Issuu

tanya dauksz kindblad · maria ås

insatser utan behovsprövning i praktiken

handbok för socialtjänsten

Innehåll

”individuella” insatser

Insatser utan behovsprövning – en väg till social innovation

2. Kartläggn I ng – grunden för allt vårt arbete

Systematiskt kvalitetsarbete som grund för planering

Inledning

Den här boken handlar om insatser utan behovsprövning, ett arbetssätt som utmanar traditionella tankesätt i socialtjänsten och samtidigt väcker nya möjligheter. Med den nya socialtjänstlagen är det många som känner både spänning och osäkerhet inför framtiden. Denna reform, som syftar till att skapa en genomgripande kulturförändring, står nu i centrum för diskussionerna inom landets kommuner.

Om du som håller den här boken i handen känner en viss osäkerhet över hur ni ska hantera insatser utan behovsprövning i din kommun har du kommit rätt. Det här är inte en teoretisk avhandling eller en byråkratisk genomgång av lagtext. Det är en praktisk handledning för dig som sitter där just nu och funderar: Vad sjutton ska vi göra? Hur ska vi göra det? Och hur ska vi undvika att köra i diket?

Den nya socialtjänstlagen ställer krav på en mer tillgänglig och förebyggande socialtjänst, och insatser utan behovsprövning är en del av den förändringen. Men även om möjligheten att erbjuda sådana insatser finns är det upp till varje kommun att bestämma hur de ska genomföras.

Förvaltningar och verksamheter runt om i landet kämpar just nu med att förstå vad det faktiskt innebär i praktiken.

• Hur balanserar vi dessa insatser mot socialtjänstens grundläggande uppdrag: att stärka individens resurser och självständighet?

• Hur ska vi administrera, kvalitetssäkra och följa upp dem?

• Vilka risker finns och hur kan vi undvika dem?

• Och viktigast av allt: Hur ser vi till att detta blir något som faktiskt gör skillnad och inte bara en administrativ pålaga?

Den här boken har inte alla svar. Det vore omöjligt, särskilt eftersom lagen fortfarande är ny och vi väntar på Socialstyrelsens vägledning och de tolkningar som kommer att växa fram över tid. Men det vi kan göra är att ge dig en grund att stå på, en verktygslåda för reflektion och konkret planering. Vi kommer att gå igenom vad vi vet idag, lyfta både möjligheter och utmaningar, och ge dig stöd i att formulera en strategi som fungerar i din kommun.

Tänk på den här boken som din dialogpartner i arbetet. Någon att bolla tankar med när du och dina kollegor sitter och skissar på hur ni ska ta er an insatser utan behovsprövning. Vi kommer att guida dig genom lagtext, förarbeten och praktiska exempel – men framför allt kommer vi att hjälpa dig att hitta ert sätt att hantera den här förändringen.

Bokens upplägg och teoretiska ansats

Denna bok är tänkt att i första hand vara en praktisk handledning för dig som arbetar med att utforma insatser utan behovsprövning och är därför upplagd utifrån fyra processteg som börjar med kartläggning och avslutas med uppföljning. Det första kapitlet tar upp bakgrunden till den nya socialtjänstlagen och insatser utan behovsprövning. Därefter följer fyra avsnitt som är uppbyggda kring en stegvis modell:

1. Kartläggning av nuläge och problemformulering

2. Formulera en målsättning och prioritera

3. P lanera, utforma och genomföra insatser

4. Följa upp och kvalitetssäkra insatserna

Norrhamn – vår fiktiva kommun

För att göra resonemangen i den här boken mer konkreta har vi valt att arbeta utifrån en fiktiv kommun: Norrhamn. Det är en mellanstor kommun med både tätort och glesbygd, där socialtjänsten står inför många av de utmaningar som kommuner runt om i landet möter idag. Genom att använda fem fiktiva case kan vi utforska hur insatser utan behovsprövning kan användas på olika sätt. Dessa case speglar både möjlig-

heterna och utmaningarna med den nya socialtjänstlagen och hjälper oss att konkretisera de resonemang vi för i boken.

Genom hela boken kommer vi att återkomma till Norrhamn och dessa exempel för att visa hur insatser utan behovsprövning kan användas för att skapa social innovation, fatta strategiska beslut och arbeta med uppföljning och utvärdering på ett genomtänkt sätt.

Programteori – vår GPS på vägen

Grunden för bokens arbetssätt är något som kallas programteori. Det kanske låter teoretiskt, men det är i själva verket ett enkelt och smart sätt att planera och följa upp sociala insatser. Kort sagt: Varför tror vi att just den här insatsen kommer att leda till det resultat vi vill se? En programteori hjälper oss att koppla ihop problemet vi vill lösa med de insatser vi genomför och de effekter vi hoppas uppnå.

