Juli ”Du får inte springa för långt bort, Sofie. Vi ska snart äta.” Mammas röst seglar genom den friska luften och rusar förbi Sofie som springer allt vad hon orkar bort mot den branta gräskullen. Sofie struntar i rösten, hon tänker inte vända tillbaka, hon vill komma upp på kullen, och hon griper tag med fingrarna i det grova nätet, håller fast med fingrarna om det grova nätet och svingar kroppen uppåt mot toppen. Hon har sett fram emot att besöka naturlekplatsen i flera veckor. De har fått skjuta upp utflykten ett par gånger eftersom det regnat, och trots att farbror Bo inte har dykt upp som bestämt kan hon känna hur hennes förväntan kittlar på huden. ”Fie, Fie …” Hon hör lillebrors röst någonstans från folkmassan under sig, och hon stannar till ett ögonblick. Hon brukar alltid ta med sig honom, det förväntar sig de vuxna. Men hon har ingen lust. Inte i dag. Hon kisar mot det skarpa ljuset, blundar en kort sekund, andas in dofterna: det saftiga gräset, lukten av svett och grillning, och så ljuden: ett surrande av barnröster, spridda skrik av glädje, en hund som skäller. Snart når hon toppen, andfådd och stolt. Hon tittar ut över området, det känns som om hon står på världens topp, och under henne rör sig grupper av människor, mest barn, som små spetsiga, färgglada vågor. Hon får syn på lillebror i folkmassan, känner igen det ljusa, spretiga håret, de lite för tajta shortsen. Han står liksom övergiven i en stor grupp med barn. Det rödmosiga ansiktet vrids först åt ena hållet, sedan åt det andra, det är tydligt att han fortfarande spanar efter henne i vimlet. Hon känner ett tvång att beskydda honom mot de andra barnen som knuffas och tränger sig, precis som hon skyddar honom mot de eviga bråken hemma, mammas ledsna ansikte, och framför allt mot Steffens våldsamma raseriutbrott som kan få väggarna att skaka i lägenheten många timmar efteråt. Sofie ska precis springa ner till lillebror då hon upptäcker att han har försvunnit utom synhåll, och lättnaden sköljer genom kroppen. Vad ska hon hitta på nu? tänker hon och tuggar ihärdigt på det mjuka tuggummit med jordgubbssmak, hennes favorit. Hon stoppar ner handen i fickan, håller hårt om sedlarna. Hon har pengar nu, mer än kompisarna, och de var lättförtjänta. Ingen har upptäckt något, det är hennes hemlighet. Deras. Hon blåser upp en stor bubbla, tuggummibubblan skymmer sikten i några sekunder innan den spricker med ett litet poff. Hon går med långsamma steg till den andra sidan av kullen. Några stora pojkar spelar volleyboll på gräsplanen, de har bara överkroppar, och musklerna rör sig levande under deras solbrända hud. Hon får syn på sin familj lite längre bort, mamma sitter på knä och packar upp mat, Steffen sysslar med grillen. Han ser liten ut härifrån. Tänk om han var så 1
liten när han löpte amok. Då kunde hon krossa honom i handen så lätt som ingenting, platta till honom helt. Hon ler snabbt vid tanken. ”Flytta på dig.” Sofie får en knuff i ryggen och vänder sig om. En jämnårig pojke blänger trotsigt på henne, och hon känner ilskan flamma upp. Hon vill vara i fred, hon vill inte bli störd. Pojken tränger sig förbi henne med ett hånfullt leende i mungipan, och hon får lust att smälla till hans randiga rygg, men det gör hon inte. Hon törs inte. I stället knyter hon händerna så hårt att sedlarna blir fuktiga mot handflatan, medan hon väntar på att han ska gå sin väg. Solen steker, stor och gul. Sofie känner att hon har för mycket kläder på sig, svetten rinner ner i nacken. Hon tar av sig den långärmade tröjan, knyter den om midjan. Hon har ett lila linne under, hennes favorit, med spetskant på framsidan. Hon tittar ner på sig själv, den magra bröstkorgen och den lite mjuka magen som väller ut en aning över linningen på jeanskjolen. Maria har en helt platt mage, naveln sticker ut som en rund, hård kula, hon är