9789177857150

A. A.Amorina Amorina

FrĂĽn FrĂĽn Himlen Himlen Ned

Ned

En himmelsk tragedi i svensk trollskog

En himmelsk tragedi i svensk trollskog

FrĂĽn Himlen Himlen Ned

Till min son

A. Amorina

FrĂĽn Himlen Ned En himmelsk tragedi i svensk trollskog

© 2019 A. Amorina Omslagsfoto: Assar Johansson (2019) Omslagsdesign: A. Amorina Genomläsning: Sofia Arnoldsdotter Johnsson Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7785-715-0

- Prolog -

Älvedans ”Det var en ljus sensommarkväll i augusti och över sjön låg en dimma. En dimma som beslöjade den stilla sjön; som om den försiktigt smekte den spegelblanka vattenytan.

Solljuset; av den sol som snart skulle gå ner och väcka nattens väsen till liv, bröt igenom dimman och skapade små ljuskristaller, som tillsammans med små dansande fagra ljusgestalter skapade ett magiskt ljusspel över sjön. Detta magiska ljusspel lockade till sig skogens varelser och väsen och man kunde ana både rådjurs och hararnas nyfikna ögon i skogsbrynet. I träden satt fåglar och ekorrar och betraktade vaksamt och nyfiket skådespelet som utspelade sig framför dem; denna vilda älvdans som aldrig upphörde att fascinera alla som såg.

7

För alla som såg, ja. För ett vanligt öga var dimman endast en alldeles vanlig dimma och inget märkvärdigare än så. Ett naturfenomen som skulle förklaras med vattendroppar och solljusets reflekterande strålar; men för de få som fortfarande såg, de som inte tagit steget bort från detta paradis som den grönskande naturen var, så var detta en dans; en föreställning iscensatt av uråldriga väsen som funnits på denna plats och vakat så långt tillbaka i tiden att ingen människa längre kunde minnas.

Det var en skymningsdans; där slöjbeklädda älvor, fagra ljusgestalter dansade sin hyllningsdans för att kröna sin drottning.

Denna trolldomens älvadrottning; som ett himmelskt väsen och med en skönhet så fullkomlig att den var bländande; var synlig enbart för dem som fortfarande ville se. De oförstörda.

Den lilla flickan; den lilla ljushyllta prinsessan med de hallonröda kinderna i det nätta ansiktet, inramat av långa blonda flätor; hade tidigt fått ta del av dessa föreställningar och skogens små väsen såg alltid fram emot hennes besök. Glädjen i den lilla flickans ansikte, hur hennes stora blå barnsliga ögon lyste, gjorde att skogens väsen bjudit in henne till sin värld. De hade valt ut henne. Skulle beskydda henne.

Den lilla flickan hade sett dem och hon satt alltid på den lilla stubben och betraktade med stor glädje och nyfikenhet deras dans, och de gladdes åt att ha en så ivrig och tacksam publik.

8

Hon var ett skogens barn, som med sina klarsynta ögon varit en av få som kunde se dem.

De hade försökt visa sig för människorna länge, men de märkte; att inte alla människor kunde se dem, eller ens ville se dem. Men denna lilla flicka var annorlunda, för hon såg och hennes glädje var total.

Nu rörde de sig sakta över sjön, och deras dimhöljda slöjor speglades i vattenytan. Fler och fler av dessa fagra väsen anslöt sig i dansen och snart hade de bildat inte bara en dimma som låg över sjön; utan en dimma som fortsatte över ängar och slingrade sig vidare mellan träd och mossa och det såg nästan ut som att träd och växter artigt bugade sig och banade väg för att släppa fram de dansande glänsande gestalterna. Solljuset som träffade sjön och de fagra väsen som dansade skapade ett bländande magiskt ljus; ett glittrande ljusspel som förförde varje levande varelse som närmade sig det.”

*

9

-Inledning-

”Helvetets port” ”Tililll mitt mitten en hu hunn nnen en på på vår levnads levnads van vandring Hade Hade jag i en dunk dunkeel sk sko og gått vi vilse Och irra irrat mig bort från från den rä rätt ttaa väge vägen” (Dante – Divina Commedia)

Hon stod mitt i det karga och ödsliga landskapet; framför den byggnad som utgjorde tempel till människornas dyrkan av det som fanns bortom dem; Det de inte såg men som de gärna ville se. En värld bortom dem. Evigheten.

Hon var vacker. Hon var ung. Hon sökte. Men hon visste inte att hon hade hamnat mitt i en brinnande kamp; ett inferno. Det karga landskapet här ute hade länge värjt sig emot händelser som utspelade sig därinne i byggnaden. Landskapet var äldre än människorna; det hade funnits här längre än någon kan minnas.

10

De visste mer om världen än människorna och de visade sig för människorna hela tiden.

