9789177413301

RELATERAT

VÅLD OCH FÖRTRYCK

handbok för socialtjänsten

marie christou-kressner

maria hagberg

Förändring ligger inte i kultur, religion och tradition. Det ligger i individens förmåga till beteendeförändring.

Simon Branting, Marie Christou-Kressner, Samiran Ishak, familjebehandlare

Förord

För snart trettio år sedan uppmärksammades det första fallet av hedersrelaterad karaktär. Det var Sara som mördades av sin bror och en kusin utanför Umeå i syfte att återupprätta familjens heder. Därefter har flera kända mordfall som Pela, Fadime, Maria och Abbas uppmärksammats, men som vid annat genusbaserat våld är dödlig utgång lyckligtvis inte den vanligaste.

Under dessa år som debatten om hedersrelaterat våld och förtryck (HRV) har pågått har socialtjänsten i hela landet blivit varse dessa komplexa ärenden och hanterat dem med olika utfall. Ett antal lagförändringar har också genomförts, bland annat gällande stärkt skydd vid barn- och tvångsäktenskap, stärkt skydd vid risk för kvinnlig könsstympning och lagen om utreseförbud. Barnkonventionen har blivit lag och barn som bevittnar och upplever våld ses som brottsoffer.

Merparten av dessa förändringar är inom brottsbalken, det vill säga den lag polis och åklagare följer, och har därför föga inverkan på socialtjänstens arbete. Samverkan vid misstanke om brott sker förvisso mellan socialtjänsten och polisen, ofta genom Barnahus eller motsvarande. När åklagaren gjort ett ställningstagande vid förundersökning avgörs om misstanken ska gå vidare till åtal och rättegång. Socialtjänsten är ofta, men inte alltid, den instans som gör polisanmälan. Ibland är det polisen som anmäler till socialtjänsten som då öppnar utredning. Om fallet inte leder vidare i rättsprocessen är det fortfarande aktuellt hos socialtjänsten som har skyldighet att slutföra utredningen. Utredningen kan leda till insatser genom socialtjänstlagen eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). LVU prövas i en annan rättsinstans än brottsbalken. I de fall det leder till en rättsprocess genom brottsbalken kan det ändå medföra att insatser via socialtjänstlagen eller LVU är tillämpliga utifrån den ungas och familjens behov.

Socialtjänstlagen är en ramlag som stipulerar alla medborgares rätt till skydd, hjälp och stöd. Då samtycke med vårdnadshavare eller den

enskilda saknas kan LVU användas. Samverkan mellan socialtjänst, polis och åklagare och andra aktörer är nödvändig för att kunna lagföra brott eller erbjuda erforderliga insatser genom socialtjänstens försorg. Det råder dock i dag stor brist på kunskap om insatser för förändring vad gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Det är anledningen till att vi skrivit denna handbok.

Hedersrelaterat våld och förtryck är ett stort samhällsproblem, dock inte det största då det handlar om genusbaserat våld och förtryck där också annat våld i nära relationer och barnmisshandel ingår. Det innefattas av regeringens nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det ingår i det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet, benämns ”mäns våld mot kvinnor ska upphöra” och innefattar olika typer av genusbaserat våld som våld i nära relationer (individualiserat våld), hedersrelaterat våld och förtryck (kollektivt utövat våld) och prostitution och människohandel (strukturellt utövat våld). Formuleringen av delmålet är baserad på ett maktperspektiv där synen på att kvinnor underordnas män är central och ska motverkas. Arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck är därför ett aktivt och viktigt jämställdhetsarbete.

Vi som arbetar på fältet med myndighetsutövning och insatser till behövande familjer upplever att det föreligger en problematisk inställning till ärenden av hedersrelaterad karaktär. Det har under många år skett en mytbildning om att det inte går att arbeta förebyggande eller behandlande med familjerna. Föreställningar som förekommer är till exempel att utsatta absolut måste omhändertas enligt LVU, att familjer inte är mottagliga för hjälp eller kan förändras, att utsatta aldrig får ta kontakt med sina familjer igen, att det bara handlar om unga flickor (möjligtvis pojkar i vissa fall) och att hotet pågår för alltid.

Denna allvarliga och fördomsfulla inställning går stick i stäv mot socialtjänstlagens intentioner. Vi vet att det i många svenska kommuner sedan flera år pågår ett aktivt familjearbete med familjer som lever i en hederskontext och som vill förändras, men detta arbete har osynliggjorts i den offentliga debatten. Den oseriösa ryktesspridning som pågått ett tag vad gäller socialtjänsten har kraftfullt motverkat korrekt informa-

tion om vad socialtjänsten kan bidra med och att det mesta kan ske på frivillig väg. Vi menar att så långt det är möjligt ska alla familjer där det förekommer våld – också hedersrelaterat våld och förtryck – erbjudas skydd, stöd och hjälp i enlighet med socialtjänstlagens intentioner. Det är också ett oerhört angeläget och kraftfullt verktyg i integrationsarbetet för marginaliserade individer och grupper.

