2
flykten simon scarrow
översättning
ingmar wennerberg
historiska media 3
Tidigare utgivna böcker i Silverörnserien: Legionären, Erövringen, Jakten, Upproret, Sveket, Profetian, Hotet, Centurion, Gladiatorn, Legionen, Konspirationen, Återkomsten, Blodsbröder, Druiderna, Segraren, Härskaren, Straffet, Förrädaren
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Simon Scarrow 2020 The right of Simon Scarrow to be identified as the Author of the Work has been asserted by him in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988. First Published in 2020 by HEADLINE PUBLISHING GROUP Originalets titel: The Emperor’s Exile Svensk utgåva © Historiska Media 2022 Översättning: Ingmar Wennerberg Omslag: Patrik Insole Omslagsbilder: framsida © Collaboration JS/Arcangel (centurion); CoolR/Shutterstock (landskap); faestock/Shutterstock (person i bakgrunden). Baksida © Lagui/Shutterstock (karaktär); Sophie Lenoir/Shutterstock (landskap) Sättning: Typ & Design Tryck: ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7789-888-7
4
Till min son Nick, året för hans tjugoförsta födelsedag samt examen. Gratulationer, respekt och kärlek.
5
DEN ROMERSKA PROVINSEN SARDINIEN, 57 E. KR. Tibula
Olbia
Caput Tyrsi
Viniola
Augustis Tharros
Carales
Banditfäste
PERSONGALLERI
Praetorianer Prefekt Quintus Licinius Cato – en ung officer, får stå ut med mycket Centurion Lucius Cornelius Macro – en veteran som snart ska gå i pension Centurioner – Ignatius, Plancinus, Porcino, Metellus; officerare i praetoriangardet och utmärkta, pålitliga män Optior – Pelius och Cornelius i andra kohorten; kommer snart befordras (och resa till en provins med problem) I Catos hushåll Apollonius – en underrättelseagent, och en synnerligen intelligent sådan Petronella – Macros hustru, som ser fram emot hans pension Lucius – Catos son, som längtar efter att växa upp och bli precis som Macro Croton – husmästare i Catos hushåll Pollenus – en slav som tidigare ägdes av senator Seneca och därför behandlas med ett visst mått av befogad misstänksamhet Cassius – en byracka med ett ursinnigt utseende och ett hjärta av guld
9
I kejsarpalatset Kejsar Nero – en fåfäng vivör som styr det romerska riket Senator Seneca – Neros tålmodige mentor Prefekt Burrus – Neros otålige rådgivare I provinsen Sardinien Guvernör Borus Pomponius Scurra – en lat aristokrat som har befordrats långt över sin ringa kompetens Decianus Catus – Scurras rådgivare; en man som vet hur man drar i trådar Decurion Locullus – en soldat i Scurras stab Claudia Acte – Neros landsförvisade älskarinna, som inte är särskilt nöjd med situationen Centurion Massimilianus – högste centurion i den sjätte galliska kohorten Optio Micus – en modig ung officer i sjätte galliska kohorten Pinotus – magistrat i staden Augustis Lupis – en före detta jägare som blivit auxiliärsoldat Calgarno – en ung bandit som tagit sig vatten över huvudet Barcano – ägare till ett mulspann; värderar sin verksamhet högre än sitt eget liv Vespillo – en mulförare; värderar sitt eget liv högre än sin arbetsgivares verksamhet Benicus – en banditledare; värderar andras egendom högre än etik och moral Milopus – en herde som vet mer än vad som är nyttigt för honom Övriga Olearius Rhianarius Probitas – ägaren till ett rederi utan krusiduller Prefekter – Vestinus, Bastillus och Tadius; befälhavare för kohorter i den sardiska garnisonen
10
I
