta i hundkorgen, och han vred på huvudet, följde ljudet och mötte Rufus runda, bruna ögon. Han höll på att resa sig, de stela tassarna nådde golvet, och han lyckades så småningom, efter flera försök, ställa sig upp. ”Såja, Rufus”, mumlade Ernst och kände gråten sitta som en klump i halsen. ”Såja, pojken.” Hunden gnällde lite, och Ernst vek täcket åt sidan och svängde benen över sängkanten. Ett stråk av rå kyla träffade honom, och han huttrade och reste sig långsamt. Rufus viftade glatt på svansen och mötte honom på stela ben. Han kände den sträva pälsen mot 5
huden och lutade sig ner för att klappa honom. Hundens svans slog ivrigt från sida till sida, och det kändes tungt i bröstet igen. Han harklade sig kraftigt och tvingade sig själv att tänka på dagens enformiga sysslor. Dagarna var alltid likadana, bara vädret växlade, men den vardagliga tristessen saknade inte sina små glädjeämnen. Tanken på en stark kopp kaffe slog honom, och han stapplade ut i köket. Han hällde kaffe i kastrullen, fyllde den med vatten och satte den på gasspisen. Tog asken med tändstickor från fönsterkarmen som vette ut mot den lilla igenväxta gårdsplanen. Efter tre försök fick han igång lågan, och han betraktade den blå flamman i några sekunder. Rufus rörde sig bakom honom, matskålen skrapade över de slitna golvplankorna, och Ernst tog fram den sista påsen hundmat som stod längst in på hyllan i köksskåpet. Han öppnade påsen med darrande händer och hällde upp fodret i skålen. Det rasslade högt, och han kunde känna hundens förväntan bakom sig medan doften av kaffe spred sig i köket. Det gjorde ont i ryggen när han böjde sig fram och ställde ner skålen på golvet. Rufus fuktiga nos strök mot hans händer innan han rätade på sig igen. Kaffet kokade på spisen, och han tog fram filtret och silade den svarta vätskan medan doften steg i näsborrarna. Det var den bästa lukten han visste. Ett obekant ljud nådde plötsligt hans öron och slet abrupt bort honom från njutningen. Steg över gruset? Han lät blicken vandra ut genom fönstret och den stannade vid gårdsplanen: det grå gruset, buskarna som omgav den lilla planen, och de nakna träden som vinden drog sneda mot ost. Till och med allén ut till landsvägen låg öde. Omgivningarna såg ut som vanligt. Det var ingen där. Ernsts ögon smalnade medan han höjde kaffekoppen till munnen och tog en försiktig klunk. Nu hördes ljudet igen. Svagt, men ändå … Det var något där ute … Eller någon? Han ställde ifrån sig kaffekoppen på det repiga köksbordet, tog ett par steg bort till dörren ut mot gårdsplanen, drog tvärslån åt sidan och öppnade. Luften var kyligare än väntat och tung av regn, men det doftade friskt. Han lyssnade intensivt, men ljudet hade försvunnit igen, och det enda han kunde höra var Rufus smaskande från matskålen i hörnet. Han skulle precis dra igen dörren när han fick syn på stenarna på trappsteget framför sig. Först förstod han inte vad det var han såg – det var som om synen blivit suddig, oskarp. Han klippte med ögonen, stirrade och stod ett ögonblick orörlig medan synintrycket långsamt sjönk in. Stenarna på trappan bildade ett ord: Dö. Ernst svalde hårt. Men vad var det här för nåt? Sedan gick det långsamt upp för honom. Någon hade lagt dem på det sättet. Skrivit ordet. För att skrämma honom. Men vem? Han höjde blicken, såg sig snabbt omkring, medveten om en 6
