smutstitelsida2.indd 1
2018-03-23 11:00
titelsida2.indd 1
2018-03-23 11:00
Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2018, Andrev Walden Omslag av Patrik Svensson Illustrationer av Andrev Walden Samtliga illustrationer (utom en) har tidigare publicerats på Aftonbladet Kultur. Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-064-6 www.bokforlagetpolaris.se
INNEHALL Förord
11
Jag går till mitt inre rum och hänger mig Om modern konst och föräldrar i strömsparläge
14
Hur stor är natten? Om en spetsig kägla av mörker i ett hav av ljus
18
Jag hör min mun säga att jag vill köpa hans cykel Om konflikträdsla och en affärsuppgörelse som spårar ur
24
En lugnande linje i mörkret Om hur dåliga barn är på att leka
30
Ni kommer att älska era barn och det är tur för annars skulle ni hata dem Om februari
36
Vargar, popmusik och fingrar i stjärten Om en gas som inte luktar och inte smakar men kan förvandlas till allting du någonsin sett och hört
42
Hur blev sambon min chef ? Om vem som egentligen gör mest (jag)
48
Det är jag som är köttberget Om svärmor och svärfar och utmärkt diskvatten från i går
54
Nu vill de ta tystnaden också Om småbarnsårens luftfickor och hotet från livscoacherna
58
Vi som ska stupa mellan raderna Om räven, rönnbären och en växande skara människor i historiskt utanförskap
62
Ett kusligt parallellsamhälle har vuxit fram Om dem som gillar utmaningar
68
Det här kan vara slutet för människan Om att det måste finnas en tröskel där alla historier om liv tar slut (och att vi kanske är där strax)
74
Det går åt helvete Om vår benägenhet att oroa oss över utvecklingen
82
Att skedmata barn med mörker Om Astrid Lindgren, mjuktraumatisering och en ohygglig råtta
86
Vems tro får man skratta åt? Om att tala med döda katter
92
En ovanligt vacker idé Om svarta hål och tidens textur
98
Ordkrigets vindar Om det högerradikala kriget mot anständigheten
106
En tjurig liten muskel Om tombolan i bröstet och en natt på akuten
114
Klimathotet skulle kunna rädda oss Om nationer och andra sagovärldar – med en oväntad vändning
118
Ett bra hål Om den ohanterliga mängden världar i universum och ett litet knep
124
En dålig tanke i en bra människa Om tiggarna, samvetets kulisser och de där jävla rumänerna
130
Vår lättkränkta samtid: tänk om det bara är en myt? Om en sanning och följdfrågan som aldrig ställs
137
Vår lättkränkta samtid: Stig-Björn och den besvärliga följdfrågan Om vad som händer när man faktiskt ställer den
142
Vår lättkränkta samtid: Hakelius, fjäderskruden och polariseringens hemlighet Om lågt hängande frukt och den konservativa suckgemenskapens fadersgestalt
147
Så gick det sen för Mr Master Mind Om ett sällskapsspel som erövrade världen fast mest om mannen och kvinnan på locket
155
Det finns ord för dina märkligaste känslor Om de berusande obehagen
160
Småbarnsåren, det är en konspiration Om mörkläggning, trotsåldrar och avlutade gunghästar
166
Ett knott i Peru Om hur man letar efter liv kring andra stjärnor (utan att åka dit)
170
Fascismen är underbar Om Lejonkungen och de smutsiga gratisätarna
176
Den goda flyktingen Om den organiserade rasismens tidlösa spretighet
184
Världen blir bara krångligare, men för vem? Om män och kvinnor och en frihet som aldrig varit demokratiskt fördelad
190
Det är bara ointressanta människor som lever i nuet Om vad som händer när man hoppar över flaggstången i Super Mario Bros
196