Tanken är inte att vi ska fördjupa oss i alla teoretiska detaljer, det här är trots allt ingen handbok i programteori. Men eftersom bokens resonemang bygger på den logiken, känns det schysst att ge dig som läsare en snabb översikt så att du hänger med när vi slänger oss med termer som framing och förändringsteori.

Vad innebär programteori?

Tänk dig att du ska bygga ett hus. Du börjar inte med att spika upp väggarna på måfå, eller hur? Du börjar med att fundera över vilka funktioner som är viktigast för dig i ett hus. Sedan skissar du på en ritning, ser till att du har rätt material och planerar i vilken ordning allt ska göras. Programteori är just den där ritningen, fast för sociala insatser.

I programteorin benämns hela satsningen, från planering till genomförande och uppföljning, för ett program. Det kan handla om allt från föräldrastödsgrupper till insatser för att minska ungdomskriminalitet eller förbättra psykisk hälsa. En programteori hjälper till att skapa en logik mellan problemet som ska lösas, insatserna som genomförs och de effekter vi hoppas uppnå.

Så här fungerar det i praktiken:

p roblembes K r I vn I ng ( fram I ng )

Allt börjar med hur problemet ramas in, det som ofta kallas framing eller problemformulering. Hur problemet definieras styr nämligen vilka insatser vi ser som lösningar. Om många ungdomar exempelvis hoppar av skolan kan orsaken tolkas på flera sätt:

• Är problemet att eleverna saknar motivation?

• Handlar det om bristande stöd från skolan?

• Eller är det sociala faktorer, som otrygga hemförhållanden, som ligger bakom?

Beroende på hur situationen tolkas – vilken framing som används –kommer vi att planera olika typer av insatser. Det är därför viktigt att vi tar oss tid att förstå problemet ordentligt, inte bara på ytan.

förändr I ngsteor I ( t heory of change )

Nästa steg är att fundera på hur vi tror att vi kan lösa problemet. Detta kallas Theory of change, eller förändringsteori. Det handlar om antaganden: Om vi gör X, så leder det till Y. Om vi till exempel tror att bristande motivation är huvudproblemet bakom skolavhopp, kanske vi satsar på mentorsprogram och motivationssamtal. Om vi i stället tror att otrygga hemförhållanden är den stora faktorn, kanske vi fokuserar på föräldrastöd och sociala insatser i familjer.

Förändringsteorin hjälper oss att förstå varför vi väljer just de här insatserna och hur vi tror att de ska leda till förändring. Det är lite som att staka ut en väg på kartan: Vi börjar här, vi vill dit och det är den här vägen vi tror är bäst.

Insatser och resurser: vad s K a v I fa K t I s K t göra?

Nu är det dags att planera själva insatsen. Vilka aktiviteter ska vi genomföra? Behöver vi personal, lokaler, material? Här blir programteorin väldigt konkret – vi beskriver exakt vad vi ska göra och hur vi ska göra det.

m ål och resultat: vad v I ll v I uppnå?

Slutmålet är förstås att lösa problemet, men för att veta om vi är på rätt väg behöver vi också sätta upp delmål. Det kan handla om både output (vad vi gör, till exempel antal genomförda samtal) och outcome (vilken effekt insatsen haft, till exempel förbättrad skolnärvaro eller minskad ångest bland deltagarna). Att hitta konkreta sätt att mäta det vi gör och de effekter det får.

För att sammanfatta det är programteori som en GPS som hjälper oss att hålla kursen. Utan den riskerar vi att köra vilse, satsa resurser på insatser som inte ger effekt och missa att identifiera vad som faktiskt fungerar.

Programteori hjälper oss att:

• Tydliggöra logiken: Vilka steg krävs för att uppnå vårt mål?

Hur hänger insatserna ihop med problemet vi vill lösa?

• Testa och justera: Om vi inte ser den förändring vi hoppades på kan vi analysera var kedjan brister och anpassa arbetssättet.

• Följa upp och utvärdera: Programteorin ger oss en ram för att mäta effekterna och dra lärdomar av både framgångar och motgångar.

• Säkra resurserna: Genom att veta vad som ger effekt kan vi använda tid, pengar och personal där de gör störst skillnad.

Vill du fördjupa dig mer i programteori finns det en del litteratur i ämnet.

Vi föreslår:

Chen, H. T. (1990). Theory-driven evaluations. SAGE Publications Rogers, P. J. (2008). Using programme theory to evaluate complicated and complex aspects of interventions . Evaluation, 14 (1), 29–48.