lyckligt lottad. Maria är alltid lyckligt lottad. Sofie dröjer ett ögonblick vid tanken på sin bästa kompis. De går ofta arm i arm på skolgården, men ibland bryr sig Maria inte om henne, och då får hon gå ensam medan Maria är med några av de andra flickorna. Hon får syn på ett tättbevuxet område vid vägen. Hon följer några träplankor in dit och står sedan bland jordhögar, massor av täta snår och höga träd. Det liknar en liten skog. Nära stängslet ut mot vägen står en halvfärdig koja. Hon ler för sig själv, ser sig omkring. Här finns inga människor, inga skrikande barn. Här får hon vara i fred. Hon bryter av en gren, går runt lite i gräset och petar med den i marken. Hon bestämmer sig för att hon ska bygga färdigt kojan, göra den riktigt fin. Hon samlar ihop grenar med blad, stora, saftiga, gröna blad. Hon är ensam, hon har alltsammans för sig själv, och hon fylls av en plötslig lyckokänsla som bubblar i magen på henne, som läsk. Hon bygger energiskt vidare på kojan, den tar form, taket spretar grönt, och den liknar en av dem som finns i historieböckerna i skolan. Svetten rinner om henne, hon flämtar andfått, torkar sig med en flik av linnet. Om hon bara var på stranden och kunde bada, men det har inte mamma och Steffen lust med. Det är alldeles för långt, säger de. Maria badar säkert just nu. Sofie vet att hon skulle åka utomlands, Spanien var det visst, och flyga med flygplan. Sofie snörvlar medan hon föreställer sig hur det ser ut utomlands. Maria har varit där förut, det finns visst pooler, palmer och stora glassefterrätter. Maria är lyckligt lottad. Hon hör ett skrapande ljud och vrider på huvudet. En bil har stannat ute på vägen, och något med den får henne att tveka några sekunder, sedan återgår hon till kojbygget. Hon har gjort ett titthål i kojans ena sida, och ett ögonblick önskar hon att lillebror var där och 2
beundrade den, eller ännu hellre Maria, men ingen är där. Hon funderar på att hämta mamma, men ger med en snörvling upp den idén. Det sticker lite i ögonen när hon tänker på hur det är där hemma, hon viftar snabbt bort tankarna. Kojan är så gott som färdig, den blev fin. Den är ett slott, ett vackert slott där ingen skriker. Hon har en egen hund, den följer alltid efter henne, och hon kan nästan känna dess fuktiga nos mot sina bara ben. Nu ska hon samla mat och leka att hon … Hon fryser plötsligt, de höga träden ovanför henne verkar mörka och hotfulla med långa, svarta grenar, likt armar som griper efter henne. Hon huttrar till, tänker precis ta på sig tröjan igen när en mörk skugga rör sig in i hennes synfält och hon tittar hastigt upp. Han stirrar ner på henne, och i samma ögonblick som hon möter hans blick vet hon att något är väldigt fel. * Saved by the bell. Rebekka hade aldrig känt sig mer tacksam för telefonens ringsignal än just nu, där hon satt i soffan med Michael framför sig och med det dåliga samvetet målat i ansiktet. Det hade inte ens gått tre veckor sedan de senast träffades, och ändå hade hon under den tiden lyckats hamna i säng med en annan man, Niclas, en svensk kollega som varit på ett kort besök i Danmark. Hon var chockerad över sig själv – ändå hade det känts så skönt när hon gjorde det att det var svårt att ångra sig. Hon hittade den ringande mobiltelefonen i fönstersmygen och såg att det var rotelchefen, Henrik Brodersen, som ringde. Hon hann knappt säga hej innan han hävde ur sig: ”Rebekka, är du där? Ett barn har försvunnit …” Ett barn. Rebekka kände pulsen öka. ”En nioårig flicka. Sofie Kyhn Larsen. Hon försvann i dag från naturlekplatsen i Valbyparken. Det är precis i närheten av dig.” ”Ja, jag har hört talas om stället, men måste erkänna att jag aldrig har varit där. När försvann hon?” ”Vi vet inte den exakta tidpunkten. Familjen – mamma, styvpappa, storebror och lillebror – samt ett äldre, gift par från samma uppgång där familjen bor, åkte till Valbyparken vid 13-tiden i dag. Enligt de vuxnas utsagor sprang barnen runt på egen hand och lekte. Det var först när de skulle äta sin matsäck omkring klockan 14.30 som de började titta efter Sofie. De ägnade gott och väl en och en halv timme åt att leta efter henne, bland annat ringde de flera gånger till hennes mobiltelefon, men den är avstängd. Styvpappan hittade Sofies
