Thorsten Sandberg
Karl XV folkets monark
Vid hästombyte i Tyringe tillfrågades Karl XV av en man av folkhopen. Får jag kalla mig baron Gyllenstjerna? Kungen svarade: ”Gärna för mig.” Uppteckning från Västra Göinge härad i Skåne. Folklivsarkivet vid Lunds universitet.
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Thorsten Sandberg 2022 sättning: Cia Björk, PCG Malmö omslag: Pär Wickholm omslagsbild: © Kungl. Hovstaterna, foto Alexis Daflos tryck: ScandBook AB, Falun 2022 tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 isbn: 978-91-7789-164-2
Innehåll Anorna Prolog Sägenkungen Gossen Ynglingen Maken Föräldern Kvinnokarlen Slottsherren Resenären Kamraten Politikern Konstvännen Militären Epilog Årsrevy Referenser Bildförteckning Personregister Platsregister
8 11 19 39 59 77 99 115 137 155 169 189 207 223 245 259 273 277 279 285
Anorna Karl XV (1826–1872) Kung av Sverige och Norge far:
Oscar I (1799–1859) Kung av Sverige och Norge mor:
Josefina (1807–1876) Drottning av Sverige och Norge farfar:
Karl XIV Johan (1763–1844) Kung av Sverige och Norge farmor:
Desideria (1777–1860) Drottning av Sverige och Norge morfar:
Eugène de Beauharnais (1781–1824) Vicekung av Italien mormor:
Augusta Amalia (1788–1851) Prinsessa av Bayern
8
farfars far:
Henri Bernadotte (1711–1780) Sakförare farfars mor:
Jeanne de Saint Jean (1728–1809) farmors far:
François Clary (1725–1794) Köpman farmors mor:
Françoise Rose Somis (1737–1815) morfars far:
Alexandre de Beauharnais (1760–1794) Vicomte morfars mor:
Joséphine Tascher de La Pagerie (1763–1814) Exkejsarinna av Frankrike mormors far:
Maximilian I Josef (1756–1825) Kung av Bayern mormors mor:
Augusta Wilhelmina (1765–1796) Prinsessa av Hessen–Darmstadt
9
Prolog När Karl XV låg på dödsbädden i Malmö i mitten av september 1872 funderade han över sitt eftermäle i de djupa folkleden. Den direkta bakgrunden var följande: På hemfärd från en badsejour i Aachen och svårt medtagen av magsjukdom anlände han med båt till den skånska metropolen. Ryktet hade spridit sig att kungen var på ingående. I hamnen förbereddes hurrarop och andra hyllningar för att hälsa den populäre monarken välkommen tillbaka till hemlandet. När folket som trängdes på kajen fick syn på kungen förbyttes det förväntansfulla sorlet i tystnad. Vad åskådarna kunde bevittna var hur deras avhållne monark med stor möda tog sig upp från båten. Han var mycket medtagen och stöddes av flera medarbetare. Flera av dem som samlats till mottagandet begrep snabbt att tillståndet för kungen var kritiskt, och några insåg till sin förfäran att deras monark inte skulle leva länge till. Ett av dessa chockade vittnen var Sofia von Troil, hustru till landshövdingen i Malmö Samuel von Troil. I ett brev till väninnan Fredrique Rosina Leuhusen – 11
karl xv
gift med överste Carl Herman Leuhusen – skrev landshövdingskan att hon inte hade räknat med att få se en ytterst sjuk och försvagad man. ”Men den syn jag fick se var så förfärlig att jag knappt kunde stå på mina ben, ty om ett lik hade rest sig upp, hade man ej sett en värre syn, det finns inget som påminner om den förr så ståtlige mannen, en förfärligt mager iskall hand räcktes mig.” Sofia von Troil var övertygad om att han aldrig skulle komma därifrån med livet i behåll. Och det visade sig att hon fick rätt. Med hjälp av landshövdingen och andra ämbetsmän hade kungen med uppbjudande av sina sista krafter släpat sig uppför trappan till de rum han förfogade över i residenset. Han drog sig till minnes det som nyss hade hänt på kajen. Hur de många undersåtar som mötte honom hade uppträtt när de fick se honom, hur de under respektfull tystnad och med spända anletsdrag hade följt hans smärtfyllda landstigning. Denna scen gjorde ett djupt intryck på honom. För en tillkallad adjutant vittnade kungen från sjuksängen om hur gripen han hade blivit, och yttrade ”idag har jag sett att jag är avhållen. Jag tror, att de skola komma att sakna mig då jag gått bort.” Adjutanten svarade att kungen mer än de flesta monarker med sin vänlighet vunnit sina folks varma kärlek. ”Ja, jag har åtminstone inte sparat på handslag”, svarade han. Det fanns en rik flora av folkliga sägner som vävdes kring den populäre kungen, sägner som traderades långt in på 1900-talet framför allt på landsbygden. Som en röd tråd genom sägenmaterialet löper temat 12
prolog
kungen som allmogens, soldaternas och arbetarnas vän och försvarare. Karl XV framställs som en kung som var solidarisk med det enkla folket och inte drog sig för att ge lokala småpåvar och plågoandar pisk. Kring Gustav Vasa, Karl XII och flera andra monarker före Karl XV fanns också en rik sägenflora, men efter honom tynade de folkliga föreställningarna kring tronens innehavare bort. Därför kan man kalla Karl XV för Sveriges siste sägenkung. Historier om Karl XV förekom inte bara i folkliga samhällsskikt. Även i högreståndskretsar och i litteraturen ventilerades kungens liv och leverne. I romanen Förvillelser, som gavs ut närmare ett kvarts sekel efter kungens död, berättar Hjalmar Söderberg om en grupp gentlemän som berättade anekdoter om Karl XV: Och de gamla herrarna sutto länge kvar med ansiktena illuminerade lika mycket av vinet och av minnena från den hänfarna tid, då en glad och lättfärdig monark trummade nationens öron fulla med legender om sitt tygellösa liv.
