9789177950677

Översättning: Lars Ahlström

Originalets titel: Pachinko © 2017 by Min Jin Lee Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Omslag av Sofia Scheutz Första upplagan, andra tryckningen Tryckt hos ScandBook UAB Printed in Lithuania 2019 ISBN: 978-91-7795-129-2 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

Hem är ett namn, ett ord, ett starkt ord, starkare än formeln trollkarlen yttrade och anden besvarade ; det är den kraftfullaste av besvärjelser Charles Dickens

bok i Gohyang / Hemstaden 1910 –1933

1 Yeongdo, Busan, Korea

Historien har svikit oss, men det spelar ingen roll.

Vid sekelskiftet bestämde sig en åldrande fiskare och hans fru för att ta in hyresgäster för att tjäna extra pengar. Båda var födda och uppvuxna i fiskebyn Yeongdo – en åtta kilometer bred ö vid inloppet till hamnstaden Busan. Under deras långa äktenskap hade de fått tre söner, men det var bara Hoonie, den äldste och klenaste som hade överlevt. Hoonie var född med gomspalt och en klumpfot. Men han var kraftigt byggd med breda axlar och gyllene hy. Även som yngling hade han det lugna eftertänksamma temperament han haft som barn. När Hoonie dolde sin missbildade mun med handen, vilket han gjorde när han träffade främlingar, hade han samma trevliga utseende som sin pappa, med likadana stora leende ögon. Kolsvarta ögonbryn prydde hans breda panna som alltid var solbränd av arbetet utomhus. Precis som sina föräldrar talade Hoonie långsamt och en del trodde att eftersom han inte talade snabbt så var det något fel på hans huvud, men det stämde inte. År 1910, när Hoonie var tjugosju år, annekterade Japan Korea.

Fiskaren och hans fru som var driftiga och härdade vägrade låta sig distraheras av att inkompetenta aristokrater och korrumperade ledare hade förlorat deras land till tjuvar. När ägaren än en gång höjde hyran för deras hus lämnade paret sitt sovrum och sov i det lilla rummet utanför köket för att kunna ta in fler hyresgäster.

9

Huset som de hade hyrt i mer än trettio år var byggt av trä och bara knappt femtio kvadratmeter. Skjutdörrar av papper delade upp huset i tre små rum och fiskaren hade själv bytt det läckande grästaket mot röda tegelpannor utan ersättning från sin hyresvärd, som levde i lyx i ett stort hus i Busan. Till slut trängdes köket ut i köksträdgården för att skapa plats åt större grytor och det växande antalet hopfällbara bord som hängde på krokar längs den rappade stenväggen.

På sin fars begäran lärde sig Hoonie att läsa och skriva kore­ anska och japanska av skolläraren, tillräckligt för att kunna hålla en liggare över hyresgästerna och räkna huvudräkning så han inte blev lurad på fiskmarknaden. När han kunde det tog hans föräldrar honom ur skolan. Som tonåring arbetade Hoonie nästan lika hårt som en dubbelt så gammal man med två väl fungerande ben.

Han var skicklig med händerna och kunde bära tungt, men han kunde inte gå snabbt eller springa. Både Hoonie och hans far var kända för att aldrig dricka något starkt. Fiskaren och hans fru uppfostrade sin ende överlevande son, grannskapets krympling, att vara klok och flitig för de visste inte vem som skulle ta hand om honom när de dog.

Om det var möjligt för en man och en kvinna att dela ett hjärta, var Hoonie detta stadigt bultande organ. De hade förlorat sina andra söner, den yngsta i mässlingen och mellanpojken, en riktig odåga, i en meningslös olycka med en stångande tjur. Förutom skolan och marknaden höll det gamla paret unge Hoonie nära hemmet och när han kom upp i tonåren måste Hoonie vara hemma och hjälpa sina föräldrar. De gjorde allt för att inte göra honom besviken, men de älskade honom så mycket att de inte skämde bort honom. Fiskarparet visste att en bortskämd son gjorde familjen större skada än en död, och de avhöll sig från detta.

