9789177899655

Offervilja ff

ewa klingberg

historiska media

Serien Värnamord består av följande titlar: Midsommarblot (2021) Plundringstider (2021) Offervilja (2022)

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Ewa Klingberg 2022 Sättning Åsa Björck Omslag Emma Graves, designstudioe.com Omslagsbilder Istock, Shutterstock Tryck ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn

978-91-7789-965-5

1

I ett slag hade det blivit sommar. Niklas stod barfota vid kanten till altanen och följde Gräslingen med blicken. Maskinen rörde sig till synes planlöst över gräsmattan och Niklas hade andats ut då automovern startat utan protester efter vintervilan. Teknik var inte Niklas starka sida och han var lika glad varje gång han slapp mekaniska bekymmer. Enda undantaget var hans fullmatade systemkamera. Den klarade han av att hantera med förbundna ögon och vänster hand.

Gräslingen närmade sig. Väl framme nosade klipparen på hans bara tår och vände sedan åt andra hållet. Doften av kaffe nådde Niklas som gick tillbaka in. Han hann inte mer än lyfta armen för att ta en mugg ur skåpet förrän telefonen ringde.

Johan? Vad ville han så här på lördagsförmiddagen? Niklas svarade och valde högtalaren. Medan han hällde upp kaffe lyssnade han till vad lokaltidningens chefredaktör hade att säga. ”Fick in ett tips”, sa han. ”En villaägare på Jönköpingsvägen höll på att gräva ut ett trädgårdsland då han stötte på ett metallföremål som visade sig vara en pistol.” ”Ny eller gammal?” frågade Niklas som med tanke på att Johan så sent som häromdagen klagat på nyhetstorka 5

mycket väl kunde vara beredd på att skapa feta rubriker av en skitsak. ”Det blir din uppgift att ta reda på. Polisen var förtegen på den punkten.” ”Okej”, sa Niklas. ”Jag tar jobbet. Vilken adress var det, sa du?”

Han antecknade på kanten av ett reklamblad och tryckte bort samtalet. Med kaffet i handen sjönk han ner i en av sofforna i vardagsrummet. Han öppnade datorn och smuttade på kaffet. På en karta kontrollerade han adressen. Som han trott var det en av de fina sekelskiftesvillorna som låg utmed stadens forna genomfartsled. Frågan var om han skulle ringa ägaren eller åka dit på vinst och förlust. Han beslutade sig för det senare. Det var ändå lördag och högst sannolikt att någon var hemma.

Niklas tittade på klockan och bestämde sig för att få det hela överstökat. Han drack ur kaffet och förberedde frågorna. Sedan bytte han om och hämtade sin kamera. Även om storyn visade sig vara tunn kunde ett par riktigt bra bilder höja helhetsintrycket och då räckte mobilen inte till.

Villan var väl inhägnad, både av ett högt staket och en spretig blandhäck. Genom den övervuxna grinden som vette mot gatan hade med säkerhet ingen passerat det senaste decenniet. Niklas parkerade bilen och såg sig omkring. Det måste finnas en annan väg in. Han gick runt hörnet och hittade en öppning mellan staketet och en garagebyggnad av yngre datum. På avstånd hörde han en hund skälla. Annars var det tyst. Huset tornade upp sig framför honom och han noterade ett fönster som stod på glänt på bottenvåningen.

6

Han tog de få trappstegen upp till ytterdörren och tryckte fingret mot ringklockan. Fotsteg närmade sig och sekunden senare stod han öga mot öga med en man i sin egen ålder.

Niklas förklarade sitt ärende och mannen som presenterade sig som Peo berättade om sitt fynd. ”Här borta”, sa han och pekade.

Trädgården var full av knotiga träd, buskage och en oklippt gräsmatta fylld med lökväxter. Trots röran gav tomten ändå inte intryck av att vara vanvårdad. Niklas följde Peo i hälarna mot fastighetens bortre gräns där han stannade framför ett skjul som var lite snett och vint men charmigt. Med skospetsen visade Peo på platsen som uppvisade tydliga spår av att nyligen grävts upp. ”Jag tänkte plantera en rhododendron här och jag hann bara med ett par spadtag innan jag stötte på pistolen.”