Weiss, C. H. (1997). How can theory-based evaluation make greater headway? Evaluation Review, 21 (4), 501–524.

Så tänk på programteori som en karta. Den visar vart vi är på väg, varför vi tar just den vägen och hur vi vet när vi kommit fram eller om vi behöver justera kursen. Det gör vårt arbete både smartare och mer meningsfullt. Och i slutändan handlar det ju om just det: att skapa insatser som verkligen gör skillnad.

Kort om socialtjänstlagen och insatser utan behovsprövning

Den nya socialtjänstlagen är resultatet av ett omfattande reformarbete, ett försök att ta ett rejält kliv framåt och anpassa socialtjänsten till dagens samhälle. Den är en del av en övergripande strävan efter att ge samhället verktyg att skapa social hållbarhet.

När den gamla lagen skrevs såg världen helt annorlunda ut. Samhället har förändrats snabbt i många olika riktningar, vilket har gjort att den tidigare lagen inte riktigt hängt med. Det har gjorts försök att lappa och laga för att följa samhällsutvecklingen, men resultatet blev en lagstiftning som var fragmenterad och svårarbetad.

Det här har i sin tur påverkat verksamheten. Socialtjänsten har i vissa fall upplevts som svårtillgänglig, byråkratisk och stel. Ofta har vi byggt murar snarare än broar, och samarbetet med andra samhällsaktörer har ibland handlat mer om vad de kan göra för oss än om ett ömsesidigt stöd.

Kort sagt: vi har inte alltid varit den mest samarbetsvilliga partnern.

Men önskan och viljan att förändras har funnits där. Många kommuner har försökt bryta mönstret, riva murarna och testa nya arbetssätt. De har utmanat lagstiftningen och ibland fått kritik för det, från IVO, Socialstyrelsen, domstolar och andra. Men dessa initiativ har inte varit förgäves. Nu har vi en ny lagstiftning som öppnar dörrar för en mer flexibel, nära och innovativ socialtjänst.

Det betyder dock inte att vi kan kasta oss in i förändringsarbetet utan eftertanke. Vi behöver ta det steg för steg, med noggrannhet och reflektion. Rättssäkerhet, struktur och kvalitetssäkring måste följa med hela vägen. Vi har fått en chans att bygga om från grunden, låt oss ta vara på den möjligheten med både ödmjukhet och mod.

Den nya verkligheten – en slitningarnas tid

Vi lever i en tid av enorma kontraster och snabba förändringar. Samhället utvecklas åt olika håll samtidigt. Å ena sidan ser vi en stark rörelse för ökade mänskliga rättigheter, jämställdhet och inkludering. Å andra sidan växer de sociala och ekonomiska klyftorna, både i Sverige och globalt. Tekniska framsteg och globalisering har skapat oanade möjligheter, men också nya former av utsatthet och marginalisering. Det är i denna kontext som socialtjänsten ska navigera och det är ingen enkel uppgift.

Den nya socialtjänstlagen speglar denna komplexa verklighet. Lagen vill göra socialtjänsten mer tillgänglig, flexibel och tidigt på plats, samtidigt som den öppnar upp för användning av mellantvång. Det innebär en känslig balans mellan att stötta och styra. Vi förväntas arbeta både med dem som ännu inte har några sociala problem och med dem som befinner sig i en extremt utsatt situation, med mycket komplex problematik. Socialtjänsten ska vara både individbaserad och generell. Vi ska arbeta på individnivå, på gruppnivå och på samhällsnivå – allt på samma gång.

Det är här slitningarna börjar kännas. Hur hanterar vi dessa skilda världar inom samma organisation? Hur hanterar vi att ena dagen möta en 13-åring som begått ett mord och nästa dag skapa öppna mötesplatser för ungdomar som bara behöver en trygg plats att vara på? Det är en realitet som ibland kan göra att det känns som att vi befinner oss i helt olika universum, där prioriteringar och perspektiv inte alltid går att förena.

Inom socialtjänsten finns olika grupper och yrkesroller som ser verkligheten från sina specifika perspektiv. Någon brinner för att stärka individens självständighet genom förebyggande arbete, medan någon annan kämpar med att hantera akuta krissituationer. Vi måste acceptera att dessa bilder av verkligheten inte är motstridiga, utan komplementära. Alla dessa bilder är sanna. Samhället är komplext och vår uppgift är att kunna hålla alla dessa perspektiv i huvudet samtidigt. Det är utmanande, men också nödvändigt. Om vi kan hitta balansen mellan de olika kraven, förena innovation med erfarenhet och navigera mellan akut krishantering och långsiktigt förebyggande arbete kan vi skapa en socialtjänst som inte bara hanterar dagens utmaningar, utan som också är rustad för framtiden.

