joseph knox
sirener Översättning Hanna Williamsson
Originalets titel: Sirens Copyright © Joseph Knox 2017 Joseph Knox has asserted his right under the Copyright, Designs and Patents Acts 1988 to be identified as the author of this work. Bokförlaget Polaris, Stockholm Översatt av Hanna Williamsson Omslag av Elina Grandin Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-88647-03-0 www.bokforlagetpolaris.se
Till Johanna
”the past is now part of my future, the present is well out of hand.” Joy Division, Heart and Soul
Efteråt återvände jag till nattskiftet. De skulle aldrig lita på mig tillräckligt för att släppa ut mig i dagsljus igen. Jag ägnade min tid åt att rycka ut på larm klockan fyra på morgonen, traska upp och ner för stillastående rulltrappor och försöka låta bli att tänka. En gång i tiden hade jag varit bra på det. Jag hade svårt att tro det när jag ett par månader senare åter såg min andedräkt i luften. Insåg att det var november igen. ”Skitväder”, sa Sutty och vägrade att lämna bilen. Ibland var det hagel och ibland var det slask. Den här kvällen var det hällregn som speglade ljuset och tvättade gatorna rena. Det behövdes. Min partner räckte mig sin tidning, och när jag klev ur bilen höll jag den över huvudet som ett paraply. Föreståndaren för en välgörenhetsbutik hade ringt polisen. Jag såg hans mun röra sig. Han ville att jag skulle köra bort några hemlösa personer som sökt skydd i butiksingången. Jag förstod inte riktigt varför, men jag lyssnade inte heller särskilt noga. Hans kolsvarta näshår hade klibbat samman, som början på en Hitlermustasch. Jag tittade på den sovande mannen och kvinnan i dörröppningen, sa till föreståndaren att han slösade bort polisens tid och gick genom regnet tillbaka till bilen. Jag hoppade in och räckte Sutty den blöta tidningen, hans straff för att han inte hade följt med mig. Han gav mig en blick och bläddrade sedan fram till en specifik droppande sida. ”Har du sett det här?” sa han och höll fram tidningen medan han studerade min reaktion. ”Så skulle man inte vilja dö, eller hur?” Bilden var suddig av regnet, texten också, men jag kände igen tjejen. Hon hade varit en av tre tjejer som jag lärt känna ett kort tag förra året. Enligt underrubriken hade hon varit tjugotre år gammal när hon dog. Tjugotvå när jag kände henne. Jag tittade ut genom fönstret. November 9
igen. Hon var den sista av dem. Sutty lutade sig mot mig och harklade sig med en rosslig hostning. ”Kom igen”, sa han. ”Vad hände egentligen?” Jag såg stadigt på honom. ”Du frågar fel person.” Jag visste bara hur det hade börjat, ett år tidigare. De tre saker som talade emot mig, alla anledningar till att jag inte kunde säga nej. Jag hade inte kunnat förklara tjejerna, kvinnorna, som för en kort tid varit en del av mitt liv och förändrat det. Han skulle inte ha förstått deras skratt, deras vrede, deras hemligheter. Resten av natten drogs mina blickar till människorna på gatorna, tjejerna, kvinnorna, och det kändes som om jag såg de liv de aldrig skulle leva. Jag kom hem tidigt på morgonen, blandade en drink och satte mig. Bläddrade mellan radiostationerna tills jag inte kunde skjuta på det längre. Läste tidningsartikeln en gång till och tillät mig att tänka på det ordentligt för första gången på månader. Du tar livet av mig, hade hon sagt. Vad hade egentligen hänt?