3
kvarlämnade tröja i en liten glänta nära vägen, och det kan ju betyda att det har hänt nåt. Familjen kontaktade sen oss. Då var klockan 16.53.” Rebekka kastade en blick på armbandsuret. Klockan var nu lite före sju på kvällen. Det hade alltså gått mellan tre och en halv och sex timmar sedan flickan försvann. Som alla erfarna utredare visste hon att tiden var en avgörande faktor när ett barn kom bort. För varje timme som gick ökade risken markant för att barnet inte skulle hittas vid liv. Rebekka fick de nödvändiga instruktionerna av sin chef, lade på och vände sig om mot Michael som hade blivit sittande i soffan under hela samtalet. Han stirrade frånvarande framför sig och verkade oberörd av hennes samtal med rotelchefen. ”Michael.” Hon gick bort till honom, och han ryckte till vid ljudet av hennes röst och vände ansiktet mot henne. ”Ja?” En spyfluga surrade i fönstret, och ett ögonblick var dess desperata surrande det enda som hördes i vardagsrummet. ”Jag måste gå. Brodersen har precis ringt. Ett barn har försvunnit på en lekplats här i närheten, en nioårig flicka.” ”Åh nej …” Michaels annars så solbrända hudfärg blev blekare. Rebekka nickade och skänkte en snabb tanke till hans dotter, Amalie, som var i samma ålder. Han reste sig långsamt upp ur soffan, och ett ögonblick stod de tafatta mittemot varandra, som två främlingar, osäkra på vad som skulle ske härnäst. ”Vi måste pratas vid. Du vet, på riktigt. Snart.” Rebekka drog handen genom håret, och Michael gick bort mot dörren ut till hallen. Hon följde efter honom till ytterdörren där han hade lämnat sina saker, alldeles nyss när han kom, hög av glädje över att få träffa henne efter flera veckor med enbart sporadisk kontakt. På ett par minuter hade hon lyckats släcka hans spontana glädje och ersätta den med förvirring, och Rebekka kände skuldkänslorna sticka lite i hjärtat. Varför måste hon göra saker så besvärliga? Här stod en härlig man framför henne, en man som var mogen och kärleksfull och som ville ha henne, precis som hon var. Varför räckte inte det? Michael tog sin weekendväska och såg på henne med mörka ögon. Hon kände hur det vände sig inombords. Nu skulle han säga de där orden som ingen av dem hade vågat uttala. ”Det funkar inte, Rebekka. Inte så här.” Hon nickade långsamt, vågade inte se honom i ögonen och stirrade i stället ner på de slitna golvplankorna. ”Du har rätt. Det gör det inte …” 4
Michael slog ut med armarna, öppnade munnen som om han ville protestera, men tystnade sedan. Han lutade sig fram, gav henne en snabb kyss på hjässan och stängde dörren tyst bakom sig. Rebekka betraktade den stängda dörren i några sekunder medan en underlig cocktail av panik, lättnad och ett slags vemod blandade sig i kroppen. Borde hon springa efter honom, skrika att alltsammans var ett missförstånd, böna och be honom om att stanna kvar? Hon mindes känslan av att ligga i hans famn, doften av honom, av vind och tvättmedel, de blå ögonen som kantades av skrattrynkor, och hon var tvungen att erkänna att hon aldrig hade känt sig mer trygg än i hans armar. Hon måste prata ut ordentligt med honom, bestämde hon, men så dök Niclas upp för hennes inre blick, som en flimrande bild av tunga muskler och salta kyssar, och förvirringen blev total. Det fanns inget annat att göra än att vända på klacken, leta rätt på handväskan och sätta kurs mot Valbyparken. * Rebekka anlände till Valbyparken ett par minuter senare. Trots