9789177410102

Overklighetskänslor om depersonalisationssyndrom

anna strid

De här citaten är exempel på upplevelser av depersonalisation. Upplevelser som alla säkert har varit med om vid enstaka tillfällen, men där det för några inte går över utan blir till ett varaktigt tillstånd.

Det här är den första boken på svenska om depersonalisationssyndrom (DDD). Ledande forskare i USA och Storbritannien anser att syndromet är en av den moderna tidens mest förbisedda diagnoser.

Patienter beskriver att de möts av oförståelse när de berättar om sina symtom, och det dröjer lång tid innan de får rätt diagnos.

Kunskap om syndromet har efterfrågats av både professionen – för att kunna ställa rätt diagnos och ge adekvat behandling – och av personer som själva lider av syndromet. Det är avgörande att inte få fel behandling eftersom det kan förvärra patientens upplevelser.

Boken bygger på en första svensk studie där man kartlagt förekomsten av DDD, kompletterat med ett antal djupintervjuer; levande och personliga symtombeskrivningar förmedlar ett viktigt inifrånperspektiv och visar samtidigt på hur olika symtombild och förlopp kan te sig.

Boken vänder sig till alla som vill ha mer kunskap om diagnosen: psykologer, psykiatrer, psykoterapeuter och övriga inom hälso- och sjukvården som kommer i kontakt med dessa patienter, och personer som känner igen sig i symtomen och deras anhöriga.

overklighetskänslor om depersonalisationssyndrom

”Det känns som om det är en hinna mellan mig och världen.” ”Det känns som om jag befinner mig inuti en bubbla.” ”Jag känner mig som en främling inför mig själv.”

anna strid

Författare är anna strid , leg. psykolog med förord av German Berrios, professor i psykiatri vid Cambridge University.

ISBN 9789177410102

9 789177 410102

77410102.1.1_omslag.indd Alla sidor

2019-12-12 15:24

Tack Ett stort tack till alla intervjupersoner som haft modet att berätta sin historia och som bidragit med sina erfarenheter av depersonalisation. Till min son Emil, min man Tord, mina föräldrar Kerstin och Sigge, för att ni helhjärtat stöttat mig under detta arbete. Till Klara Bengtsson, min kusin, leg. psykolog för viktiga synpunkter och funderingar. Till Leif Månsson, leg. psykolog, min kollega och bäste vän, som under psykologutbildningen genomförde ett examensarbete om depersonalisationssyndrom tillsammans med mig.35 Till Per Johnsson, docent i psykologi vid Lunds universitet, för din positiva energi och värdefulla synpunkter, både gällande examensarbetet och denna bok. Till German Berrios, professor i psykiatri vid Cambridge University, som varit behjälplig och möjliggjort den svenska versionen av Cambridge Depersonalization Scale. Särskilt tack till Susanne Bardell Carlbring, förläggare, för att denna bok blir till.

Om författaren Anna Strid är född 1975 och uppvuxen i Kalmar. Hon är legitimerad psykolog och är idag verksam inom primärvården. Anna Strid har även erfarenhet av utredningar och behandlingar inom barn- och ungdomspsykiatrin. Hennes examensarbete tillsammans med kollega handlade om depersonalisationssyndrom (DDD) och rönte uppmärksamhet när den blev tillgänglig på internet. Hon blir fortlöpande kontaktad av personer som känner igen sig i arbetets beskrivning av DDD. Anna Strid har tidigare varit verksam som konstnär och är utbildad i fri konst vid Kungliga Konsthögskolan. Hon är sedan flera år bosatt i Tomelilla.

3

77410102.1.1_inlaga.indd 3

2019-12-16 10:50

Innehåll Tack __________________________________________________________________________________________________________ 3 Om författaren _________________________________________________________________________________________ 3 Förord ________________________________________________________________________________________________________ 7 Inledning ___________________________________________________________________________________________________ 9 Sökandet efter ett namn ________________________________________________________________________ 10 Hur yttrar sig depersonalisationssyndrom?____________________________________ 12 Symtomen är svårbeskrivna____________________________________________________________________ 12 Tillståndet är inte psykotiskt ___________________________________________________________________ 12 Depersonalisation som ett syndrom ______________________________________________________ 13 Hur vanligt är depersonalisationssyndrom?__________________________________ 20 Prevalens bland allmänbefolkningen _____________________________________________________ 20 Prevalens bland psykiatripatienter__________________________________________________________ 20 Tillståndet har bytt namn________________________________________________________________________ 21 Depersonalisationssyndrom i svensk psykiatri_______________________________ 22 Resultat från vår studie ___________________________________________________________________________ 23 Är depersonalisationssyndrom ett nytt fenomen?________________________ 29 Hur definieras depersonalisationssyndrom inom psykiatrin?_____ 31 Depersonalisation som ett spektrum _____________________________________________________ 32 Depersonalisation – en form av dissociation _________________________________________ 33 Depersonalisation som en försvarsmekanism _______________________________________ 34 Diagnosen ställs sällan ___________________________________________________________________________ 34 Fallet Alex ________________________________________________________________________________________________ 36 Vem drabbas av depersonalisation?_____________________________________________________ 41 Orsaker till att vissa drabbas___________________________________________________________________ 41 Fallet Linda ______________________________________________________________________________________________ 45 Utlösande faktorer _______________________________________________________________________________ 50 Svår stress _____________________________________________________________________________________________ 50 Depression eller panikångest _________________________________________________________________50 Inga identifierbara utlösande faktorer_____________________________________________________ 51 Droger ____________________________________________________________________________________________________ 51

77410102.1.1_inlaga.indd 4

2019-12-16 10:50

Fallet Martin_____________________________________________________________________________________________ 52 Neurobiologi____________________________________________________________________________________________ 58 Det autonoma nervsystemet __________________________________________________________________ 58 Hjärnan __________________________________________________________________________________________________ 59 Prefrontala cortex __________________________________________________________________________________ 60 Limbiska systemet med amygdala_________________________________________________________ 60 Insula _____________________________________________________________________________________________________ 65 Angular gyrus ________________________________________________________________________________________ 66 Sensoriska cortex ___________________________________________________________________________________ 67 Depersonalisation och andra psykiatriska tillstånd ___________________ 68 Samsjuklighet ________________________________________________________________________________________ 68 Fallet Karin ______________________________________________________________________________________________ 69 Depersonalisationssyndrom – en självständig diagnos?________________________ 75 Ångest och depersonalisation _______________________________________________________________ 76 Depression och depersonalisation ________________________________________________________ 79 Självmordsrisk vid depersonalisation ____________________________________________________ 79 Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och depersonalisation______________ 80 Personlighetssyndrom och depersonalisation_______________________________________ 80 Självskadebeteende och depersonalisation ___________________________________________ 82 Psykos och depersonalisation _______________________________________________________________ 82 Högfungerande autism och depersonalisation ______________________________________ 83 Adhd/add och depersonalisation ___________________________________________________________ 85 Fallet Maja _______________________________________________________________________________________________ 87 KBT-baserad förståelsemodell _____________________________________________________________93 Tankar______________________________________________________________________________________________________93 Beteenden _______________________________________________________________________________________________93 Känslor ____________________________________________________________________________________________________ 95 Psykoterapeutisk KBT-behandling _______________________________________________________ 96 Bedömning och kartläggning ________________________________________________________________ 96 Psykoedukation och normalisering________________________________________________________ 97