Rom, sommaren 57 e. Kr. Från trädgården utanför Latiums stolthet hade man en enastående utsikt över staden. Värdshuset låg på en liten höjd alldeles bredvid den femton mil långa vägen mellan hamnen Ostia och Rom. En lätt bris prasslade genom grenarna på en hög poppel nära värdshuset. Det var mitt på eftermiddagen, och borden och bänkarna på gården skyddades från solens bländande strålar av en rad spaljéer med klängande vinrankor. Genom sitt läge var Latiums stolthet väl placerat för att dra nytta av den passerande trafiken. Köpmän och kuskar var ständigt på väg längs rutten med gods på väg till huvudstaden från kejsardömets alla hörn, och det fanns alltid gott om ämbetsmän och turister på väg till och från Ostias nyligen fullbordade hamnkomplex. Vissa resenärer var på väg från Rom för att färdas över havet, men den lilla gruppen vid bordet med bäst utsikt mot staden var på väg tillbaka efter att ha tjänstgjort vid gränsen i öst. De var fem stycken: två män, en kvinna, en liten pojke och en stor hund med vilt utseende. Värdshusets ägare iakttog dem vaksamt medan han torkade myror från disken med en gammal trasa. Med sin tränade blick kände han alltid igen soldater, med eller utan uniform. Fastän männen var klädda i tunikor av lätt linnetyg snarare än legionärernas tjocka ylleplagg uppträdde de med veteraners säkerhet och 11
deras ärr vittnade om otaliga strider. Den äldste i gruppen var under medellängd men kraftigt byggd. Hans kortklippta mörka hår hade inslag av grått och hans grovhuggna ansikte fårades av både rynkor och ärr. Men vecken runt hans ögon och mun och hans återkommande leende tydde på att han hade ett gott humör utöver sin långa och mödosamt förvärvade erfarenhet. Värdshusvärden bedömde att han hade minst femtio år på nacken och måste ha nått slutet av sin karriär. Den andre mannen, som satt bredvid pojken, var också mörkhårig men långt mer än tio år yngre – kanske var han runt trettio. Det var svårt att vara säker, eftersom han verkade ständigt tankfull och rörde sig med en behärskad elegans som tydde på en mognad som inte riktigt motsvarade hans ålder. Han var lika lång som hans kamrat var kort och lika smal som den andre var välbyggd och muskulös. De var verkligen motsatser, tänkte värdshusvärden, men de var utan tvekan hårdföra typer och han var glad att de bara var på sin första kruka vin och fortfarande nyktra. Han hoppades att det skulle förbli så. Soldater som blev på örat kunde gå från glädje eller gråtmildhet till våldsamt ursinne på ett ögonblick om de kände sig kränkta. Lyckligtvis hade nog kvinnan och pojken ett lugnande inflytande. Hon satt bredvid den äldre mannen och makade sig närmare honom när han lade en hårig arm om henne. Hon hade satt upp sitt långa, mörka hår i en enkel hästsvans och hade ett brett ansikte med mörka ögon och sensuella läppar. Hon hade yppiga former och ett avslappnat sätt och hon höll jämn takt med männen när de tömde sina bägare. Pojken såg ut att vara i femårsåldern, med mörkt, lockigt hår och samma fina drag som den yngre mannen, som värdshusvärden förmodade var hans far. Han hade något okynnigt i blicken, och medan de vuxna pratade sträckte han ut sin lilla hand mot kvinnans bägare tills hon mjukt daskade undan den utan att ens titta, med det sjätte sinne en kvinna får av att uppfostra barn. Värdshusvärden log och slängde sin trasa i en spann med grumligt vatten innan han gick bort till deras bord. Han såg till att hålla sig så långt från hunden som möjligt. 12
”Önskar ni något att äta, mina vänner?” De tittade upp på honom. ”Vad har du?” frågade den äldre av männen. ”Det finns biffgryta. Fläskfilé – varm eller kall. Grillad kyckling, getost, nybakat bröd och säsongens frukter. Välj vad ni vill ha så ska jag se till att min flicka lagar er den bästa mat ni någonsin ätit längs Ostiavägen.” ”Den bästa maten på en hela femton mil lång sträcka?” Den äldre mannen småskrattade. ”Det vore ingen större utmaning att sätta det på prov”, fortsatte han retsamt. ”Sluta, Macro”, ingrep den yngre mannen och vände sig mot