Men människorna här är blinda för omvärlden; ja, inte bara här utan verkade blinda i största allmänhet; aldrig hade de varit så blinda som de är här på denna plats. Men som alltid trodde de att de skulle komma ut med klara ögon. Det tror att de ser med klarhet.

Den unga kvinnan som nu stod framför porten trodde också att hon skulle se klarare om hon gick in i byggnaden. Men hon visste inte att hon redan sett dem. Många gånger. Hon hade redan varit nära dem; nära landskapet, hon hade tillhört dem, men hon ville inte längre vara en del av den världen.

Den unga kvinnan var på väg in.

Men plötsligt blev hon stående.

Tvekade hon? Ja, de manade på henne, försökte stoppa henne; hon; skogens barn som levt med dem. De visade sig i sin mest sagofulla prakt; men hon stod bara där och såg upp mot den stora byggnaden… Och de visste, att nu skulle hon gå in i byggnaden, stänga dörren och lämna dem bakom sig… För att sedan komma ut; blind för omvärlden. Och förändrad till oigenkännlighet.

11

Detta var en plats dit människor försökte hitta svar på sina existentiella frågor och livets alla gåtor. Men de skulle alla gå lika vilse i den dunkla skogen som nu mötte dem.

* Cecilia tittade upp på den stora byggnaden; en gammal byggnad med höga fönster som stirrade ner på henne som om de vore ögon. Ögon som såg allt och bevakade platsen. Det var en stor herrgårdsbyggnad och hon stod nu mitt framför den stora porten som var själva huvudentrén till den allra äldsta delen av bygganden. Flyglarna hade tillkommit senare. Cecilia rös; det såg nästan spöklikt ut. Som att huset innehöll alla de hemska väsen och gamla oroliga själar som hon som liten varit så rädd för. Hon mindes hur hon inte vågat röra sig och ropat på pappa så att han fick titta under sängen innan hon skulle sova. Denna procedur upprepades sedan varje kväll med några få undantag. Hon log lite vid minnet…

Platsen som gud glömde, tänkte Cecilia när hon betraktade den gamla herrgården. Hon kände till platsen sen tidigare, då hon växt upp i trakterna omkring, men hon hade aldrig varit inne i herrgården, och hon mindes alla spökhistorier hon hört om platsen genom åren Att denna ödsliga gamla byggnad, mitt ute i det lika ödsliga landskapet, var en bibelskola var nästan lite

12

komiskt och hon log för sig själv när hon tänkte på det. Men en bibelskola var det, och här hade man spridit och undervisat evangeliet sedan 1890-talet, när den tidiga väckelserörelsen fått sitt fäste i landet.

Det var sensommar, men man kunde ana att hösten var i antagande och det kändes att det började blåsa en aning kyligare vindar. Det skulle antagligen kännas kallare än vad det var eftersom bibelskolan låg ute på en slätt och det inte fanns några träd som kunde stå emot vindarna. Det skulle bli riktigt kallt till hösten.

Cecilia kände sig både nervös och förväntansfull. Här skulle hon börja om på nytt; ett nytt liv, en ny tillvaro. Hon hade lämnat sitt gamla umgänge… eller, ja, snarare hade de lämnat henne, då merparten av dem nu satt i fängelse. Cecilia ville inte bli en av dem. Hon hade bestämt sig för att börja om på nytt. Hon skulle lämna det gamla livet; kliva in i ett nytt och stänga dörren bakom sig. Och när hon träffat Jacob, som kommit in på caféet där hon jobbat extra, och slutligen börjat prata med honom, så hade det framkommit att han var kristen och gick i kyrkan. Cecilia hade varit i kyrkan som liten med sina föräldrar, men aldrig känt att det var för henne, att hon inte passade in i den världen. Men det var något med Jacob som fick henne att bli nyfiken på vad han hade att säga. Och så var han var snygg också! Cecilia tänkte på vad mamma och pappa, som själva gick i kyrkan, skulle säga om

13

hon tog med sig Jacob hem och presenterade honom för dem.

Så nöjda de skulle bli! Han verkade så trygg i sig själv och han utstrålade en sådan värme och glädje att det var omöjligt att inte ryckas med.

Men det fanns naturligtvis andra skäl också. Något som Cecilia fortfarande hade svårt att kännas vid. Minnen. Minnen ifrån barndomen; dunkla fragment av…

Nej, inte nu. Hon ville inte tänka på det nu. Och hon hade ju faktiskt inte sett dem på ett bra tag nu; hon hade haft fullt upp och kunde skingra tankarna på annat håll och om hon mot förmodan blev påmind eller ja, såg något för den delen; så visste hon att hon kunde ignorera dem. Det gällde bara att ha fullt upp.