77410102.1.1_inlaga.indd 5

2019-12-16 10:50

Fördjupad kartläggning__________________________________________________________________________ 98 Arbete med tankar _________________________________________________________________________________ 99 Arbete med beteende ___________________________________________________________________________ 101 Arbete på schemanivå___________________________________________________________________________ 101 Arbete med förändring av yttre faktorer________________________________________________ 103 Farmakologisk behandling________________________________________________________________ 104 Depersonalisation och existentialismen ________________________________________ 105 Fallet Sebastian_____________________________________________________________________________________ 108 Avslutning ______________________________________________________________________________________________ 112 Cambridge Depersonalization Scale _________________________________________________ 113 Referenser_______________________________________________________________________________________________ 123

77410102.1.1_inlaga.indd 6

2019-12-16 10:50

Förord Depersonalisation och närliggande mentala tillstånd är ständigt aktuella. Dessa märkliga upplevelser tycks underminera både gränserna för, och innebörden av, själva tanken ”känslan av ett själv” (vilket är en högt värderad grundsats för västerländska starkt individualistiska traditioner). Därför betraktas dessa tillstånd som andligt och filosofiskt mer djupgående och på en annan nivå än de andra mentala åkommorna listade i DSM-5 eller ICD-11.

Sedan en tid är den officiella ståndpunkten att depersonalisation hör hemma bland tillstånd som allmänt sorteras som ”dissociation”.

Denna term kan fungera både beskrivande och förklarande.* Den förklarande funktionen baseras på en relativt mystisk mekanism som utgår från att känslan av ett själv skapas genom upplevelsen av kontinuitet (både på ett kroppsligt och mentalt plan).

När Cambridge Psychopathology Group påbörjade sin forskning om depersonalisation för mer än 25 år sedan var diagnosen inte lika känd som den är nu. Då betraktades det som ett psykiatriskt tillstånd bestående av enbart ett symtom. När vi började analysera det utifrån de historiska, epistemologiska och kliniska perspektiven förändrades emellertid grundsatsen och depersonalisation kom i stället att innefatta en mångsidig symtombild. Delvis för att fånga den kalejdoskopiska strukturen konstruerade gruppen ett instrument – the Cambridge Depersonalization Scale. Genom ett kombinerat fyrdimensionellt rutnät (kvalitet/kvantitet/rymd/tid) kunde vi på så vis kartlägga de brokiga komponenterna som depersonalisation består av.

Efter alla dessa år av forskning är vissa av oss fortfarande lika förbryllade över tillståndet depersonalisation som vi var i början av vårt arbete. Det är dock inte av så stor betydelse om vi forskare är förbryllade eller inte, eftersom psykiatri både från strukturell och etisk utgångspunkt inte är en avstannande utan en föränderlig disciplin.

I en faktisk verklighet existerar dessa människor som lider på grund av sina annorlunda inre upplevelser, däribland depersonalisation.

7

77410102.1.1_inlaga.indd 7

2019-12-16 10:50

Ingen vet exakta siffror på hur många de är eftersom både antal hjälpsökande och rapportering av fall alltid är beroende av personliga, sociala och ekonomiska variabler, vilkas styrka, relevans och angelägenhet bara delvis är kända.

De patienter som uppsökte vår depersonalisationsklinik i Cambridge visade sig vara en varierad skara, och vi insåg snart att en ny faktor hade satts i rullning. Media hade börjat beskriva och utvärdera symtomatologin för depersonalisation och koppla vissa aspekter av tillståndet med skönlitterära, existentiella och till och med religiösa källor. Denna nya mediala faktor ledde till att individer med depersonalisation själva hade möjlighet att identifiera vad de led av. Den inverkade även på deras val av behandling.

Medias inverkan var ett första tecken på den förändring inom psykiatrin som nu har blivit standard. Mentala symtom har alltid varit kulturellt betingade** men tidigare har överföringen av de mallar som används för att forma och känna igen psykiska symtom styrts genom nätverkande i familjer och sociala klasser. Nuförtiden innebär internet och sociala medier en snabbare och mer effektiv överföringskedja.

De formar inte bara sättet som inre erfarenheter och problem gestaltas, utan också hur de bör namnges och presenteras för vården.

Om det är så, borde en viktig del av arbetet för behandlare vara att förse medierna med information av god kvalitet. Denna utvecklande funktion kan till och med vara ett första steg i skapandet av ett framtida system med ”indirekt” eller virtuell psykiatrisk rådgivning och behandling. Därför hoppas jag verkligen att den här informativa boken av leg. psykolog Anna Strid kommer att nå en bred läsekrets, inklusive medieaktörer som specialiserar sig på att popularisera vetenskapliga ämnen. Om så blir fallet kommer hennes arbete förändra sättet på vilket vetenskapsjournalister påverkar allmänhetens syn på hur dessa psykiatriska symtom namnges, beskrivs och upplevs.

Prof G E Berrios University of Cambridge, UK

*

Berrios, G. E. (2018). The concept of ”dissociation” in psychiatry. Rivista Sperimentale de Freniatria 142:29–50.

**

Berrios, G. E. & Marková, I. S. (2015). Towards a New Epistemology of Psychiatry. In Kirmayer, L. J. et al (eds)

ReVisioning Psychiatry. Cambridge: Cambridge University Press, pp 41–64.

8

77410102.1.1_inlaga.indd 8

2019-12-16 10:50

Inledning Denna bok riktar sig till alla som har ett intresse av att läsa om depersonalisationssyndrom (depersonalization/derealization disorder, DDD, se även sidan 21). Det kan vara alltifrån personer som arbetar professionellt inom vårdyrken och som möter patienter med dessa symtom, till de som själva känner igen sig i symtomen och den allmänt nyfikne.