FÖRORD Borstar tänderna och bestiger min spegelbild med blicken; tänker att där står svaret på frågan vad ska det bli av dig? En gång läste jag en intervju med en förläggare som fick frågan om vad hon som läsare av outgivna bokmanus var mest trött på och hon svarade någonting om huvudpersoner som betraktar sig själva i badrumsspegeln. Jag har aktat mig noga för att betrakta mig själv i badrumsspeglar sedan dess men hösten 2017 blev jag nominerad till Stora Journalistpriset och en kollega som också varit nominerad förklarade att den sortens erkännande gör att människor börjar läsa dig genom ett förlåtande filter. Eller om hon sa förgyllt filter. Det blir i alla fall svårare att skriva men lättare att bli läst. Om jag förstod henne rätt. Du tror alltså att den här texten är bättre än den är. Åtmin stone nu när jag försäkrat mig om att du vet. Det är ju helt underbart. Jag kanske till och med kan prata med mig själv framför den där badrumsspegeln. – Du skulle bli en författare. Precis som mormor lovade dig när du var sex år gammal. För att försäkra sig om att orden skulle eka i pojken för alltid dog hon strax efteråt. Det var omtänksamt. Orden har ekat i mig sedan dess. Eller liksom hemsökt mig. Jag hade nog blivit författare för länge sen om hon inte hade 11
stressat mig med den lilla monologen. Och döden också, var det verkligen nödvändigt. Om hon kunde se mig nu skulle hon i alla fall vara nöjd med sig själv. Nicka och le på det där milda sättet som vänliga spöken ler. Profetian har slagit in. Pojken med orden har blivit författare. Fast det inte är alldeles sant. Spöken är ju i regel genomskinliga och följaktligen dåliga på att reflektera ljus, en förutsättning för att optiken i ögat ska fungera, så vi kan nog utgå ifrån att sikten är dålig på andra sidan. Och då syns det väl knappast att det inte är en riktig bok, inte en sån man författar, bara en samling krönikor jag skrivit och teckningar jag ritat de senaste åren. Det finns röda trådar förstås – som barnen och rymden och undergången – och jag är nästan säker på att allt sitter ihop på något sätt. Kanske mer än jag själv begriper. Det vore ändå typiskt mig. Ett kroniskt otydligt svar på frågan. – Du skulle bli en författare. Om man kisar lite.
Det är bara på sjön och i skogen man hälsar på främmande människor. Och i rymden, tror jag. Fast där måste man nog stanna och prata också.
JAG GAR TILL MITT INRE RUM OCH HÄNGER MIG Söndag. Moderna museet med barnen. Det är ett misstag. Det är för mycket människor. Och för mycket rum. Barnen vill bara springa. Ingenting annat. Tills jag säger att man inte får vidröra konsten. Då vill de vidröra konsten också. Springa och vidröra konst. Treåringen rinner iväg genom en skog av ben. Det är inte klokt hur snabb han är. Jag krånglar mig framåt med blicken förtöjd i hans ryggtavla tills han försvinner ur sikte. Slutar andas. Tacklar människor. Hittar honom och ska precis börja andas igen när jag inser att det får vänta. Treåringen bestiger en Yayoi Kusama-installation. Den japans ka konstnären har anlagt en bädd av okokt pasta över ett 25 kvadratmeter stort podium. Treåringen halkar runt i den okokta pastan som en liten Papphammar. Han är på väg mot gipspenisarna i pastahavets inre. Genom sorlet hör jag hur det knäpper och knastrar när rigatoni och farfalle kollapsar under de små sulorna. En vakt springer till den okokta p astans undsättning och ropar ”neeej”. Jag kröker mig över konstverket och y tbärgar treåringen medan sambon börjar städa pastan. ”Neeej, man får inte städa pastan heller”, ropar vakten men det är redan för sent. Pastan är städad. Och nu är det inte längre abstrakt expressionism med his14
nande pendlingar mellan makro- och mikrokosmos, det är bara städad pasta. Som är lite trasig också. Vi byter en blick, vakten och jag. Det kan vara en blick som betyder att det här måste tystas ner, att Yayoi Kusama inte be höver veta. Hon är ju inte där. Hon befinner sig i eremitens kontemplativa enslighet eller nåt och det vore onödigt att störa henne. Det kan också vara en blick som betyder att jag borde säga någonting. Förlåt eller så. Men det gör jag inte för jag är inte heller där. Inte längre. Jag har gått till mitt inre rum och hängt mig. Innan jag blev pappa brukade jag hata föräldrar som lät sina barn skrika på bussen eller rusa mellan restaurangborden. Jag föraktade den där tomma blicken. Den halvöppna munnen. Som om de inte hörde eller ens bekymrade sig. Nu vet jag. Att man hör och bekymrar sig men att det finns en jordfelsbrytare i huvudet som slår ifrån när det blir för mycket. Man går liksom in i ett slags strömsparläge där alla funktioner utom de kritiska stängs av och ambitionsnivån sänks till ”lever barnen?”