Niklas noterade att polisen inte spärrat av området och inte heller märkt ut platsen på något sätt. Tillsammans talade det för att de ansåg att fyndet var ointressant. ”Pistolen låg bland förmultnade rester av vad jag skulle tro var en bit tyg”, fortsatte Peo. ”Vilken var din första tanke när du förstod att det var ett vapen som du hittat?” ”Jag blev förstås förskräckt. Det är bara ett halvår sedan jag och min sambo köpte stället. Så jag ringde polisen med en gång.” ”Vem ägde huset innan?” ”Det var ett dödsbo som sålde det. Delägarna var inte riktigt sams så huset stod tomt ett antal år innan de bestämde sig för att sälja. Min sambo och jag hade länge sneglat på den här fastigheten.”

7

”Kan pistolen tillhört den tidigare ägaren?” undrade Niklas.

Peo skakade fundersamt på huvudet. ”Det var vad jag trodde. Men polisen var rätt säker på att den var av äldre modell och legat i marken länge. Ärligt talat var de inte särskilt intresserade.” ”Vad har du själv för teori om hur den kan ha hamnat här?” Niklas svepte ut med armen. ”Fantisera kan man ju alltid göra …” Peo tog sig om hakan. ”Men den som grävt ner pistolen kan vara vem som helst. Han, eller hon, för den delen, kanske inte ens bor här i stan. Och om den har använts vid något brott så behöver det inte ha begåtts här.”

Det kunde Peo ha rätt i. Niklas antecknade ett par stödord i telefonen. Fyndet var förmodligen inte ett dugg spännande. Allt handlade precis som han misstänkt om att ha något att skriva om i tidningen. ”Kan jag ta några bilder?”

Niklas höll upp kameran och Peo tog ett steg åt sidan.

Men Niklas bad honom att hämta en spade och fick honom sedan motvilligt att posera. ”När kommer det i tidningen?” ”Måndag eller tisdag skulle jag tro.” Niklas svarade frånvarande och kontrollerade fotografierna. ”Kan jag få ta en bild på dig på trappan till villan också?”

Peo grymtade, men satte sig på mellersta trappsteget och log skevt mot kameran. Niklas knäppte ett par bilder till.

Mer än så kunde han inte göra av uppdraget. ”Kommer du på något mer får du gärna höra av dig”, sa Niklas och sökte igenom fickorna efter ett visitkort som han överlämnade till Peo. 8

Niklas antog att han inte skulle få mer information. Han fick förlita sig på förmågan att brodera ut texten med innehållslösa ord.

9

2

Niklas fällde ihop datorn. För en gångs skull hade han suttit vid skrivbordet i sin pappas gamla arbetsrum på övervåningen och jobbat. Nöjd med att vara klar med reportaget om den upphittade pistolen rätade han på sig och blicken föll på pärmarna i bokhyllan. Där fanns det material som pappa redaktör Gunnar Tell lämnat efter sig då han avlidit drygt ett år tidigare. Niklas funderade på varför han gått i faderns fotspår. Först genom att utbilda sig till journalist och sedan genom att frilansa för ortstidningen där Gunnar arbetat. Han hade inget bra svar. Men det var kanske dags att undersöka det tredje av pappans kalla fall: Offervilja. Namnet syftade till ett bankrån som utfördes 1967 och som resulterade i att en kund träffades av ett dödligt skott. Förövarna hade gått fria och bytet hade aldrig påträffats.

Med pärmen under armen gick Niklas ner till under­ våningen, slog en lov genom köket och försåg sig med en näve Ahlgrens bilar. De små pastellfärgade godisbitarna hade en stimulerande inverkan på hjärnan. Han tänkte helt klart bättre om han lät en bil eller två smälta på tungan.

Det var tyst i huset. Tuva var inte hemma. Inte heller kunde han erinra sig exakt när hon gett sig av eller om hon talat om vart hon skulle. Kanske hade hon gjort det och i så fall 10

skulle hon bli sur om han ringde henne. Men nog hade hon varit borta minst ett dygn vid det här laget. Att dela hus och hem med en vuxen dotter hade sina sidor.