Boken innehåller ett antal fallbeskrivningar, baserade på mina intervjuer med personer som antingen själva känner igen sig i diagnosen depersonalisationssyndrom eller som fått diagnosen i samband med kontakt med psykiatrin. Oavsett om deras diagnos är fastställd eller inte, så är deras berättelser värdefulla för vår förståelse av denna typ av upplevelser. Att hitta intervjupersoner har inte varit lätt med tanke på att så få personer får diagnosen eller själva vet vad de lider av. Att intervjua egna patienter är något jag försökt undvika, men har i något fall varit naturligt. Några intervjupersoner har initialt själva tagit kontakt efter att jag tillsammans med min kollega Leif Månsson skrivit om ämnet.35 Jag har också efterlyst intervjupersoner på en Facebookgrupp för personer som lider av depersonalisation/derealisation, och fått kontakt på det sättet.

Alla intervjuer har skett i form av personliga möten, utom en som genomförts via Skype. Intervjuerna har spelats in, transkriberats och sedan omformats till fallbeskrivningar. Alla intervjupersoner har därefter fått läsa igenom sin fallbeskrivning och haft möjlighet att komma med synpunkter och ändringar. Ingen fallbeskrivning har publicerats utan ett tydligt godkännande från den intervjuade.

I det fall intervjun har skett med en minderårig har även vårdnadshavare fått läsa igenom texten och godkänna den. Jag vill betona att fallbeskrivningarna inte gör anspråk på att vara heltäckande för alla varianter och aspekter av depersonalisationssyndrom (DDD). Exempelvis finns i boken en överrepresentation av fall med drogutlöst DDD, vilket inte är representativt då enbart 15 procent av utlöst depersonalisationssyndrom orsakas av drogintag.11 9

77410102.1.1_inlaga.indd 9

2019-12-16 10:50

Mitt syfte med boken är att bidra till att sprida kunskap om depersonalisationssyndrom, så att fler drabbade kan få rätt hjälp. Min egen kunskap i ämnet är till viss del självupplevda erfarenheter, då jag under en tid i tjugoårsåldern led av depersonalisationssyndrom, men också från samtal och terapier med drabbade patienter i mitt yrkesutövande som psykolog. Jag har även haft omfattande kontakt med personal inom vuxenpsykiatri, barn- och ungdomspsykiatri och primärvård i samband med den studie som jag och min kurskollega Leif Månsson genomförde som examensarbete på psykologprogrammet.35 Som yrkesutövande psykolog har jag i möten och diskussioner med kolleger, deltagande i behandlingskonferenser och vidareutbildningar fått en god bild av hur kunskapsläget om DDD inom professionen ser ut. Jag har tagit del av litteratur och studier som omfattar depersonalisationssyndrom. Dock gör jag inte anspråk på att vara expert vare sig gällande neurobiologi eller att jag besitter all kunskap inom ämnet psykopatologi. Det finns med säkerhet många vita fält kvar att utforska i ämnet depersonalisation och mycket som vi fortfarande inte vet. Denna bok kan förhoppningsvis bidra till att vi får reda på mer, att fler frågor ställs.

När jag själv led av depersonalisation i 20-årsåldern upplevde jag tydligt att jag hamnat i ett tillstånd som jag inte varit i tidigare. Det var inte depression. Det var inte ångest. Det var någonting annat.

Någonting utöver. Det kom att dröja över 10 år innan jag fick veta vad tillståndet heter. Då hade jag sedan några år tillbaka redan blivit fri från det, men kände igen beskrivningen direkt. Idag, 2019, är jag utbildad psykolog. Mina personliga erfarenheter ger mig kunskap om hur svårt det är att beskriva upplevelserna av depersonalisation, hur ensam man känner sig och hur plågsamt det kan vara. Men det viktigaste jag har med mig är att det går att komma ut ur det.

Sökandet efter ett namn När jag började på psykologprogrammet hade jag ännu inget namn på det jag hade upplevt – upplevelser av främmandeskap inför mig själv och omgivningen. Jag hade aldrig läst om detta någonstans.

Människor som drabbats av depression och ångest stod det om i tidningarna lite då och då. Det visste alla vad det var för något. Men beskrivningar av overklighetskänslor dök aldrig upp varken i tv eller tidningar. Så nu, när jag skulle påbörja mina studier till psykolog,

10

77410102.1.1_inlaga.indd 10

2019-12-16 10:50

föreställde jag mig att allting skulle klarna. Framför mig väntade oceaner av kunskap om psyket och psykiatriska tillstånd. För mig var det en självklarhet att det bara handlade om en tidsfråga innan jag skulle få klarhet i vad jag i 20-årsåldern lidit så av. Men det visade sig ta lång tid innan jag fick ett namn på detta tillstånd. Under en föreläsning om ångest kom så till slut en mycket kort beskrivning av symtomen upp. Mest som en liten blänkare. Tillståndet hette depersonalisation och beskrevs av föreläsaren vara en relativt vanlig upplevelse i samband med ångest. Mer framkom inte och föreläsningen fortsatte med annan ångestinformation. För mig var detta ögonblick början på ett långt detektivarbete för att försöka få reda på ännu mer.

Under psykologutbildningens fyra sista terminer fick vi studenter ta emot patienter som bedömts inte ha alltför allvarlig problematik.

Min första patient bedömdes lida av depression, men började ganska snart beskriva omfattande symtom på depersonalisation. Dessutom visste han redan, efter intensivt googlande, att det kallades depersonalisationssyndrom. Det var dessa symtom han led mest av – inte av sin depression. Känslan av overklighet och att vara avskärmad från omvärlden ledde till att hans tillvaro upplevdes tom och meningslös.

Känslan av meningslöshet och främmandeskap förstärkte och vidmakthöll hans depression.

Nu hade jag stött på det igen! Jag ville veta mer, så jag sökte vidare.

Beskrivningar av overklighetskänslor brukar oftast förknippas med psykotiska tillstånd. Icke-psykotiska overklighetskänslor diskuterades sällan under utbildningen. När jag i min jakt efter information ställde frågor till olika föreläsare efter lektionerna, fick jag ofta svävande svar. Varför stötte jag på tillståndet även hos en av mina få patienter, när jag under fem års utbildning knappt hörde talas om det? Hur vanligt var det här tillståndet egentligen? Vad berodde den sparsmakade informationen om depersonalisationssyndrom på?