10
I unknown pleasures
1 Det unga paret korsade gatan för att undvika mig, och jag hörde skramlet av växelmynt i någons ficka. En välkänd gata kan se obekant ut när du ligger med ansiktet mot marken, och det tog mig ett ögonblick att lista ut var jag befann mig. Trottoaren var iskall. En lågt hängande dimma gjorde luften suddig, och inget kunde röra sig genom den utan att förändras på något sätt. Den fick staden att förlora sin skärpa och förtog glansen av ännu en fredagskväll. Min vänstra arm hade domnat bort av min kroppstyngd och jag rullade av den för att se efter vad klockan var. Urtavlans glas var krossat. Förutsatt att klockan hade stannat när jag slog i marken och förutsatt att det var för bara ett par minuter sedan så hade jag fortfarande över en timme på mig. Jag kunde byta om till torra kläder och hinna till baren i god tid för överlämningen. Jag trevade mig upp längs en vägg och kom på fötter. Ansiktet gjorde ont och det kändes som om hjärnan hade lossnat och skramlade runt inuti skallen så att PIN-koder och namn på barndomsvänner gick förlorade. Jag såg det unga paret försvinna in i dimman. Trots sociala medier, övervakningskameror och hela statsapparaten lever vi fortfarande i en värld där man kan försvinna om man vill. Eller även om man inte vill. Det hade gått ungefär en månad sedan historien läckte ut. En månad sedan jag försvann. Jag kände på bakhuvudet där någon just hade slagit till mig, hårt. Min plånbok låg fortfarande i fickan, så jag hade inte blivit rånad. Jag hade blivit varnad. Ingen människa syntes till, men jag kände mig iakttagen. Gatan gungade till och jag tog tag i en lyktstolpe. När jag började gå blundade jag långa stunder, utan att ens tänka på att jag kunde stöta mot något. 15
Jag rundade ett hörn och konstaterade att jag befann mig på Back Piccadilly. Tack vare de utvändiga brandstegarna kände jag omedelbart igen de slitna tegelbyggnaderna som hägnar in en smal gränd så att en klaustrofobisk passage uppstår. Månen lyste genom kvällsregnet och jag började gå, mer på grund av nostalgi än något annat. Det låg ett nattöppet café i andra änden, och jag hade hängt där en del i ett tidigare liv. Det var åratal sedan jag slutat gå dit, och staden hade förändrats så mycket att jag visste att jag inte skulle mötas av några bekanta ansikten. Jag var ett par steg in i gränden när jag hörde en bil starta bakom mig. Motorn vaknade till liv med ett rytande innan den landade i ett jämnt brummande. Ljus fyllde den smala gränden och en sned skugga växte ut från mina fötter. Smalare än jag mindes den. Jag såg mig om över axeln, in i bländande helljus. Bilen gick på tomgång vid ingången till gränden. Inget att bry sig om här. Jag vände mig om igen och fortsatte gå. Jag var halvvägs nerför gränden när strålkastarna rörde sig. När de började följa efter mig. Motorn rusade och bilen rullade närmare. Det lät som om den bara var någon meter bakom mig, och med ens visste jag att jag egentligen aldrig hade försvunnit. Jag kände strålkastarna bränna i ryggen. Jag ville inte vända mig om igen. Jag var rädd för vem det skulle kunna vara. Jag pressade mig in i en öppning så att bilen kunde passera. Den stannade där den var i ett par sekunder. När jag kisade mot ljuset såg jag en BMW, idel glänsande svart lack och krom. Jag kände natten i mina lungor. Blodet som sjöng i mina ådror. Ett fönster vevades ner, men jag kunde inte se in i bilen. ”Kriminalassistent Waits?” sa en man. ”Vem är det som frågar?” Jag hörde en kvinna skratta på passagerarplatsen. ”Vi frågar inte, snygging. Hoppa in.”
