9789177372349

joel samuelsson | SVENSK AVTALSRÄTT FULLMAKTSLÄRAN

I denna lärobok förklaras fullmaktsreglerna mot bakgrund av en redogörelse för den allmänna rättshandlingsläran.

SVENSK AVTALSRÄTT FULLMAKTSLÄRAN joel samuelsson

ISBN 978-91-7737-234-9

FULLMAKTS­LÄRAN joel samuelsson

© Författaren och Iustus Förlag AB, Uppsala 2023 Upplaga 1:1 ISBN 978-91-7737-234-9 Produktion: eddy.se ab, Visby 2023 Omslag: John Persson Förlagets adress: Box 1994, 751 49 Uppsala Telefon: 018-65 03 30 Webbadress: www.iustus.se, e-post: kundtjanst@iustus.se Printed by Eurographic Group, 2023

Innehåll

Innehåll Förkortningar Förord

8

9 11

1

Inledning

2

Rättshandlingsläran i sammandrag 15 2.1 Inledning 15 2.2 Obligationsrättslig inramning 22 2.3 Viljeförklaringar 26 2.3.1 En fråga om innebörd 26 2.3.2 Objektivt och subjektivt. Filosofiska bryderier 2.3.3 Mentalreservationer 34 2.4 Rättshandlingar 35 2.4.1 Inledning 35 2.4.2 Olika typer av rättshandlingar 39 2.4.3 Rättshandlingskriterierna 45 2.5 Dolusregeln 51 2.6 Tillitsprincipen 55 2.7 Sammanfattning 61

3

30

Fullmaktsbegreppet 66 3.1 Inledning 66 3.2 De grundläggande rekvisiten för bundenhet på grund av fullmakt 69 3.3 Fullmakt som rättshandling 74 3.3.1 En tolkningsfråga 74 3.3.2 Bedömningens struktur 80 3.4 Fullmaktens särdrag 88 3.4.1 Inledning 88 3.4.2 En viljeförklaring riktad till tredje man 89 3.4.3 Konsekvenser 92

5

Innehåll 4

Ställningsfullmakt 100 4.1 Ställningsfullmaktens karaktär 100 4.2 Behörighetens gränser 105 4.2.1 Inledning 105 4.2.2 Ställningsfullmakt enligt lag 107 4.2.3 Ställningsfullmakt enligt sedvänja 111

5

Självständig och osjälvständig fullmakt 122 5.1 Inledning 122 5.2 Närmare om distinktionen mellan självständiga och osjälvständiga fullmakter 125 5.3 Behörighet och befogenhet 129 5.4 Ytterligare om distinktionens följder 133

6

Återkallelse av fullmakt 137 6.1 Inledning 137 6.2 Fullmakter kan återkallas 137 6.3 Den grundläggande principen för återkallelse och lagstiftningstekniken 139 6.4 Närmare om återkallelsereglernas struktur och innebörd 141

7

Verkan av att fullmakts­givaren dör, får förvaltare eller försätts i konkurs 147 7.1 Inledning 147 7.2 Fullmaktsgivarens död 150 7.3 Fullmaktsgivaren ställs under förvaltarskap 154 7.4 Fullmaktsgivarens konkurs 156

8

Tillräknandefrågor 159 8.1 Inledning 159 8.2 Tolkningsfallen 160 8.3 Ogiltighetsfallen 164

6

Innehåll 9

Mellanmannens ansvar 167 9.1 Inledning 167 9.2 Förhållandet mellan mellanman och huvudman 167 9.3 Förhållandet mellan mellanman och tredje man 171 9.3.1 Inledning 171 9.3.2 Mellanmannens ansvar enligt 25 § AvtL. Huvudregeln 171 9.3.3 Mellanmannens ansvar enligt 25 § AvtL. Undantag 174 9.3.4 Andra ansvarsregler 182 9.4 Förhållandet mellan huvudman och tredje man 185

10 Alternativa fullmakts­begrepp

190

11 Till sammanfattning 205 Källor 209 Sakregister

221

7

Förord

Förord Det finns inga rent teoretiska frågor i avtalsrätten. En teori som inte beskriver realiteterna är helt enkelt felaktig, och i varje praktisk detalj kommer en eller annan avtalsrättslig grundhållning till uttryck. Arbetar man bara med detaljerna är risken överhängande att helheten blir motsägelsefull. Och försöker man uttala sig om grunderna måste man vara mycket försiktig, för varje liten rörelse i centrum får stora konsekvenser ute i periferin.

I denna lilla bok skriver jag dogmatiskt om ett avgränsat avtalsrättsligt område, nämligen fullmaktslärans. I praktiken var det mina fördjupningskursstudenter som valde ämnet, pandemivåren 2020. Just på detta område var behovet av förklaringar särskilt stort, och den översikt jag började skriva då har nu svällt ut till en bok.