Denna bok kommer förhoppningsvis att kunna besvara dessa frågor.

11

77410102.1.1_inlaga.indd 11

2019-12-16 10:50

Hur yttrar sig depersonalisationssyndrom?

Depersonalisationssyndrom (DDD) är ett plågsamt tillstånd som framförallt kännetecknas av en känsla av overklighet eller främmandeskap kring självet och omgivningen. De som lider av depersonalisationssyndrom kan beskriva att de är avskurna från sina upplevelser som om de levde i en dröm.

Symtomen är svårbeskrivna Personer med depersonalisationssyndrom har vanligtvis påfallande svårt att sätta ord på sina upplevelser eftersom inga beskrivningar fullt ut tycks kunna fånga tillståndets natur. De använder av den anledningen ofta liknelser och metaforer för att försöka måla sina upplevelser i ord. Exempelvis används ofta liknelser i form av ”det känns som om det är en hinna mellan mig och världen”, ”det känns som om jag befinner mig inuti en bubbla”, ”det känns som om mitt huvud är fullt av bomull”.

Något som slående ofta ingår i dessa beskrivningar är uttrycket ”som om”.14 Liksom användningen av metaforer kan användningen av ”som om” ses som ett uttryck för att upplevelserna inte fullt ut kan fångas med hjälp av ord.

Det är som om man vore instängd i en bubbla. Patienten försöker beskriva en avvikande kvalitet i upplevelsen av att befinna sig i världen, snarare än en faktisk hallucinatorisk förvrängning. Metaforen ”instängd i en bubbla” är helt enkelt den bästa möjliga beskrivning man kan komma på av en upplevelse som egentligen är obeskrivbar.2

Tillståndet är inte psykotiskt Användningen av ”som om” kan också ses som en indikator på att upplevelserna inte är av psykotisk valör. Till skillnad från psykotiska tillstånd och tillstånd av vanföreställningar så förstår man vid deper-

12

77410102.1.1_inlaga.indd 12

2019-12-16 10:50

sonalisationssyndrom att verkligheten inte är förändrad, trots att det känns så. Personer med DDD vet att verkligheten inte är tvådimensionell, men den är som om den vore det. De vet att de är verkliga, men det känns som om de inte vore det.

Med andra ord innebär det att realitetsprövningen vid depersonalisationssyndrom är intakt och att de drabbade är fullt medvetna om att upplevelserna av självet och omgivningen är skeva.13 Detta är en viktig skillnad från psykotiska tillstånd, där själva vetskapen om verkligheten är i gungning.

Depersonalisation som ett syndrom Tittar man lite närmare på symtombeskrivningarna, kan man se att de kan sorteras in under olika typer av perceptionsrubbningar eller avvikelser. Att flera olika typer av symtom tenderar att uppträda tillsammans gör att tillståndet kan kallas för ett syndrom. Följande symtom kan ses inom det som benämns depersonalisationssyndrom: 1. Depersonalisation 2. Derealisation 3. Svårigheter att känna känslor 4. Avvikelser i sinnesupplevelser 5. Svårigheter med minne och att föreställa sig saker 6. Avvikelser i tidsuppfattning 7. Existentiella grubblerier 8. Överdriven självmedvetenhet Vid depersonalisationssyndrom kan man ha mer eller mindre symtom från de olika områdena. En del personer kan uppleva stora svårigheter inom något enstaka område medan de kanske inte alls har symtom inom ett annat. De olika symtomgrupperna överlappar också varandra och hänger ihop, vilket innebär att ett symtom kan hamna i flera kategorier.

Depersonalisation Depersonalisation innebär upplevelser av overklighet och främmandeskap man har inför sig själv. Kroppen känns konstig, främmande och avskild. De flesta som lider av depersonalisationssyndrom kan beskriva att de känner sig konstiga utan att kunna sätta fingret på hur, bara att något känns påtagligt fel och annorlunda. En del känner sig avskurna från sina upplevelser, som om de levde i en dröm.

13

77410102.1.1_inlaga.indd 13

2019-12-16 10:50

Drabbade kan också uppge att de känner en avsaknad av ett tydligt jag. De kan till och med beskriva känslor av icke-existens, att inte finnas till eller att vara osynlig.

Avvikelser i upplevelsen av den egna kroppen är inte ovanliga och är ofta av tydlig dissociativ karaktär. Ett exempel kan vara att man inte upplever sig fullt ut förankrad i sin kropp, att kroppen känns avskild och bortkopplad från det ”riktiga jaget”, där ens tankar finns.

Ofta finns känslan av att betrakta sig själv utifrån, som om man såg sig själv på film. Till skillnad från fullständiga ”utanför kroppen-upplevelser” saknas ofta en tydlig plats från vilken man observerar. Istället beskrivs en känsla av att ”inte vara där”, men inget klargörande av var man befinner sig.41 Depersonalisation kan också innebära en bristande känsla av att ens kropp verkligen är ens egen kropp.

Personer med DDD kan beskriva att de tittar sig i spegeln men har svårt att känna att spegelbilden verkligen föreställer dem själva.

Delar av kroppen, exempelvis händer eller fötter, känns främmande.

Personer med depersonalisationssyndrom kan ha känslor av att sakna agens över sin egen kropp, det vill säga känslor av att inte själv styra den. Som om de vore automatiserade. De hör ord komma ur sin mun, men saknar känslan av att de själva säger orden. När de går genom ett rum kan de ha svårt att få ihop att det är de själva som kontrollerar rörelserna. De ser sina händer göra saker, men känner ingen koppling mellan sig själva och händernas rörelser.

Derealisation Derealisation innebär en känsla av främmandeskap eller avskildhet i förhållande till omgivningen eller världen. Derealisation skiljer sig från begreppet depersonalisation som istället innebär ett främmandeskap i förhållande till självet.

Vid derealisation beskrivs individer, miljöer eller objekt som främmande, overkliga, dimmiga eller visuellt förvrängda. Många patienter med depersonalisationssyndrom beskriver känslor av att vara avskurna från omvärlden, som om det vore en hinna mellan de själva och världen. Saker kan kännas avlägsna eller suddiga, ibland upplevas större eller mindre än de verkligen är. Välbekanta saker ter sig obekanta. Objekt som tidigare betydde något känslomässigt tappar sin mening – de blir bara former, utan någon personlig koppling.