Karl XV:s lättsamma och otvungna syn – man skulle kunna kalla den demokratisk – på samhällets stånd och klasser retade gallfeber på dem som hävdade traditioner och hierarkier. Löjtnant Erik af Edholm upprördes över att Karl under en militärmanöver mest pratat med en läkare och en underofficer, ”utan att ta notis om oss andra”. Edholm syftade förstås på den till stor del adliga officerskår han själv tillhörde. 13
karl xv
Karls ibland anspråkslösa sätt att klä sig väckte också viss indignation hos de mer strikta företrädarna för Ämbetssverige. När landshövdingen i Blekinge, Johan Otto Nauckhoff, en gång avlade visit på Bäckaskogs slott blev han skakad över kronprinsens klädsel. Den blivande kungen tog emot Nauckhoff civilklädd med en enkel grå hatt på huvudet. Burleskt, tyckte landshövdingen och etiketterade kronprinsen som en ultraradikal. Utstyrseln för också tankarna till de sägner som skildrade den enkelt klädde – läs förklädde – kungen på vandring i storskogarna med pauser i gårdar och torp för att äta och språka. Karl XV skildras genomgående som en mycket uppskattad monark. Uppskattningen delades inte av alla i hans samtid. Knappt två veckor efter Karls död fattade justitiestatsminister Louis De Geer pennan och sammanfattade synen på sin förre herres och konungs gärning under åren som regent. Bilden var negativ. ”Allt som skedde under hans regering av någon betydenhet skedde mot hans vilja, till exempel i utrikespolitiken, representationsfrågan, i strafflagsreformen och befordringsväsendet.” De Geer ansåg också att Karl XV inte hade haft kraft nog att ta strid i någon fråga eller orka behålla en grundsats. Bakom de stora reformerna och samhällsomvandlingen – som näringsfrihet och järnvägsbyggandet – hittade man tongivande liberaler som justitiestatsministern själv och finansministern Johan August Gripenstedt. Kungen betydde inget i detta sällskap, han hade ju oftast varit emot förändringarna. 14
prolog
Dagen efter att Karl avlidit förmedlade officeren och godsägaren Rudolf Klinckowström till dagboken sin personliga hypotes om varför kungen blivit ”oförmögen till alla stora värv”. Karl hade från början haft allt på sin sida. Utrustad som han var med naturens och lyckans alla förmåner förstörde han sin själ och kropp genom en sedan tidig ungdom utsvävande livsföring, löd Klinckowströms uppfattning. Denna delades av andra i samtiden, bland dem kungens egen syster, prinsessan Eugénie. Klinckowströms karakteristik genljöd också i gentlemännens hågkomster av och reflektioner över den glade, lättfärdige och tygellöse monarken i Hjalmar Söderbergs roman. Döden hann upp Karl XV i Malmö den 18 september 1872. Han var då på väg hem till Stockholm, staden som såg honom födas den 5 maj 1826, men hann sålunda aldrig fram för att sluta sitt livs cirkel där allt började. I boken förmedlas några brottstycken ur en 46-årig kunglig levnad. Urvalet är författarens, liksom dispositionen. Framställningen är en blandning av kronologi och tematik. Boken avslutas med en årsrevy, en tidskavalkad där tilldragelser i den Bernadotteska kungafamiljen och händelser i Sverige och Norge rullar fram. Tidsramen för denna är förstås 1826–1872, åren då Karl XV levde, en period då mycket annat intressant och minnesvärt inträffade i unionen. Myten Karl XV inleder. Några axplock presenteras ur den rika floran av sägner kring den folklige monar15
karl xv
ken – böndernas, soldaternas och arbetarnas vän. Sveriges siste sägenkung.
