9789177952527

Kulmanden © 2014 Jens Henrik Jensen og JP/Politikens Hus A/S in agreement with Politiken Literary Agency Bokförlaget Polaris, Stockholm Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2020 ISBN: 978-91-7795-252-7 www.bokforlagetpolaris.se

Jens Henrik Jensen

KOLMANNEN Del 2 i Nina Portland-serien

Översättning: Leif Jacobsen

Första kapitlet

Det kändes som om hans nervtrådar sträckte sig långt ut i det våta ­elementet. Via linan, som han höll mellan tumme och pekfinger, förgrenade de sig vidare ut i de bruna vågorna och framkallade en pirrande känsla i hans slitna kropp.

Det här var förmodligen det bästa som hans med åren allt eländigare liv hade att erbjuda honom – att kunna vara den som fångade trots att han egentligen själv var den som var fångad, förvisad till sin permobil.

Ett framhjul och två sketna stödhjul, med hjärtliga hälsningar från kommunalpamparna i rådhuset … Gikten hade gjort hans ben obrukbara, men han vägrade låta sjukdomen snuva honom på livets salt – fisket.

Han torkade sin svettiga panna med ena skjortärmen. Det var fortfarande milt i luften, trots att klockan var sju på kvällen. Så hade det varit de senaste fem, sex dagarna. En mycket sen värmebölja. Alla gick runt och pustade. Ovanligt att östanvinden höll i sig så länge. Han hatade egentligen värmen, men den var bra för hans värkande kropp.

Nu kändes det som om ett omslag i vädret var på väg. Som för att rensa bort raseriet. Men när? Han hade känt ett par plötsliga kastvindar utifrån havet. Från västanvinden.

Nervtrådarna registrerade inget. Ingen kontakt med livet under havsytan. Så hade det varit i en och en halv timme nu – helt dött. Han höll nylonlinan sträckt med vänster hand och hade direktkänning med tafsen och de två krokarna där nere vid den gyttjiga bottnen. Inte ens det minsta nafsande på sandmaskarna från en skrubba skulle undgå hans ärrade fingrar. Med höger hand höll han koll på det andra spöet, 5

som satt i en hållare på armstödet, och vevade in lite lina med jämna mellanrum, så att han kunde göra sitt mothugg om en multe lät sig luras av brödbiten och fick det röda plastflötet att försvinna.

Någon form av plattfisk gick alltid att dra i land, men såhär i slutet av augusti började det bli sista chansen för multar.

På det sätt som han satt nu – med två spön igång samtidigt och en öl inom räckhåll – hade han tillbringat många timmar på Taurus­kajen, som var kajen rakt söder om Esbjergverket. Till höger om honom tornade kraftverket upp sig mot himlen, bakom sig hade han dess enorma kolhögar och till vänster bidrog Vesterhavsrals spetsiga vulkan­ toppar av sten och grus till att skapa ett säreget landskap i ­Esbjergs utkanter. Sahara, kallade man det. Här, där hav och land möttes.

Han hade varit nödd och tvungen att leta sig ända ut hit till Sydhamnen. Eller rättare sagt, ”systemet” hade landsförvisat honom till detta tröstlösa landskap. Tidigare brukade han fiska längre in i hamnområdet, där han som före detta kapten på en fiskekutter befunnit sig i sitt rätta element och alltid kunnat småprata med likasinnade. Det hade det där förbannade stängslet – terrorstängslet – satt stopp för. Internationella bestämmelser? Kyss mig i arslet! Det hägnade in i stort sett hela hans älskade hamn och gjorde en laglydig människa till kriminell, om man tog sig innanför för att fiska.

Alla mörka arabjävlar som önskade placera ut bomber i hamnen däremot kunde bara knalla rakt förbi bommarna eller klättra över stängslet, om man nu var så jäkla korkad och inbillade sig att Esbjergs hamn var ett högprioriterat terrormål.

Det var rena lotteriet med fisket. Häromdagen hade han fångat två multar och tre skrubbor inom loppet av två timmar – ett välkommet tillskott till en förtidspensionärs i övrigt tomma stekpanna – men idag ingenting.

Han kände en ny kraftig kastvind. Det var som om den kom med en ihållande svalka. Jo, nu var han säker, vinden hade vänt. Äntligen.