16
2 Regnet som smattrade mot rutan grimaserade åt mig. Mina ådror kändes tunnslitna och för att roa mig själv försökte jag knyta handen där jag satt i baksätet. Jag tänkte på tjacket i min jackficka. ”Det folk säger stämmer alltså?” sa föraren, som om han läst mina tankar. Han såg ut att vara närmare femtio. Han hade breda skuldror och manövrerade dem som en mellanviktsboxare varje gång han vred på ratten. Den välsittande mörkgrå kavajen matchade nästan hans hårfärg. När han tittade i backspegeln såg han rakt igenom mig på ett nonchalant sätt, som om jag inte varit där. Kvinnan var smutsblond med en praktisk hästsvans. Jag sa inget. Jag kände kylan från mina blöta kläder och bet ihop käkarna för att inte huttra. Det enda i bilen som inte var splitter nytt var en polisscanner. Ljudet var nedskruvat. Det doftade dyr vaniljparfym av ett för mig okänt märke. Parfymen passade inte ihop med någon av personerna i framsätet. Den luktade pengar och ungdom. Vi var helt klart på väg bort. Bort från nattlivet och ljusen. Förbi tomma affärslokaler och lokala butiker på fallrepet. Enorma, oanvända byggnader. Den döende huvudgatan. ”Vad vill han?” sa jag. Mannen mötte min blick i backspegeln. ”Jag frågade inte.” Vi svängde in på Deansgate. Deansgate är en drygt en och en halv kilometer lång gata som sträcker sig från ena änden av staden till den andra. Där ryms allt från exklusiva restauranger för särskilt inbjudna till nedgångna soppkök och allt däremellan. ”Var är han då?” 17
”Beetham Tower.” Jag måste ha svurit. ”Har du varit där förut?” undrade kvinnan. Beetham Tower, den högsta byggnaden i landet utanför London, hade varit en av flera planerade skyskrapor. Tanken hade varit att fortsätta expandera uppåt, varje byggnad några meter högre än den föregående, som ett enormt stapeldiagram över ändlös tillväxt uppfört i matt metall. Byggherrarna hade kommit fram till att de kunde tjäna miljoner på att sälja små, absurt dyra lägenheter till ensamstående män och kvinnor, vår enda resurs. Men de hade haft huvudena uppe bland molnen. När ekonomin kraschade förlorade ägarna, investerarna och byggherrarna allt. Självmordsfrekvensen bland män steg något och alla andra fortsatte som vanligt. Nu slaktas de flesta av de där övergivna byggena på skrot och material. Resten lämnas att förfalla. Regnvatten samlas i blottade husgrunder. Rostande öppna sår i marken. Det fanns tillfällen under den tre år långa konstruktionen då det verkade som om inte ens Beetham Tower skulle bli färdigt. Men byggnaden restes trots allt, som ett långfinger mot hela staden. Vi lämnade Deansgate och körde fram till tornet. En leende parkeringsansvarig klädd som Sinatra böjde sig fram mot rutan. Han kände genast igen vår förare, slutade le och vinkade ner oss i det underjordiska garaget.
18
3 Beetham Tower rymmer ett Hiltonhotell, bostadsrätter och allra högst upp ett antal påkostade takvåningar. Trots att själva byggnaden är strömlinjeformad är det fyra våningar höga annexet vid basen mycket bredare. Det måste det vara, för att få plats med balsal, simbassäng och de leende sönerna och döttrarna till de rikaste två procenten. Väggarna i lobbyn och hotellbaren utgörs nästan helt och hållet av fönsterglas. Om någon skulle råka kasta en blick utåt ser den personen inget annat än sin egen spegelbild. Jag hade varit där förut. Föregående år, efter att en ung kvinna kraschat genom ett fönster på nittonde våningen och fallit mot sin död. Dasa Ruzicka var en minderårig sexarbetare från Tjeckien. Hon hade fallit offer för trafficking när hon var fjorton efter att ha sålts av sin pappa till en lokal människohandlare. Det var enkelt att ta flickor som henne eftersom de så ofta gick upp i rök. Varje fall kamouflerades mot en bakgrund av andra försvinnanden. Men det fanns en annan, mer grundläggande anledning till att hon hade valts. Dasa hade varit vacker, och inte i den urvattnade bemärkelsen. Hon gav ny mening åt ordet. Hennes klara hy passade bra till sexarbete, för trots alla sorger som livet utsatt henne för fortsatte hon på något sätt att se oskyldig ut. En återkommande källa till frustration i mitt jobb var att flickor, kvinnor var något att knulla och klippa till. Att kasta ut genom fönster. Jag undrade vad det sa om oss, det faktum att intagande var det värsta du kunde vara. Jag var säker på att Dasa inte kunde ha kastat sig genom fönstret med en sådan kraft på egen hand. Men det hotellrum hon föll från hade varit tomt. Jag höll kvar gäster och personal i timmar, frågade ut alla 19
vars nyckelkort gav dem tillgång till våningsplanet. Efter att tillräckligt många människor med pengar hade klagat skickade de en kriminalkommissarie för att avlösa mig. Jag tog med honom in i ett tomt rum på nittonde våningen och försökte förklara situationen. När han fortfarande vägrade lyssna backade jag mot dörren med blicken fäst vid fönstret. Staden nedanför. Han insåg vad jag var på väg att göra och skrek åt mig. Jag sprang mot glaset lika mycket för att se hans min som av något annat skäl, men han lyckades ställa sig i vägen innan jag slog mot rutan. Det var det andra som talade emot mig, och som så småningom skulle leda till tidningsrubriker. Till min totala vanära. Till att jag tog det enda jobb som fortfarande stod till buds. Dasas död rapporterades som ett självmord. Jag hade inte varit tillbaka i Beetham Tower sedan dess.