värdshusvärden. ”Vi behöver någonting snabbt. Vi tar kall fläskfilé och kyckling plus en korg med bröd. Har du olivolja och garum?” ”Ja, men det kostar lite extra.” ”Jag gillar inte garum”, muttrade pojken. ”Hemska grejer.” Den äldre mannen log mot honom. ”Du behöver inte äta det, Lucius. Jag tar din ranson, grabben.” ”Hur mycket blir det?” Värdshusvärden gjorde en snabb beräkning delvis baserad på råvarornas pris men huvudsakligen baserad på männens klädsel och sannolikheten i att de hade med sig besparingar från sin senaste kommendering. Hans erfarenhet var att män på väg hem var beredda att betala överpris utan att gnälla. Han kliade sig i huvudet och harklade sig. ”Jag kan röra ihop något gott för tre sestertier per skalle. Garum, olja och ytterligare en kruka vin ingår.” ”Tre sestertier!” flämtade kvinnan föraktfullt. ”Tre? Du skojar, vännen. Om vi betalade fem sammanlagt skulle det ändå vara ett överpris.” ”Hör på …” Värdshusvärden låtsades se irriterad ut och backade ett halvt steg. Men hon avbröt honom innan han kom längre, pekade på honom och blickade längs fingret som om hon siktade med en bågpil. ”Nej! Hör på själv, din utsugare. Jag har handlat livsmedel på 13
Roms marknader sedan jag lärde mig gå. Jag har även varit på lantmarknader samt tillbringat de två senaste åren i Tarsus. Och jag har aldrig varit med om att någon försökt skinna mig som du gör nu.” ”Men … men priserna har stigit sedan ni reste”, sa han argt. ”Det rådde precis hungersnöd på Sardinien, och pest, och det har drivit upp kostnaderna.” ”Tror du jag föddes i går, eller?” replikerade hon. Den yngre mannen kunde inte låta bli att skratta. Han tog hennes hand och kramade den tillgivet. ”Ta det lugnt nu, Petronella. Du skrämmer karlen. Och jag bjuder.” Han såg på värdshusvärden. ”För den goda stämningens skull kanske vi kan kompromissa?” ”Tio, då”, svarade värdshusvärden snabbt. ”Jag kan knappast gå med på mindre.” ”Tio?” Mannen suckade. ”Låt oss säga åtta, annars skickar jag Petronella på dig igen.” Värdshusvärden gav henne en försiktig blick och drog in luft mellan sina fläckiga tänder innan han nickade. ”Visst, åtta. Men det blir inget vin.” ”Det blir det visst”, insisterade den andre mannen bestämt, och alla spår av munterhet hade lämnat hans röst när han spände sina mörka ögon i ägaren. Värdshusvärden fyllde kinderna med luft, vände på klacken och skyndade tillbaka till dörren bakom disken som ledde till köket medan han ropade instruktioner till sin servitris. ”Det är min flicka, det”, sa Macro. ”Vild som en lejoninna. Se bara på mina klösmärken.” ”Ni skulle inte ha betalat åtta, herr Cato”, sa Petronella med rynkad panna. ”Det är för mycket.” Cato skakade på huvudet, lite road över att hon fortfarande då och då kallade honom ”herr Cato”. Han hade frigett henne för mer än ett år sedan, efter att Macros känslor för henne blivit tydliga. Nu var de gifta, och veterancenturionen planerade att lämna in sin avskedsansökan så att de två kunde slå sig till ro. Ett fridfullt liv kunde dock 14
bli lite svårare att uppnå än Macro trodde, eftersom de snart skulle resa till Britannien, där han tänkte sköta sin halva av affärsrörelsen han ägde tillsammans med sin mor. Cato kände henne väl och visste att hon kunde mäta sig med Petronellas häftiga temperament klo för klo. Om hans uppfattning om de två kvinnorna stämde skulle Macro få händerna fulla. Centurionen skulle snart önska att han var tillbaka i legionernas värld med dess något mindre skräckinjagande konflikter. Samtidigt var det hans eget val och det fanns ingenting Cato kunde eller ville göra åt det nu när hans vän hade fattat sitt beslut. Han skulle sakna Macros sällskap – verkligen sakna det – men han visste att han