att hon själv bodde i samma stadsdel kände hon inte till området så bra. Hon sprang flera gånger i veckan i Søndermarken eller på Vestre Kirkegård, men hon handlade oftast i Vesterbro när hon ändå var på väg hem från polishuset, och hon hade sällan tid att röra sig i de egna kvarteren. Hon parkerade bilen vid en stor fotbollsplan framför ingången till lekplatsen och lade märke till att styrkorna hade samlats. Ett par meter från henne stod en rad polisbilar parkerade tillsammans med teknikernas blå skåpbil och ett par hundbilar. Hon skyndade sig bort mot gruppen människor som stod och pratade framför ingången till naturlekplatsen. Rotelchefen vände sig mot henne i samma ögonblick som hon närmade sig, som om han anade hennes närvaro trots flera meters avstånd. Bredvid honom stod Gundersen, biträdande chef för Våldsroteln, en man som Rebekka, liksom flera av hennes kollegor, hade ett något ansträngt förhållande till. Gundersen, som var i femtiofemårsåldern, var en fyrkantig och skrytsam man som var känd för att gå hårt fram och tumma på reglerna när han förhörde misstänkta mördare. Empati och psykologisk insikt låg inte för honom, han dundrade på, och det fick många att undvika honom. Däremot tyckte Rebekka bra om sin chef, Henrik Brodersen. Han var analytisk, bra på att leda och fördela arbetsuppgifterna och litade så mycket på sina medarbetare, inte minst Rebekka, att han med glädje delade med sig av makten och delegerade ut viktiga arbetsuppgifter till dem. Att han dessutom var vänlig och rättvis, ökade hans popularitet på Våldsroteln, och att han också kunde hantera den oregerlige Gundersen, underströk bara hur tolerant han var. 5
”Fint att du var så snabb, Rebekka. Så här ser hon ut.” Brodersen räckte henne ett färgfotografi av en blond flicka med runda, blå ögon som tittade rakt in i kameran. Rebekka präntade in flickans ansikte och lämnade tillbaka fotot. Brodersen nickade mot naturlekplatsen. ”Vi har spärrat av området, och hundarna håller precis på att söka efter eventuella spår. Dessutom har vi två helikoptrar i luften för att leta i området. Fyndet av Sofies tröja innebar att jag har tillkallat teknikerna, och de undersöker den plats där styvpappan har berättat att han hittade tröjan. Sofie Kyhn Larsens familj har skickats hem. De var alldeles utmattade och behövde få sig nåt att äta och dricka. Vi har förstås genomfört några korta förhör om händelseförloppet, men jag tänker mig att du åker dit nu. Reza är också på väg.” Reza Aghajan var Rebekkas arbetskamrat och närmaste kollega. Under det halvår som hon jobbat som utredare på Våldsroteln hade de delat kontor, och hon hade snabbt börjat tycka mycket om Reza som hade rötter i Iran, men tillbringat större delen av sitt trettiofyraåriga liv i Danmark. ”Reza?” utbrast hon överraskat. ”Jag trodde han var ute och reste.” ”Det trodde jag också, men när jag ringde honom svarade han. Han lät dock en aning förvirrad, men sa att han kunde vara här inom en timme.” Brodersen harklade sig. ”Hur som helst, jag ska ge dig en snabb genomgång av händelseförloppet medan vi tittar på området. Sätt på dig skyddskläderna.” En kort stund senare tog de sig in genom avspärrningen till ett grönområde med kullar, klätterställningar, rutschkanor, bollplaner, höga träd och många täta buskage. Naturlekplatsen hade delats in i sektioner av kriminalteknikerna som metodiskt arbetade sig inåt mot den plats där Sofies tröja hittats. ”Det här området är enormt stort. Sextiofyra hektar. Valbyparken har direkt anslutning till Kalveboderne. Naturlekplatsen är den största i landet och består av alla de här gräsplanerna som omfattar fem torn, klätterställningar, rutschkanor, gungor och allt annat som du kan se. I alla fall, fakta lyder som följer: familjen kom hit omkring klockan 13.00, förutom den försvunna flickan var hennes mamma med, hon heter Anita Kyhn, och flickans styvpappa, en Steffen Olsen.” ”Obehaglig typ, den där styvpappan”, insköt Gundersen andfått, och anmärkningen fick rotelchefen att kortvarigt rynka pannan innan han fortsatte med sin redogörelse: ”Flickans två halvbröder var också med, en lillebror på tre år och en halvvuxen kille på sexton–sjutton år. Dessutom var familjen här tillsammans med ett äldre, gift par från samma trappuppgång. Enligt mammans berättelse sprang Sofie iväg snart efter ankomsten till parken 6