plötslig fara. Han kunde inte se någon. Han betraktade stenarna framför sig och kände ilskan pyra inombords. De där motorcykellymlarna skulle för fan inte skrämma honom. Han sparkade till stenarna, de bara tårna slog i tröskeln, men han bet ihop om smärtan. Han skulle precis återgå till kaffet när han upptäckte att dörren till svinstallet stod öppen. Den svängde fram och tillbaka. Men vad i helvete … Han rusade ut med nakna ben. Kölden märkte han inte alls, bara vreden som mullrade i kroppen. Han undrade inte längre över vem som låg bakom stenarna på trappan. Det var inte första gången som han var i konflikt med Skjerns lokala motorcykelklubb. Black Devils kallade de sig, en grupp på totalt åtta–tio ligister som höll till i ett fallfärdigt klubbhus på andra sidan landsvägen, och som oupphörligt körde fram och tillbaka på sina trimmade motorfordon vilket skapade obehag för de andra husägarna. Ernst hade klagat hos polisen flera gånger, men de kunde inte göra något när det inte hade begåtts något brott, sa de. Ernst hade därför tagit saken i egna händer och skrikit åt bråkmakarna när de körde förbi honom, hotat dem. Men inte heller det hade fått dem att sluta, tvärtom hade hans rop triggat dem att trappa upp provokationerna, och de stannade ofta vid hans infart bara för att gasa, ett ljud som gjorde honom vansinnig. Han hade skrivit flera brev till kommunen och även till lokaltidningen, men det var som om ingen tog hans klagomål på allvar, och hittills hade ingen gjort något för att stoppa trakasserierna. Lymlarna härjade fortfarande i området och förde ständigt oväsen. Ernst fnös av ilska. Vinden tog tag i stalldörren så att den slog i väggen, och en stor färgflaga revs loss och fladdrade ljudlöst till marken. Han gick in i det tomma stallet, och trots att det var tre år sedan den sista grisbesättningen bodde där, luktade det fortfarande gödsel, blandat med en aning mögel. Han gick en sväng ner längs båsen och lät ett skrovligt finger glida över det gistna träet medan minnena långsamt förträngde vreden. Åren som grisbonde hade varit de bästa i hans liv. Hans enkla grisfarm hade bara precis gått runt, men det hade varit tillräckligt för honom. Han var nöjd och hade inga nämnvärda utgifter förutom driften av gården. Ett par porter på helgen och en nubbe till morgonkaffet – det var faktiskt allt. Det fanns inga fruntimmer att lägga pengar på, och hade aldrig funnits heller. Det var inte så att han inte hade försökt, han hade i själva verket bjudit ut några på middag genom åren. Men det hade aldrig blivit mer än klumpiga samtal och svettiga handflator under duken, och han hade plågats varje gång som han tog upp plånboken ur fickan, och hade bara velat åka hem till sina suggor och 7
kultingar. Han saknade till och med stanken av gödsel. Varje kväll hade han gått längs fodergången och sagt god natt till grisarna som godmodigt grymtade i sina stior. Där hörde han hemma. Ernst hade kommit ända längst bort i stallet när han märkte något bakom sig, något kraftfullt, och han vände sig om tillräckligt fort för att hinna se hötjugan komma susande mot honom. Han öppnade förbluffat munnen medan de halvrostiga järntänderna trängde in genom huden och borrade sig djupt in i hans kropp. Han ville skrika, men kunde inte få ett ljud över läpparna. Det var först när gestalten framför honom med ett ryck drog ut hötjugan igen, som smärtorna kom farande, intensiva och så häftiga att han inte kunde hålla tillbaka vrålet. Det gjorde ont i hela kroppen, han kände hur munnen fylldes av blod, och han gled med ett rosslande ljud långsamt ner längs den murade stallväggen. Bortifrån huset hörde han Rufus gnälla. Personen framför honom stötte ännu en gång högaffeln genom hans kropp, satte foten på tjugan och tryckte skaftet ända ner i botten. Ernst kände hur något sprängdes i bröstkorgen. Hjärtat? Han kunde inte andas. Det var som om all luft försvunnit, och paniken exploderade inom honom medan blodet forsade varmt och pumpande ut ur hans kropp och rann ut