måste hitta sin egen väg. Kanske skulle deras vägar korsas igen i framtiden om Cato skickades till armén i Britannien. Han slog undan tankarna på den avlägsna framtiden och smackade lite åt Petronella. ”Var snäll och sluta kalla mig ’herre’ nu. Jag är inte mer din herre än din make någonsin kommer bli.” Macro flinade och sträckte ner handen för att daska henne lätt på ändan. ”Jag har kuvat betydligt mer utmanande rekryter än hon i min karriär. Vid alla gudar, Cato, du var en av de drygaste skitarna jag någonsin skådat den där kvällen du dök upp vid Andra legionens fort.” ”Och se på honom nu”, inflikade Petronella. ”Tribun i praetoriangardet. Medan du aldrig steg över centurionsgraden.” ”Alla är vi olika, älskade. Jag trivs med att vara centurion. Det är det jag är bäst på.” ”Det du var bäst på”, sa hon långsamt. ”Den tiden är förbi. Och det är bäst för dig att du inte försöker behandla mig som någon jäkla rekryt, annars ska jag ge dig vad du förtjänar.” Hon knöt näven och höll knogarna under Macros näsa ett ögonblick innan hon slappnade av. Lucius puffade till Cato. ”Jag gillar när Petronella blir arg, far”, viskade han. ”Hon är läskig.” Macro tjöt av skratt. ”Ja, grabben! Om du bara visste. Mitt livs kärlek är hård som gamla kängor.” Han gav henne en orolig blick. ”Men betydligt vackrare.” 15
Petronella himlade med ögonen och knuffade till honom. ”Lägg av.” Macros ansikte blev allvarligt. Han höjde handen, vände hennes ansikte mot sig och kysste henne mjukt på läpparna. Hon tryckte sig mot honom och sträckte sig runt hans breda rygg för att dra honom närmare. Deras läppar möttes i ytterligare ett ögonblick innan de drog sig ifrån varandra och Macro skakade på huvudet i förundran. ”Vid allt som är heligt, du är kvinnan för mig. Min flicka. Min Petronella.” ”Min älskade …”, svarade hon medan de fortsatte blicka ömt på varandra. Cato harklade sig. ”Ska jag försöka få ett rum till er två för ett bra pris?” Maten serverades kort därpå på en stor bricka som bars av en bastant servitris som dröp av svett efter att ha arbetat vid elden i köket. Hon ställde ner brickan, lastade av fläskfiléer och två grillade kycklingar på ett träfat, en korg med flera små runda bröd, två korkförsedda krukor av terra sigillata med olja och garum samt ytterligare en med vin. Portionerna var större än vad Cato hade räknat med och eftersom han var på gott humör kände han sig generös nog att ge henne en sestertie i dricks. Hon tittade storögt på myntet i sin hand och kastade sedan en nervös blick över axeln, men värdshusvärden var vid ett bord längre bort där två andra gäster precis hade satt sig. Hon stoppade myntet i fickan framtill på sin fläckiga stola och skyndade tillbaka till köket. ”Ah, det här är livet!” sa Macro när han drog loss ett kycklingben, tryckte tänderna genom det knapriga skinnet och började tugga. ”En fin och solig dag. Världens bästa sällskap. God mat, acceptabelt vin och förhoppningsvis en bekväm säng vid dagens slut. Jag ser fram emot ett varmt bad och rena kläder.” ”Jag är säker på att vi hittar något i huset”, svarade Cato och slängde en bit kött till hunden, som genast tuggade i sig det och började buffa mot hans hand för att få mer. Han log. ”Jag är ledsen, Cassius, mer blir det inte.” 16