Om boken

Syftet med den här boken är att ge verktyg och vägledning i ett oerhört komplext område. Vi vill påvisa att förändring och återförening

är möjlig och lyfta fram att det bygger på att socialtjänsten har rätt arbetsmetod, kompetens och verktyg för ett säkert arbete som bygger på fri- och rättigheter och där tryggheten inte äventyras. Detta är viktigt då en placering i dag ofta innebär att en ung individ behöver lämna sin familj för alltid, ensam i kampen om ett nytt liv. Om individen väljer att gå tillbaka blir det ofta på familjens villkor och om familjebehandlande insatser uteblir från början ökar risken för att även förändring uteblir och att tryggheten sätts på spel.

Boken vänder sig i första hand till dem som arbetar inom socialtjänsten eller på uppdrag åt socialtjänsten. Den är lämplig som kurslitteratur på universitet och högskolor samt till andra som utbildar inom socialt arbete eller inom närliggande områden. Som viktig samverkanspart i både utredning och behandling har sjukvården också nytta av kunskapen. Likaså har polis och rättsväsende, som även de möter målgruppen, användning av boken. Ideella organisationer ligger inom fältet ”frivilligt socialt arbete” och är ytterligare en självklar målgrupp.

I boken redovisar vi ett systematiskt beprövat arbete då vi efter många års arbete med målgruppen sett behov av att systematisera och sprida goda exempel som varit gynnsamma för de människor vi mött. Behov av grundläggande kunskaper i hedersrelaterat våld och förtryck är en förutsättning för att möta familjer, därför har vi med ett inledande kapitel om detta.

Vi presenterar ett teambaserat arbetssätt där också samverkan med aktörer utanför socialtjänsten är av betydelse. Här synliggör vi hur sam-

verkan med skola, polis och Barnahus och andra aktörer bör ske samt vilka processer och arbetssätt som ska löpa parallellt med insatser från socialtjänsten för att göra skillnad.

Familjebehandlingen redovisas i tre faser i boken och pågår samtidigt som myndighetens arbete. Det teambaserade arbetssättet sammanflätar två viktiga yrkesgrupper i socialtjänsten där myndighetsdelen (utredande socialsekreterare) äger ansvar för säkerhetsbedömningar som bygger på hur den behandlande processen fortlöper i de olika faserna. Med utgångspunkt från den gemensamma plattformen stärks också förutsättningar för samsyn och förståelse för uthålligheten som krävs i de känsliga processer som uppstår i familjer där förändring är nödvändig. Detta är grundläggande för framgången i arbetet och bokens ambition är att synliggöra och förstärka detta perspektiv. Metoden bygger på många års beprövad erfarenhet av att möta familjer som lever med hedersrelaterade värderingar och normer och har utformats och utvecklats tillsammans med kollegor i socialtjänsten. Den har gett önskad förändring i familjer, och återförening efter placering har möjliggjorts på ett säkert sätt.

Arbetssättet är också gångbart kring annan komplex problematik som vi möter i socialtjänsten, exempelvis tidiga antisociala beteenden och kriminella attityder som kan drabba pojkar som lever med bland annat hedersnormer i familjen.

Fallbeskrivningarna i boken syftar till att ge konkreta exempel på innehåll, utmaningar, förändring och vad långsiktigt arbete i familjer kan leda till när socialtjänstens hållande sker över tid, bakslag hanteras och systematiskt arbete bedrivs. Detta handlar om att möta människor och ge nya förutsättningar och möjligheter för familjer. Fallbeskrivningarna ger en inblick i familjer som lyckats uppnå förändring på det plan som är en förutsättning för att en återförening ska vara möjlig. Detaljerna i fallbeskrivningarna har ändrats för att de inte ska kunna härledas till något enskilt existerande fall. Familjer som varit aktuella inom socialtjänsten och tagit del av insatsen vi beskriver är från skilda etniska bakgrunder, tillhör olika religiösa grupper och kommer från alla samhällsklasser och utbildningsnivåer.

Om författarna

Marie Christou-Kressner är familjebehandlare och steg 1-utbildad i psykoterapi, verksam inom socialtjänsten. I tjugofem år har hon arbetat med frågor om hedersrelaterat våld och förtryck både på preventiv nivå och i beslutade insatser av myndighet de senaste tio åren. Hon har medverkat i en spetskompetensgrupp gällande hedersrelaterade frågor i en särskilt utsatt kommun där fokus varit samverkan mellan olika myndigheter och preventiva metoder. Som familjebehandlare har Marie Christou-Kressner de senaste åren utvecklat arbetssätt och metoder riktade till familjer som lever i hedersrelaterad problematik. Hon föreläser, utbildar och anlitas som moderator på konferenser om hedersrelaterat våld och förtryck.