för att gå på upptäcktsfärd i området. Mamman är den sista som sett henne, när hon sprang i den riktningen.” Han pekade söderut, mot en hög gräskulle. På toppen av kullen gick en hundförare i skyddsdräkt omkring med en schäfer som ivrigt nosade i gräset. ”Mamman är alltså den sista som med säkerhet har sett Sofie. Det säger hon själv, och det bekräftar de andra familjemedlemmarna samt det gamla paret, som jag tror känner familjen rätt så väl.” Brodersen stannade så tvärt att Rebekka och Gundersen höll på att stöta ihop med honom. Rebekka tuggade sig eftertänksamt i underläppen medan hon långsamt smälte all information. ”Var exakt hittades tröjan?” ”Här borta. Men vi måste hålla oss i utkanten så vi inte förstör nåt.” Brodersen ledde Rebekka bort till en liten skogsdunge i utkanten av området. De rörde sig genom det höga gräset och kom in under några vajande träd där det stod en fint byggd koja. Några meter därifrån var stängslet av hönsnät helt nertrampat, och man kunde gå direkt ut på gräsmattan mot vägen där bilarna stod parkerade. ”Styvpappan, Steffen Olsen, förklarade att han hittade tröjan på marken vid kojan, där hon med största sannolikhet har lekt. Tröjan har skickats iväg till tekniska.” ”Om man ska röva bort ett barn härifrån är det här stället förmodligen idealiskt”, sa Rebekka och såg sig omkring. ”Precis. Det ligger så pass avsides att man kan parkera nära intill.” ”Vad är familjens spontana antagande om vad som har skett med dottern?” frågade Rebekka och sneglade på sin chef. ”De är helt oförstående. Men det är nåt med en biologisk pappa som spökar i kulisserna, och mamman antydde att han kanske har tagit dottern. Vi försöker komma i kontakt med honom, men han är tydligen gravt alkoholiserad och därför mycket instabil. Vi har skickat en bil till hans bostad.” ”Misstänker du att det kan vara fråga om en kidnappning inom familjen?” ”Javisst, men jag föreställer mig också mörkare scenarier.” ”Jag kan absolut hålla med dig, den kvarlämnade tröjan är oroväckande. Men det var förstås varmt i eftermiddags.” Rebekka slog bort en mygga, men den hade redan släckt sin blodtörst på hennes högra kind, och hon kliade sig hetsigt. Hon tittade sig omkring. Det var svalt mellan de höga träden, och doften av gräs var intensiv. 7
”Hur många vittnen har man lyckats komma i kontakt med?” frågade hon. ”Bara ett fåtal, och de har tyvärr inte nåt intressant att berätta. Ännu. Men lekplatsen har varit välbesökt i dag tack vare vädret. När vi blev hitkallade hade de flesta av dagens besökare redan lämnat platsen. Men vi borde få in många tips nu när flickan är efterlyst. Nån kan ha sett henne, parken var full av barn och vuxna. Som det ser ut just nu får vi trösta oss med statistiken, och den säger ju att mord på barn är ytterst ovanlig i det här landet. Som tur är. Jag har bara varit med om ett par stycken under hela min tid på avdelningen.” Brodersen tittade mörkt på Rebekka. Hon hade ännu inte själv jobbat med mordfall där barn var inblandade, blotta tanken på ett dött barn skrämde henne oerhört, och hon hade alltid tvingats stänga av känslorna helt de gånger hon under sin karriär inom polisen hade ställts inför utnyttjade eller misshandlade barn. ”Ryan O’Sullivan har precis kommit till Köpenhamn”, utbrast Rebekka plötsligt. ”Han är polis vid FBI och specialiserad på försvunna