Den tredje systern —
Sara Blædel — Ö v e r s ät t n i n g Jessica Hallén
Originalets titel: Den tredje søster Bokförlaget Polaris, Stockholm © Sara Blædel 2018 First published by People’s Press, Denmark Published by arrangement with Nordin Agency ApS, Denmark Översatt av Jessica Hallén Omslag av Eva Lindeberg Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2020 ISBN: 978-91-7795-233-6 www.bokforlagetpolaris.se
Ilka vaknade och kisade mot det skarpa ljuset. Solen föll i en trekant över golvet och när hon lyfte huvudet stirrade hon rakt in i ett automatvapen. »Jag började undra om du skulle vakna igen«, sa syster torrt och reste sig från stolen. »Vi måste iväg.« Det var Ilka som insisterat på att de skulle stanna på begravningsbyrån över natten. Nu vände hon sig på sidan och såg efter den spinkiga varelsen som försvann ut genom dörren med det långpipiga skjutvapnet längsmed kroppen. Ilka ville dra upp täcket över huvudet och låtsas som om allt hon hört kvällen innan inte hade med henne att göra. Att syster egentligen hette Lydia Rogers. Att hon inte var nunna utan att hon under de gångna tolv åren varit på flykt, gömd under en nunnedräkt, för att undkomma en dödsdom i Texas. Och att det var på grund av syster som Artie låg på sjukhus och svävade mellan liv och död. Det var Ilka som hittade honom. Hon hade genast känt att något var fel och när hon såg honom ligga på stengången framför huset med en svart avrättningshuva 7
neddragen över huvudet gick det inte att ta miste på budskapet. Hon trodde först att han var död, men kände sedan en svag puls på halsen under blodet som sipprade ut under huvan. Det var syster som ringt Ilka och bett henne åka dit. Hon måste haft en misstanke om vad som hänt, tänkte Ilka nu. Och när syster sedan försökt förklara hur farliga och skrupelfria de var, människorna som letade efter henne, hade hon också erkänt att överfallet på Artie ägt rum enbart för att de försökte hitta henne. »De drar sig inte för att döda för att få tag på mig«, sa hon. Om inte Ilka själv hittat Artie utanför huset skulle hon nog ha tyckt att det lät lite väl dramatiskt. Men hon hade sett honom och hon hade suttit på intensiven medan de kämpade för att rädda hans liv, så hon tvivlade inte på att syster menade det hon sa på fullaste allvar. Ilka hade än större lust att bli kvar i sängen för att slippa förhålla sig till den chock hon fått när syster berättade att Ilkas pappa inte var död. Han hade bara gått under jorden. »Men den historien tycker jag att han själv ska få be rätta«, sa hon. Och det hade hon åtminstone rätt i, tänkte Ilka. Fadern skulle minsann få lov att berätta. Men just nu var hon så skakad över att han levde att det var svårt att samla tankarna och acceptera att han och syster hade ljugit för henne. 8
Men så slog det henne att den goda nyheten mitt i allt det här kaoset var att hon väl slapp ärva, nu när det visade sig att han faktiskt inte var död, och med ett ryck satte hon sig upp i sängen. »Kommer du ned?« hörde hon syster ropa. Ilka tog upp sina jeans från golvet och plockade fram en ren blus medan hon fortsatte grubbla på det samtal hon och syster haft föregående kväll. Hon hade varit så ursinnig att inget av det syster sagt verkat rimligt. Det enda som stod klart var att fadern hade gjort det igen. Han hade stuckit och allt det han lämnat efter sig hade blivit hennes problem. Precis som när han åkte från Danmark och lämnade modern ensam kvar med en begravningsbyrå på Brønshøj Torv. »Var är han?« hade hon frågat och nu upprepades orden i huvudet på henne. Hon hade blivit fullständigt rasande över att syster hela tiden hade vetat var han var. Kvinnan hade sett hur Ilka slet men hade ändå inte sagt ett ord, förrän i samma ögonblick som hon själv kände sig pressad. Länge hade de suttit mittemot varandra under tystnad medan Ilka försökt lägga band på sin vrede. »I Key West«, sa syster sedan och avslöjade att Ilkas pappa befann sig i Arties hus. »Så Artie har också vetat om det hela tiden!« Ilka tänkte på natten hon tillbringat i hans säng. Han hade inte sagt något, trots att hon blottat sig ända in dit där saknaden efter fadern satt. Men syster skakade på huvudet. Artie visste ingenting. Han trodde att mannen som varit hans vän och arbets 9