Maria hagberg är magister i socialt arbete, steg 1-utbildad i psykodynamisk psykoterapi, utbildad i social ekonomi och socialpedagog med drygt trettio års erfarenhet av kvalificerat utrednings- och behandlingsarbete inom socialtjänsten. Våld och hedersrelaterat våld har dominerat hennes sociala arbete de senaste tjugo åren som även har innefattat frivilligt socialt arbete i Mellanöstern och involvering i tre EU-projekt finansierade av EU-kommissionen om skadliga sedvänjor och integration. Maria Hagberg är även utbildare, författare, utredande socialsekreterare, sakkunnig och handledare inom området. Hon har gett ut böckerna Vid 20 börjar den ruttna, Kvinnokällan (Premiss, 2009 respektive 2018) och Skadliga sedvänjor (Studentlitteratur, 2022) och har skrivit ett stort antal artiklar i fack- och dagspress om ämnet.

Om hedersrelaterat våld och förtryck

Benämningen hedersrelaterat våld och förtryck uppkom i Sverige då våld grundat på kyskhetsnormer i kollektiva system blev känt. Det uppmärksammades inte minst då Fadime Şahindal gick ut i media och berättade om hur det fungerade och vilka konsekvenser det kunde få. Hon blev själv mördad år 2002 och sedan tog arbetet fart. Det var dock inte ett nytt fenomen men har tryckts tillbaka i det långsiktiga jämställdhetsarbete och de reformer som skett i Sverige. Fredsarbetet som möjliggör reformarbete och kunskapsspridning är fundamentalt för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Det finns även hederskodex som används inom kriminella kretsar och andra slutna grupper som delvis har samma yttringar i form av kollektiva bestraffningar om någon bryter mot gruppens normer.

Definition

Regeringens definition av hedersrelaterat våld och förtryck är följande:

Hedersrelaterat våld och förtryck, liksom mäns våld mot kvinnor generellt, har sin grund i kön, makt, sexualitet och kulturella föreställningar om dessa. […]

När det gäller hedersrelaterat våld och förtryck är kontrollen av flickors och kvinnors sexualitet central och starkt knuten till kollektivet. I hederstänkandet står föreställningar om oskuld och kyskhet i fokus och familjens rykte och anseende ses som avhängigt flickors och kvinnors faktiska eller påstådda beteende. Detta förhållande kan vara mer eller mindre uttalat och kontrollen kan sträcka sig från vardagliga former av begränsningar i flickors och kvinnors liv som berör exempelvis klädval, socialt umgänge och rörelsefrihet till livsval som utbildning, jobb och giftermål och skilsmässa.

I sin mest extrema form resulterar hederstänkandet i hot om våld, våld och dödligt våld (Skr. 2007/08:39, s. 12).

Vad säger lagstiftningen?

I boken kommer vi att använda begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck” eftersom det är den officiella benämningen i Sverige – 1 juni 2022 kom en förändring i brottsbalken som innebär att hedersrelaterat våld och förtryck, närmare bestämt ”hedersförtryck”, är ett brott som kan ge fängelse i lägst ett år och högst sex år.

Det finns dock ingen enhetlig definition av hedersrelaterat våld och förtryck utan FN-konventionerna – till exempel FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor (DEVAW) som antogs 1993 och FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) som antogs 1989, ratificerades av Sverige 1990 och blev svensk lag 2020 – beskriver i stället skadliga sedvänjor baserade på religion och tradition. Skadliga sedvänjor kan till exempel vara hedersrelaterat våld och förtryck, barnäktenskap, tvångsäktenskap, oskuldskrav, änkebränning, kvinnlig könsstympning och omskärelse, brudrov och våldtäkt inom äktenskap. Detta innebär globalt sett stora problem, framför allt för kvinnor, barn och hbtqi-personer oavsett kön.

Konventioner och deklarationer i FN har medlemsländerna skrivit under, dock en del länder med reservationer. Konventionerna ska efterlevas. Det framkommer tydligt att medlemsstaterna ska göra sitt yttersta för att avskaffa skadliga sedvänjor i form av våld och förtryck och att de inte på några villkor kan åberopa tradition eller religion för

att slippa undan sina åtaganden. År 2014 stärkte FN:s kvinnokommitté

och FN:s barnkommitté skrivningarna för att förmå medlemsstaterna att upphöra med denna form av våld och förtryck. Anledningen till denna åtgärd var att ledare inom de stora världsreligionerna ville att kvinnors och barns rättigheter skulle underordnas religionsfriheten, i synnerhet då det handlade om sexuell och reproduktiv hälsa.