Niklas landade i en av vardagsrummets soffor och lade upp fötterna på soffbordet. Innan han öppnade pärmen stop­pade han in en bil av vardera färgen i munnen. En vit, en rosa och en grön i nämnd ordning. Den bästa kombon även om han numera var överbevisad om att smaken var densamma oavsett kulör.

Telefonen pep till. Meddelandet talade om att han hade tjugofem procents rabatt på ett köp i stadens anrika herr­ ekipering. När han ändå hade telefonen i handen passade han på att kolla hur vädret skulle bli de närmaste dagarna.

Sedan sträckte han sig efter pärmen, som släppte i ryggen och fick innehållet att segla likt papperssvalor mot golvet.

Han svor högt.

Turligt nog var de flesta bladen försedda med sidnummer men Niklas fick ändå ägna en bra stund åt att sortera dem.

När det var gjort bryggde han kaffe och dröjde sig kvar i köket medan han drack upp den första muggen. Helt medveten om att han försökte hitta på svepskäl för att slippa ta sig an Offervilja och därmed avsluta det som återstod från faderns tid. Varför han upplevde det så motigt visste han inte.

Allt han behövde göra var att sätta sig in i händelsen, vrida och vända på det som inträffat och sedan skriva ihop en artikel. Det handlade enbart om disciplin. Men först ringde han Tuva, som förstås inte svarade. Kunde han ringa hennes pojkvän Christian? ”Skärp dig”! Niklas läxade upp sig själv och lade undan telefonen.

I de båda tidigare kalla fallen hade han engagerat sig mer 11

än vad som varit nödvändigt. Ingen begärde att han skulle upptäcka spår som polisen missat eller hitta de felande pusselbitarna. Ändå hade han inte kunnat låta bli. Men den här gången skulle han byta strategi. En vecka skulle han ge sig själv, varken mer eller mindre. ”Dags att sätta fart, käre Niklas”, mumlade han och bjöd sig själv på påtår.

Pärmen han hade i knäet var en av fyra eller eventuellt fem som behandlade fallet. Han visste inte så noga. Steg ett, tänkte han, måste vara att skaffa en överblick över vad de olika pärmarna innehöll. Ögonen for över de maskinskrivna raderna medan tankarna vandrade iväg, så det tog en stund innan han insåg att det han läste var en redogörelse över frikyrkans utbredning i staden och hur den påverkade det vardagliga livet. Fasansfullt tråkigt. Men Gunnar hade inte varit känd för att fördjupa sig i saker och ting som saknade betydelse när det gällde jobbet som journalist.

Telefonen ringde och han sträckte sig lättat efter den. Det var inte Tuva, utan Mimmi. ”Mimmi!” sa han med mjuk röst. ”Hej Niklas! Stör jag?” ”Inte alls”, bedyrade han. ”Du räddade mig från en doktorsavhandling om frikyrkans uppgång och fall i Värnamo på 1960-talet.”

Mimmi skrattade. ”Låter inte som din favoritläsning.” ”Ville du något särskilt?” undrade Niklas och hoppades att hon skulle föreslå lunch eller en trevlig utflykt. ”Jag funderar på semestern … Tänkte höra med dig vilka veckor du planerar att vara ledig?”

12

”Mm”, sa han. ”Jag har inte tänkt så långt.” ”Det var väl det jag visste”, sa Mimmi.

Niklas såg henne framför sig där hon säkert satt i skräddarställning mitt på sängen i kråkslottet i skogen och med håret draperat över axlarna. Hans skogsrå. ”Jag har ett förslag.” Hon tystnade. ”Säg inte nej med en gång. Lova det.” ”Lovar”, sa han, väl medveten om att han hade lättare för att säga nej än ja. ”Jag har innestående semester. Närmare bestämt tio veckor.

Vad skulle du säga om att resa till världens ände och tillbaka tillsammans med mig?”

Var hon inte klok? Han såg genast sig själv hamna i grytan hos en stam okända kannibaler. I nästa sekund skulle han väl dingla i en snara i Alaskas vildmark. ”Alltså … jag …” ”Säg inget än”, avbröt Mimmi honom. ”Du lovade.”