6

Han lutade sig fram och tog upp en ny öl ur plastkassen. Han öppnade kapsylen och kände efter så att pipan var tillräckligt stoppad. Öl och piptobak – och två fulladdade fiskespön, vad mer kunde man begära? Egentligen ganska mycket mer, men inget som man skulle räkna med att få. Han hade varken fru eller barn, och de få vännerna brukade han träffa nere i parken över en kasse med öl, om någon av dem hade pengar, vill säga.

Det första åskmullret ute till havs fick honom att tränga undan dessa trista tankar. Han vände upp blicken och kunde konstatera att ett blå­ svart molntäcke smugit sig närmare och nu reste sig som en mur på andra sidan Fanø. Vinden hade också friskat i. När det mullrade till för andra gången försvann plötsligt flötet under ytan. Han var nära att tappa sin öl, men lyckades ändå göra mothugget i rättan tid. Något drog ordentligt i spöet. Det måste vara en jäkla fin multe.

Och det visade det sig också vara när han kort därefter drog fångsten över kajkanten. Han stack sin kniv i nacken på den och lossade kroken. Nästan i samma sekund märkte han att linan på det andra spöet sträcktes över vattenytan. Napp där också! En fin skrubba visade sig när han ivrigt vevade in linan och kunde lyfta upp fångsten på asfalten.

Stendött i timmar – och så två fina fiskar inom loppet av några minuter. Kanske stämde ändå påståendet om att det nappade bäst när det åskade. Åskväder föll honom bara inte på läppen.

En serie högljudda knallar fick luften att vibrera. Han tittade förskräckt upp. På nolltid hade det svarta molntäcket slukat Fanø. Han kände en kraftig vindstöt mot ansiktet och sekunden senare klöv en blixt himlen och fick öns platta silhuett att framträda knivskarpt i skumrasket där ute.

Det hade överrumplat honom att ovädret nått honom så snabbt.

Eller hade han helt enkelt varit för upptagen med sin plötsliga fiskelycka? Gud vad han hatade åska.

Febrilt la han fiskarna i en plastkasse och plockade ihop sin utrustning. Nu var det bråttom. Alldeles strax skulle det rulla in över land.

7

Hans händer skakade när han kastade fiskeväskan i korgen på pakethållaren och vred full gas. Permobilen rullade iväg med det karakteristiskt gnolande ljudet från elmotorn.

Fan vad långsamt det gick. Nu kände han också de första stänken mot de bara armarna. Han var en simpel gamling på flykt.

När åskan gav sig till känna på nytt kom braket med en skrämmande styrka. Han svängde in på vägen som löpte längs kraftverkets enorma kolberg. Han fick helt enkelt ta en genväg. Han såg sig över axeln i samma ögonblick som det blixtrade till ett antal gånger borta över hamnen. Framhjulet träffade ett potthål i asfalten så hårt att han var nära att vurpa, men han lyckades räta upp fordonet i sista sekunden.

Han slog av på farten när han nådde bommarna vid terrorhägnet och lyckades nätt och jämnt pressa permobilen mellan dem och rulla in på förbjudet område. Han sket fullständigt i allt vad deras bestämmelser hette. Han skulle hem i säkerhet så fort det bara gick, och om det innebar att han måste gena igenom det förbjudna hamnområdet, må det så vara.

Regnet öste ner över honom på allvar nu. Armarna skakade och han var livrädd. * Duschen hade varit svalkande skön. Hon hade stått länge under det kalla vattnet. Och nu var det härligt att långsamt tina upp i den varma kvällsluften.

Hon satt vid det lilla bordet på balkongen. Hon hade virat den våta handduken om midjan och satt på sig en kortärmad skjortblus av indisk bomull; tyget var så tunt och luftigt att det var så nära naken man kunde komma.