Första linjens socialtjänst

Den nya socialtjänstlagen handlar om en grundläggande förändring i hur socialt arbete förstås och organiseras. I stället för att vara en instans som främst rycker in när problem redan har uppstått ska socialtjänsten bli mer proaktiv, alltså jobba förebyggande för att hindra att problemen ens uppstår. Vi går från en reaktiv socialtjänst, som ofta liknar en brandkår som släcker bränder, till en socialtjänst som bygger stabila och trygga stödstrukturer innan någon riskerar att falla.

Den nya socialtjänstlagen skapar en tydligare uppdelning mellan två nivåer av socialt arbete: första linjens socialtjänst och andra linjens socialtjänst. Det här är en förändring som kommer att påverka arbetssätt, organisering och hur vi ser på socialt arbete i stort.

Första linjen kan liknas vid en dörr som alltid står på glänt. Här ska det vara möjligt att få stöd utan att behöva gå igenom en formell ansökan, utredning eller ett myndighetsbeslut. Tillgänglighet, närvaro och enkel kontakt är centrala kännetecken. Det kan handla om att socialtjänsten finns representerad på skolor, bibliotek, fritidsgårdar eller via digitala plattformar som chattar. Genom att sänka trösklarna och öka tilliten kan vi bli mer närvarande i människors vardag innan problemen hunnit växa sig stora.

En viktig funktion är också att avlasta den mer resurskrävande andra linjen. Genom att upptäcka behov tidigt kan insatser sättas in innan situationen eskalerar. Det kan innebära att en familj får stöd innan en kris uppstår eller att en ungdom får hjälp i ett tidigt skede och därmed inte riskerar att dras in i kriminalitet.

Tidig och tillgänglig

Den nya socialtjänstlagen lägger stor vikt vid tillgänglighet. Det räcker inte att finnas, socialtjänsten måste vara enkel att nå och ta kontakt med. Det här kan handla om:

• att ha verksamheter som är öppna för alla utan krav på utredning

• att finnas i lokaler där människor redan rör sig: i skolor, på fritidsgårdar, i föreningslivet och på så sätt skapa relationer innan problem uppstår

• att erbjuda enkla digitala vägar in där människor kan få stöd och rådgivning utan att behöva anmäla sig till en myndighetsprocess.

Tanken är att socialtjänsten ska vara en del av samhället, inte en instans långt borta som bara dyker upp när något gått riktigt snett.

Att en verksamhet är lättillgänglig handlar om mer än att ha långa öppettider eller en bemannad telefon. Det handlar om att socialtjänsten ska vara en verksamhet som människor vågar och vill vända sig till. För att lyckas krävs arbete inom flera områden:

Bemötandet – Ett respektfullt och empatiskt bemötande gör skillnad. Om bemötandet upplevs som avvisande eller byråkratiskt minskar sannolikheten att personer återkommer eller söker stöd i tid.

Sänkta trösklar – För många känns det fortfarande som ett stort steg att ta kontakt med socialtjänsten. Det behövs nya vägar in så att människor kan få stöd innan situationen blivit akut. Det kan handla om enklare kontaktvägar, men också om att aktivt söka upp dem som behöver hjälp.

Att inkludera alla målgrupper – Vissa grupper har svårare än andra att ta kontakt med socialtjänsten. Kanske på grund av språkbarriärer, funktionsnedsättningar, tidigare negativa erfarenheter, okunskap eller rädsla för myndigheter. Här krävs ett medvetet arbetssätt för att anpassa information och bemötande så att alla känner sig välkomna.

Den nya socialtjänstlagen ger oss verktyg, men det är praktiken som avgör hur de används. Det handlar inte bara om nya regler och riktlinjer, utan om en ny kultur och ett nytt sätt att tänka. Om vi gör det rätt kan vi

skapa en socialtjänst som både är mer effektiv och mer mänsklig, en socialtjänst som verkligen gör skillnad i människors liv innan de når en kris.

Den stora utmaningen nu är att få första och andra linjen att fungera tillsammans. Det får inte bli så att första linjen ses som en egen, fristående del av socialtjänsten. Den behöver ses som en integrerad del av hela socialtjänstens struktur.

Första linjen kan alltså inte bara vara en ”snäll” och lättillgänglig version av socialtjänsten, den måste också ha verktygen och kunskapen att faktiskt upptäcka och identifiera de personer som behöver mer omfattande hjälp. Det räcker inte att erbjuda en kopp kaffe och en pratstund.

Personalen måste också ha kunskap och mandat att bedöma när insatsen inte räcker till och hur vidare stöd ska aktiveras på ett smidigt sätt.