. Det är där jag är om du ser mig skrida som en ringvålnad genom kassalinjen medan barnen hemsöker matbutiken som två svartalver. Jag bryr mig inte om vad du tror eller tänker. Jag har inte råd. Det är där jag är om du ser mig kräkas lite på trottoaren utanför dagis. Jag är inte berusad eller sjuk. Bara utmattad efter lämningen. Eller snarare av vägen dit. Men jag orkar inte förklara för jag bryr mig inte om vad du tror eller tänker. Jag har satt mig själv på vibration. På andra sidan småbarnsåren står vänner och ropar att det blir lättare snart men det är som att de bara säger så. För det blir ju aldrig lättare. 15
Och de ropar att man ska gå på Kusamautställningen för den är så barnvänlig med sina glada färger och former och man glömmer att fråga om det finns löparbanor och staket för man vill så gärna att det ska gå. Att göra saker. Men det går ju inte. Och sen står man där i strömsparläge och vibrerar. Du får gärna hata mig, jag vill bara att du ska veta varför.
Publicerad i Aftonbladet 10 september 2016. Det finns ett helt knippe texter om livet som småbarnsförälder i den här boken och du lär notera att den gemensamma nämnaren är något slags mörker. Det betyder inte att småbarnsåren är ett oavbrutet mörker, bara att jag inte har något omedelbart behov av att ventilera ljuset. Jag vill bara ha det sagt med en gång. Du kommer att förstå varför.
23.55. Middagsdisken. Överväger helt kort att bara knivhugga mig själv i låret, så där som modfällda soldater gör för att skickas hem från skyttegravarna. Men jag är ju redan hemma.
HUR STOR ÄR NATTEN? Sitter på sängkanten och prövar golvet. Det gungar lite. Som om världen inte riktigt håller för att gå på i dag. Jag borde ha sovit mer förstås. Det borde jag nästan alltid. Men då hade jag inte vetat hur stor natten är. Jag kanske inte ens hade kommit på att natten har en storlek och att den kan räknas ut. Jag återkommer till det där. Det skulle vara så mycket enklare att sova om man inte var tvungen att somna först. Och jag är inte bra på att somna. Inte för att jag har sömnproblem, jag vill bara inte. Det är inte klokt att jag ska ägna en tredjedel av livet åt att ligga bakbunden på botten av mig själv. Jag går inte med på det. En mer omtänksam evolution hade inte byggt en varelse som vet att den ska dö och sedan tvingat den att blöda livstid på det här sättet, en omtänksam evolution hade noterat att vi uppfunnit lampan och lanserat en intressantare version av sömn. Men evolutionen är inte omtänksam, det är upp till människan att spara på sin livstid. Så jag håller mig vaken så länge det går. Natt efter natt. Även om jag misstänker att sparandet sliter på hårdvaran och att spa18
raren kanske dör lite tidigare i stället. Livet är en sinnrikt konstruerad dödsfälla. Men jag chansar. Och ett bra sätt att hålla sig vaken är att låta sig övermannas av långa tankar. Jag brukar återvända till det där som Hjalmar Söderberg skrev om den oändliga natten för 110 år sen, att den inte är så oändlig egentligen. ”Det är den smala koniska skuggan av vår lilla planet. En spetsig kägla av mörker i ett hav av ljus.” Det är fortfarande den mest drabbande passage jag läst och jag citerar den inte sällan helt tyst i mörkret. ”Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden.” Det var faktiskt just den där sidan i ”Doktor Glas” som en gång väckte mitt intresse för rymden. Som visat sig vara en aldrig sinande källa för långa tankar. Såna där som man behöver för att hålla sig vaken i mörkret. Som den här: hur stor är natten? Om den inte är oändlig måste den ju ha en storlek? Det är klart den har! Och så tänder man mobilen och googlar men det finns ingenting där så man hämtar papper och penna och dator och sätter upp ett litet kontor i soffan för det här måste redas ut innan man kan sova!