Men inte kunde hon väl förvänta sig att det gick att slänga sig rätt ut i ett okänt äventyr bara så där. De behövde en plan, en resrutt, bokade övernattningar, hyrbil, planerade flygsträckor och en massa annat. ”Och så hälsar vi förstås på Jill och Mitch och alla de and­ ra”, lade hon till.

Det var inte många veckor sedan hans halvsyster och hennes familj varit i Värnamo och firat hans sextioårsdag. Men han längtade redan efter dem så att det sved i hjärtat. ”Ja, vad fan”, sa Niklas. ”Säg till när vi ska åka.”

Mimmi tjöt så han fick hålla undan telefonen från örat.

Sedan sansade hon sig. ”Vi åker den första augusti,” sa hon. ”Jag älskar dig.”

13

Förvånad tittade han på den röda luren som visade sig på skärmen. Vad var det hon hade sagt? Att hon älskade honom! Hade han hört rätt? Han smakade på orden och hjärtat hoppade över ett slag samtidigt som kinderna hettade. Och vad var det han hade lovat? Svetten pärlade sig i pannan och han öppnade altandörren för att få luft.

Att Mimmi var en överraskningarnas kvinna hade han förstått redan första gången han mötte henne. Men att hon kunde vara så här galen hade han aldrig kunnat föreställa sig. Trots flera allvarliga försök kunde han inte koncentrera sig på frikyrkoproblematiken. Istället vandrade hans tankar till ranchen i Australien.

14

3

Sent samma kväll dök Tuva upp och Niklas stötte ihop med henne i farstun. ”Står du här och väntar på mig?” undrade hon.

Han råkade bara vara på väg från köket till övervåningen när dottern klev över tröskeln. ”Inte alls”, sa han.

Han insåg att det inte var läge att upplysa henne om att det kallades för att visa hänsyn att tala om hur länge man tänkte vara borta. Åtminstone om man inte svarade i telefon. Under det senaste dygnet hade han försökt nå Tuva fl ­ era gånger och inte ens ett sms hade hon kostat på sig. Han hann inte mer än att sätta foten på första trappsteget innan hon ropade tillbaka honom. ”Inte för att jag vet om det intresserar dig. Men jag och Christian har varit ute och paddlat och vi kapsejsade och båda våra telefoner försvann i djupet.”

Niklas tittade på henne. ”Varför åkte ni inte hem?” ”För att vi var utan telefon? Om du bara visste … Du borde prova själv. Det är fantastiskt att inte vara nåbar.” ”För dig kanske. Men jag har varit orolig.” ”Aha”, sa Tuva och det blänkte till i hennes ögon. ”Vet 15

du … det är jag glad för att du var … och jag borde ha tänkt på det. I lördags eftermiddag träffade vi en kille som också var ute och paddlade. Dumt av mig att inte be att få låna hans telefon.”

Hon bredde ut armarna och gav Niklas en bamsekram.

Oförberedd som han var tog det en tiondels sekund innan han besvarade kramen. När hon släppte taget stapplade han uppför trappan, orolig för att hon skulle hinna se tårarna som steg i ögonen. Mimmis ord och Tuvas kram var för mycket känslor för honom på en och samma dag.

Efter en snabb dusch kröp han ner i sängen i sitt gamla pojkrum. Tänk att det redan gått ett år sedan han flyttat tillbaka. Vägg i vägg låg rummet där hans föräldrar sovit fram till dess att hans mamma beslutat sig för att bosätta sig i Stockholm tillsammans med honom. Då hade Niklas varit fyra år. Egentligen fanns det ingen anledning för honom att inte flytta in där. Det stod helt tomt så när som på en kartong med diverse saker som han inte visste vad han skulle göra av.

Tuva bodde tvärs över hallen i sin faster Jills flickrum. Men till skillnad från honom hade hon bytt ut samtliga möbler och gjort rummet till sitt. Då och då påpekade hon för honom hur vansinnigt det var att sova i en säng där botten gjort sitt för länge sedan. Men Niklas vidhöll att det inte var något fel på att späka kroppen. Att också Mimmi dömt ut sängen låtsades han inte om.