Objekt kan upplevas färglösa, som om allt vore i gråskala. Omgiv-

14

77410102.1.1_inlaga.indd 14

2019-12-16 10:50

ningen beskrivs som tom eller livlös, som om den saknade betydelse.

Den kan därför upplevas konstgjord, tvådimensionell, som en kuliss, och även andra personer kan upplevas som robotar eller skådespelare i en film. Som om allt är på låtsas.

Ofta uppträder depersonalisation och derealisation samtidigt, och många patienter beskriver att åtskillnaden mellan dessa två begrepp är meningslös, då upplevelserna kan vara svåra att skilja ut från varandra.10 Skillnaden mellan derealisation och depersonalisation skulle helt enkelt reflektera olika vinklar av samma upplevelse istället för olika fenomen.36 Svårigheter att känna känslor De flesta personer med depersonalisationssyndrom beskriver olika grad av dämpade emotionella upplevelser. Vissa uppger att de inte kan känna något överhuvudtaget. De kan beskriva en känsla av att vara känslomässigt döda, som zombier eller robotar. Att de har tappat känslan av att ha en själ. I samspel med andra vet de när det är läge att skratta eller le, men bakom fasaden saknas upplevelsen av känslan glädje eller humor. Det blir en ”låtsastillvaro” att inför andra ge skenet av att vara känslomässigt med, när känslorna inte finns där. Personer med DDD kan lida av att inte längre ha förmåga att känna känslor inför sina närmaste – sina barn, sin partner eller sina föräldrar. De vet att de närmaste egentligen betyder mycket och att de älskar dem, men förmågan att känna saknas.

Andra i sin tur beskriver en mer subtil försämring av sitt känsloliv, som kännetecknas av en oförmåga att uppleva de känslor som normalt sett färgar perception, upplevelser och mental aktivitet. En patient beskriver: ”Jag går genom skogen där jag lekte som barn.

Det är en magisk värld som normalt sett väcker känslor av nostalgi och minnen. Men det händer inget inom mig. Jag borde känna något, men nu gör det inte det längre. Ingenting kan längre ge mig några känslor. Det känns som om jag är levande död.”

Forskare inom området är allt mer övertygade om att denna oförmåga att ladda upplevelser på ett känslomässigt plan är kopplad till upplevelsen av att saker och ting känns ”overkliga”.25 Detta skulle innebära att det finns en överlappning och ett starkt samband mellan den känslomässiga avtrubbning och de känslor av overklighet (depersonalisation och derealisation) som ingår i depersonalisationssyndrom.

15

77410102.1.1_inlaga.indd 15

2019-12-16 10:50

Personer med depersonalisationssyndrom beskriver ibland att de har svårt att känna empati för andra människor. Empati kan delas upp i två olika typer: kognitiv och emotionell. Medan kognitiv empati reflekterar förmågan att förstå en annan persons emotionella tillstånd, reflekterar emotionell empati förmågan att uppleva en överensstämmande känsla. En studie av Lawrence et al. (2007)37 jämförde 16 patienter med depersonalisation med 48 friska kontrollpersoner. Det viktigaste fyndet från studien var att patienter med depersonalisation visade en fullgod förmåga när det gällde kognitiv empati, men en försämrad förmåga av den emotionella empatin.

Det finns två intressanta paradoxer när det gäller den emotionella avtrubbningen hos personer med depersonalisationssyndrom.1 Den första paradoxen är att oförmågan att känna känslor inte speglas i förmågan att uttrycka känslor motoriskt genom ansiktsuttryck och liknande. För en utomstående finns sällan något i deras yttre som tyder på svårigheter med känslor. De kan till och med upplevas som emotionella individer. En sådan dissociation är viktig när det gäller att differentialdiagnostiskt skilja DDD från andra tillstånd där man också kan se emotionell avdomning, som vid schizofreni eller depression. Till skillnad från depersonalisationssyndrom så åtföljs den emotionella avdomningen vid dessa båda andra tillstånd ofta av bristande emotionella uttryck.1 Den andra paradoxen är att personer med depersonalisationssyndrom å ena sidan beskriver en avsaknad av känslor, men att de samtidigt ofta lider av intensiv ångest.1 Det vore rimligt att anta att en genomgripande oförmåga att känna känslor även skulle inbegripa lidande och ångest. Det verkar finnas ett komplext samspel och en växelverkan mellan depersonalisationsupplevelser och ångest, som forskare i området ännu inte har full klarhet kring. Men för många patienter är det själva avsaknaden av känslor som är den största källan till deras ångest och lidande. Och vice versa, så är det den starka ångesten som ger upphov till försvarsmekanismen depersonalisation, som bär funktionen att blockera outhärdliga känslor. På så vis förstärker och vidmakthåller ångest och depersonalisation varandra.

Avvikelser i sinnesupplevelser Personer med depersonalisationssyndrom beskriver ofta perceptuella förvrängningar som inbegriper samtliga sinnesmodaliteter; smak, lukt, hörsel, syn och känsel. Avvikelser i sinnesupplevelser kan gälla

16

77410102.1.1_inlaga.indd 16

2019-12-16 10:50

både den egna kroppen och omgivningen. Det kan handla om att inte längre känna smaker eller ett försämrat luktsinne. Smaker och lukter väcker inte längre några känslor av nostalgi eller minnen. Det är som att sinnesupplevelsen är avskuren från sin känslomässiga komponent. Den betyder inte längre någonting.

Personer med depersonalisationssyndrom kan beskriva att ljud känns mer avlägsna, att röster upplevs komma från en distans längre bort än de verkligen gör. Ljud kan också upplevas starkare, svagare eller förvrängda på olika sätt.

När det gäller syn, kan patienter uppleva kroppsdelar större eller mindre än de verkligen är. Även andra föremål i omgivningen kan upplevas förstorade eller förminskade. Saker kan kännas avlägsna, tvådimensionella, färglösa eller dimmiga. Mönster kan upplevas annorlunda och svåra att titta på.

Det kan finnas en förhöjd känslighet för starkt ljus, särskilt ljus som kommer från lysrör. Vissa upplever en minskad känslighet för fysisk smärta. Känslan av att röra vid objekt kan också kännas märkligt annorlunda. Vidare kan de beskriva förändringar i känslan av att beröra sin egen kropp, som om den inte vore deras egen. Det finns också beskrivningar av avsaknade förmågor till känslor av hunger eller törst.