Det är inte konstigt att fullmaktsproblemen känns besvärliga. I fullmaktsläran ställs många av de avtalsrättsliga grundfrågorna på sin spets.

Frågan vad en fullmakt är kan uppenbarligen inte frikopplas från frågan vad en rättshandling är – inte heller hos Grönfors, genrens nestor – men relationen mellan fullmaktsläran och den allmänna rättshandlingsläran har varit höljd i dunkel, och dunklet har tätnat med åren. Det är dock just denna relation som jag vill rikta uppmärksamheten mot med denna framställning.

Här förklaras det speciella (fullmaktsläran) med utgångspunkt i det allmänna (rättshandlingsläran). Det gör att de allmänna frågorna bereds utrymme på ett sätt som kanske är oväntat, givet framställningens titel.

Men detta tilltag är bokens själva idé. I allmänhet tror jag också att det är nyttigt, att så att säga gå till botten, för den som förstår avtalsrättens grunder har enklare att ta till sig detaljerna, också på andra områden än fullmaktslärans.

I boken förklaras hela fullmaktsläran och det – alltså – från grunden.

På så sätt tas nästan ingenting för givet här. Samtidigt är framställningen inte helt lättillgänglig. Den tar få genvägar, och är ganska kompakt på sina ställen. Språket är inte det enklaste. Stilen är akademisk. Noterna 9

Förord

är många, och ibland långa. En berättigad fråga är då: Varför krångla till det på detta sätt?

Därför att ämnet är värt ansträngningen, och därför att man förstår mer och bättre om man tvingas tänka efter. Först och främst, dock, därför att det enda som egentligen betyder något i juridiken är hur källorna ska läsas. Vad som påstås om rättens innehåll, till exempel i läroböcker, är en annan sak. Tolkningen ersätter inte texten, men den kan hjälpa oss att förstå texten bättre, om den är känslig nog.

Hur ska då källorna läsas? Så här! (Se denna bok.) Men jag vill inte att man tar mig på orden.

För kloka synpunkter på manus, i olika skeden, vill jag tacka Niklas Arvidsson, Ninna Helgöstam, Sara Hovi, Oskar Mossberg, Ingemar Persson, Jenny Samuelsson Kääntä, Jonatan Schytzer, Ola Svensson och mina fördjupningskursstudenter våren 2022. Tack! Boken är avsevärt mycket bättre tack vare er!

10

1 Inledning

1 Inledning Som framgår av titeln handlar denna bok om fullmaktsläran. Vad gäller alltså i fråga om fullmakter i svensk rätt? (Vi begränsar oss till den allmänna avtalsrätten.) Det är en stor fråga. Den har naturligtvis inget givet svar. Flera förklaringsmodeller tävlar mot varandra. En förklaring som för närvarande särskilt pockar på uppmärksamhet är den som Högsta domstolen (HD) introducerade i NJA 2014 s. 684 (”Divisionschefen”) och byggde vidare på i NJA 2021 s. 1017 (”Låneavtalet med Svea Ekonomi”). Det ligger nära till hands att utgå från denna modell, när rättsläget för fullmaktsfrågornas del ska förklaras, för den är det senaste vi har, den har hela tyngden av domstolens auktoritet bakom sig och den är heltäckande – en abstrakt, systematisk konstruktion, som HD passat på att erbjuda, så att säga på vägen till svaren på de partikulära frågor som var uppe till prövning.

Vad är det alltså som gäller, numera? Vi hoppar rakt in i den materiella juridiken, även om det bara blir ord. (Förklaringarna kommer efter hand.

Vi har hela boken på oss.) Enligt HD kan en fullmakt antingen grundas genom a) huvudmannens viljeförklaring eller b) tredje mans befogade tillit.

En viljeförklaringsgrundad fullmakt kan vara uttrycklig. Som alla andra rättshandlingar kan den också vara underförstådd eller konkludent, vilket bekräftas av HD i 2014 års fall (p. 9).1 Vad som närmare bestämt ligger i viljeförklaringsmodellen utvecklas emellertid inte i dessa två avgöranden.

Fokus ligger på fullmakter grundade i tredje mans befogade tillit, på ”tillitsfullmakterna”. Dessa kännetecknas huvudsakligen av att 1

Jfr det mer svävande uttryckssättet i NJA 2021 s. 1017 p. 18.

11

1 Inledning

1. tredje man rent faktiskt hyst tillit till att behörighet finns, 2. denna tillit var befogad, 3. de förhållanden som ligger till grund för bedömningen av huruvida tilliten varit befogad härrör från huvudmannen, 4. och huvudmannen ska ha haft erforderlig insikt om att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende.2 Det är allt, i stora drag. Denna nyordning är emellertid inte utgångspunkten för framställningen i den här boken. Tvärtom, faktiskt. Här ligger fokus, inte på undantaget, utan på den klara huvudregeln, det vill säga på fullmakten som rättshandling.