Samtidigt kan inte andra linjen vara isolerad i sina utredningar och myndighetsbeslut. Det måste finnas en smidig övergång mellan första och andra linjen, där professionerna snabbt och enkelt kan hänvisa människor rätt.

Detta kräver ett nytt arbetssätt där vi släpper den gamla synen på att socialt arbete alltid måste börja med en formell ansökan eller anmälan. I stället behöver vi skapa mer flexibla processer där stödet kan börja redan innan problemen blir akuta, men också fortsätta även efter att en formell insats avslutats.

Att inte blanda ihop begreppen

Det är lätt att tro att första linjens socialtjänst och insatser utan behovsprövning är synonyma begrepp, men så är det inte. Första linjens socialtjänst handlar om den tillgängliga och förebyggande delen av socialtjänsten, medan insatser utan behovsprövning är en särskild metod för att erbjuda stöd utan individuell bedömning.

Första linjens socialtjänst kan mycket väl innehålla insatser som kräver behovsprövning och ett formellt beslut. Det kan exempelvis handla om lättillgängligt stöd i form av rådgivning, kortare behandlingsinsatser eller lågtröskelverksamheter, där vissa insatser ges utan beslut och andra med. Här är det viktigt att vara tydlig med vad som faktiskt står

i förarbetena, vilket är att kommunerna måste kunna erbjuda alla insatser som ges utan beslut även med beslut.

Det innebär att ingen individ ska kunna nekas en insats enbart för att den ges utan behovsprövning om den som administrerar insatsen inte anser att personen uppfyller kriterierna. Om någon efterfrågar en individuell behovsprövning och ett beslut ska det finnas möjlighet till det. Det handlar om att säkerställa rättssäkerheten och att individens behov styr, inte administrationen. En fördjupning i detta kommer längre fram i avsnitten kring utförande och kvalitetssäkring.

Samtidigt kan det vara så att insatser utan behovsprövning också är en del av andra linjens socialtjänst. Detta gäller särskilt de insatser som är avlastande för verksamheten och där administrationen hanteras av annan personal än socionomer eller andra högskoleutbildade yrkesgrupper.

Det avgörande här är att se insatser utan behovsprövning som en metod, inte en organisatorisk nivå. Det är inte så enkelt som att första linjen alltid är utan behovsprövning och att andra linjen alltid är med behovsprövning. Både första och andra linjens socialtjänst kan innehålla insatser av båda typerna, beroende på hur verksamheten organiseras och vilka behov som finns.

Vi måste med andra ord vara medvetna om följande:

• Första linjens socialtjänst och insatser utan behovsprövning är inte samma sak.

• Första linjen kan innehålla både behovsprövade och icke behovsprövade insatser.

• Insatser utan behovsprövning kan också vara en del av andra linjens socialtjänst, särskilt när det handlar om avlastande insatser.

• Kommunerna måste erbjuda alla insatser som ges utan beslut även med beslut, för att säkerställa individens rättssäkerhet.

Genom att ha detta i åtanke undviker vi att skapa en stelbent eller felaktig uppdelning och kan i stället arbeta strategiskt för att skapa en effektiv, rättssäker och hållbar socialtjänst som möter både individers behov och verksamhetens resurser.

Varför ska vi ha insatser utan behovsprövning?

Att införa insatser utan behovsprövning är inte ett krav för kommunerna, det är en möjlighet! Vi måste inte ha dem, men om vi väljer att införa dem behöver vi veta varför. Insatser bör inte heller införas enbart för att de är möjliga, utan för att de fyller ett tydligt syfte. Utan en klar riktning finns risken att skapa åtgärder utan funktion eller effekt. Att förstå varför en insats genomförs är lika viktigt som att veta hur den ska utföras.

Syftet med dessa insatser kan delas in i två huvudsakliga områden:

Förebyggande eller efterbyggande insatser: Här handlar det om att kunna nå grupper eller individer som annars inte skulle nås eller nås tillräckligt tidigt. Många individer undviker att söka hjälp på grund av stigma, rädsla eller brist på insikt om sina behov. Genom att erbjuda insatser utan behovsprövning kan kommunen sänka trösklarna för hjälp och stöd. Detta är särskilt relevant för tidiga förebyggande insatser som riktar sig till individer innan problem har uppstått.

Avlasta socialtjänstens medarbetare: Insatser utan behovsprövning kan avlasta myndighetsutövande personal genom att minska administrativa krav. Dessa insatser kan genomföras av personal utan krav på högskoleutbildning, vilket gynnar kommunens kompetensförsörjning och bidrar till att socialtjänsten kan använda sina resurser mer effektivt och fokusera dem på de individer som verkligen behöver det. I många kommuner är handläggarna redan hårt belastade. Genom att ha vissa insatser tillgängliga utan bedömning kan vi effektivisera verksamheten och se till att rätt resurser används på rätt sätt.