Mimmi, ja. Bara tanken på det hon sagt fick pulsen att skena. Vad kände han för henne? Älskade han henne? Ja, ville han skrika rakt ut i mörkret. Men vad skulle Tuva tro då.

Hennes hörsel var synnerligen god och även om hon befann sig i tvättstugan ända nere i källaren skulle hon säkert höra 16

honom och komma rusande. Så Niklas höll inne med lycko­ ruset, vände ansiktet mot väggen och knep ihop ögonen. Givetvis kunde han inte somna. Han tänkte på vilken tur det var att han beslutat att flytta från Stockholm till Värnamo.

Annars hade han inte träffat Mimmi. Han tänkte också hur jobbigt det skulle bli att träffa henne nästa gång. Innan dess måste han ha funderat ut vad han skulle säga och göra så att det inte blev fel. Hans liv var kantat av klavertramp, särskilt när det gällde relationer med kvinnor.

Niklas hörde Tuvas steg i trappan och strax därefter strilandet från duschen. Sedan måste han ha somnat för han mindes inget mer förrän alarmet på telefonen surrade många timmar senare. Trots alla tankar som jagat genom hans huvud innan han somnat kände han sig utsövd. Sängbotten knarrade när han slängde benen över kanten. Kanske borde han ändå köpa en ny säng. Med ens kom han på att han hade betydligt allvarligare saker att ta itu med. Den där jordenruntresan till exempel. Gårdagen hade innehållit på tok för många känslostormar och utmaningar. Han körde fingrarna genom håret och kom på fötter. Inte ett ljud hördes inifrån Tuvas rum. Hon brukade alltid vara uppe före honom. Inte heller kände han kaffedoft. Hade hon försovit sig? Han tassade över hallen och sköt upp dörren till hennes rum. Hon sov, hoprullad som en belåten kattunge. Han lade handen på hennes axel och skakade försiktigt. ”Mm”, mumlade hon. ”Vad är det?” ”Klockan är mycket.” ”Och?” ”Du kommer för sent till jobbet.”

Hon öppnade ena ögat. ”Jag har semester.”

17

Det hade hon väl inte sagt? Han sökte i minnet, men det hjälpte inte det minsta. ”Förlåt”, sa han och backade bort från sängen. ”Det gör inget”, sa hon och gnuggade sig i ögonen. ”Ge mig fem minuter så äter vi frukost tillsammans.”

Niklas skyndade att få på sig kläder och gick ner för att ladda bryggaren. Solen sken och han öppnade altandörren, andades in den höga och svala luften. Den bästa tiden på året måste vara nu, de här dagarna då våren är på väg mot sommar. Fåglarna kvittrade och Gräslingen lämnade garaget för att påbörja sitt dagsverke.

Niklas dukade köksbordet med porslin som funnits i huset redan då han var barn. Särskilt mindes han ­äggkopparna som var så stora att äggen nästan försvann i dem. Och det tillhörande saltkaret i form av en kyckling. Både han och Tuva åt kaviar till frukostäggen, ändå dukade han alltid fram saltet. ”När har du planerat att ha semester?” undrade Tuva och damp ner på platsen som blivit hennes. ”Jag hade inte tänkt så mycket på det där med att vara ledig … Inte förrän igår då Mimmi frågade.”

Tuva gjorde en grimas. ”Det gjorde du inte när jag var barn heller.” ”Jag vet”, sa han och skruvade på sig. ”Vad svarade du Mimmi, då?” undrade Tuva. ”Som det var. Att jag inte bokat in någon semester.”

Tuva suckade på ett sätt som bara hon kunde och Niklas berättade om Mimmis planer. ”Och jag råkade visst lova henne att följa med”, avslutade han.

18

Tuva for upp och hoppade omkring som en uppspelt barnunge. ”Underbart!” tjöt hon.

När hon lugnat sig tog de sina kaffemuggar och gick till vardagsrummet där gardinen sakta rörde sig i morgonbrisen.

De satt i varsin soffa. Niklas tittade på Tuva som snurrade muggen mellan fingrarna. Till slut ställde hon den ifrån sig och tog upp pärmen som Niklas lämnat kvar. ”Har du påbörjat farfars sista olösta gåta?”