19
Om solens diameter är 1 391 400 kilometer och jordens diameter är 12 742 kilometer och det genomsnittliga avståndet mellan solen och jorden är 149 600 000 kilometer får vi en konformad skugga som sträcker sig 1 382 000 kilometer ut i rymden. ”Den oändliga natten” är alltså knappt 1,4 miljoner kilometer lång. Eller 3,6 gånger avståndet till månen. Men man vill ju veta hur stor den är. Inuti liksom. Hur räknar man volym på en kon nu igen? Googlar, räknar, tvinnar håret, räknar, drar av halva jordens volym, tvinnar… och där är den. Nattens storlek. Vänta lite! Innan jag berättar hur stor natten är vill jag försäkra mig om att du begripit att natten har en storlek och att det är ganska fantastiskt. Säg det: natten har en storlek och det är ganska fantastiskt. Natten är 5,8×1022 kubikmeter. Femtioåttatusen miljarder miljarder kubikmeter. Natt. Det är stort. Om det uppstod ett plötsligt behov av att f örvara natten någonstans skulle vi behöva ungefär nittiosju miljarder miljoner Globen. Men det är fortfarande bara en spetsig kägla av mörker i ett hav av ljus. Det är knepigare att beräkna volymen på dagen. Alltså det där ljushavet. Eftersom man måste bestämma sig för var det slutar. Vilket det aldrig gör men om man unnar sig att dra en gräns vid den yttersta planetens omloppsbana – alltså vid Neptunus, drygt 4,1 ljustimmar från solen – får man ett klotformat ljushav på 3,81×1038 kubikmeter. Trehundraåttioen miljarder miljarder miljarder miljarder kubikmeter dag. Och i det ljushavet får vår lilla natt plats 6,5 ×1015 gånger. Sex och en halv miljoner miljarder jordiska nätter. 20
Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden. Det är lite olyckligt att jag kan se natten från sängen för jag borde verkligen sova nu. Men den är full av gnistor och här kommer en lång tanke till: varje gnista är en soluppgång någon annanstans. Natthimlen är full av dagar.
Publicerad i Aftonbladet 3 december 2016. Den där bilden jag ritade av natten var naturligtvis inte skalenlig och skuggan är inte alls så där kort, den sträcker sig i själva verket som en svart nål genom ljushavet. På en skala där jorden är 1 mm i diameter är jordens skugga (natten) en meter lång. Förutom den primära koniska skuggan (umbran) av vår planet finns en sekundär och mycket svagare skugga (penumbran) som vidgas ut i det oändliga. Men den bryr jag mig helt enkelt inte om. En uppfriskande tanke att tänka på natten: över 2 miljarder människor sover just nu. Det är urgulligt egentligen. 2 000 000 000 människor. Som sover. Samtidigt. För att det blev mörkt.