barn. Känner du till honom?” Brodersen nickade. ”Jag vet mycket väl vem han är. Jag har faktiskt precis hälsat på honom och hans kollega Ted Palmer. De var på möte med ledningen. Det är ett spännande projekt som de håller på med … Känner du honom från din tid hos FBI?” Rebekka nickade. Hon hade träffat Ryan O’Sullivan fyra år tidigare när hon vistats några månader hos FBI i USA. De hade blivit vänner, en vänskap som de sedan dess hade hållit vid liv genom mail och telefonsamtal. Ryan hade kontaktat henne tidigare på dagen när han nyss anlänt till Köpenhamn, som var första anhalten på en stor rundtur i Europa för honom och Ted Palmer. De hade bestämt att de skulle äta brunch ihop nästa morgon, en träff som hon förstås måste ställa in nu när Sofie Kyhn Larsen hade försvunnit, men hon såg fram emot att få bolla idéer med Ryan när de så småningom träffades. ”Ryan vet allt som är värt att veta om försvunna barn, så timingen kunde inte vara bättre.” ”Han är en resurs, inget tvivel om det. Tyvärr är han och Ted Palmer ständigt i farten de kommande månaderna, men jag hyser full tillit till att vi själva kan klara av jobbet mycket bra”, svarade Brodersen. Rebekka nickade och granskade omgivningarna. ”Det kan ju också vara fråga om en olycka. Jag menar, den här parken ligger vid vattnet och det där naturreservatet, Kalveboderne. Har hon kanske fått lust att ta sig ett dopp på grund av hettan?”
8
”Det är naturligtvis en möjlighet, men för att komma till vattnet måste hon gå flera kilometer. Jag tror inte hon skulle göra det, men allt är möjligt. Enligt föräldrarna är flickan något av en ensamvarg. Hon kan mycket väl vandra omkring lite varstans i grannskapet.” ”De har väl ringt runt …” Brodersen nickade. ”De har kontaktat den närmaste familjen, vännerna och inte minst flickans kamrater för att höra om hon har gått hem till dem, men endast ett fåtal är hemma för närvarande, det är ju sommarlov. Många är i sina sommarstugor eller utomlands, och dem som de har pratat med har inte sett henne. Sofie har inte rymt hemifrån tidigare, men mamman kunde inte utesluta att hon skulle få för sig det. Det kan vara så enkelt att vi hittar henne på Strøget om några timmar.” Brodersen lät dock inte särskilt övertygad, och det var inte Rebekka heller. Vart skulle en nioåring sticka iväg någonstans? De flesta förrymda barn var minst elva–tolv år gamla. De lämnade de skuggande träden och gick tillbaka till naturlekplatsen. Bakom trädkronorna glödde en ljusröd kvällssol, men luften var fortfarande full av fuktig värme som fick skyddsdräkten att klibba mot kroppen. Ett par polisassistenter vinkade till sig Brodersen, och Rebekka beslöt sig för att titta på området på egen hand. Hon begav sig upp på den högsta av kullarna, stod snart på toppen och betraktade det gröna området som bredde ut sig framför henne. Till vänster, bakom en lång rad med träd, kunde hon skymta en länga med bostadshus, men annars var sikten fri åt alla håll. Hon blundade ett ögonblick, mindes flickans ansiktsdrag, föreställde sig henne här på lekplatsen, skrattande, lekande, och sedan vad? När hon en liten stund senare återigen stod tillsammans med Brodersen, Gundersen och ett par andra kollegor ute på vägen, kom en hundförare snabbt springande bort till dem medan han viftade med en iPhone. Han stannade andfått, och hunden, en rufsig schäfer, satte sig lydigt ner. ”Trojan hittade en rosa mobiltelefon bakom träden där borta vid vägen mot Rosenhaven.” Hundföraren pekade ivrigt bort mot den lilla skogen där Sofies tröja hade hittats av styvpappan. ”Teknikerna är där borta nu. Men jag tog ett par foton av den med min iPhone.” Hundföraren visade dem två foton av en rosa mobiltelefon som låg gömd i det höga gräset. Färgen var karakteristisk, och i ett snöre hängde små, hårda plastnallar i olika färger. Skärmen på mobiltelefonen var sprucken, den hade förmodligen träffat något hårt i fallet. Gundersen kunde inte dölja sin upphetsning medan han pekade på mobilen. 9