Andra familjer i landet var inte så lyckligt lottade att de hade två så förnuftiga föräldrar. Som alltid i länder som rövas av fiender eller naturen var de svaga – äldre, änkor och föräldralösa barn 10

– mer desperata än någonsin på den kolonialiserade halvön. För vart hushåll som kunde föda en till fanns det många som var villiga att arbeta hela dagen för en skål korngryn.

Våren 1911, två veckor efter att Hoonie hade fyllt tjugoåtta kom den rödkindade äktenskapsmäklerskan från staden och hälsade på hans mor.

Hoonies mor ledde äktenskapsmäklerskan till köket, de var tvungna att prata med dämpade röster eftersom hyresgästerna sov i rummen på framsidan. Det var förmiddag men hyresgästerna som hade fiskat hela natten hade nyligen ätit sin kvällsmat, tvättat sig och gått och lagt sig. Hoonies mor hällde upp en kopp kornte till äktenskapsmäklerskan men avbröt inte sina sysslor.

Naturligtvis anade mamman vad äktenskapsmäklerskan var ute efter, men hon kunde inte komma på vad hon skulle säga. Hoonie hade aldrig frågat sina föräldrar efter en fru. Det var otänkbart att en anständig familj skulle låta sin dotter gifta sig med någon som var missbildad, eftersom det var vanligt att sådana saker även uppträdde i nästa generation. Hon hade aldrig sett sin son prata med en flicka, de flesta flickorna i byn undvek åsynen av honom och Hoonie var tillräckligt klok för att inte trakta efter något han inte kunde få – precis som alla andra landsortsbor som accepterade det som gällde i deras liv och vad de kunde önska sig. Äktenskapsmäklerskans lilla lustiga ansikte var plufsigt och rödmosigt, hennes kolsvarta ögon for uppmärksamt runt och hon var noggrann med att bara säga vänliga saker. Kvinnan slickade sig om läpparna som om hon var törstig. Hoonies mor upplevde det som att hon studerade henne och varenda detalj i huset, mätte kökets storlek med sin stränga blick. Äktenskapsmäklerskan torde dock ha haft stora svårigheter att läsa Hoonies mor, en tystlåten kvinna som arbetade från det att hon vaknade tills hon lade sig och gjorde det som behövdes den dagen och nästa. Hon gick sällan till marknaden för hon hade inte tid med distraherande småprat, hon skickade Hoonie att handla. Medan äktenskapsmäklerskan pratade förblev Hoonies 11

mors mun orörlig och stilla, likt det tunga furubordet hon skar sina rädisor på. Äktenskapsmäklerskan tog upp det först. Det var ju den där olyckliga saken med hans fot och den trasiga läppen, men Hoonie­ var helt klart en bra pojke, bildad och stark som en oxe ! Hon var lyckligt lottad att ha en sådan fin son, sa äktenskapsmäklerskan.

Hon beklagade sig över sina egna barn. Ingen av hennes söner var intresserade av böcker eller affärer, men de var inga dåliga pojkar.

Hennes dotter hade gift sig för tidigt och bodde för långt bort.

De hade bra äktenskap allihop, menade äktenskapsmäk­lerskan, men hennes söner var lata. Inte som Hoonie. Efter sitt lilla tal tittade äktenskapsmäklerskan på kvinnan framför sig, hennes orörliga ansikte, olivfärgade hud och sökte tecken på intresse.

Hoonies mor höll huvudet nerböjd, hanterade skickligt den vassa kniven, varenda kub rädisa var en rak kvadrat. När en stor hög med vita kuber av rädisor hade samlats på skärbrädan förflyttade hon den med ett drag ner i en skål. Hon lyssnade så noggrant på vad äktenskapsmäklerskan sa att inom sig var hon rädd att hon skulle börja skaka av nervositet.