givare under de senaste nitton åren hade gått bort medan han själv stod och fiskade uppe i Kanada. Syster var den enda som kände till sanningen. Dödsattesten hade hon fått fram genom att kopiera en underskrift från en av de många andra dödsattester som passerade genom begravningsbyrån. Och hon hade inte behövt be Artie om nyckeln till huset i Key West, för hon visste att den hängde på en krok i prepareringsrummet. Ilka skakade på huvudet för att försöka förstå, men syster vägrade att svara på fler frågor. »Han hjälpte mig«, sa hon bara innan hon upprepade att männen från hennes förflutna skulle komma tillbaka och att det varit för farligt för honom att stanna kvar på begravningsbyrån. Och hon hade enträget försökt övertyga Ilka om att de också måste ge sig av. Alltsammans var fullständigt obegripligt och till sist reste sig Ilka och meddelade att hon tänkte gå och lägga sig. Hon var trött och behövde tänka. Det var för mycket som hade hänt. Hon vägrade ge efter för systers begäran om att de skulle ge sig av på en gång, trots att fruktan i nunnans röst krupit in under skinnet på henne. Samtidigt kände hon ett tryck över bröstet vid tanken på att hennes pappa fanns där ute någonstans. När hon kröp ned under täcket var det med en stark önskan om att allt bara skulle försvinna under natten. Eller åtminstone kännas lite mindre hemskt när hon vaknade igen. Men det var minst lika illa i dag. Egentligen hade hon halvt om halvt förväntat sig att syster skulle vara borta 10
när hon vaknade. Men nu ropade hon igen, från bottenvåningen. Ilka drog en tröja över huvudet och knäppte byxorna innan hon plockade fram sin övernattningsväska under faderns säng. Hastigt fyllde hon den med kläder och svepte ned necessären och mobilladdaren från bordet. Hon hade ingen aning om hur lång tid det tog att köra till Key West, men hon var redo att ge sig av. När hon kom ned hade det bryggts kaffe och ställts fram kex. Det kändes i det närmaste absurt, i det kaos av tankar som översköljde henne. Trots det tog hon emot en kopp och skulle just dra ut en stol när telefonen ringde. Det var från sjukhuset. Ilka hade lagt in numret i mobilen när Artie blev inlagd. Långsamt satte hon sig ned medan hon lyssnade. Hon tittade ned i bordet och ignorerade systers blickar. »Okej«, sa hon. »Jag förstår. Givetvis måste ni göra allt som är möjligt, det är klart.« Hon strök sig över pannan medan rösten fortsatte prata och avslutade till sist samtalet. »Sjukhuset behöver ett försäkringsnummer och namnet på Arties försäkringsbolag om de ska fortsätta med behandlingen«, sa hon till syster när hon lagt ifrån sig mobilen. »De kräver att försäkringsbolaget godkänner det hela eller att en kontantinbetalning görs på hans patientkonto, som säkerhet för att sjukhusräkningen kan betalas.« 11
Ilka skakade på huvudet och det kändes som om hon sveptes in i ett töcken. »Hur mycket är räkningen på?« frågade syster. »Nästan femtiotusen dollar«, svarade Ilka. »Och det är bara för intensivvården som han redan har fått.