Svårigheter med minne och att föreställa sig saker Personer med DDD beskriver ofta försämringar av att framkalla personliga minnen och att föreställa sig saker.1 Det verkar som att förmågan att komma ihåg händelser från det förflutna är opåverkad, men att det är den subjektiva komponenten som saknas. De kan beskriva att minnen, särskilt när det gäller personliga händelser, verkar ha tappat sin känslomässiga mening: ”Jag kan komma ihåg saker, men det känns inte som att det har hänt just mig.”

Patienter kan beskriva att deras bildminne är blekt, färglöst, och vissa uppger att de inte alls längre kan föreställa sig saker eller personer som är väl bekanta.

Avvikelser i tidsuppfattning Avvikelser gällande upplevelsen av tid verkar vanlig vid depersonalisationssyndrom. Det kan handla om att nyligen upplevda händelser känns som om de hände en längre tid tillbaka än de verkligen gjorde.

Andra personer kan uppge en total oförmåga till tidsupplevelse.

17

77410102.1.1_inlaga.indd 17

2019-12-16 10:50

”Känsla av tid” handlar ofta om den subjektiva upplevelsen av hur lång tid som har passerat. Tiden kan upplevas alltför långsam eller alltför hastig.3 Trots dessa subjektiva beskrivningar har forskning visat att förmågan hos personer med DDD är fullgod när det gäller att uppskatta tid jämfört med kontrollpersoner.38 Det verkar som att det är själva upplevelsen av tid som är påverkad vid depersonalisationssyndrom, snarare än vetskapen om tid.

Existentiella grubblerier Personer med DDD har en tendens att analysera allting om sig själva.

Grubblerierna är av existentiell karaktär och handlar ofta om vad som är verkligt och inte verkligt, eller ifall verkligheten är en dröm.

De tänker om sitt tänkande och kan ofta uppleva att de är fast i sin egen hjärna. Tänkandet i sig känns till slut främmande och onaturligt, förlorar all sin spontanitet, och tankarna går i cirklar. Vem är jag? Finns jag på riktigt? Denna typ av existentiella tankar triggas och vidmakthålls av de samtidiga overklighetskänslor som upplevs.

Overklighetsupplevelserna känns obegripliga och olösbara, vilket leder till ändlösa grubblerier utan någon lösning i sikte.

Vissa patienter beskriver en känsla av att istället vara tom på tankar.39 Den förhöjda intellektualiseringen vid depersonalisationssyndrom ger effekten av att tankeverksamheten blir så pass ”uppslukad” att det inte finns resurser kvar till annan kognitiv verksamhet. Detta har sannolikt inverkan på minne och inlärning. Många patienter med DDD upplever svårigheter med uppmärksamhet och blir snabbt uttröttade av yttre stimuli.39, 61, 62 Forskare har sett att ju intensivare depersonalisationsupplevelser, desto lägre tankehastighet och ökad känslighet för att bli distraherad av yttre stimuli.40 Det verkar som att sådana uppmärksamhetsstörningar också påverkar korttidsminnet negativt. Det har visat sig att patienter med DDD presterar dåligt på omedelbar återkallning vid visuella och verbala minnestest.40 Överdriven självmedvetenhet En känsla av att vara en utomstående observatör av sig själv och sitt eget beteende är ett vanligt symtom vid depersonalisationssyndrom.

I tillståndet beskrivs ofta en förhöjd medvetenhet om tankar och kropp. Detta gör att personen tappar sin förmåga till spontanitet, vilket också bidrar till känslan av att vara som en robot eller auto-

18

77410102.1.1_inlaga.indd 18

2019-12-16 10:50

matiserad. Många patienter är alltför medvetna om varje tanke som passerar, som om de är utanför sig själva och tittar in. Denna förhöjda självobservation kan resultera i en överdriven hypermedvetenhet om självet, ett själv som inte längre känns bekant eller grundat.

Sökandet efter ett namn fortsätter I slutet av mina psykologistudier var det dags för examensarbetet.

Framför mig väntade en hel termin där jag skulle få möjligheten att djupdyka i något område jag ville veta mer om. För mig föll det sig naturligt att ta chansen att få svar på många av mina frågor om depersonalisationssyndrom. Tillsammans med min kurskamrat Leif Månsson tog jag mig an ämnet. Eftersom vi från början hade så pass lite kunskap om DDD började vi med att plöja igenom allt vi kom över som fanns skrivet om depersonalisation. Vid genomgång av litteraturen framkom att depersonalisationssyndrom verkade vara relativt vanligt. Utländska studier visade att syndromet var lika vanligt som bipolär sjukdom eller tvångssyndrom. Anmärkningsvärt var därför att trots forskningsvärldens fynd, så betraktades det fortfarande som ett ovanligt tillstånd på psykiatrimottagningar både utomlands och i Sverige. Enligt forskarna kände flertalet psykologer och psykiatrer inte till diagnosen depersonalisationssyndrom. Bland de som hört talas om det ansågs det inte vara en självständig diagnos, utan bara symtom vid andra störningar. Depersonalisationssyndrom uppgavs därför av forskarna vara den moderna tidens mest förbisedda diagnos. Någon svensk studie kring DDD fanns inte att få fram.

Vi beslutade oss för att göra ett försök att ta reda på hur situationen i Sverige egentligen såg ut. Hur vanligt var det med depersonalisationssyndrom bland patienter inom svensk öppenvårdspsykiatri?

Hur mycket kände psykologerna och psykiatrerna på mottagningarna till om diagnosen, och vad hade de för inställning till den?

19

77410102.1.1_inlaga.indd 19

2019-12-16 10:50

Fallet Linda ”Då skrek de på mig att jag var en jävla fitta, idiot eller lipsill.”

Linda är 16 år och har under större delen av sin uppväxt haft overklighetskänslor vid sidan om nedstämdhet och social ångest. Overklighetskänslorna var inte synliga för omgivningen, och för Linda själv har de varit lika svårbeskrivliga som svåra att sätta fingret på.

De har dock varit en dominerande del av Lindas symtombild då de både har vidmakthållit och förstärkt hennes nedstämdhet och sociala ångest. För ett halvår sedan fick hon vid sidan om diagnoserna depression och ångest även diagnosen depersonalisationssyndrom.

Första gången Linda minns upplevelser av overklighet var hon fyra år gammal: ”Det var när mina föräldrar fortfarande levde ihop.

På kvällarna skrek de ofta på varandra och bråkade när de trodde att jag sov. Men jag låg vaken i sängen och brukade alltid ha mitt huvud så nära väggen som möjligt och stirra ner i vägghörnet. Då var det som att allting runt omkring mig bara försvann. Det fanns bara det där hörnet som jag glodde på. När jag tittade ner i det där hörnet så kände jag mig trygg. Det kändes som att allt annat inte fanns på riktigt, att allt var på låtsas runt omkring mig. Det var som att det egentligen inte hände, just den stunden.”