Innan hon klev in i huset hade äktenskapsmäklerskan gått runt det för att bedöma hushållets ekonomi. Det hon såg bekräftade grannarnas prat om hur stabilt hushållet var. I köksträdgården stod rädisorna stora och feta efter vårregnet och var redo att skördas ur den bruna jorden. Pollock och bläckfisk var prydligt upphängda på en lång lina för att torka i den skarpa vårsolen. Bredvid uthuset hade de tre svarta grisar i en ren stia byggd av sten och murbruk. Äktenskapsmäklerskan räknade till sju hönor och en tupp på bakgården, och välståndet var än mer påtagligt inne i huset.

I köket stod ris och soppskålar staplade på välbyggda hyllor och flätor med vitlök och röda chilifrukter hängde från de låga bjälkarna i taket. I hörnet, invid tvättfatet, stod en jättelik flätad korg fylld med nyupptagen potatis. Och från den puttrande svarta grytan spred sig den hemtrevliga doften av korn och hirs i det lilla huset.

12

Nöjd med den stabila situationen i fiskarparets hus i ett land som hela tiden blev fattigare var äktenskapsmäklerskan övertygad om att även Hoonie kunde ha en fullt frisk fru, så hon fortsatte sin svada.

Flickan kom från den andra sidan av ön, bortom de täta skogarna. Hennes far var en arrendator som hade blivit av med sitt arrende efter kolonialregimens nyligen genomförda jordreform. Änklingen var tyngd av bördan med fyra döttrar och inga söner, och han hade inget annat att äta än det han kunde hämta i skogen, fisk som han inte kunde sälja eller sina fattiga grannars välgörenhet vid enstaka tillfällen. Den hedervärde fadern hade bett äktenskapsmäklerskan hitta makar till hans ogifta döttrar, eftersom det var bättre för en oskuld att gifta sig än att jaga mat när både män och kvinnor var hungriga men dygder var dyrbara. Flickan, Yangjin, var den yngsta av de fyra och den som var lättast att placera eftersom hon var för ung för att klaga och hade fått minst att äta.

Yangjin är femton år och from som ett nyfött lamm, sa äktenskapsmäklerskan. ”Ingen hemgift, så klart, och hennes far kan inte vänta sig mycket i gåvor. Kanske några hönor, lite bomullstyg till Yangjins systrar, sex sju säckar hirs, så de klarar sig genom vintern.” När hon inte hörde några protester mot mängden gåvor blev äktenskapsmäklerskan modigare. ”Kanske en get eller en liten gris, familjen har så lite och priset för en brud har gått ner så mycket. Flickan behöver inte några smycken.” Äktenskaps­ mäklerskan skrattade till.

Med en knyck med sin kraftiga handled beströdde Hoonies mor rädisorna med havssalt. Äktenskapsmäklerskan kunde inte veta hur mycket Hoonies mor koncentrerade sig och funderade på vad kvinnan begärt. Mamman skulle ha gett upp vad som helst för att samla ihop till det begärda priset och var överraskad över de bilder och det hopp som steg upp i hennes bröst, men hennes ansikte förblev samlat och slutet. Fast äktenskapsmäklerskan var inte dum.

13

”Vad skulle jag väl inte ge för att få en sonson en dag”, sa äktenskapsmäklerskan och kom med sitt avslutande utspel samtidigt som hon tittade koncentrerat på fiskarhustruns rynkiga bruna ansikte. ”Jag har en sondotter men inga sonsöner och den flickan gråter för mycket.” Äktenskapsmäklerskan fortsatte. ”Jag kommer ihåg när jag höll om min äldsta son när han var liten. Så lycklig jag var ! Han var vit som en korg riskakor på nyårsafton, mjuk och fin som varm deg. Det var så man nästan ville ta sig en smakbit. Tja, nu är han bara en stor träskalle”, sa hon för att balansera skrytet med ett klagomål.

Hoonies mor log, slutligen, för den bilden blev bara alltför levande för henne. Vilken gammal kvinna kände inte en längtan att hålla en sonson när en sådan tanke hade varit otänkbar innan det här besöket ? Hon bet ihop tänderna för att samla sig och tog upp skålen. Hon skakade den för att fördela saltet. ”Flickan har ett fint ansikte. Inga ärr. Hon är väluppfostrad och lyder sin far och sina systrar. Och hon är inte alltför mörk.