Fullmakten låter sig i allmänhet förstås som en rättshandling som varje annan. Tar man detta till utgångspunkt, och på allvar, inser man ganska snabbt att den distinktion mellan ”viljeförklaringsgrundad fullmakt” och ”tillitsfullmakt”, som HD velat etablera, är instabil. Vid närmare inspektion kollapsar den fullständigt. Redan om huvudmannen har givit mottagaren fog för uppfattningen att behörighet finns så föreligger nämligen en fullmakt enligt allmänna principer om rättshandlingar. Med en korrekt förståelse av viljeförklaringsmodellen omfattas alla de fall som skulle täckas av ”tillitsfullmakten”, och det utan att de tilläggsrekvisit som HD uppställt behöver vara uppfyllda … hävdar jag här, och det är inte första gången den uppfattningen framförs.3 Det grepp om fullmaktsläran som HD tagit i NJA 2014 s. 684 och NJA 2021 s. 1017 kan bara förstås historiskt. I dessa avgöranden kulmi-

2

Härtill kommer den exculpationsmöjlighet (möjlighet att undgå ansvar genom att visa att man inte varit oaktsam (culpös)) som HD öppnade för i NJA 2014 s. 684 p. 21 (jfr NJA 2021 s. 1017 p. 24); se vidare s. 97 f. nedan.

3 Se Håstad, Avtalslagens modell för avtals ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera s. 185; dens., SvJT 2020 s. 324 n. 5; dens.–P. Björkdahl–Brattström–Zackariasson, Civilrättens grunder s. 96; Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s. 184, 185 f. och 187; Lundberg, JT 2015/16 s. 735 ff.; J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? s. 223 ff.; O. Svensson, JT 2015/16 s. 333 f.; Wännström, SvJT 2019 s. 21 och 25 f.

12

1 Inledning

nerar, möjligen, en utveckling som pågått i mer än ett sekel.4 Här talar en tradition som medvetet separerat fullmaktsfrågorna från de allmänna principerna, ett rättsvetenskapligt tankeschema som ursprungligen krävde mycket hårdhänta tolkningar av praxis, men som alltså nu, till sist, internaliserats av HD så pass att det verkar bestämmande för domskälens utformning. En seger för rättsvetenskapen, på sätt och vis. Men rätts­ vetenskapen är inte vad den har varit. Principerna är tillbaka. Och nu är det möjligt att förstå fullmaktsfrågorna med hänvisning till dessa. Den möjligheten försöker jag använda mig av.

Så, hur ska källorna förstås? Hur är fullmaktsläran enligt gällande svensk rätt egentligen beskaffad? Låt oss se efter.

Framställningen är disponerad på följande sätt.

I kapitel 2 redovisas de allmänna avtalsrättsliga principerna under etiketten ”rättshandlingsläran”.

I kapitel 3 behandlas 10 § 1 st. avtalslagen (lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL)) och fullmaktsbegreppet.

Kapitel 4 ägnas 10 § 2 st. AvtL och begreppet ställningsfullmakt.

I kapitel 5 diskuteras 11 § AvtL och distinktionerna mellan självständig och osjälvständig fullmakt respektive behörighet och befogenhet.

Kapitel 6 beskriver återkallelsereglerna i 12–20 §§ AvtL. I kapitel 7 behandlas reglerna om verkan av att fullmaktsgivaren dör, får förvaltare eller försätts i konkurs (21–24 §§ AvtL).

I kapitel 8 gäller det frågan huruvida mellanmannens onda tro ska tillräknas huvudmannen.

4

Kritiken av avtalslagens fullmaktsmodell är lika gammal som lagen själv. Här går en linje från Munch-Petersen och Sindballe (se härtill Hult, Civilrättsliga spörsmål s. 3 f.) över Ussings inlägg i TfR 1930 s. 1 ff. och Grönfors ”Ställningsfullmakt och bulvanskap” (1961) vidare till HD:s praxis i fullmaktsfrågor på 90-talet och in i nutiden; se vidare kap. 10 nedan.

13

1 Inledning

Kapitel 9 hanterar mellanmannens ansvar enligt 25 § AvtL och andra skadeståndsfrågor.

I kapitel 10 diskuteras de alternativa fullmaktsbegrepp som ställts upp i praxis och doktrin.

Kapitel 11 innehåller, slutligen, en kort sammanfattning av fullmaktsläran.

14

joel samuelsson | SVENSK AVTALSRÄTT FULLMAKTSLÄRAN

I denna lärobok förklaras fullmaktsreglerna mot bakgrund av en redogörelse för den allmänna rättshandlingsläran.

SVENSK AVTALSRÄTT FULLMAKTSLÄRAN joel samuelsson

ISBN 978-91-7737-234-9