över det obehandlade stengolvet. Det brusade i öronen, han fick tunnelseende och kunde inte fokusera blicken. Personen som stod över honom lutade sig fram och stirrade intensivt på honom. Det var en man. Ernst stönade svagt och kände hur det varma, klibbiga blodet bildade en pöl runt hans smärtfyllda kropp. Det var något med mannen som verkade bekant. Så möttes deras blickar, tiden stod stilla ett ögonblick, och Ernst visste precis vem och varför. * Rebekka behövde få luft efter att ha tillbringat förmiddagen i barndomshemmets trånga kök. Mamman hade trots allt inte orkat med att sortera pappans kläder, så de hade ägnat flera timmar åt att fika i en rätt så spänd stämning. När Inge och Kjeld till slut dök upp, kände Rebekka att hon äntligen kunde tillåta sig att lämna mamman ett slag. Hon hade gått en lång promenad längs fjorden och njutit av den kalla vinden som piskade mot ansiktet. Hon hade också överlevt en kort, men kraftig, skur. Ösregnet hade till och med känts riktigt skönt, som ett slags rening. Med kläderna klistrade mot kroppen var hon nu på väg genom stan i riktning mot barndomshemmet. Hon gick framåtlutad, försjunken i egna tankar när någon ropade hennes namn. ”Rebekka! Hej Rebekka!”
8
Hon stannade tvärt, vände sig mot ljudet och fick syn på Michael Bertelsen, hennes förre kollega, och inte minst före detta pojkvän, som nu stod på andra sidan Kongevejen, där Ringkøbings polishus låg. Han vinkade till henne. Hon svalde hårt och tvingade sig själv att besvara vinkningen. Michael Bertelsen sneddade över gatan mot henne, och hon insåg att ett möte var oundvikligt. Ett kort ögonblick blev hon irriterad över sitt utseende. Fanns det någon sorts lag som sa att man alltid måste träffa sina ex när man liknade något som katten släpat in? Hon hade på sig mammans tjocka, beigebruna vinterkappa som nu hade mörka, våta fläckar och som fick henne att se minst dubbelt så stor ut. Hennes långa, våta hår klistrade sig mot kinderna, och hon vågade inte ens tänka på hur mycket mascaran hade runnit. Så stod Michael framför henne. Lång, blond och leende. ”Hej, Rebekka. Kul att se dig.” Plötsligt var det som om det gick upp för honom varför hon egentligen befann sig i födelsestaden, och ljuset släcktes i hans ögon. ”Jag är verkligen ledsen för din pappa”, skyndade han sig att tillägga och tittade allvarligt på henne. ”Ja, det är jättesorgligt”, sa hon med ett vemodigt leende. ”Jag kunde tyvärr inte komma på begravningen. Jag hade jour … men annars skulle jag förstås ha varit där.” ”Tack, det är snällt av dig att säga det … Hur är det med Amalie?” frågade Rebekka och kände ett litet stygn av dåligt samvete. Amalie var Michaels tioåriga dotter, en snäll flicka som hade tyckt mycket om Rebekka under det år då hon och Michael varit tillsammans. Amalie hade ringt henne ett par gånger efter uppbrottet, men hon hade inte själv gjort något för att hålla kontakten, och med tiden hade flickans samtal ebbat ut. ”Amalie mår bra. Hon blir större och större … det blir de ju.” Rebekka nickade, och det uppstod en besvärad paus. De hade inte talat med varandra sedan uppbrottet – en brytning som enbart varit hennes fel. Hon hade haft en affär med Niclas och gjort slut med Michael strax efteråt. Han hade tagit det hårt, men hennes mamma hade senare berättat för henne att han förlovat sig med en av sekreterarna på sitt jobb, Bettina Pallander, en kvinna som Rebekka inte hade mycket till övers för, en känsla som helhjärtat besvarades av Bettina. Å andra sidan ville Rebekka verkligen unna Michael kärleken, även om den innefattade Bettina Pallander, och hon måste erkänna att Michael såg gladare ut nu än när hon träffade honom senast.