Hon är liten, men hon har starka händer och armar. Hon kommer givetvis att behöva lägga på sig lite i vikt, så klart. Det har varit svåra tider för familjen.” Äktenskapsmäklerskan log åt korgen med potatis i hörnet som för att antyda att här kunde flickan äta så mycket som hon ville.

Hoonies mor satte bunken på bänken och vände sig mot sin gäst. ”Jag ska prata med min man och min son. Det finns inga pengar för någon gris eller get, men vi kanske kan skicka lite bomull med de andra sakerna för vintern. Jag måste fråga om det.”

Bruden och brudgummen träffades på bröllopsdagen och Yangjin blev inte skrämd av hans ansikte. Tre personer i hennes by var födda sådana. Hon hade sett boskap och grisar som var likadana.

En flicka som bodde nära hennes hem hade en jordgubbsliknande utväxt mellan näsan och sin kluvna läpp och de andra barnen 14

kallade henne Jordgubben, ett namn som flickan inte hade någonting emot. När Yangjins far hade berättat att hennes make skulle vara som Jordgubben och dessutom ha en klumpfot, hade hon inte gråtit. Han hade sagt att hon var en god dotter.

Hoonie och Yangjins bröllop var så enkelt att om familjen inte hade skickat ut riskakor till grannarna så hade de blivit anklagade för att vara snåla. Även hyresgästerna var förbluffade när den nya frun dök upp och serverade frukosten dagen efter vigseln.

När Yangjin blev gravid oroade hon sig för att hennes barn skulle få samma defekter som Hoonie. Hennes första barn föddes med gomspalt men hade friska ben. Hoonie och hans föräldrar var inte upprörda när de fick se barnet. ”Har du något emot det ?” frågade Hoonie henne och hon sa nej, för det hade hon inte. När Yangjin var ensam med sin förstfödde strök hon fingret runt barnets mun och kysste den, hon hade aldrig älskat någon så mycket som sitt barn. Sju veckor gammal dog han i feber. Hennes andra barn hade perfekt ansikte och friska ben, men även han dog i diarré och feber, innan de firade hans baek-il. Hennes systrar som fortfarande var ogifta skyllde på hennes dåliga mjölkflöde och rekommenderade henne att gå till en shaman. Hoonies föräldrar ville inte veta av någon shaman, men hon gick utan att säga något när hon var gravid för tredje gången. Men mitt under sin tredje graviditet kände hon sig underlig och Yangjin förlikade sig med tanken att den här också kunde dö. Hon förlorade sin tredje i smittkoppor.

Hennes svärmor gick till medicinalväxthandlaren och bryggde sedan stärkande te på örterna. Yangjin drack ur varenda brun droppe i muggen och bad om ursäkt för den stora kostnaden. Efter varje förlossning gick Hoonie till marknaden och köpte prima tång till sin fru för att göra soppa som läkte hennes livmoder, efter varje dödsfall köpte han söta riskakor till henne från marknaden och gav henne dem medan de fortfarande var varma. ”Du måste äta. Du måste få upp din styrka.”

Tre år in på deras äktenskap dog Hoonies far och några månader därefter hans mor. Yangjins svärföräldrar hade aldrig nekat 15

henne mat eller kläder. Ingen hade slagit henne eller kritiserat henne, inte ens när hon inte lyckades ge dem en överlevande arvinge. Slutligen fick Yangjin Sunja, hennes fjärde barn och enda dotter och barnet växte och var friskt. När hon blev tre år vågade föräldrarna sova hela natten och låta bli att vakta så att den lilla varelsen som låg bredvid dem fortfarande andades. Hoonie gjorde dockor av majskolvar och avstod sin tobak för att köpa sötsaker till henne, de tre åt sina måltider tillsammans trots att hyresgästerna ville att Hoonie åt sina måltider med dem. Han älskade sitt barn på samma sätt som hans föräldrar hade älskat honom, och han märkte att han inte kunde förneka henne någonting. Sunja var en flicka med alldagligt utseende som var snabb till skratt och klok, men i sin fars ögon var hon en skönhet och han förundrades över hur perfekt hon var. Få fäder i världen värdesätter sina döttrar så som Hoonie gjorde, han levde för att få sitt barn att le.