Istanbulkonventionen, eller Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, är det första juridiskt bindande regionala instrumentet om våld mot kvinnor i Europa. Det undertecknades 2011 och trädde i kraft i Sverige år 2014. Det slår fast att våld mot kvinnor är könsrelaterat på strukturell nivå. Det som skiljer Istanbulkonventionen från FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor (DEVAW) är att ekonomiskt lidande inkluderas. Det gör Istanbulkonventionen relevant eftersom ekonomiskt våld i högsta grad är inblandat då det gäller hedersrelaterat våld och förtryck – flickan/kvinnan och pojken/mannen blir en handelsvara i äktenskapsöverenskommelser och religiösa familjelagar oavsett religion befäster parternas, i synnerhet kvinnans, ekonomiska beroende.

I barnkonventionen står följande i artikel 24, paragraf 3: ”Konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.” Barnkonventionen påtalar att barn har rätt till kroppslig integritet och religionsfrihet vilket visar att sedvänjan att könsstympa både flickor och pojkar är förkastlig och bör avskaffas. Sedvänjan med att könsstympa pojkar upprätthålls både genom religion och tradition, är helt emot FN:s konventioner och har ingen medicinsk grund. Det är dock inget som tas upp särskilt i barnkonventionen (Grahn-Farley, 2019; Segerström, 2019; Hagberg, 2022).

Våldets och förtryckets kännetecken

Hedersrelaterat förtryck och våld handlar ofta om icke adekvata begränsningar, överdriven kontroll samt fysiskt och/eller psykiskt våld. Det skiljer sig från våld i nära relationer genom sin kollektiva karaktär. Medan våld i nära relationer huvudsakligen förekommer inom familjen kännetecknas det hedersrelaterade förtrycket och våldet av att det finns en kultur även utanför familjen som stödjer och sanktionerar det. Den som utövar kan vara en person utanför den egna familjen.

I familjer där kollektivets vilja går före individens kan förtrycket förvärras vid självvald eller påtvingad exkludering från majoritetssamhället. Förtrycket är en form av patriarkalt våld. Det utgår från en idé om att kvinnor är underordnade män. I andra språk än svenskan finns det ofta flera ord för heder men endast ett som avser kvinnans och släktens ärbarhet, och detta är vanligen förknippat med kontroll över kvinnan, sexualiteten, ägandet och avkomman (Hagberg, 2022).

För att bevara familjestrukturen begränsas barnen i sina sociala relationer utanför familjen. Det leder till att de tidigt socialiseras in i ett tänkande att det omgärdande samhället är fel eller hotfullt och internaliseras i att inte ”söka hjälp utanför familjen” (Hagberg, 2022).

Kontroll, bestraffningar och förtryck kan sträcka sig från begränsningar i vardagen till hot och våld och i värsta fall även mord. Det finns många handlingar och identitetsuttryck som inom olika kontexter anses dra skam över familjen och några exempel är:

• att ha sex innan eller utanför äktenskapet

• att bete sig uppseendeväckande eller uttrycka sig sexuellt

• att bli kär i någon och umgås med pojkar/män utanför släkt eller religion.

Att umgås med flickor och pojkar utanför sin religion och tradition kan ses som risk för att bli kär i någon utanför gruppen. Ibland är det tillräckligt att en flicka ses i sällskap av en pojke som inte anses lämplig att umgås med eller att familjen hör ett rykte om att en flicka har betett sig olämpligt för att hon ska bestraffas eller få sitt livsutrymme begränsat.

Några exempel på förtryck som begränsar friheten i vardagen är:

• att inte få umgås med kompisar eller bara under väldigt begränsad tid

• att vara tvungen att gå direkt hem från skolan

• att inte få vara med på simlektioner i skolan

• att vara bevakad och kontrollerad av familjemedlemmar och kollektivet.

Våldsutsatthet skadar den känslomässiga tillgängligheten och kan ge svåra följder för barnet om den känslomässiga anknytningen inte blir tillfredsställd under uppväxten. I en familj som uppfostrar efter ett traditionellt individuellt mönster med en demokratisk barnuppfostran har barnet mycket skydd och får samtidigt eget ansvar med ökad ålder. Det innebär en erfarenhetsbas utifrån en tonårsperiod då den unga får ”pröva sina vingar”, begå misstag och lära sig av dem. När en familj lever isolerat, självvalt eller påtvingat, innebär det att familjen är navet i barnets sociala relationer. Unga i familjer med strikt hederstänkande får inte genomgå den frigörelseprocess som är så viktig för att de ska kunna fungera som självständiga vuxna senare i livet (Schlytter & Rexvid, 2016; Baianstovu m.fl., 2019). Uppväxten får konsekvenser långt upp i vuxen ålder och det är svårt att frigöra sig från indoktrinering fylld av rädsla, skuld och skam (Essén, 2008). Det kan ge svårigheter med relationer även i vuxen ålder. Ibland bär individen med sig en stark skuldkänsla utan att kunna se orsakssambandet med en våldspräglad uppfostran.

Vem drabbas?