« I hennes öron lät det fullständigt absurt. Artie låg i koma. Vad var alternativet, om de inte fortsatte med hans behandling? Syster blev stående och stirrade framför sig innan hon vände sig om och försvann mot bakdörren. När hon ögonblicket senare kom tillbaka med en resväska i handen räckte hon Ilka en tjock sedelbunt. »Öppna ett patientkonto till honom och säg till dem att vi betalar kontant tills vi har löst försäkringsfrågan«, sa hon. Förstummad stirrade Ilka på sedelbunten i handen. Den bestod av hundradollarssedlar och de var många. Men syster ignorerade hennes frågande blick och egentligen ville Ilka inte veta varifrån de kom. Hon behövde inga fler lösa trådar eller halvdana förklaringar. Hon ville bara kunna försäkra sig om att läkarna skulle ta väl hand om Artie. Och så ville hon komma iväg för att leta reda på sin pappa. Hon hade sagt att hon ville köra till Key West på egen hand och syster hade genast svarat att det passade henne fint, eftersom det var något hon måste ordna innan hon var redo att resa vidare. Plötsligt stelnade nunnan till med blicken mot parkeringen. Sedan flyttade hon sig hastigt bort från fönstret. 12
Ilka reste sig upp och fick syn på två män som kom gående mot ytterdörren. Hon kände omedelbart igen en av dem. Det var mannen som varit där tidigare för att fråga om Javi Rodriguez. Och om hennes pappa. »Vem är den andre?« frågade hon och betraktade de båda. »Det är han som vi stötte på uppe på sjukhuset.« »Och du påstår att de är ute efter dig?« Syster nickade utan att svara. Plötsligt tycktes alla hennes drag vara utsuddade ur ansiktet medan hon frånvarande stirrade rakt framför sig. Hon hade bleknat och kramade så hårt om väskans läderremmar att knogarna vitnade. De två männen närmade sig, båda med blicken mot begravningsbyråns entrédörr. Den bakre av dem hade just kastat ifrån sig en hopkramad påse som vinden tog tag i och förde med sig i riktning mot skolan på andra sidan vägen. Ilka grep tag i syster och drog henne snabbt med sig. »Jag pratar med dem«, sa hon och knuffade syster framför sig ut i gången mot garaget. »Du stannar här och väntar. Håll dig borta från fönstren, om det skulle visa sig att de är fler än de där två.« På vägen tillbaka kontrollerade Ilka snabbt att bakdörren var låst innan hon gick förbi prepareringsrummet och den stängda dörren in till samtalsrummet. Hon kom till expeditionen samtidigt som det bultade på dörren och strax därpå var det någon som ryckte i handtaget. Hon 13
lät dem knacka en gång till innan hon med långsamma steg gick bort och låste upp. »God dag«, hälsade hon och nickade artigt mot de båda männen. »Kan jag hjälpa er?« Den ene stod ända framme vid dörren medan den andre hade stannat kvar ute på trottoaren där han var sysselsatt med att befria en smörgås från dess omslag, pappret fladdrade mellan hans händer och fick salladsstrimlor att rasa ned på marken. »Vi är här för att prata med Lydia Rogers«, sa mannen som stod framför Ilka. Det svarta håret grånade vid tinningarna och näsan var bred. Han bar väst över skjortan och knälång skinnrock. I vänsterörat satt en fyrkantig diamant. »Hon är inte här för tillfället«, svarade Ilka och behöll sitt artiga leende när han satte ena handen mot dörrkarmen och gjorde min av att vilja tränga sig förbi. Hon stod kvar mitt i dörröppningen. »Jag räknar med att hon är tillbaka inom en halvtimme, så ni får väldigt gärna komma tillbaka.« »Vi väntar här«, sa mannen med diamanten medan han sökande lät blicken glida runt på expeditionen bakom henne. Ilka drog lite på det innan hon bad dem att stiga på. Den andre mannen hade lyckats få ut smörgåsen och vira pappret kring nedre halvan. Han stirrade på Ilka medan han tuggade och hon stirrade tillbaka och lade märke till den tatuerade kransen kring hans hals. »Varsågoda«, sa hon och bjöd dem att stiga in. 14