På vintern när Sunja fyllde tretton dog Hoonie i tuberkulos.

Vid hans begravning var både Yangjin och hennes dotter otröstliga. Morgonen därpå klev den unga änkan upp från bädden och återgick till arbetet.

16

2 November 1932

Vintern som följde på Japans invasion av Manchuriet var svår.

Bitande kalla vindar skar genom det lilla pensionatet och kvinnorna stoppade bomull mellan tyglagren i sina kläder. Det här som kallades depressionen hade drabbat hela världen. Hyresgästerna pratade ofta om det under måltiderna och upprepade det de hade hört på marknaden, från dem som kunde läsa tidningarna. De stackars amerikanerna var lika hungriga som de stackars sovjet­medborgarna och alla andra stackare. Den gudomlige kejsaren till trots var det till och med vanliga japaner som inte hade något. Det var utan tvivel enbart de listiga och härdiga som överlevde den vintern, och det kom många skamliga rapporter om barn som gick och lade sig och inte vaknade igen, flickor som sålde sin oskuld för en skål vetenudlar och gamla som smög sig undan i tysthet för att dö så de unga kunde äta.

Detta sagt förväntade sig hyresgästerna sina måltider regelbundet och ett gammalt hus behövde reparationer. Hyran måste betalas varje månad till ägarens orubbliga ombud. Med tiden hade Yangjin lärt sig att hantera pengar, hantera sina leverantörer och säga nej till villkor hon inte klarade av. Hon anställde två föräldralösa systrar och blev arbetsgivare. Hon var en trettiosju år gammal änka som drev ett pensionat och inte längre tonåringen utan skor som kom dit med en uppsättning rena underkläder insvepta i en bit tyg.

Yangjin måste ta hand om Sunja och tjäna pengar. De var lyckligt lottade som hade den här verksamheten, trots att de inte ägde 17

huset. Den första varje månad betalade hyresgästerna tjugotre yen för mat och husrum. Men allt oftare räckte pengarna inte till för att köpa spannmål på marknaden eller kol att elda med. Hon kunde inte höja hyran eftersom männen inte tjänade mer, men hon var likväl tvungen att servera dem mat. Så hon kokade tjock mjölkliknande buljong på skenben och kryddade grön­sakerna från trädgården till smakliga smårätter. Hon drygade ut mål­ tiderna med hirs och korn och det lilla de hade i förråden när det inte var mycket pengar kvar vid slutet av månaden. När det var bara lite kvar i spannmålssäckarna gjorde hon aptitliga pannkakor av bönmjöl och vatten. Ibland hade hyresgästerna med sig hem fisk som de inte kunnat sälja på marknaden, så när hon fick några krabbor eller makrillar lade hon in dem med kryddor och hade det som tillbehör till de magrare måltiderna.

Under de föregående två säsongerna turades sex gäster om att sova i det enda gästrummet. De tre bröderna Chung från Jeollado fiskade om nätterna och sov på dagarna, och två unga män från Daegu och en änkling från Busan arbetade på fiskmarknaden vid havet och gick och lade sig tidigt på kvällen. Männen sov bredvid varandra i det lilla rummet, men ingen klagade för det här pensionatet var bättre än vad de var vana vid i sina respektive hem.

Sängkläderna var rena, maten var mättande. Flickorna tvättade deras kläder ordentligt och föreståndarinnan lagade hyresgästernas kläder med små tygbitar så de höll en säsong till. Ingen av de här männen hade råd med en fru, så för dem var det här inte illa.

En fru kunde ha gett en arbetande man lite fysiskt välbefinnande, men ett äktenskap kunde leda till barn som behövde mat, kläder och ett hem. En fattig mans fru var benägen att gnata och gråta och de här männen insåg sina begränsningar.