Det är alltså främst unga flickor som utsätts för begränsningar, kontroll och våld. Vuxna kvinnor med och utan barn är också en mycket utsatt grupp och då särskilt kopplat till religiösa eller traditionella familjelagar. Personer med funktionsvariationer och hbtqi-personer är andra särskilt utsatta grupper. Det förekommer att även pojkar och unga män utsätts om än i mindre utsträckning än vad forskningen hittills visat. Tvångsäktenskap är exempel på våld som kan förekomma i en hederskontext och som kan drabba både flickor och pojkar. Pojkar och män drabbas

dock främst genom att det ställs krav på dem att mot sin vilja kontrollera och bestraffa flickor och kvinnor som anses bryta mot normerna inom en hederskontext.

När det gäller hedersrelaterat våld är det som med våld i allmänhet –ökad grad av sårbarhet, tabun och beroendeställning innebär högre risk för utsatthet. Det är extra viktigt att som yrkesverksam socialarbetare vara observant på de personer, såväl barn som vuxna, som befinner sig i stark beroendeställning till omgivningen. Dessa personer har i allmänhet stora svårigheter att söka skydd och stöd utanför familjenätverket (Hagberg, 2022).

Omfattning i Sverige

Med tanke på hur omfattande statistiken är vad gäller övrigt våld i nära relationer, barnmisshandel och hatbrott har hedersrelaterat våld och förtryck uppmärksammats stort de senaste femton åren. År 2008 fick dåvarande Ungdomsstyrelsen i uppdrag av regeringen att kartlägga omfattningen av våld i hederns namn. Detta utmynnade i rapporten Gift mot sin vilja som kunde visa att ungefär 70 000 unga i Sverige levde i en hederskontext och riskerade att bli bortgifta (Ungdomsstyrelsen, 2009).

Inte förrän år 2018 genomfördes en ny kartläggning, denna gång genom Örebro universitet. Kartläggningen omfattade de tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö och kallas därför Storstadskartläggningen (Baianstovu m.fl., 2019). Det var 6 002 elever som besvarade enkäten som låg till grund för rapporten. Dessutom genomfördes 95 intervjuer med 199 professionella (fokusgrupper). Av dessa intervjuer var 36 individuella intervjuer med utsatta unga. Kartläggningen visade på en kraftig ökning av antalet utsatta unga i Sverige; i Malmö uppgav till exempel 20 procent av ungdomarna att de levde med oskuldsnormer och 9 procent med våldsnormer. Övriga storstäder redovisade också höga siffror men Malmö stack ut. Genomgående i alla storstäder var det riskfaktorerna socialt utsatt område (fattigdom), (strikt) religiös familj och en arbetslös mamma som låg bakom det hedersrelaterade förtrycket. Det framkom också att de flesta som medverkade i undersökningen inte ville ha hjälp.

En familjebehandlares reflektioner

Här delar en familjebehandlare med sig av reflektioner från ett avslutat hedersärende.

Mobiltelefonen ringer i cykelkorgen framför mig. Jag tittar ner och ser att det är Zandra. Jag väljer att inte stanna och svara, tänker att jag ringer upp senare. Konstigt att hon bara ringer så där, hon brukar ju messa innan. Nu ringer det igen och oron stiger.

Zandra och hennes föräldrar hade några veckor tidigare kommit till socialkontoret för att avsluta kontakten med socialtjänsten efter cirka tre års insatser. Med på mötet var även socialsekreterare och två familjebehandlare. Mötet innehöll all formalia ett avslutningsmöte ska innefatta. Var målen för insatsen uppnådda? Hade Zandra en tillvaro utan hot och hedersrelaterat våld och förtryck? Hade hon en gynnsam utveckling som kunde fortgå utan socialtjänstens närvaro?

Vi alla var rörande överens om att så var fallet.

Familjen anlände med en stor bukett blommor som en av Zandras bröder fixat ihop på sitt extraknäck, på kortet stod det ”tack” och brödernas namn. Zandra tog kommandot på mötet och berättade om sin vardag, om hur mamman och pappan står upp för henne, skyddar henne från förtal, hur de kommer på besök till hennes lägenhet när hon själv bestämmer och bjuder in. Hon berättade om att hennes fyra bröder fullt ut visar henne respekt och aldrig kliver över den gräns som osynligt finns mellan dem. Hon berättade om meningsskiljaktigheterna, hur de sakta accepterar hennes självständighet, val och livsutrymme. Zandra berättade om kärleken till familjen, om återföreningen, om att det är som en dröm att kunna komma och gå som hon vill på sina villkor. Zandra har påbörjat en högskoleutbildning och ser ljust på framtiden, något skör efter allt som hänt henne men med en familj som hon älskar, en familj hon inte behövde välja bort, en familj som förändrades mot alla odds.