Han nickade. ”Då är det bäst att du jobbar på så att fallet är löst den dagen ni ska åka.” ”Haha …”, sa Niklas. ”Jag tänker bli klar den här veckan.

Det finns inte så mycket att gå på, så min tanke är att läsa igenom pärmarna, göra en sammanställning samt en enklare research. Och ta lite färska fotografier som komplement till arkivbilderna som läsarna är så förtjusta i. Jag tror att det är omöjligt att hitta lösningen på ett så gammalt bankrån där en förlupen kula dödade en av kunderna.” ”Förlupen? Kan det inte ha varit ett mord?” ”Din fantasi är det då inget fel på!” sa Niklas.

Tuva ryckte på axlarna, tömde kaffemuggen och förklarade att hon skulle ta sig ner till centrum och köpa en ny telefon.

Niklas som slagit upp pärmen där han slutade läsa dagen innan vinkade åt henne. Ordet mord hade fastnat i huvudet och med ens kändes uppgiften mer spännande.

19

4

Vid lunchtid sträckte Niklas armarna över huvudet och gäspade stort. Han hade hämtat de övriga pärmarna etiketterade med Offervilja från kontoret på övervåningen. Trots att rummet var ommålat och ommöblerat sedan Gunnar dött var Niklas inte helt bekväm med att arbeta där. Om det berodde på att hans pappas ande fortfarande hängde kvar eller något annat kunde han inte riktigt sätta fingret på. Det enkla svaret var nog att Niklas på bottenvåningen hade närmare till kaffebryggaren. Att sitta skönt tillbakalutad i en soffa med fötterna på det låga bordet bidrog också till att vardagsrummet var förstahandsvalet när han skulle arbeta.

Magen knorrade och Niklas reste sig ur soffan och gick de få stegen till köket och frysen. Han öppnade dörren och botaniserade bland innehållet. En flaska Jägermeister, två påsar med iskuber och en kartong med mazariner. Varifrån kom kakorna? Han skakade på huvudet och kikade i nästa låda. En trasig påse med gröna ärtor och ett halvt paket med vaniljglass. Var fanns portionerna som Tuva tagit hem från restaurangen på konsthallen där hon arbetade? Inte kunde de väl redan vara slut? Och med tanke på hennes semester skulle det dröja innan förrådet fylldes på. Längst ner hittade han en färdigrätt från Ica. Det var längesedan han åt en 20

sådan. Tuva hade infört nya matvanor i hemmet sedan hon flyttat in.

Niklas vände på förpackningen. Köttbullar med sås och potatiskroketter. Lät inte jättegott. Men han perforerade plasthöljet med en gaffel och placerade tråget i mikrovågs­ ugnen. Det viktigaste är att bli mätt, tänkte han medan han fyllde ett glas med vatten och tog fram bestick. Han valde att fortsätta läsa samtidigt som han åt. Gunnars anteckningar handlade fortfarande framför allt om den mäktiga frikyrkan som räknade flera av stadens framstående invånare som sina medlemmar. Det tycktes som att en karismatisk präst hade trollbundit hela församlingen i mitten av 1960-talet. Ännu hade Niklas inte läst något om bankrånet eller det avlossade skottet.

Maten var exakt så smaklös som han föreställt sig. Han sköt ifrån sig portionen med mer än en tredjedel kvar. Hur hade han kunnat äta det här flera gånger i veckan i sitt tidi­ gare liv?

Signalen från dörrklockan fick honom att rycka till. Han väntade ingen, men innan han kommit på fötter öppnades dörren. ”Hallå! Niklas? Är du hemma?” ”Mimmi! Vilken överraskning!”

Så mindes han hennes ord i telefonen och förlägenheten slog klorna i honom. Hon blev synlig i dörrhålet. Håret böljade kring henne. Alltid det där håret. Han var som förhäxad av det. Med rosiga kinder och glittrande ögon var hon mer lik ett sagoväsen än någonsin. Hon doftade friskt av något gott som han inte riktigt kunde härleda. Barr? Kåda? Skog? ”Stör jag?”

21