De stigande kostnaderna tillsammans med bristen på pengar var oroande, men hyresgästerna var nästan aldrig sena med hyran. Männen som arbetade på marknaden fick ibland betalt i osålda varor och Yangjin kunde ta en burk med matlagningsolja istället för några yen när det var dags att betala hyran. Hennes 18

svärmor hade förklarat att man måste vara tillmötesgående mot hyresgästerna. Det finns alltid andra platser för arbetande män att bo. Hon förklarade att ”män har valmöjligheter som inte kvinnor har”. Om det blev några mynt över vid slutet av säsongen, så släppte Yangjin ner dem i en mörk lerkruka och placerade den bakom en bräda i garderoben där hennes man hade placerat de två guldringarna som hade tillhört hans mor.

Vid måltiderna serverade Yangjin och hennes dotter maten ljudlöst medan hyresgästerna högljutt pratade politik. Bröderna Chung kunde inte läsa och skriva, men de följde noggrant med i nyheterna i hamnen och de gillade att analysera landets öde vid matbordet på pensionatet.

Det var mitten av november och fisket hade varit bättre än väntat för månaden. Bröderna Chung hade precis vaknat. De dagarbetande hyresgästerna skulle snart komma hem för att sova.

Fiskarbröderna åt sin huvudmåltid innan de gav sig ut på sjön.

De utvilade och livliga bröderna var övertygade om att Japan inte kunde erövra Kina. ”Jo, de jävlarna kan ta sig en liten tugga, men Kina kan inte ätas helt. Omöjligt !” utbrast mellanbrodern Chung. ”De där dvärgarna kan inte ta över ett så storslaget rike. Kina är vår storebror ! Japan är bara en liten parasit”, hojtade Fatso, den yngsta brodern, och klappade på sin kopp varmt te. ”Kina kommer att ta de där skitstövlarna ! Vänta bara !”

Innanför pensionatets enkla väggar kunde de fattiga männen förlöjliga sina mäktiga kolonisatörer, här kände de sig trygga i att kolonialpolisen inte skulle störa fiskare med storhetsdrömmar. Bröderna skröt om Kinas styrka, deras hjärtan hoppades att ett annat land skulle vara starkt efter att deras egna ledare hade svikit dem. Korea hade redan varit kolonialiserat i tjugotvå år.

De båda yngre hade inte upplevt ett Korea som inte styrdes av Japan. ”Ajummoni”, ropade Fatso mjukt. ”Ajummoni.”

19

”Ja ?” Yangjin visste att han ville ha mer att äta. Han var en småväxt ung man som åt mer än båda sina bröder tillsammans. ”En skål till av din smakliga soppa ?” ”Ja, javisst.”

Yangjin hämtade det i köket. Fatso mumsade i sig och sedan lämnade männen huset och gick till arbetet.

Kvällshyresgästerna anlände kort därefter, tvättade sig och åt snabbt sin kvällsmat. Sedan rökte de sina pipor och gick och lade sig. Kvinnorna dukade av och åt tyst sin enkla middag eftersom männen sov. Tjänsteflickorna och Sunja städade köket och gjorde rent de smutsiga tvättfaten. Yangjin kontrollerade kolmängden innan hon gjorde sig iordning för natten. Brödernas prat om Kina dröjde sig kvar i hennes huvud. Hoonie hade brukat lyssna noggrant på alla män som kom med nyheter och så hade han nickat, dragit ett bestämt andetag och rest sig för att sköta sina sysslor. ”Det spelar ingen roll”, sa han, ”spelar ingen roll.” Vare sig Kina kapitulerade eller gav igen så måste ogräset rensas, sandalerna flätas och tjuvarna som så ofta försökte stjäla deras hönor, hållas borta.

Den fuktiga fållen på Baek Isaks yllerock var stelfrusen, men till slut hittade Isak pensionatet. Den långa resan från Pyongyang hade varit utmattande. Till skillnad från det snöiga norr var kylan i Busan förrädisk. Vintern i söder verkade mildare, men den kalla vinden från havet smög sig ner i hans klena lungor och kylde honom in i märg och ben. När han lämnade hemmet hade Isak känt sig tillräckligt stark för tågresan, men nu kände han sig helt slut igen och visste att han behövde vila. Från järnvägsstationen i Busan hade han hittat till den lilla båten som tog honom över till Yeongdo och när han kom av båten hade kolförsäljaren i området visat honom vägen till pensionatets dörr. Isak andades ut och knackade, han var färdig att kollapsa men trodde att om han bara fick sova ordentligt den natten, så skulle han må bättre på morgonen.