”Den liknar precis Sofies mobiltelefon, så som föräldrarna beskrev den.” Brodersen nickade allvarligt. ”Det ser så ut. Nallar har den också. Den måste in till tekniska med detsamma. De ska söka efter dna på den, och vi behöver få en utskrift av samtalshistoriken.” Brodersen vände sig till Rebekka. ”Jag tycker du ska åka hem till familjen nu. Nämn ingenting om mobilen, vi bör inte skrämma upp dem i onödan. Jag vill vara helt säker på att det är hennes mobiltelefon som det är fråga om.” Rebekka nickade, och Brodersen började promenera bort mot de parkerade bilarna. Hon skyndade sig efter, och ett par minuter senare svängde hon ut på Hammelstrupvej mot familjens adress en kilometer längre bort. * Søren Thomsen tryckte näsan mot rutan medan han ansträngde sig för att följa med i det som hände nere på naturlekplatsen. Träden skymde sikten, men han kunde ana polisens randiga avspärrningsband mellan dem. När han var och handlade i affären ett par timmar tidigare, hade han sett polisbilarna komma körande i en lång rad, och han hade genast fått en konstig känsla i magen, en tryckande förnimmelse av domedagen, trots att han inte trodde på sådana saker. Eller gjorde han det? Han var i alla fall rädd för den, tänkte han och föreställde sig hur han skulle få ögonen uthackade när den dagen kom. Det hade de där människorna med tidningarna berättat för honom den eftermiddagen när ensamheten blivit så överväldigande att han hade släppt in dem i lägenheten för att prata lite. De hade tittat vänligt, men allvarligt, på honom och talat med lågmälda, bedrövade röster om vad som väntade om man inte anslöt sig till Jehova. Søren hade varit mycket oroad när han en och en halv timme senare släppt ut dem igen, och en av kvinnorna hade gripit tag i hans hand och hållit den lite för länge innan hon tryckte ett par tidningar i famnen på honom. Søren visste mycket väl att hans mamma skulle tvinga honom att kasta bort tidningarna om hon såg dem, och därför hade han gömt dem i sitt sovrum och smygtittade i dem på kvällarna. Han hade blivit skrämd av det som stod i dem, och det hade plötsligt gått upp för honom att han var en sådan som Gud aldrig någonsin skulle ge syndernas förlåtelse. En polisassistent med en hund i koppel gick förbi längs träden, och Søren drog snabbt tillbaka huvudet. Visserligen var han ingen smart kille, det hade han fått höra hela livet, men han visste mycket väl att han, om någon, borde hålla en låg profil. Søren satte på tv:n och stod ett ögonblick alldeles stilla medan bilder från kriget i Afghanistan strömmade emot honom. Ännu en dansk soldat hade blivit dödad i Helmandprovinsen. Han stängde snabbt av med 10
fjärrkontrollen, och apparaten dog med en liten suck. Søren var villrådig, han kände sig ängslig och på samma gång upprymd av tanken på alla poliser som befann sig i området. Kanske skulle det hjälpa att sätta på en Karl Stegger-film, det brukade kunna bota vad som helst. Søren gick bort till bokhyllan och betraktade de många filmerna som han hade med den avlidne skådespelaren. Etthundranitton för att vara exakt. Søren hade varit Karl Stegger-fan ända sedan sin tidiga ungdom, och när folk frågade honom varför det var just Karl Stegger som han tyckte så mycket om, kunde han inte förklara det, utan sa bara att han blev så glad av att titta på den runde mannen. Han drog ut en Poeten og Lillemor-film och satte in den i dvd:n. Sedan satte han sig ordentligt till rätta i den slitna fåtöljen, en smula bättre till mods och med förväntan fladdrande i magen, trots att han hade sett filmen minst hundra gånger förut. * I samma sekund som Rebekka drog åt handbromsen kom Reza gående mot bilen. Det var flera veckor sedan hon senast träffade