Uppföljning och utvärdering

Att följa upp och utvärdera insatser är inte bara ännu en administrativ uppgift att bocka av – det är vår bästa chans att säkerställa att vi faktiskt gör skillnad. Det handlar om att ta reda på om det vi gör leder till den förändring vi hoppades på, och om inte, att förstå varför och vad vi kan göra annorlunda. Det är även ett tydligt formulerat krav, den nya lagen tydliggör socialnämndens ansvar att systematiskt och fortlöpande följa upp kvaliteten. Även om det redan ingår i dagens arbete blir det nu ännu tydligare att uppföljning och utvärdering är en central del av socialtjänstens uppdrag. Insatser utan behovsprövning behöver följas upp för att säkerställa att de når rätt målgrupp och ger önskade resultat. Slutligen handlar utvärdering även om ansvar och transparens. Om vi i socialtjänsten säger att vi arbetar kunskapsbaserat och evidensdrivet måste vi också kunna visa att de insatser vi genomför faktiskt gör skillnad. Det handlar om att bygga en socialtjänst som är strategisk, effektiv och verkligen möter de behov som finns, inte en verksamhet där vi bara gör saker för att de känns bra.

Skillnaden mellan uppföljning och utvärdering

Uppföljning är den löpande insamlingen av information: Hur många deltar? Hur ofta? På vilka arenor? Utvärdering, å andra sidan, handlar om att analysera resultaten och förstå varför vi ser (eller inte ser) de effekter vi önskar. Det är här vi får svar på de viktiga frågorna: Vad bidrar till framgång? Vilka hinder står i vägen? Hur påverkas olika grupper av våra insatser? Här är det viktigt att gå tillbaka till programteorin, vad var vår ursprungliga problemformulering? Vad hade vi för teori om vad som skulle till för att skapa förändring? Vad var vårt mål, är vi på väg mot det?

Uppföljning och utvärdering är avgörande delar i arbetet med insatser, men allt för ofta ser vi att de genomförs på ett sätt som inte kopplar tillbaka till insatsens egentliga syfte. För att verkligen förstå om en insats fungerar räcker det inte att konstatera att personalen tycker den är bra, att deltagarna är nöjda och att den bedrivs inom budgetramen. Det är förstås positivt om de som arbetar med insatsen känner att den gör nytta och att de som får ta del av den är tacksamma. Men den avgörande frågan är om insatsen verkligen gör det den var tänkt att göra.

När vi följer upp en insats måste vi därför ställa oss rätt frågor:

• Når insatsen den målgrupp vi identifierade från början?

• Ser vi några konkreta effekter på de problem vi ville lösa?

• Kan vi koppla insatsen till de övergripande mål vi satt?

• Om vi ser positiva effekter – är det rimligt att anta att de beror på insatsen?

Om vi exempelvis har infört en insats för att nå ungdomar i riskzon för kriminalitet men ser att majoriteten av deltagarna är ungdomar som redan hade ett välfungerande socialt nätverk, har vi inte lyckats med det vi avsåg. Det spelar ingen roll hur bra insatsen är i sig, om vi inte når rätt målgrupp löser den inte det problem vi ville adressera.

På samma sätt måste vi gå bortom subjektiva upplevelser och titta på konkreta effekter. Har skolnärvaron ökat? Har färre personer i målgruppen behövt mer omfattande socialtjänstinsatser? Har vi kunnat förebygga placeringar eller ingripanden från polis? Att verksamheten rullar på enligt plan och att folk är nöjda säger oss ingenting om den långsiktiga effekten.

Vi behöver också vara öppna för att våra antaganden kan vara fel. Ibland visar det sig att en insats inte fungerar som vi trodde, vilket är en viktig insikt. Det är bättre att upptäcka det tidigt och justera än att fortsätta lägga resurser på något som inte leder till den förändring vi önskar. Uppföljning är inte bara till för att bekräfta att vi gjort rätt, den är också en möjlighet att korrigera, förbättra och utveckla.

Att mäta det som aldrig hände

Förebyggande insatser handlar om att förhindra att problem uppstår. Vi vill stoppa ungdomar från att hamna i kriminalitet, motverka psykisk ohälsa, minska skolavhopp och förbättra folkhälsan. Det låter ju självklart bra, men hur vet vi om vi faktiskt lyckats? Hur mäter vi något som aldrig inträffat? Det är just denna paradox som gör förebyggande arbete så svårt att följa upp och utvärdera.