20

Yangjin hade precis lagt sig till rätta på den bomullstäckta halmmadrassen när den yngsta tjänsteflickan knackade på dörrkarmen till rummet där alla kvinnorna sov tillsammans. ”Ajummoni, det är en herre här. Han vill prata med herrn i huset. Det är något om hans bror som var här för många år sedan.

Herrn vill stanna. I natt”, sa tjänsteflickan andlöst.

Yangjin rynkade på pannan. Vem kunde väl fråga efter Hoonie? frågade hon sig. Nästa månad skulle det vara tre år sedan han dog.

Hennes dotter Sunja sov redan på det uppvärmda golvet och snarkade lätt. Det utsläppta håret var krusigt av flätorna som hon hade haft hela dagen och låg utbrett över kudden som en glänsande rektangel av svart silke. Bredvid henne fanns det precis tillräckligt med utrymme för tjänsteflickorna att lägga sig när de var klara med arbetet för dagen. ”Berättade du inte att herrn har gått bort ?” ”Jo. Han verkade överraskad. Han berättade att hans bror hade skrivit till herrn men inte fått svar.”

Yangjin satte sig upp och sträckte sig efter sin hanbok i muslin som hon precis hade tagit av sig och som låg prydligt hopvikt bredvid hennes kudde. Hon tog på sig den quiltade västen över kjolen och jackan. Och med några flinka rörelser satte hon upp håret i en knut.

Vid åsynen av honom förstod hon varför tjänsteflickan inte hade skickat iväg honom. Han hade kropp som en ung fura, rak och elegant och han var ovanligt stilig med smala leende ögon, en tydlig näsa och lång hals. Mannen hade blek slät panna och var inte det minsta lik de gnälliga hyresgästerna som skrek att de ville ha mat och retade tjänsteflickorna för att de var ogifta.

Den unge mannen hade kostym och rock i västerländsk stil. De importerade skorna i skinn, läderväskan och filthatten var helt malplacerade i den lilla entrén. Efter vad det såg ut hade mannen tillräckligt med pengar för ett rum inne i Busan på något av de större värdshusen för handelsresande. Nästan alla värdshus i Busan där koreaner kunde bo var fullbelagda, men om man 21

hade pengar gick det alltid att få tag på något. Han kunde ha varit en rik japan så som han var klädd. Tjänsteflickan stirrade på honom med munnen lite öppen, hon hoppades att han skulle få stanna.

Yangjin bugade men visste inte vad hon skulle säga till honom.

Utan tvekan hade brodern skickat ett brev, men hon kunde inte läsa. Med jämna mellanrum gick hon till läraren i staden och bad honom läsa hennes post åt henne, men hon hade inte hunnit med det i vinter. ”Ajummoni”, sa han och bugade, ”jag hoppas att jag inte väckte dig. Det var mörkt när jag klev av färjan. Jag visste inte vad som hänt er man förrän i dag. Jag beklagar de tråkiga nyheterna. Jag heter Baek Isak. Jag kommer från Pyongyang. Min bror Baek Yoseb bodde här för många år sedan.”

Hans nordliga dialekt var mjuk och talet bildat. ”Jag hoppades på att kunna bo här i några veckor innan jag beger mig till Osaka.”

Yangjin tittade ner på sina bara fötter. Gästrummet var redan fullt och en sådan här man förväntade sig ett eget rum. Att hitta någon som kunde ta honom till fastlandet vid den här tiden skulle vara svårt. Isak drog upp en vit näsduk från byxfickan och höll den för munnen och hostade. ”Min bror var här för nästan tio år sedan. Jag undrar om du kommer ihåg honom. Han beundrade din man väldigt mycket.”