Det hade varit en perfekt söndag. Hon och Jonas hade varit på stranden. De hade tagit med cyklarna över till Fanø. Sannolikheten för att 8

det varit årets sista badutflykt var stor. Det var snart september och under hösten skulle hon få galet mycket att stå i. Första rundan av polisens ledarutbildning bjöd på två veckors vistelse på ett kurscenter. Avnø var en gudsförgäten halvö på Själland, strax norr om Vordingborg. Men det var helt enkelt nödvändigt att plantera sin häck på denna plats, om man ville stiga i graderna. För det ville hon. VKK – vice kriminalkommissarie – var första steget på vägen. Eller nej. Så var det ju inte längre. Numera hette det VPK – vice poliskommissarie.

Den stora omstruktureringen som polisen tvingats genomgå hade vänt upp och ner på det mesta. Centralisering, som inom så många andra områden i samhället. Små polisdistrikt slogs ihop till jätteenheter. Nu hette det Syd- & Sønderjyllands polisdistrikt, ett område som sträckte sig från Vardetrakten i norr ner till Tysklandsgränsen i söder. Och inte en jävel klarade av att reda ut något som helst av det, allra minst medborgarna. Hon hade själv svårt med alla beteckningarna.

Det fanns till exempel ingen våldsrotel längre. Nu hette det utredningsavdelning, och den hade samlats i Esbjerg. Och oavsett ställning var alla PA, polisassistenter, i Guds ögon. Det hade knorrats en del i korridorerna. Varför trampa på redan etablerade begrepp och en yrkesmässig stolthet? De konservativa och egenkära, till vilka hon själv absolut räknade sig, hade dock fått dispens. Men det gällde bara fotfolket, inte cheferna. Om man orkade göra sig besväret att skicka in en ansökan var det möjligt att få behålla sin gamla titel. Av den anledningen stod det fortfarande KA Nina Portland på lönebeskedet.

KA som i kriminalassistent.

Struktur eller ej, hon hade redan lämnat in de två första uppgifterna i den inledande distanskursen. Uppgiften i sociologi hade varit väldigt abstrakt. Hon hade halkat omkring bland begrepp som ”primär och sekundär socialisering”. När det gällde organisationsuppgiften hade hon plöjt igenom Leavitts systemmodell och i stort sett redan glömt den igen.

9

De fick gärna bli lite mer konkreta i fortsättningen. Allt det där teoretiska var ju ett av skälen till att hon hoppat av juridikstudierna vid Århus universitet för många år sedan. En spade är ändå en spade, oavsett vilken paragraf man slår upp. Inne på skrivbordet i vardagsrummet låg tredje och sista uppgiften som ett outtalat hot: Ledarskap. Den hade redan börjat mala i bakhuvudet på henne.

Om hon kände sig själv rätt skulle hon inte sätta igång med den förrän i sista stund. Hon var allt en fin förebild. Vad var det hon brukade säga till Jonas? Läxor först, nöjen sen.

Distansuppgifterna var ändå bara helvetets förgård. Snart skulle det braka loss på Avnø. De här kursmomenten kunde slå sönder vilken familjeidyll som helst. Man skulle vara borta fyra gånger à två veckor, med endast lördagar och söndagar lediga. I övrigt var det hårt arbete från tidig morgon till mycket sen kväll, med studiegrupper, projektarbeten, uppsatser och skriftliga prov. PFL – polisens förberedande ledarkurs – take it or leave it. Mellan kurserna fick man fortsätta att slita som en regelrätt Sisyfos, eftersom PFL nämligen bara var första berget att rulla upp stenen för i strävan efter ett chefsjobb. Och b­ ergets väktare hade bara ett uppdrag: att gallra ut de svaga, de som inte klarade av att fatta beslut.

Det fanns inget att be för. Hon hade egentligen bestämt sig för länge sedan. Det kändes helt rätt att ta nästa kliv på stegen. Inte för att hon hade vassa armbågar, eller någon vidare makthunger för den delen, snarare var det frågan om en banal önskan att utmana sig själv. Hon hade ändå alltid varit van vid att ta täten, och både hög som låg lyssnade när hon tog till orda. Inte för att det betydde speciellt många kronor extra i lönekuvertet med en ställning som VPK, men den kastade handsken låg för hennes fötter, utmaningen av hennes yrkeskompetens – ett jävla högtidligt ord – men det innehöll själva essensen av hennes beslut.

Hon var duktig – men hon ville vara ännu duktigare.