20
4 ”Kriminalinspektör Conway”, presenterade sig kvinnan och sträckte fram handen mot mig. Hennes kollega pratade med receptionisten medan vi väntade i lobbyn. Enligt min uppfattning var han överdrivet familjär för att komma från säkerhetspolisen. Ett gapskratt hördes från en grupp män i smoking som kom in genom en enorm svängdörr och fortsatte vidare under en kristallkrona lika stor som en familjebil. Jag önskade att den skulle falla ner på dem och såg sedan på Conway. ”Vad är hans problem med dig?” undrade hon och nickade mot sin partner. Mannen i fråga vände sig om från disken och började gå tillbaka mot oss, och hon rätade på sig som om hon inte hade ägnat mig en tanke. Hissen fortsatte vidare i all oändlighet upp till takvåningarna, en del av tornet som jag inte hade besökt tidigare. Mannen använde ett nyckelkort som gav oss tillträde till de översta planen. En skvalmusikversion av My Heart Will Go On tonade ut och började sedan om igen från början. Precis som resten av byggnaden var hissen inredd med speglar och blankt stål. Jag såg ner på mina skor. Vi stannade på den fyrtiofemte våningen och dörrarna öppnades med ett konstlat svischande. Innan den mekaniserade kvinnliga hissrösten talat färdigt hade mannen tagit ett fast grepp om min arm. Vi rörde oss längs en lång och smakfullt minimalistisk korridor och lämnade kriminalinspektör Conway bakom oss. Vi passerade två lägenheter, de enda andra på våningsplanet, innan vi kom fram till en helsvart dörr. Mannen använde sitt kort för att öppna, och visade in mig i ett stort, anonymt vardagsrum. 21
Det hade stått mycket i tidningarna om de här takvåningarna. De var bara för de allra rikaste. Själva lägenheterna var inte riktigt värda pengarna, men det var inte det du betalade för. Du betalade för att vara 150 meter upp i luften. Det var en unik chans att se ner på miljontals människor eller, om du hade tillräckligt mycket storhetsvansinne, att låta dem se upp till dig. Rummet var mörkt, men lystes upp av neonstaden nedanför. Tre av väggarna bestod av enorma glaspaneler, vilket skapade en närmast oavbruten, vidsträckt utsikt. ”Sätt dig”, sa mannen i mörkgrått. Jag förblev stående. ”Okej. Han kommer strax.” Med det vände mannen tvärt och gick mot dörren. Han öppnade den precis tillräckligt för att kunna passera genom öppningen och såg till att stänga den tyst efter sig. Diskret. Så fort dörren hade stängts gick jag efter honom och satte ögat mot titthålet. Korridoren låg fullkomligt öde, och jag undrade om han verkligen kunde ha försvunnit så snabbt. Jag lekte med tanken att han kanske hade satt sig på huk för att inte synas, men det var för absurt. ”Vi är ensamma, Waits, om det är vad du undrar.” Jag vände mig mot rösten och såg den mörka silhuetten av en man avteckna sig mot staden utanför. ”Hur fick du blåtiran?” frågade han med den där otvetydiga överklassaccenten. Jag rörde vid ögat. ”Rätt plats vid rätt tillfälle.” ”Jag tänkte att kommissarie Kernick kanske hade blivit irriterad på dig …” ”Han verkade faktiskt besviken över att någon annan hunnit före.” ”Det var det intrycket jag också fick.” Mannen klev ut i det svaga ljuset och log. ”Jag borde presentera mig. Parlamentsledamot David Rossiter.” Jag korsade rummet. Han var lång och imponerande, runt fyrtiofem år gammal och klädd i välskräddad kostym. Han utstrålade värme, pre22