9
”Hur går det för er?” frågade hon, och när hon såg att frågan fick honom att rycka till skyndade hon sig att tillägga: ”På polishuset, menar jag.” ”Jaha, ja tack, det går bra. Vi har inte haft några stora fall, inte sen du var här …” Knappt två år tidigare hade Rebekka hjälpt Ringkøbingspolisen med att klara upp ett brutalt knivmord på en ung kvinna, ett mord som visat sig höra ihop med ett gammalt, ouppklarat mord och som också hade kopplingar till en av stadens frikyrkor. Det hade varit ett spektakulärt fall som stått som förstasidesnyhet i flera veckor. ”Du har däremot haft en del att göra, har jag hört”, fortsatte han och tittade intresserat på henne. Hon nickade. ”Det kan man verkligen säga. Jag har utrett några rätt brutala mord …” ”Och varit nära att mista livet”, avbröt Michael. ”Din mamma berättade det en dag när vi träffades på gågatan.” Michael syftade på en tidigare utredning om två små flickor som blivit mördade, och där Rebekka varit bara ett par sekunder från att själv bli mördad när hennes kollega Reza skjutit gärningsmannen i sista ögonblicket. Rebekka nickade bekräftande. ”Som sagt, det har varit brutalt.” ”Du måste lova mig att du tar hand om dig”, sa Michael, sträckte sig efter henne, gav henne en snabb kram och släppte henne sedan. ”Jag hoppas du är okej. Jag vet hur mycket din pappa betydde för dig”, tillade han med en allvarlig blick i sina ljusblå ögon. Orden träffade henne rakt i magen, och hon stirrade ner på sina leriga skor, oförmögen att svara. Hon var inte alls okej. Hon mådde fruktansvärt dåligt. Men hon var tvungen att ta sig samman. För mammans skull. Hennes egen sorg fick vänta. Hon harklade sig, höjde blicken, mötte hans. ”Det är jobbigt, men jag fixar det”, svarade hon och visste att det var sant. ”Det gläder mig. Hur länge stannar du?” Hon ryckte på axlarna. Kylan hade tagit sig in genom den våta kappan. Hon frös. ”Det har jag inte bestämt. Kanske en vecka till.” ”Trevligt. Titta in, om du har tid … och lust?” sa han, och när han såg hennes förvirrade min, tillade han snabbt: ”Här på polishuset, alltså.”
10
Hon nickade och de skildes åt. Hon småsprang resten av vägen hem medan molnen drog ihop sig ovanför henne, mörkgrå och tunga av regn, och hon var bara ett par hundra meter från barndomshemmet när himlen öppnade sig igen och dränkte henne en gång till. * ”Would you accept this phone call from the Correctional Center in Huntsville, Texas, ma’am?” Birgitte Skytte viskade ett spakt ja, medan en nästan bubblande känsla fyllde kroppen. Hon hade väntat på samtalet hela dagen, hade sneglat på klockan och haft svårt att koncentrera sig på något annat. Hennes chef hade flera gånger gett henne långa blickar. Birgitte stod i spetsen för kampanjen ”Dialog genom galler”, som skulle lanseras på deras sajt följande dag, och det innebar stress och långa arbetsdagar på Amnesty Internationals huvudkontor på Gammeltorv. Trots att Birgitte var en av organisationens mest erfarna och hängivna medarbetare hade hon skyndat sig hem före arbetsdagens slut, och sedan suttit och stirrat på sin fasta telefon medan hon väntade på samtalet. Hon hade inte ens vågat dricka ett glas vatten i händelse av att hon skulle behöva kissa precis när telefonen ringde. Nu kände hon att huvudvärken låg och molade. Flera gånger hade hon kollat så att telefonen fungerade ordentligt. Satt