Yangjin nickade. Hon hade ett tydligt minne av den äldre Baekbrodern eftersom han inte varit fiskare eller arbetat på marknaden. Hans förnamn var Yoseb, han hade fått sitt namn efter någon i Bibeln. Hans föräldrar var kristna och hade grundat en kyrka uppe i norr. ”Men din bror – den herrn var inte alls lik dig. Han var kort med runda metallbågade glasögon. Han var på väg till Japan, han stannade i flera veckor innan han gav sig av.” ”Ja, jo.” Isaks ansikte sken upp. Han hade inte träffat Yoseb på mer än tio år. ”Han bor i Osaka med sin fru. Det var han som 22

skrev till din man. Han insisterade på att jag skulle bo här. Han skrev om er fiskgryta. ’Bättre än hemma’, sa han.”

Yangjin log. Hur skulle hon kunna göra annat än det ? ”Min bror berättade att din man arbetade väldigt hårt.” Självfallet sa Isak ingenting om klumpfoten eller gomspalten, fast Yoseb hade nämnt dessa saker i sina brev. Isak hade varit nyfiken på att träffa den här mannen som hade övervunnit sådana svårigheter. ”Har du ätit middag ?” frågade Yangjin. ”Det är bra, tack.” ”Vi kan ordna något att äta åt dig.” ”Tror du att jag kan stanna här ? Jag inser att ni inte väntade mig, men jag har rest i två dagar nu.” ”Vi har inget ledigt rum. Det här är inget stort etablissemang …”

Isak suckade, sedan log han mot änkan. Det här var hans börda, inte hennes, och han ville inte att hon skulle känna sig illa berörd.

Han tittade efter sin resväska. Den stod vid dörren. ”Självfallet. Jag borde ta mig tillbaka till Busan och hitta någonstans att bo, men känner du möjligen till något pensionat i närheten som kan tänkas ha ett rum åt mig ?” Han rätade på sig, han ville inte verka modfälld. ”Det finns inget häromkring och vi har inget ledigt rum”, upprepade Yangjin. Om hon placerade honom tillsammans med de andra så skulle han kanske bli upprörd över männens lukt. Det fanns inget som kunde få bort fisklukten från deras kläder.

Isak blundade och nickade. Han vände sig för att gå. ”Det finns lite extra utrymme i rummet där våra hyresgäster sover. Det är bara ett rum, förstår du. Tre gäster sover där på dagen och tre på natten, beroende på deras arbetstider. Det finns precis tillräckligt med utrymme för en till, men det blir inte bekvämt. Du kan titta in om du vill. ” ”Det blir fint”, sa Isak lättad. ”Jag skulle vara mycket tacksam.

Jag kan betala för en månad.”

23

”Det kanske är trängre än vad du är van vid. Det var inte så många som bodde här när din bror var hos oss. Det var inte så mycket aktivitet då. Jag vet inte om …” ”Nej, nej. Jag behöver bara ett litet hörn för att vila.” ”Det är sent och det blåser väldigt mycket i kväll.” Yangjin kände sig plötsligt generad över pensionatets skick, hon hade aldrig känt så innan. Om han vill ge sig av i morgon ger jag honom pengarna tillbaka, tänkte hon.

Hon berättade att månadshyran betalades i förskott. Om han gav sig av innan månadens slut betalade hon tillbaka det överskjutande. Hon tog tjugotre yen, samma som för fiskarna. Isak räknade upp pengarna och räckte över dem med båda händer.

Tjänsteflickan ställde hans väska vid rummet och gick och hämtade sängkläder i förrådet. Han skulle behöva varmt vatten från köket att tvätta sig i. Tjänsteflickan sänkte blicken men hon var nyfiken på honom.

Yangjin följde med tjänsteflickan för att bädda halmmadrassen och Isak studerade dem under tystnad. Sedan kom tjänsteflickan med en skål varmt vatten och en ren handduk. Pojkarna från Daegu sov prydligt sida vid sida och änklingen sov med armarna över huvudet. Isaks halmmadrass låg parallellt med änklingens.

Männen skulle gnälla lite på morgonen över att de fick dela utrymmet med en till, men Yangjin kunde bara inte neka honom.

24