Att arbeta mycket var bästa medicinen. Men framförallt Jacob och kyrkan hade fått henne att bli av med sina minnesbilder.

Vänner, som hon hade kallat dem i barndomen. Vänner, tänkte Cecilia. Just fina vänner.

Syner som ingen annan såg. Och barnsliga tankar. Och dessa syner och tankar hade följt med henne upp i åldern och hon ville bara bli av med det. Bli vuxen. Det var barnsligt att tänka dessa tankar. Barnsligt att tro sig se saker som ingen annan kunde se.

Var det något fel på henne? Det knöt sig i magen när hon tänkte på det; Cecilia ville inte vara annorlunda. Hon ville bli som alla andra. Hon ville bli befriad.

14

Därför hade Cecilia följt med Jacob till kyrkan och jo, det var inte så illa som hon hade trott. Och när Jacob hade tipsat henne om att börja på bibelskola, så kände hon att det kanske skulle vara en bra start på ett nytt liv. Och så fick hon ju en chans att lära sig mer om bibeln och allt och kanske äntligen skulle förstå vad de andra pratade om.

Hon tänkte på Jacob. Lugnet runt honom. Det var något alldeles oerhört. För så var det; han utstrålade ett sällsamt lugn och var så trygg i sig själv. Det verkade inte finnas något som han fruktade.

Han hade sagt att han lagt sitt liv i herrens händer och hans blå ögon hade glittrat av värme och glädje.

Kunde det vara så enkelt? Det verkade så. Om man kunde bli så trygg i herren så fanns det ingen tvekan hos Cecilia längre. Hon skulle också börja följa Jesus.

Egentligen visste hon inte så mycket om gud och allt det där.

Som liten hade hon inte reflekterat så mycket på vad föräldrarna egentligen gjorde i kyrkan eller vad det handlade om, mer än att de bad förstås. Det fanns kvar i minnet. Då satt de vuxna med huvudet nedsänkta och mumlade något ohörbart och sedan ”Jesus Kristus”, och då skulle man vara tyst. Man fick inte störa dem när de bad genom at prata eller skratta för då fick man en skarp blick. Men djupare än så hade Cecilia inte kommit.

15

Men mötet med Jacob och den styrka och trygghet han utstrålade hade fått henne att börja fundera på om kanske ändå fanns något därute? Någon eller något som var större och mäktigare och som skapat allt liv på jorden. Någon som tittade ner från himlen ibland och ville hjälpa människorna därnere? Kanske fanns det en gud som kunde leda henne rätt? Och nu hade hon mött Jacob och deras möte kanske var ett första tecken på att något nytt och stort skulle hända i hennes liv?

Och kanske skulle hon bli fri ifrån sina syner; som hennes mamma sagt var andeväsen som man inte skulle locka till sig.

Genom att följa gud så skulle kanske Cecilia äntligen skulle bli fri. Hon var säker på sin sak.

Ja, nu stod Cecilia här vid platsen som skulle bli hennes hem under kommande termin. Hon kastade en sista blick på fontänen framför byggnaden, innan hon öppnade den stora porten och gick in.

Entrén var gammaldags och inredd med gamla mattor som klädde hela gången. Gamla möbler var uppställda. Stora tunga fåtöljer med lika stora tunga bord, med små moderna lampor monterade bredvid; Det gamla och moderna möttes i en salig röra. En kontrast som nästan blev komisk. Intill dem stod det tidningshyllor fyllda med litteratur. Så mysigt, tänkte Cecilia. Här kunde man krypa upp i en fåtölj och plugga på kvällarna, och kanske dricka en kopp te. Hon fortsatte framåt i korridoren och

16

Svensk folktro möter frikyrkan Den unga Cecilia börjar på bibelskola, efter att ha mött den kristna snyggingen Jacob. Jacob ser att Cecilia är speciell. Hon har en aura av ljus kring sig och han är övertygad om att Gud har fört dem samman för att de tillsammans skall tjäna Herren. I hans ögon liknar hon en ängel.

För Cecilia blir bibelskolan en chans att blir fri från sitt förflutna och de barndomsminnen som ständigt hemsöker henne; väsen som öppnat dörrar till en värld bortom denna.

När Cecilia blir huvudsolist i bibelskolans kör, startas en väckelse och Jacob är övertygad om att Cecilia är sänd från himlen ned för att bli hans.

Men ju mer förälskad Jacob blir, desto sämre blir hans hälsa och han börjar tvivla på Guds avsikt med Cecilia. Även Cecilia själv börjar må dåligt i den strikt religiösa miljön.

Men Cecilias närvaro på bibelskolan påverkar inte bara Jacob,utan har stor inverkan på alla hon möter. Förkylningar, mardrömmar och märkliga syner drabbar hela bibelskolan.

Och så är det där med hennes himmelska sång.