Föräldrarna berättade om förtvivlade stunder, år av hat och smärta och ilska gentemot socialtjänsten. De berättade också om insikten om att de fått en stark dotter tillbaka, om att de nu ser den hjälp de fått av socialtjänsten och att de utvecklats som familj. Kärleken till dottern är överväldigande. Pappan fick frågan av familjebehandlare om

han kommer att närvara på dotterns bröllop om hon gifter sig med den hon själv väljer: ”Jag kommer att dansa och vara glad, det lovar jag er. Jag har fattat, polletten har trillat ner, jag har accepterat hennes frihet!” (Polletten var ett uttryck vi många gånger använde i behandlingen som en metafor för utveckling.) Detta handlade om pappans utmaning att acceptera dotterns val av pojkvän, hans önskan om att det skulle vara någon från deras nätverk med samma religion och kultur, något han drömt om sedan han fick sin lilla flicka, den söta dotter han håller högst i familjen. Ett ansikte vi så många gånger upplevt sammandraget sken nu som solen. Zandra kramade om honom: ”Åh, pappa, du är så fin, tack.”

När vi först fick detta hedersrelaterade ärende började en mycket lärorik resa och vi visste inte vart den skulle ta oss. Utredningsenheten med socialsekreterare och gruppchef i spetsen hade kört fast, de konsulter de hade köpt in som insats hade begått tjänstefel genom att avslöja adressen för den tillfälliga placeringen vilket innebar ytterligare en uppslitande flytt för Zandra som hade skyddat boende. Ärendet styrdes till socialtjänstens öppenvård i kommunen. Vi var två familjebehandlare som just hade blivit ett team då vi hade specifik kompetens och intresse kring hedersrelaterat våld och förtryck. När vi först fick ärendet och förutsättningarna presenterade för oss tittade vi på varandra och tänkte att detta blir en utmaning: skyddat boende på en för oss okänd ort långt borta, skyddade personuppgifter för Zandra, fyra arga bröder och två förtvivlade och arga föräldrar, ingen kontakt mellan Zandra och familjen.

Första samtalen med bröderna och föräldrarna var svåra. Vi mötte en familj i kris, tiden hade gått och de hade fortfarande ingen kontakt med Zandra som från en dag till en annan försvann från familjen. Ibland trodde de att hon var död, att breven hon skickat och vi läste upp inte var hennes utan påhittade. Vid hembesök hos familjen bar mamman runt på en docka som hon kallade sin låtsasdotter. Hon var i affekt och sa att hon blivit psykiskt sjuk av saknad. Bröderna litade inte på oss, de hade olika grader av ångest under våra samtal, de ville bara ha sin syster tillbaka, hon som de alltid beskyddat och älskat, hon som varit deras allt, oskyldig och oförstörd. Allt var socialtjänstens fel, vi hade splittrat familjen. ”Vi litar inte på er”, sa de – de hade skaffat en advokat och fått rekommendation om att gå vidare i en rättspro-

cess – ”vi vill ha svar, vi kan inte leva våra liv så här.” Vår oro kring familjens affekt var hög men vi var uppmärksamma och uthålliga. Vi utforskade, utmanade och försökte skapa tillit genom vårt bemötande och genom att lyssna.

Första mötet med Zandra för oss familjebehandlare var via Skype. Vi presenterade oss och sa att vi ville hjälpa henne och familjen. ”Tack så mycket, men ni förstår inte vilka min familj är, vad de är kapabla till, jag är så förvirrad, ingen förstår”, svarade Zandra.

Ett och ett halvt år efter det att vi startat ärendet åkte vi två familjebehandlare själva till Zandra för att flytta henne till ett boende i närheten av kommunen där hennes familj bor. Det blev en symbolisk resa, en milstolpe i behandlingen för både oss och Zandra. Efter så lång tid av familjebehandling hade vi kommit närmare de villkor som var uppsatta i planeringen för att uppfylla målen. Under den tid som gått hade vi tillsammans med utredningsenheten kontinuerligt utvärderat varje ny utmaning. Ska de träffas? Är vi förberedda? Vill hon nu? Nu vill hon, nu vill hon inte. Vågar vi? Nu måste vi våga, allt är riggat för säkra möten – väktare, larm, allt är på plats. Utmaningarna var många: motstånd, ambivalens och Zandras längtan efter familjen. Zandra ville bara prata med familjebehandlare på söndagar, då hade hon tid, hon prioriterade skolan och orkade inte på vardagar. Vi tänkte utanför boxen och fick godkänt att arbeta två timmar på söndagar, det var en förutsättning och viktigt att hon blev lyssnad på, att hennes röst var den tongivande i familjebehandlingen. Vi behövde ha den med oss i mötet med familjen.

Det blev många samtal till socialsekreterare och mycket samarbete med familjehemmet. Efter sammanlagt fyra olika placeringar lämnade vi till slut Zandra med sin packning på 15 kvadratmeter. Hon skulle snart fylla 18 år och vi bedyrade att hon snart skulle få sin ordinarie lägenhet, ett kontrakt som socialsekreterare jobbade tillsammans med boendeenhet för att ordna för henne. ”Det är okej här med, jag känner mig fri här, frihet på 15 kvadratmeter, det känns bra, vi hörs i morgon.”