Sedan var det ju det här med inflytande. Hon hatade att ta emot order från korkade befäl, något hon fortfarande inte lärt sig göra utan 10

högljudda grymtningar. Hon var som hon var. Lugnet och självförtroendet att inse det hade bara ökat med åren. Nu tänkte hon plocka upp handsken, göra det bättre och med större omtanke än de som emellanåt bara basunerade ut sina beslut i en blandning av manlig rutin och en tro på sin egen ofelbarhet.

Jonas hade nyss lämnat bordet. Hon hörde hur han satt och knappade på datorn inne på sitt rum. En serie skott avlossades. Han spelade Hitman – igen.

Hon satt och funderade över ytterligare en portion koldskål med biskvier. Det hade varit en konstig vecka på hennes avdelning på polishuset. En så in i helvetes lugn vecka, som avlöst en vecka som även den varit osedvanligt lugn. Inga problem att få ledigt på onsdag för studiedagen hon planerat in. Man kunde tro att de kriminella tyckte det var för varmt för att begå brott. Låg de hemma på sofflocket och flämtade?

Om det varit såhär året runt hade man kunnat lägga ner våldsroteln – eller förlåt, utredningsavdelningen.

Värmeböljan hade gjort Esbjerg till en ö, till en isolerad enklav i ett flimrande värmedis, med i runda tal åttiotusen svettiga pustande invånare, varav ingen orkade gå i clinch med rättvisan.

Så varmt hade det varit att hon häromdagen tvingats hjälpa en äldre dam, som sett ut att segna ner vilken sekund som helst på trappan till gardinaffären på bottenvåningen. Hon hade haft en alltför varm kappa på sig och hade varit helt uttorkad. De gamla drack för lite i värmen; de unga för mycket.

På polishuset hade veckan börjat med att någon försökt växla in ­falska resecheckar på en rad banker i regionen. Därefter ett krossat skyltfönster i en klädbutik på Kongensgade, där skinnjackor stulits från ett stativ, samt ett par villainbrott – och som kronan på verket någon idiot som snott en hund utanför konditoriet på Torvegade. En afghanhund som avlägsnats från kroken i väggen, där den stått och flåsat i skuggan.

Men det var inte vilken långhårig jycke som helst, den var värd en för11

mögenhet, hette Da Vinci och tillhörde hustrun till en bankdirektör som hade turen att vara medlem i samma loge som polismästare Friis.

Mer intellektuella utmaningar än så i kungarikets femte största stad, som verkade ha dukat under för värmeböljan, hade veckan som gått inte lyckats bjuda på. Och de hade inte lyckats uppbåda det minsta lilla tassavtryck från den mjölkvita jycken. Da Vinci-koden blev fallet förstås döpt till av polishusets lätt uttorkade lustigkurrar.

Lika underhållande hade det inte varit för ordningspolisen, som i reformens namn numera hette lokalpolisen, eller för hundpatrullerna.

Till skillnad från situationen på hennes våning hade de haft mycket att stå i. Varje kväll sjöd det av liv på torget och blodet kokade på Skolegades uteserveringar till långt in på småtimmarna. En sista desperat rush på stadens barer och pubar, innan hösten begravde hormonerna under de vissna löven.

Bäst som hon legat på badlakanet på stranden med en kall öl och våndats över en höst med många kursveckor, där hon skulle bli tvungen att landsförvisa Jonas till Fanø, hade en besynnerligt gnagande känsla sköljt över henne. Nu kom den igen. Något olycksbådande gömde sig djupt inne i den kvava stämningen. Det kunde inte fortsätta såhär. Folk som stönade, nylagd asfalt som smälte och luktade, irritation som övergick i slagsmål inne i city och flaskor som krossades. Trots det fortsatte det surrealistiska lugnet hos kriminalpolisen.

Oerhört lugna dagar som man nästan kunde stapla på varandra i all sin fyrkantiga inaktivitet. Som ett korthus. Ju högre det växte sig, desto större risk för ras. Hon kunde inte komma ihåg att det någon gång under hennes fjorton år på polishuset varit såhär lugnt. Alla dessa dagar skulle störta samman med ett väldigt brak och skapa ett enormt dam�moln av oroligheter. Det måste de. Så många lugna dagar på rad fanns helt enkelt inte.