honom, och hon klev ut och gav honom en snabb kram. Reza stelnade till, han tyckte inte om att kramas, och hon släppte honom hastigt igen. Ett ögonblick blev stämningen lite besvärad, sedan log de båda två mot varandra. Reza såg dock inte ut som en som precis kommit hem från semestern. Tvärtom. Han var blek, och ögonen var röda, som om han inte hade sovit ordentligt på länge. Hon gav honom en bekymrad blick. ”Har du haft en bra semester?” kunde hon inte låta bli att fråga, och han log snabbt, mumlade något som lät som ”fin”. Därefter ledde han in samtalet på utredningen. ”Har du varit i parken?” Hon nickade. ”Jag fick en kort briefing, gick runt lite i området, och när jag skulle gå hittade en av hundarna flickans mobiltelefon några hundra meter längre bort. Eller vad vi tror är mobiltelefonen. Den har dock flera specifika kännetecken, bland annat några små plastnallar, så det är förmodligen den, tyvärr.” ”Det bådar inte gott.” ”Nej, och skärmen var krossad, som om den hade blivit kastad mot något hårt, en stor sten till exempel. Vi får se. Men nämn inte nåt om den för familjen, Brodersen vill gärna försäkra sig om att det är rätt mobil först.” Hon vände sig om och kikade upp mot en grå betongbyggnad. ”Kommer du? Det ska vara här. På tredje våningen.”
11
En liten stund senare stod de framför ytterdörren, tredje våningen till vänster. Det stod Kyhn och Olsen på en liten porslinsskylt på dörren. En man i trettioårsåldern med rakat huvud öppnade dörren i samma ögonblick som de ringde på. Han var lång och muskulös med solariebrun, läderartad hud, en färg som stod i skarp kontrast till den tajta, vita t-shirten som han hade på sig. Runt den högra bicepsen slingrade sig en tatuering som föreställde en orm. ”Steffen Olsen. Kom in.” Han skakade hand med bägge två, hans handslag var fast. ”Jag är Sofies styvpappa eller bonuspappa, eller vad man nu kallar det.” Ett litet leende gled över hans fylliga läppar. Han ledde dem fort ut i ett stort kök med matplats där en blek och senig kvinna nästan låg över matbordet med ett paket Kleenex och ett fullt askfat framför sig. På den orangefärgade väggen bakom henne hängde några stora, färgglada foton av barnen, två pojkar och en flicka, sida vid sida. Rebekka kände genast igen Sofie. De presenterade sig, sa några tröstande ord och satte sig sedan ner. Rebekka kände hur Anita Kyhns ögon klistrade sig fast vid henne. ”Vet ni nåt nytt?” Rebekka skakade långsamt på huvudet. ”Nej tyvärr, inte än”, svarade hon och tillade: ”Vi har både helikoptrar, hundar och en massa poliser som letar igenom området. Lugn bara, vi har satt in alla resurser för att hitta er dotter.” Steffen Olsen hade satt sig bredvid sin fru, och paret bekräftade ännu en gång historien som rotelchefen berättat. ”Hon var så glad i dag. Hon hade sett så mycket fram emot ’skogsturen’, som vi kallade utflykten. Vi kommer inte ut så mycket, och trots att vi bor nära naturlekplatsen är det egentligen rätt sällan som vi går dit tillsammans. Det är liksom så mycket som man måste ta med sig och så där …” Anitas röst dog bort. ”Vi är nog lite slöa med att komma ut på utflykter och sånt. Vi älskar att vara här hemma”, inflikade Steffen, och Anita nickade bekräftande. ”Sofie hade länge tjatat om vi skulle gå på skogstur dit bort. En utflykt med lunchkorg och alltsammans. Vi skulle egentligen ha kommit iväg för en vecka sen, men då var vädret för dåligt, och därför sköt vi upp det. Men i dag gick det äntligen. Vi gav oss iväg med våra grannar under, Egon och Lillian, de är ett slags extra morföräldrar till ungarna, och ja, sen skulle Bo också hade följt med, men han dök inte upp …” Rebekka sneglade snabbt på Reza. ”Vem är Bo?” ville Reza veta, och Steffen Olsen förklarade att det var hans lillebror som var en återkommande gäst i lägenheten, och som barnen tyckte mycket om. 12