I samma rum där vi nyligen haft vårt lyckliga avslutningsmöte satt vi med hela familjen vid en annan tidpunkt en helt annan dag. Väktaren satt lite gömd men var på plats, den lokala polisen var informerad om mötet och säkerhetsplaneringen var optimal. Zandra hade träffat

sina föräldrar tidigare på egen önskan på socialkontoret och skulle nu också få träffa sina bröder för första gången sedan placeringen, hela familjen skulle samlas för första gången på två år. Vi var förberedda på ett känslomässigt möte, ett möte som kunde gå hur som helst, ett möte som handlade om mod och rädsla. Zandra hade förberett en lapp där allt hon ville säga stod. Om hon inte skulle våga eller orka skulle vi läsa upp lappen. Vi hämtade Zandra på tågstationen i vår tjänstebil, hon hade sitt larm med sig. Hon var nervös och rädd men ville och längtade. Mamman kom in först och ville träffa Zandra ensam. Hon uppmanade henne att inte använda ordet pojkvän framför bröderna utan i stället säga ”bästa vän”. Zandra blev arg. ”De har verkligen inte fattat, det är sådana koder jag inte klarar av.” I rummet satt bröderna och väntade, pappan och mamman var också där. Bröderna var rörda, en ville ge en kram men vi avböjde och höll avstånd. Vi hade redan förberett familjen på villkoren för mötet och att vi skulle styra mötet och avbryta när vi ville det. Nu satt en rädd men modig flicka framför sin familj för första gången på två år, nu gällde det. En broder kom till undsättning: ”Snälla Zandra, säg det du vill säga, tala från hjärtat så vi förstår!”

Allt kom ut – om orättvis behandling, hur hon som flicka blir särbehandlad, hur hon drömmer om frihet, att studera och att få leva som hon vill. Tårarna rann medan hon fortsatte. ”Ni har tagit hem tjejer ni varit kära i, varför skulle jag inte få älska vem jag vill, varför?”

Allt på lappen blev sagt, orden strömmade ut ur Zandras mun. Efter viss tystnad sa en av bröderna: ”Vi kan tycka och vilja olika men vi måste respektera varandra, jag respekterar dig men du måste också förstå mig, det är bra att du säger som du tycker.” Det som aldrig tidigare pratats om i familjen sas på mötet, vi satt i flera timmar. När vi åkte tillbaka till tågstationen sa Zandra att mötet var det värsta och bästa hon varit med om. Vi följde en utmattad och modig tjej ända till perrongen och tåget. ”Du är den modigaste vi vet, vi pratar igen på söndag, vila nu och landa i allt.”

Jag kör av cykelbanan, jag måste svara nu. Zandra brukar alltid messa innan hon ringer och artigt fråga om jag kan prata. Nu har hon ringt två gånger på raken. ”Hej Zandra, du har ringt mig, jag hör direkt på rösten att allt är bra, den låter glad!” ”Du förstår inte vad som hänt, boendeenheten ringde och jag får nu ta över kontraktet

för lägenheten, jag är så lycklig och ville dela nyheten med er familjebehandlare. Nu är den äntligen min och jag tänkte höra om ni vill komma och fira det med mig, tänkte bjuda mamma och pappa på fika och undrar om ni vill komma?” ”Självklart, ja, vi kommer, grattis, tack för inbjudan, vi ses då!”

Lättad cyklar jag vidare med ett leende på läpparna, glad för att jag har fantastiska kollegor och chefer som möjliggör detta arbete. Tacksam också för all samverkan både inom och utanför socialtjänsten som är en viktig del för att möjliggöra återföreningar och förändring i familjen. Samverkan över tid i Zandras komplexa hedersrelaterade ärende utanför socialtjänstens egna insatser var omfattande och bestod av psykiatrin inom hälso- och sjukvården, skolan, familjehem och skyddat boende, polis och väktare och ungdomsmottagningen.

En socialsekreterares reflektioner

Socialsekreterare följer hela ärendet från början till slut och är en viktig kugge för att det teambaserade arbetet ska fungera. Helheten går före delarna i ett teambaserat arbetssätt. Socialsekreterares dokumentation och nödvändiga beslut måste integreras i processen. Det är bra om insatsen familjebehandling kommer in så tidigt som möjligt, helst under utredningstiden, oavsett om den utsatta är i hemmet eller inte. Det är också bra om familjebehandlare är med tidigt i processen då det inger hopp vid en annars tuff situation då orosanmälan inkommit. Alla befinner sig i kris och allt beror på lämplighet och skyddsbehov. Vi vet att om det finns fler syskon i familjen riskerar de att fara illa under tiden. Beroende på hierarkin i familjen kan även andra vuxna fara illa. Socialsekreterares roll som myndighetsutövare är en möjlighet att initiera förändring. Interventionen som en orosanmälan och hanteringen av denna innebär har stor betydelse för fortsättningen och om familjen tar emot hjälp. Bemötandet är avgörande då det gäller att upprätta allians med familjen utan att riskera den ungas säkerhet. Socialsekreterare har en central roll då det gäller att använda lagstiftningen, socialtjänstlagen och LVU då det krävs. Arbetet med hedersrelaterat våld och förtryck är bland de svåraste problem socialtjänsten har att hantera. Utmaningarna är stora. Genom ett nära samarbete med familjebehandlare sker processen som leder till ett hållbart förändringsarbete.