* Jag vill rikta ett stort tack till förlaget Historiska Media, förlagschef Lena Amurén och förlagsredaktör Hugo Nordland som antog manuset för utgivning och erbjöd värdefullt redaktionellt stöd under arbetets gång. Jag tackar också min hustru Veronica Strid Sandberg och min son David Sandberg för manusläsning. Sist men inte minst: ett postumt tack till Ohan Demirgian, Karl XV:s nära vän och gunstling. Det var du, Ohan, som ledde mig till kungen och väckte mitt intresse för dennes livsöde. Thorsten Sandberg
16
Sägenkungen ”Det har berättats man och man emellan att när Karl XV ade logi hos gästgivare Lidström i Näsåker, så ville han ha en av gästgivarens många döttrar, Lina eller vad hon hette, till sängkamrat vilket han även fick. Följden blev ett barn, som i dopet fick namnet Johan, men han fick ej heta annat än Wit-Jan, för hans hår var alldeles vitt.” Denna skildring nedtecknades när Karl XV ”gjorde sin Eriksgata i Ångermanland emellan 1870 och 1872”. Upptecknaren och hans far hade gått fjorton kilometer för att få se kungen. Kanske föregicks kungens sägenomspunna sängelag på gästgiveriet i Näsåker av en viss konsumtion starkvaror. Ställets karaktär inbjöd onekligen till det och kungen var känd för att inte spotta i glaset. Karl XV åtföljdes i decennier i såväl vardag som fest av Fritz von Dardel. Denne gav i sina memoarer inblickar i monarkens förhållningssätt till det motsatta könet och hur alkoholen inverkade på honom. De folkliga berättelserna om Karl XV är många och han kan med fog kallas sägenkung. Här syns han på en bonadsmålning tecknad av en beundrare ur allmogen.
19
karl xv
Kungens samtal med damer rörde sig nästan uteslutande om hans egen person, berättade Dardel. Han var oftast inte så populär bland societetens damer. Då han druckit några glas punsch, försvann hans fina manér och hans sätt blev otrevligt. Han följde bara sina ingivelser och slutade att vara kung. Men det var just detta vårdslösa uppträdande som gjorde honom populär i de lägre samhällsklasserna. I en uppteckning från Skåne konstaterades kort och gott att Karl XV hade arton oäkta barn. Kungens barn utom äktenskapet antyddes också i följande uppteckning: ”Karl XV var en gång på Öveds kloster när Cederström hade det. Och han hade gans ka många barn. ’Det var en stor barnaskara du har, sa kungen. ’Ja, Ers Majestät’, sa Cederström, ’men jag har mina samlade’.” Den Cederström som figurerade i uppteckningen var kungens egen adjutant, friherre Claes Cederström, til�lika tillförordnad chef för kungens stab. Han hade nio barn. ”Folkets kärlek, min belöning”, var Karl XIV Johans valspråk. Men detta hade passat ännu bättre som val språk för sonsonen. Den folkkäre Karl XV var också den förste monark i det Bernadotteska kungahuset som hade smeknamn. Flera stycken till och med: Kalle Fröstarke, för sin virilitet och sina kvinnoaffärer, Kalle i fyrkanten, som anspelade på Kungliga slottet i Stockholm och dess kvadratiska arkitektur, och det mest kända: Kron-Kalle. Kalle Hurtig var ytterligare ett av Karl XV:s smeknamn. Han drog sig inte för att hugga i och ge bön20
sägenkungen
derna ett handtag i skördetiden. Pigan Bengta Nilsdotter, som bodde i närheten av Bäckaskog och ofta deltog i de danstillställningar kungen arrangerade, har berättat följande: Karl XV var stor och stark och reslig som en jätte, alltid rättfram, glad och hurtig. Han var varmt älskad och beundrad av alla skåningar med vilka han kom i beröring under sin vistelse på sitt kära Bäckaskog. Vänlig och utan minsta spår av högmod och övermod talade han med vem som helst och uppskattades högt av skånebefolkningen på landsbygden. Som kronprins brukade han följa med folket när de körde in säden från åkrarna. Han åkte då med i sädeslasset och låg på rygg och sträckte ut sig så lång han var. Han brukade även hjälpa till med att lossa säden från vagnarna och gjorde ofta sällskap med arbetsfolket ute på fälten. Det roade honom att spela rollen som bonddräng för att se hur det gick till i levande livet, och han skämtade då och pratade med drängar och bönder som med sina jämlikar.
Sägnerna om landets härskare på tronen är ett eko ur folkdjupet. Här uttrycks allmogens och de vanliga arbetande människornas inställning till sina regenter från Gustav Vasa till Karl XV, den siste sägenkungen. På det hela taget är attityden till monarkerna positiv. Kungarna framstår som folkkära och står på de små människornas sida gentemot brutala fogdar och hänsynslösa lokala ämbetsmän. 21