kontakten i? Tutade den? Och så till slut – den efterlängtade ringsignalen. Sekunden efter var Joe i luren. ”Happy anniversary, lovely Birgitte.” Hans röst var djup, nästan spröd, och hon blundade och njöt av ljudet och deras sätt att närma sig varandra – med korta, kärleksfulla ord. De hade så mycket de måste hinna med på de exakt fem minuter som samtalen varade, och strax var hon djupt inne i en intensiv dialog med Joe Mitchell, hennes äkta man sedan precis ett år. När hon fem minuter senare lade på luren kom bakslaget med en gång, och hon sjönk ihop över bordet och gav efter för tårarna som var så häftiga att de på några sekunder fördärvade allt det vackra som hon precis hade känt. De hade mest pratat om Joes nya försvarsadvokat, mr Eurillo, som hade en anmärkningsvärd karriär bakom sig och som vunnit en hel del överklaganden. Det hade tagit henne flera månader, och den sista delen av hennes arv att övertala honom att ta sig an Joes fall, men han hade lyckligtvis gått med på det, och det fanns hopp igen. Birgittes hjärta bultade hårt vid tanken på det liv som de skulle få när Joe blev frikänd.
11
Hon hade noga följt med i rapporteringen de senaste åren då det ena fallet efter det andra rullats upp inför öppen ridå och många dödsdömda fångar blivit frikända, antingen tack vare dna-bevis, förfarandefel eller fusk med bevisen från åklagarmyndighetens sida. Så skulle det bli för Joe också. Det måste det! Birgitte reste sig långsamt från skrivbordet, kastade en blick ut genom fönstret på den amerikanska ambassaden som låg som ett riktmärke i skymningen. Hon hade inte tvekat en sekund om våningen då hon en gång i tiden skulle köpa lägenhet i Köpenhamn med hjälp av förskottet på arvet. Läget mittemot just den ambassaden var helt perfekt. Den ständiga påminnelsen skulle se till att hon aldrig förlorade fokus på det som hon kämpade för. Aldrig någonsin. Birgitte tog långsamt av sig de immiga glasögonen och torkade dem rena från tårar. Hon måste ta sig samman. Hålla humöret uppe och koncentrera sig på det viktigaste: att få Joes fall överklagat. Joe Mitchell. Hennes Joe. Hennes allt, och den man som hon hade älskat mest av dem hon träffat i sitt liv, men som hon ännu inte hade kunnat älska med. * ”Den endast 23 år gamle sjukvårdaren mördades på platsen, medan den 29-årige föraren till ambulansen blev svårt skadad. Den förrymde livstidsfången …” Telefonens signal drog bort Rebekka från tv:s nyhetssändning som hon satt och glodde på tillsammans med mamman över resterna av förmiddagens kaka. Hon tog samtalet ute i den mörka hallen och log när hon hörde kollegan Rezas röst. ”Rebekka, för sjutton, hur är det med dig?” Hon stängde försiktigt dörren till vardagsrummet innan hon svarade. ”Det kunde vara bättre. Jag måste erkänna att jag nästan håller på att bli galen av att vara här.” ”Oj, är det så hemskt?” Rezas medkänsla fick ögonen att tåras, och hon måste harkla sig innan hon förmådde svara på hans fråga. ”Ja, tyvärr. Den bästa medicinen för mig skulle säkert vara att få kasta mig över nåt arbete. I stället sitter jag här i ett pyttelitet hus tillsammans med min mamma, och vi är båda förstörda av sorgen och samtidigt på väg att strypa varandra. Om du förstår vad jag menar.” ”Det är verkligen synd om dig.” Hon tog ett djupt andetag och utbrast: ”Jaha, men vad händer borta hos er?” 12