Linda är ensambarn och bodde till en början med båda sina föräldrar. Men när Linda var fem år skildes föräldrarna och efter en vårdnadstvist beslutades att hon skulle bo varannan vecka hos dem.

När hon var hos sin pappa kände hon sig trygg och lugn. Där upplevde Linda att hon kunde vara sig själv. Veckorna hos mamman, däremot, beskrivs som otrygga. Hos mamman var Linda hela tiden på helspänn. Hon berättar att mamman drack mycket alkohol och att hon ofta var berusad. När mamman druckit kunde hon ställa till med dramatiska känslomässiga utspel. Mammans drickande var dock inte det enda som skapade otrygghet och ångest hos Linda.

Redan före separationen hade Lindas mamma träffat en ny man, Janne. Så en tid efter att Lindas föräldrar flyttat isär, blev Janne en

45

77410102.1.1_inlaga.indd 45

2019-12-16 10:50

viktig del i Lindas liv. Veckorna hos mamma spenderades hemma hos honom, i hans lägenhet. För Lindas del innebar inte föräldrarnas separation att bråken mellan de vuxna upphörde. De ständiga bråken fortsatte, men nu istället mellan mamman och Janne.

Relationen mellan Linda och hennes mamma var inte trygg. Hon beskriver att mamman hade svårigheter att förstå och ge dottern de grundläggande behov som ett barn behöver, både känslomässiga och fysiska. Linda upplevde det som att mammans egna behov kom i första hand. Mamman förmedlade ständigt till Linda att hon inte dög som hon var. Hon hade en önskan om den perfekta dottern: smal, söt och lydig: ”Min mamma hade press på mig att jag skulle vara på ett visst sätt. Hon ville att jag skulle vara smal, dansa balett och vara populär. Jag kollade hela tiden hur jag själv betedde mig, hur jag stod upp, hållningen och hur jag gick med fötterna. Allting skulle liksom vara perfekt. Hon påpekade hela tiden att mina fötter skulle gå framåt, inte utåt. De skulle peka rakt fram. Men mina fötter kan inte göra det, för mina fötter pekar utåt.”

Linda saknade sin pappa under veckorna hon vistades hos mamman. Hon längtade efter lugnet och tryggheten. Ibland ville Linda ringa till sin pappa för att höra hans röst. Men Lindas mamma tyckte att hon var för klängig på sin pappa och förbjöd därför Linda att ringa honom: ”Om jag började gråta när jag till exempel var ledsen över att jag inte fick snacka med pappa eller om jag var ledsen på kvällen för jag saknade honom, så fick jag veta att jag skulle vara nöjd där jag var. Med dem. Så då började jag ju gråta för jag ville snacka med pappa. Jag saknade honom. Och det var ju inte okej. Då skrek de på mig att jag var en jävla fitta, idiot eller lipsill.”

Till en början upplevde Linda overklighetskänslor bara när hon vistades hos sin mamma. Men overklighetskänslorna blev allt mer vardag för Linda. Redan vid åtta års ålder hade hon overklighetskänslor i princip hela tiden.

Ungefär i samma ålder lämnades hon ofta helt ensam i lägenheten på helgerna när hon var med sin mamma och Janne, eftersom båda brukade arbeta på helgen: ”De såg inte till att jag hade mat eller så när de stack. De tänkte inte på det. Så jag fick liksom bara vänta tills de kom hem så jag kunde äta. De kunde vara borta från klockan sju på morgonen till kanske sex på kvällen.” Linda berättar att hon underhöll sig själv med att titta på tv under tiden de arbetade.

46

77410102.1.1_inlaga.indd 46

2019-12-16 10:50

Linda mådde allt sämre. Hon beskriver att hon var deprimerad redan vid fyra års ålder då föräldrarna bråkade med varandra och mamman började träffa Janne i smyg; i smyg bara för pappan, dock.

Linda fick följa med mamma på hennes hemliga besök hos Janne, med uppmaningen om att hålla tyst om Janne för pappa: ”Jag började bli deprimerad i samband med allt skrikande och alla lögner.

Det var också då som mamma började träffa Janne. Jag skulle hålla koll på alla lögnerna som mamma berättade för pappa, så jag inte försa mig.”

I skolan drog sig Linda undan socialt. Hemma hos mamma fick hon lära sig att inte ta plats, vilket påverkade Linda i alla miljöer, även i skolan: ”I början var det bra. Då var jag liksom bland andra och lekte och så. Så det gick ju. Men ju äldre jag blev, desto mer tystlåten blev jag, eftersom hos mamma blev jag tillsagd att jag inte skulle ta någon plats. Där fick jag inte visa känslor. Jag skulle inte ta plats överhuvudtaget.”

Till slut vid 11 års ålder tvärvägrade Linda att åka till sin mamma, och en segdragen andra vårdnadstvist tog sin början. Denna vårdnadstvist resulterade i att Lindas pappa fick enskild vårdnad.

I samtal med Linda uppger hon att hon är övertygad om att hennes overklighetskänslor hänger ihop med den uppväxt hon haft.

Linda beskriver overklighetskänslorna som ett sätt att fly undan en verklighet som har varit för svår att hantera känslomässigt: ”Det var som att jag flydde eller intalade mig själv att allting var overkligt. Jag tänkte på att det kanske fanns någon annan värld någonstans. Att allt det här var en dröm. Och jag flydde mentalt så ofta att det blev bara en del av vardagen, att allting till slut bara känns oäkta. Det känns som att vara i en hamsterboll. Man ser allting, men allting är helt vridet på något sätt. Och när man rör någonting, så känner man det, men det är någonting emellan, så man kan inte riktigt. Det är svårt att sätta fingret på det, liksom.”