Om vi tar kommunen Norrhamns insats riktad mot föräldrar med hemmasittande barn. Två år senare ser vi att de når målet att 80 procent färre barn avslutar grundskolan utan godkända betyg. Bra, eller hur? Men hur vet vi att det var just föräldrastödsinsatsen som gjorde skillnaden? Kanske fick skolan samtidigt fler resurser. Kanske just denna årskull hade bättre förutsättningar, kanske hade de klarat sig bra ändå, utan insatsen.

För att bevisa att en insats verkligen fungerat krävs det att vi jämför verkligheten med en alternativ verklighet, vad som hade hänt om vi inte gjort något alls. Det kallas kontrafaktisk analys, och det är lättare sagt än gjort. I komplexa sociala sammanhang är det nästan omöjligt att isolera en insats som den enda framgångsfaktorn. Ofta får vi nöja oss med att visa på starka samband snarare än solklara orsak-verkan-relationer. Skolresultat påverkas av tusentals små och stora faktorer: familjesituationen, socioekonomiska förhållanden, skolan, bostadsområdet, hälsan, samhällets normer – listan kan göras lång. Att införa en förebyggande insats är som att släppa ner en sten i en flod. Vi ser ringar på vattnet, men vi kan inte alltid vara säkra på vilka vågor som kommer från vår sten och vilka som orsakats av något annat.

Det här gör utvärdering klurigt. Om vi ser att antalet barn som klarar skolan efter att vi infört en insats ökar är det frestande att säga: ”Det var

tack vare oss!” Men utan en tydlig analys av andra faktorer riskerar vi att dra fel slutsatser. Korrelation betyder inte alltid kausalitet, även om det är lätt att önska att det vore så.

En annan utmaning är att många förebyggande insatser syftar till att skapa långsiktiga förändringar. Det kan ta år innan vi ser resultat, och den som väntar på siffror att redovisa kan bli frustrerad.

Men verkligheten ser inte alltid ut så. Projekt finansieras ofta i korta cykler och politiska beslut påverkas av mandatperioder. Det är svårt att motivera en fortsatt insats när resultaten lyser med sin frånvaro, även om vi vet att det tar tid att se verklig effekt. Risken? Att vi lägger ner något som faktiskt fungerade bara för att vi inte hann se det i tid.

Så ska vi bara ge upp eftersom det är så svårt att mäta effekten av förebyggande insatser? Självklart inte. Det är just för att det är svårt som vi måste anstränga oss ännu mer. Om vi inte följer upp och utvärderar riskerar vi att fortsätta satsa på insatser som inte ger någon effekt. Eller ännu värre, som har negativa konsekvenser.

Vi kanske aldrig kan bevisa med 100 procent säkerhet att en viss insats ensam förhindrade ett problem. Men vi kan använda smarta metoder för att få en bra bild. Programteori, realistisk utvärdering och blandade metoder (kombinationen av kvantitativa och kvalitativa data) ger oss viktiga pusselbitar. Genom att titta på flera olika typer av indikatorer, prata med deltagare och jämföra utvecklingen över tid kan vi ändå få en ganska tydlig bild av vad som fungerar och varför.

I slutändan handlar det om att acceptera viss osäkerhet. Vi kanske aldrig får det perfekta svaret, men vi kan ändå dra välgrundade slutsatser. Det viktigaste är att vi inte blundar. Genom att systematiskt följa upp och utvärdera, även när det känns svårt och krångligt, ger vi oss själva chansen att förbättra våra insatser och göra ännu större skillnad.

Förebyggande insatser är en investering i framtiden. Vi kanske inte alltid ser resultaten direkt, men när vi väl gör det, i form av färre unga som hamnar snett, bättre hälsa och starkare samhällen, vet vi att det var värt varje ansträngning. Och även om det är svårt att mäta vad som inte hände, är det just den osynliga framgången som gör det förebyggande arbetet så värdefullt. Och eftersom det är just svårt och komplicerat är vikten av att ha en systematik i uppföljningen och utvärderingen än viktigare.

Vikten av systematik

Att följa upp och utvärdera våra insatser handlar inte bara om att fylla i checklistor och leverera snygga rapporter. Det är själva hjärtat i att förstå om vi faktiskt gör skillnad. Men för att det ska fungera krävs systematik, vi kan inte bara skrapa på ytan eller samla in lite data här och där. Vi måste veta vad vi ska följa upp, när vi ska göra det och hur det ska gå till. Det är här vi tycker att programteorin ger ett gott stöd eftersom den erbjuder ett strukturerat ramverk för att analysera, förstå och bedöma dessa insatser genom att tydliggöra sambandet mellan insatsens aktiviteter och de resultat som förväntas uppnås. Och den följer med från första stund i processen eftersom den där systematiken behöver finnas på plats redan när vi planerar insatsen. Varför? För att vi ska kunna koppla uppföljningen tillbaka till våra ursprungliga frågor:

• Vad var det för problem vi ville lösa?