Hon sköt in tallriken på bordet, lutade sig tillbaka och tände en cigarett. Dagens sista. Hon höll på att sluta. Hur kunde man som mamma – ensamstående mamma dessutom – till en grabb på tolv år 12

försvara att man var storkonsument av giftpinnar? Hon var nere i fem om dagen. Hon räknade upp dem på morgnarna som om hon doserade medicin, oavsett om det var vardag eller helg. Den sista sparades alltid till efter middagen på kvällen. Det var dagens bästa.

Hon drog ett djupt bloss och när hon lät röken sippra ut mellan läpparna kände hon den första stöten mot ansiktet. Vinden virvlade in över taket på den stora fastigheten tvärs över gården, förde tobaksröken med sig och kändes svalkande mot hennes kropp, som redan var svettig igen efter duschen.

Men hon var ingen spåkvinna, hade aldrig kunnat förutse något som helst. Hon kunde inte ens sia om sina kontosiffror, om de skulle vara svarta eller röda redan den första i varje månad. Sådant där var bara trams. Hon överreagerade.

När hon kort efter hörde det första svaga åskmullret ute över havet, på andra sidan av Fanø blev hon än mer rastlös. Till och med vädret uppträdde hotfullt. Hon höll kvar blicken på himlen. Den var på väg att byta färg och molnen hade tagit fart. Vinden hade vänt. Tillbaka i väst, där den brukade hålla till.

Nu dundrade det till på allvar där ute. Det hade hunnit mörkna så pass att hon såg blixtarna. Snart skulle helvetet braka loss över Esbjerg.

Kanske var det en föraning …?

Hon älskade åskvädret med sina blixtar, älskade när elementen gick bärsärkagång. Det var vackert och fascinerande och fick en att känna sig mycket liten. Hoppas det blev ett riktigt våldsamt oväder. Då tänkte hon sitta kvar på balkongen med en kopp kaffe. Och blev det tillräckligt oregerligt kanske hon unnade sig cigarett nummer sex till sitt java.

För att avnjuta Tors rasande färd med sin vagn i fulla drag. Sedan fick hon helt enkelt genomlida måndagen på bara fyra cigg.

– Jonas!

Hon reste sig och gick tillbaka in i köket för att fylla upp vatten­ kokaren. Inget svar.

13

– Jonas!

– Vad är det? Varför skriker du?

– Stäng av datorn. Nu! Det är åska på gång.

– Fan också! Jag är mitt i ett spel.

– Lägg av med det där språket! Och stäng av datorn. Jag menar allvar!

Hon öste snabbkaffe i sin kopp och hällde på kokande vatten. Ingen Tor utan åskkaffe. Hon hörde att Jonas fortfarande spelade för fullt inne på sitt rum och stack in huvudet genom dörröppningen.

– Hör du dåligt? Stäng av den! Och dra ut kontakten!

Hon hann knappt utdela ordern förrän ett öronbedövande brak gav sig till känna. Jonas gjorde genast som han blivit tillsagd.

– Kom, det här blir häftigt.

Jonas dök upp i dörröppningen till köket. Fotbollskepsen med EFB-loggan var neddragen i pannan och han lutade sig mot ena dörrposten.

– Varför blir du så jävla knäpp när det åskar, mamma?

– Vad sa jag alldeles nyss? Lägg av med det där språket, din snorunge!

Sätt dig nu på balkongen med din gamla mor, okej? Och sträck på dig.

Du kommer att se ut som Ringaren i Notre Dame annars.

Hon drog upp hans keps, pussade honom på pannan och skjutsade iväg honom med en klapp på rumpan.

– Är det med åskkaffe?

– Såklart.

– Inte åskcola?

– Åskcola? Det var något nytt. Hm, låt gå då. Åskvädret var exempellöst, och nu öste regnet oförsonligt ner, cats and dogs, som engelsmännen sa. Det tänkte hon alltid på när det störtregnade på det här sättet – hur tänkte de med den jämförelsen egentligen? Skulle katter och hundar falla ner i massor från himlen och ligga överallt? Märkligt uttryck. Vad skulle bankdirektören säga om den försvunna Da Vinci plötslig låg där som en ryamatta på trottoaren?

14