De hade lämnat sin packning i Ostia, där en av Catos mannar fått i uppgift att föra den till Rom. De var på väg till den stora egendomen Cato ägde på Viminalen, som var ett av stadens rikare områden. Hans befordran till befälhavare över en auxiliärkohort några år tidigare hade inneburit att han upphöjts till riddarståndet, samhällsklassen alldeles under senatorståndet. Han var också en relativt bemedlad man, mest tack vare att han tilldelats all egendom och alla pengar som tillhört hans före detta svärfar, en man som konspirerat mot kejsaren. Förrädarna skulle ha lyckats lönnmörda Nero om det inte varit för Catos ingripande. Som belöning hade han fått överta allt senator Sempronius ägt. Ödet var ofta nyckfullt mot Roms ädlingar under kejsarna, tänkte Cato. Han var fullt medveten om att det kejsaren gav kunde han lika enkelt ta. Nu när han hade en son att uppfostra tänkte han göra sitt bästa för att leva så renhårigt som möjligt, hålla avstånd till alla intriger och behålla sin förmögenhet. Inte för att det skulle bli lätt, med tanke på hur illa konflikten med det parthiska riket börjat under de två senaste åren. Ett försök att byta ut Armeniens härskare mot en som sympatiserade med Rom hade slutat i katastrof, och en revolution som startat i ett mindre gränskungarike hade varit nära att sprida sig innan den kvästs. Cato hade spelat en betydande roll i båda fälttågen och befarade nu att han skulle få betala priset efter att han lämnat in sin rapport till kejsarpalatset. En kör av skratt fick honom att rikta blicken mot de andra gästerna och värdshusvärden samtidigt som denne vände sig om för att ropa en order till servitrisen. Sedan gick mannen fram till Cato och hans vänner och log muntert. ”Visst är maten lika god som jag lovade, hm?” ”Den duger”, svarade Petronella och låtsades inspektera ett av bröden. ”Brödet kunde ha varit färskare.” ”Det bakades tidigt i morse.” ”Det kanske bakades tidigt, men inte i morse.” Värdshusvärden bet ihop innan han fortsatte. ”Men resten är väl 17
bra? Mer än duglig? Vad säger du, grabben?” Han rufsade Lucius lockiga hår. Pojken, vars käkar arbetade hårt med en senig köttbit, ruskade av sig handen och tittade upp. Cato svalde och svarade. ”Det är inget fel på den.” Trots Petronellas protester, som var befogade, ville han inte gärna irritera värdshusvärden i onödan. Sådana män kunde vara värdefulla eftersom de ofta satt inne på skvaller och information de hört från sina gäster, och han ville gärna bilda sig en uppfattning om läget i Rom innan de gick in i staden. Han svalde skyndsamt en bit oljedränkt bröd och harklade sig. ”Vi har tillbringat några år vid gränsen i öst.” ”Aha!” Värdshusvärden nickade. ”Jag förmodar att ni har slagits mot de där parthiska asen. Hur går kriget?” ”Kriget?” Cato utväxlade en blick med Macro. ”Det har egentligen inte ens börjat.” ”Inte? Senast jag var i Rom kunde man läsa om en serie gränsstrider i bulletinerna på forum. Det stod att vi gav dem en rejäl omgång.” ”Nja, man ska inte tro på allt man läser i bulletinerna”, sa Macro. ”Datumen brukar stämma. Men resten …” Han ryckte på axlarna. Värdshusvärden rynkade pannan. ”Påstår du att bulletinerna ljuger?” ”Att de är fejkbulletiner? Inte nödvändigtvis. Men jag skulle inte heller satsa mina besparingar på att de har rätt.” ”Hur som helst”, fortsatte Cato. ”Vi har varit ifrån livet i huvudstaden ganska länge. Är det något speciellt vi bör vara medvetna om?” ”Som har hänt de senaste åren? Hur bråttom har ni?” ”Vi tänkte bara äta upp maten här och sedan fortsätta. Så fatta dig kort.” Värdshusvärden kliade sig på kinden och samlade tankarna. ”Den stora nyheten är väl att Pallas verkar vara på väg ut.” ”Pallas?” Macro höjde ett ögonbryn. Pallas, en av de kejserliga frigivna som Nero ärvt av Claudius, var kejsarens främsta rådgivare. De nödvändiga färdigheterna för posten omfattade spioneri, hugg i ryggen, girighet och maktlystnad, och Pallas hade vässat allihop 18