• Vilket syfte och mål satte vi upp?

• Vilka risker identifierade vi från början?

När vi står där med uppföljningens resultat i handen behöver vi ta ett steg tillbaka och fundera: Har vi faktiskt nått målet? Eller har vi, utan att märka det, skapat nya problem?

Det är lätt att fastna i siffror som visar hur många som deltagit eller hur många timmar som lagts ner. Men vad säger det egentligen om effekten? Vi måste också ställa oss de obekväma frågorna:

• Har vi lyckats undvika de risker vi såg från start?

• Har insatsen lett till inlåsningseffekter, där deltagare fastnar i stödet utan att komma vidare?

• Har vi, i värsta fall, skapat en risk för hot och våld?

• Finns det tecken på att vi (eller våra utförare) blivit utsatta för välfärdsbrottslighet?

Utan en tydlig plan för uppföljning är det lätt att missa sådana varningssignaler. Det handlar inte om att leta fel, utan om att vara realistiska och proaktiva.

Systematiken i uppföljningen handlar inte bara om att göra livet lättare för den som faktiskt ska samla in data. Det handlar lika mycket om att ge beslutsfattare som socialnämnden rätt förväntningar. När kan de förvänta sig att se resultat av sina satsningar? Om vi från början säger att en insats ska ge effekt inom tre år kan vi inte bli stressade efter sex månader för att vi ännu inte ser någon skillnad. En tydlig plan gör att alla vet när det är dags att utvärdera och när vi behöver fatta beslut om att fortsätta, skala upp eller kanske avsluta en insats som inte ger önskat resultat.

Att arbeta systematiskt med uppföljning handlar i slutändan om att bli bättre. Det är inte ett ”facit” som visar rätt eller fel utan ett verktyg för att förstå, justera och utveckla. Vi lär oss inte bara om själva insatsen utan också om vår egen förmåga att planera, genomföra och anpassa vårt arbete efter verkligheten.

Så nästa gång vi drar igång en ny insats – låt oss inte bara tänka på vad vi vill uppnå, utan också på hur vi ska veta om vi faktiskt lyckades.

Det är den systematiska uppföljningen som gör skillnaden mellan att tro att vi gör nytta och att veta det.

Hur kan socialtjänsten erbjuda stöd snabbare och enklare utan att människor först måste gå igenom en omfattande behovsprövning?

Behovsprövade insatser är ofta förknippade med långa handläggningstider, omfattande utredningar och en byråkrati som kan upplevas som ett hinder för den som söker stöd. Insatser utan behovsprövning syftar till att minska trösklarna så att människor enklare och tidigare får tillgång till det stöd de behöver. Det möjliggör även för socialtjänsten att använda sina resurser på ett mer flexibelt, tillgängligt och eﬀektivt sätt.

Insatser utan behovsprövning i praktiken visar hur dessa insatser kan organiseras, utformas och användas. Författarna går igenom lagstiftningen och det tolkningsutrymme som ﬁnns och beskriver hur insatser kan utformas inom socialtjänstens olika områden såsom stöd till äldre, personer med funktionsnedsättning, barn och föräldrar samt hur kommuner kan ta fram lokala riktlinjer. De uppehåller sig också vid frågor om rättssäkerhet, dokumentation, kvalitetssäkring och bemötande.

Genom konkreta exempel får du som handläggare, chef eller beslutsfattare inom socialtjänsten ta del av hur olika kommuner redan arbetar med insatser utan behovsprövning och vilka resultat det gett. Författarnas ambition är att hjälpa kommunerna att utforma insatser som är grundade i faktiska behov samt att bli trygga i sitt varför och sitt hur innan insatserna utformas.

Boken kan även läsas med behållning av politiker och utvecklingsledare som vill förstå och driva på utvecklingen av nya arbetssätt.

Tanya Dauksz Kindblad är folkhälsovetare med beteendevetenskaplig inriktning och har ett starkt intresse för social hållbarhet. Hon har lång erfarenhet av att arbeta med barn och unga i utanförskap inom skola, LSS och socialtjänst.

Maria Ås är socionom med vidareutbildning inom organisation, ledarskap, ekonomi och konflikthantering. Hon har lång erfarenhet från socialtjänsten – främst inom äldreomsorg, socialpsykiatri och LSS – på både operativ och strategisk nivå som chef, verksamhetsutvecklare och processledare.

ISBN 9789177415589