Slutord

Utifrån våra olika uppdrag, utredning respektive behandling, har vi i arbetet med familjerna haft många utmaningar. Inte minst har vårt arbete väckt funderingar hos andra som arbetar med problematiken eller inte alls har kunskap om den. Vi har behövt utveckla och motivera vårt arbete både inom och utanför socialtjänsten. Detta har varit både nyttigt och lärorikt och vi har kommit väldigt långt i vår kunskap om att möta denna målgrupp. För att stärka det rättighets- och jämställdhetsperspektiv vi arbetar efter har vi haft stor nytta av samverkan men vi har också fått information, insikt och kunskap genom familjemedlemmar. Detta är ett riktat integrationsarbete där förmånen är att vi inom socialtjänsten, i ett tätt samarbete mellan utredande socialsekreterare och familjebehandlare, och tillsammans med andra i samverkan kan uppnå förändring över tid.

Genom att förhindra långa oönskade placeringar, återförena familjer och ge dem verktyg för att skapa goda relationer till varandra kan vi konstatera att vi bidrar till ett mer integrerat samhälle för dessa familjer.

Vi vet att det är oerhört svårt att arbeta med denna typ av ärenden då det föreligger en vitt utbredd föreställning om att det inte går att arbeta med frågan utan att riskera säkerheten för den enskilda. Tillämpning av lagstiftning, regelbundna riskbedömningar och kvalificerad familjebehandling är möjligt och ska användas. Vår långa erfarenhet av att arbeta med hedersrelaterat våld och förtryck och de utsatta och deras familjer visar en annan sida. Vi har arbetat med många ärenden enligt både socialtjänstlag och LVU med goda resultat som tyvärr inte syns då forskning saknas. Vi vet att det behövs evidensbaserad praktik och följeforskning för att en metod eller snarare ett förändringsarbete ska ses som hållbart och möjligt. Genom att introducera ett teambaserat arbetssätt och behandlande processer vill vi bjuda in forskning och beslutsfattare i ett nödvändigt förändringsarbete. Vi menar att empiri och beprövad erfarenhet finns på fältet. Nu är det dags att ta hand om och sprida den.

hedersrelaterat våld och förtryck ( hvf ) är ett samhällsproblem som innebär stora utmaningar för socialtjänsten, inte minst för att området är omgärdat av myter, fördomar och ryktesspridning.

Det finns till exempel en allmän uppfattning om att det inte går att arbeta förebyggande eller behandlande med familjerna, att hotet är konstant och att en återförening efter placering därför aldrig är möjlig.

Den här boken tar tvärtemot avstamp i inställningen att både varaktig förändring och säkra återföreningar är möjligt. Socialtjänsten kan och ska bidra med skydd, stöd och hjälp och det mesta kan ske på frivillig väg förutsatt att det finns ett systematiserat arbetssätt, rätt kompetens och konkreta verktyg.

Metoden som introduceras i boken bygger på framgångsfaktorer och många års beprövad erfarenhet. Den innefattar hela ärendet från anmälan och utredning till uppföljning och avslut. Innehåll och utmaningar i detta långsiktiga arbete exemplifieras genom fallbeskrivningar. Familjebehandlingen redovisas i tre faser och pågår samtidigt som myndighetens arbete – det teambaserade arbetssätt som författarna förespråkar är grundläggande för framgången.

Boken fungerar både kunskapshöjande och som ett stöd för dem som möter individer och familjer med HVF-problematik inom eller på uppdrag åt socialtjänsten. Även sjukvård, polis och rättsväsende samt frivilligorganisationer har nytta av kunskapen. Studenter och utbildare inom socialt arbete är ytterligare en målgrupp.

Författarna har båda gedigen erfarenhet av socialt arbete med hedersrelaterat våld och förtryck och insatser till behövande familjer. Marie Christou-Kressner är familjebehandlare och steg 1-utbildad i psykoterapi, verksam inom socialtjänsten sedan tjugo år tillbaka.

Maria Hagberg är magister i socialt arbete, steg 1-utbildad i psykoterapi, utbildad i social ekonomi och socialpedagog med trettio års erfarenhet av utrednings- och behandlingsarbete inom socialtjänsten.

ISBN 9789177413301

9 78917 74 13301