maximalt. Men nu verkade det som om han hade fallit i onåd eller slagits ut av en rival. ”Vad hände?” ”Han står åtalad för konspiration och försök till att störta kejsaren. Rättegången börjar om någon månad. Det lär bli ett storartat spektakel; senator Seneca ska försvara honom. Jag skulle själv gå och titta om jag inte var så upptagen här.” Macro vände blicken mot sin vän. ”Fan, det var en minst sagt oväntad utveckling. Jag trodde han hade sitt på det torra och satt ganska säkert. Med tanke på hur nära Agrippina han var”, fortsatte han med försiktig ton. Cato nickade och begrundade förändringen i huvudstadens maktbalans. Pallas hade allierat sig med Agrippina och hennes son Nero under den förre kejsarens sista år. Hans förhållande till den nye kejsarens mor var inte bara politiskt. Cato och Macro hade uppdagat hemligheten för några år sedan men varit kloka nog att inte yppa ett ord. Nog för att det pratades runt aristokraternas middagsbord och bland skvallertackorna som samlades vid slumkvarterens offentliga fontäner. Men rykten var en sak – att känna till sanningen var betydligt farligare. Nu verkade det som om Pallas karriär höll på att dala. Eventuellt med dödlig utgång. Och kanske inte bara för honom. ”Är det någon annan som har åtalats tillsammans med honom?” ”Inte vad jag vet. Han kan ha agerat ensam. Men det troligaste är väl att kejsaren har fått upp ögonen för hans förmögenhet. Så där rik blir man inte utan att få fiender. Alla dem man slagit ner på vägen upp. Eller folk som bara hatar din framgång och förmögenhet. Ni vet hur det är bland de rika i Rom … alltid redo att hugga varandra i ryggen. Åtminstone sägs det så.” Han gav Cato en vagt bekymrad blick. ”Vad sa ni att ni skulle göra i Rom, nu igen?” ”Vi har kallats hem. Min kohort i praetoriangardet, alltså.” ”Er kohort?” Värden log svagt när han insåg att han var ute på farliga vatten som delat med sig av sin åsikt om kejsarens motiv. ”Jag är den befälhavande tribunen. Macro här är min högste centurion. Vi tog det första skeppet mot Ostia. Resten av mina mannar 19
ligger några dagar efter, så affärerna kanske blir goda för dig när de kommer förbi.” ”Jag menade inte att kritisera det fina folket, tribun. Jag bara upprepade vad jag har hört. Jag menar inget illa.” ”Ta det lugnt. Dina åsikter om Nero är trygga hos oss. Men hur är det med Agrippina? Vet du om hon hade någonting med konspirationsåtalet mot Pallas att göra? När vi lämnade gränsmarkerna i öst var de två fortfarande kejsarens närmaste rådgivare.” ”Inte nu längre, tribun. Som jag sa har Pallas ställts inför rätta och hon har fallit i onåd. Kejsaren har kastat ut henne ur palatset och fråntagit henne sin officiella livvakt.” ”Var det där Neros verk?” frågade Macro. ”Senast jag såg dem tillsammans hade hon honom lindad runt lillfingret. Det låter som om pojken äntligen har fått lite stake och börjat bestämma själv. Bra för honom.” ”Kanske”, sa Cato tankfullt. Att döma av hans egna erfarenheter av den nye kejsaren betvivlade han att Nero hade tagit initiativet själv. Förmodligen var det någon annan falang i palatset som höll i trådarna. ”Så vem är rådgivare till kejsaren nuförtiden?” Fastän han kände sig ganska säker på att hans ord inte skulle användas mot honom sänkte värdshusvärden rösten. ”Vissa menar att den egentliga makten nu ligger hos Burrus, praetoriangardets befälhavare. Och Seneca.” Cato smälte informationen och höjde ett ögonbryn. ”Och andra menar …?” ”Att Nero är slav åt sin älskarinna, Claudia Acte.” ”Claudia Acte? Henne har jag aldrig hört talas om.” ”Det förvånar mig inte, tribun. Inte om ni har varit borta i några år. Hon har bara synts till i hans sällskap de senaste månaderna – på teatern, vid vagnskappkörningen och så vidare. Jag såg henne själv förra gången jag var i Rom. Hon är vacker, men enligt ryktet är hon frigiven och det gillar inte de välbärgade.” ”Jag kan tänka mig det.” Cato visste hur petiga de mer traditio20