Hon sträckte på sig så att hon tornade upp sig en bra bit över dem båda. De var korta och satta och gick med framskjutna bröstkorgar, som om de bar en sköld framför kroppen, medan de såg sig om. Killen som åt smörgås var yngre och längre men den breda näsan var densamma. Det var tydligt att de var bröder. »Vi vet att Lydia Rogers arbetar här«, fortsatte den äldre med brysk ton, som om han ville förekomma Ilka ifall hon tänkt förneka det. Det fortsatte att regna små salladsstrimlor från den yngstes papper men han tycktes inte märka att han lämnade spår efter sig på golvet. Nu när han hade kommit närmare kände Ilka igen honom från mötet utanför sjukhuset. Det var något med hans blick som fick henne att känna att han såg rakt igenom henne, men hon ignorerade hans hotfulla attityd och bad dem slå sig ned i de båda besöksstolarna. Båda förblev stående. »Är det inget jag kan hjälpa till med?« frågade Ilka. Hon hade gått in bakom systers skrivbord. »Vi vill tala med henne själv«, sa den äldste. Diamanten i örat blänkte när han vände sig om och gick bort till fönstret. »Ni kanske vill ha en kopp kaffe medan ni väntar?« Det prasslade när brodern plockade ut återstoden av smörgåsen ur omslagspappret och tog en stor tugga medan han fortsatte att inte låtsas om att han spillt på golvet. Med munnen full sa han att de väl sket i hennes kaffe. 15
Slaget kom så hastigt att både papper och bröd flög ur handen på honom innan den äldre brodern vände sig till Ilka och sa att de båda gärna vill ha en kopp. Den yngste stirrade på resterna av kyckling och bacon på golvet. Han hade en liten majonnäsklick i mungipan och Ilka noterade det nästan osynliga spelet som pågick mellan de båda bröderna. Inte förrän nu, när hon såg rädslan i den yngres blick, kände hon hur oron högg tag strax nedanför bröstkorgen. Hon tog sig samman och pekade återigen på besöksstolarna. Den här gången satte de sig och hon gick ut för att hämta koppar och kannan från bryggaren. »Det dröjer säkert inte länge innan hon kommer«, sa hon och gav dem varsin kopp innan hon demonstrativt började plocka upp resterna av kycklingsmörgås från golvet. Ingen av dem svarade. Den ene satt framåtlutad med koppen mellan händerna, den andre lutade sig tillbaka och lät återigen blicken fara runt. Ilka sneglade på klockan och bad dem ursäkta henne. »Jag måste tyvärr åka till krematoriet med en avliden«, ljög hon. »Men ni får gärna förse er med mer kaffe. Det kan som sagt inte dröja länge innan syster är tillbaka.« De verkade inte särskilt intresserade av vad hon sa. Bytte bara några korta, snabba meningar på spanska. »Eller så kan ni komma tillbaka senare«, föreslog hon igen för att slippa lämna kvar dem på byrån, men det var ärligt talat det minsta av hennes bekymmer. Just nu gällde det bara att komma iväg. 16
»Vi väntar här«, avgjorde den äldre med blicken mot entrédörren. Ilka nickade och drog sig tillbaka så lugnt hon kunde, men så snart hon var utom synhåll tog hon övernattningsväskan och bilnycklarna. Snabbt sprang hon ut i gången och slet upp dörren till garaget. Syster stod borta vid begravningsbilen med väskan vid fötterna. »Ge mig nycklarna«, sa Ilka och kunde inte undgå att se att syster gömt skjutvapnet under den kappa hon slängt över armen. Hon tog emot nycklarna och innan hon riktigt hunnit uppfatta vad nunnan gjorde hade hon öppnat bakluckan och var med ett kvickt skutt inne i bilen och började lyfta av locket på kistan som stod där inne. Med en enda smidig rörelse var hon nere i den och när Ilka kom fram hade hon lagt sig tillrätta med automatvapnet vilande på bröstet. »Nu ser vi till att komma iväg«, hördes det från den spinkiga varelsen som inte upptog mycket plats i den stora kistan. Ilka kastade en blick på klockan. De skulle få ett försprång på högst tjugo minuter och de måste förbi Artie på sjukhuset innan de kunde lämna staden. Hastigt stängde hon kistlocket och smällde igen bakluckan. Så öppnade hon den breda garageporten med ett tryck på fjärrkontrollen och de var på väg. På väg ut från parkeringen såg hon en bred skugga i det ena fönstret till expeditionen. Hon tog upp mobilen och när de kommit ut på vägen mot sjukhuset ringde 17
hon polisen och talade om att de båda män som troligen låg bakom överfallet på Artie nu befann sig på begravningsbyrån.
18