Linda berättar att overklighetskänslorna till en början bara gällde omgivningen, att den kändes konstig och oäkta. Men vid 11–12 års ålder började overklighetskänslorna även gälla henne själv. Hon beskriver: ”Man kollar på allting som i tredje person. Så man kollar typ som i en tv-serie, att man ser allting på det sättet. Istället för att man själv är i där, så kollar man utifrån. Man är aldrig riktigt med.” Linda beskriver vidare: ”Det känns inte som att jag själv

47

77410102.1.1_inlaga.indd 47

2019-12-16 10:50

pratar. Det känns som att jag bara hänger med i någon annans tankar. Det jag säger blir bara en reaktion på andra människor, och inte någonting jag själv säger. Det jag tänker och det jag säger är oftast väldigt olika, och formulerat väldigt olika också, så det gör allting mycket mer simpelt när jag pratar. Det känns bara fel när jag pratar, eftersom det inte låter som när jag tänker. Det är det som gör att det känns som det är någon annan som snackar, för jag känner inte igen mig själv. Eller när jag ser mig i spegeln till exempel, och inte känner igen mig själv. När jag var liten så kunde jag helt glömma bort att det är så jag ser ut.”

Linda upplever också svårigheter att få tillgång till sina känslor: ”Samtidigt som jag mår dåligt så känns det inte som att jag mår dåligt. För allting är lite så där ’borta’. Det är återigen att jag befinner mig i den här bubblan och har känslorna utanför. Jag vill smälla bubblan för att komma ut till mina känslor, men det går inte. Utanför bubblan är alla sakerna jag ska känna, typ ledsen eller så. Men eftersom jag inte kommer ut, så kan jag inte känna de här känslorna.

Jag vet när och hur jag ska känna dem. Men jag kan inte känna dem.

Så när jag gråter så känner jag ingenting alls. Och det är ju inte bara med ledsna känslor, det är med glada också. Att jag har svårt att bli riktigt glad.”

Lindas overklighetskänslor blev under uppväxten allt starkare och kom allt oftare, tills de till slut blev en del av hennes vardag. Idag, som 16-åring, upplever Linda sina overklighetskänslor mer eller mindre konstant, med vissa uppehåll. Hon beskriver depersonalisationen som ett sätt att leva. För det mesta tycker Linda att det går att leva med overklighetskänslorna eftersom hon är så van vid dem, men bara till en viss nivå: ” Ibland blir det bara för mycket. Då blir jag rädd. För mig själv. Det är som när man är på en karusell, och man inte kan komma av. Man bara går med det. För man kan inte göra någonting åt det. Jag är bara fast i det. Så jag bara väntar till det går över. Och det kan ta timmar.”

Depressionen, depersonalisationsupplevelserna och känslan av att vara annorlunda än andra har lett till att Lindas skolgång har blivit lidande. Hon har periodvis varit i så pass dåligt psykiskt skick att hon inte klarat av att gå till skolan. Utanförskapet bidrog i sin tur till att Linda utvecklade en social fobi. Linda har därför inte fullgjort sina högstadiestudier, men är nu på god väg att ta igen de missade studieåren för att få gymnasiebehörighet.

48

77410102.1.1_inlaga.indd 48

2019-12-16 10:50

Linda har en tydlig idé om hur hon ska bli fri från sin depersonalisation: ”Jag tänker att jag kan bli av med det om jag integrerar mig med samhället. Att mitt liv blir mer normalt. Att jag får studera på alla andras nivå. Att jag får känna mig mer som alla andra. Istället för som en utböling. Det är det jag tror kommer att hjälpa. Så om jag kommer in på universitetet, eller något, eller får ett jobb eller så, så tror jag att det kommer att hjälpa sedan.”

Linda hade tidigare undrat vad hennes overklighetskänslor var för något. Om någon annan också kände likadant. I högstadiet vågade hon sig på att fråga någon nära kompis: ”Jag frågade liksom bara: ’Känner du ibland att saker och ting inte är verkligt?’ Och då fick jag bara svaret: ’Nej, jag känner aldrig det.’ Så då tänkte jag, okej, så det är bara jag.”

Men Linda släppte inte sina funderingar kring sina overklighetskänslor, och vad de kunde vara för något. Hon hade tankar om det kanske var en psykos. Det var först när hon hos en psykolog fick genomföra Cambridge Depersonalization Scale som hon fick ett ord på sina upplevelser: ”Jag kände igen mig på testet. Väldigt mycket.

Och jag började tänka på vad det var för ett test. Så samtidigt som jag gjorde testet så analyserade jag hela tiden vad det var för ett slags test. Det var ju inget depressionstest, för det var fel frågor för det. Det var inget ångesttest, för det var fel frågor för det. Det var inget adhd-test eller liknande heller. Jag visste ju inte om den här diagnosen då, så jag kunde ju inte gissa på den. Men det gjorde mig nyfiken och lugn att fylla i det. För jag kände igen mig i testet. För det var någonting. Det är någonting som jag känner igen mig i. Det är någonting som någon kan sätta fingret på. Det är inte någonting som är liksom konstigt eller diffust. Det är någonting som någon vet något om.”

49

77410102.1.1_inlaga.indd 49

2019-12-16 10:50

Overklighetskänslor om depersonalisationssyndrom

anna strid

De här citaten är exempel på upplevelser av depersonalisation. Upplevelser som alla säkert har varit med om vid enstaka tillfällen, men där det för några inte går över utan blir till ett varaktigt tillstånd.

Det här är den första boken på svenska om depersonalisationssyndrom (DDD). Ledande forskare i USA och Storbritannien anser att syndromet är en av den moderna tidens mest förbisedda diagnoser.

Patienter beskriver att de möts av oförståelse när de berättar om sina symtom, och det dröjer lång tid innan de får rätt diagnos.

Kunskap om syndromet har efterfrågats av både professionen – för att kunna ställa rätt diagnos och ge adekvat behandling – och av personer som själva lider av syndromet. Det är avgörande att inte få fel behandling eftersom det kan förvärra patientens upplevelser.

Boken bygger på en första svensk studie där man kartlagt förekomsten av DDD, kompletterat med ett antal djupintervjuer; levande och personliga symtombeskrivningar förmedlar ett viktigt inifrånperspektiv och visar samtidigt på hur olika symtombild och förlopp kan te sig.

Boken vänder sig till alla som vill ha mer kunskap om diagnosen: psykologer, psykiatrer, psykoterapeuter och övriga inom hälso- och sjukvården som kommer i kontakt med dessa patienter, och personer som känner igen sig i symtomen och deras anhöriga.

overklighetskänslor om depersonalisationssyndrom

”Det känns som om det är en hinna mellan mig och världen.” ”Det känns som om jag befinner mig inuti en bubbla.” ”Jag känner mig som en främling inför mig själv.”

anna strid

Författare är anna strid , leg. psykolog med förord av German Berrios, professor i psykiatri vid Cambridge University.

ISBN 9789177410102

9 789177 410102

77410102.1.1_omslag.indd Alla sidor

2019-12-12 15:24