www.viljaforlag.se
PENNSKAFTET ELIN wÄgNER
R SE
T
Det här är en bearbetad version av Pennskaftet. Boken ingår i Viljas serie Tidlösa berättelser.
A
BE
Men allt är inte politik i deras liv. Där finns också vänskap, gemenskap och kärlek.
PENNSKAFTET
Kampen för att få samma rättigheter som männen är lång och svår. Ändå är kvinnorna övertygade om att de förr eller senare ska lyckas.
ELIN WÄgNER
Det är tidigt 1900-tal. Pennskaftet är en ung journalist. Hon är med i en grupp som arbetar för kvinnlig rösträtt.
R
ID L ÖS
ÄTTEL
Vilja förlag info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se
L ÄT
E
X
.
.
I VÅ
Lättlästnivå: X-Large Lix: 25
T
N
Titel: Pennskaftet Författare: Elin Wägner Utgiven första gången 2010 Bearbetning: Tomas Dömstedt, 2019 Omslag: Klara Hammerth © 2019 Vilja förlag Första upplagan 2019 L Ä ST
LARG
ISBN 978-91-7723-671-9 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
PENNSKAFTET ELIN wร gNER
Bearbetning: Tomas Dรถmstedt
I den här boken lär du känna: Pennskaftet – ung journalist som kämpar för kvinnlig rösträtt Cecilia – lärare som lever ensam efter ett förhållande som tagit slut Dick – ung man som förälskar sig i Pennskaftet Kristin – Cecilias hembiträde Baron Starck – riksdagsman Du möter också rösträttskvinnorna: Ester Henning Anna Gylling Jane Horneman Kerstin Vallmark Generalen
1 Cecilia Bech var på väg hem till Stockholm. Hon satt på tåget och tänkte på den enda man hon någonsin hade älskat. Han var stins, och jobbade numera i Finnsta. Tåget skulle stanna i Finnsta i tjugo minuter. Då kunde hon nog inte låta bli att gå ut på perrongen. Gå fram och tillbaka och spana tills hon fick syn på honom. Säkert skulle han låtsas att han inte kände igen henne. 5
Cecilia undrade om han någon gång tänkte på när allt tog slut. Det var en vinternatt klockan tre vid en tom station. De hade ett långt gräl innan hon tog tåget därifrån, fastän hon inte ville. Nu stannade tåget i Finnsta. Hon tittade trött på det slitna stationshuset. Det var där han bodde. Hon undrade hur det hade varit att bo där, ligga och höra tågen rusa förbi om nätterna. Då hörde hon röster utanför tåget. En liten grupp damer stod och tog farväl av en kvinna. De hurrade och gav henne blommor. 6
När kvinnan vände sig om och klev på tåget såg Cecilia vem det var. Doktor Ester Henning, som var lärare på samma skola som Cecilia. Ester Henning satte sig i samma kupé som Cecilia. De kände inte varandra, men hade mötts ibland i skolan. Ester berättade att hon under tio dagar hade rest runt och hållit föredrag om kvinnlig rösträtt. – Så roligt att träffa er, sa hon till Cecilia. Nu har jag varit i Finnsta och bildat en ny förening för rösträtt. Ester försökte komma ihåg vad hon visste om Cecilia. 7
Hon hade hört att Cecilia bott hemma hos sina föräldrar tills de nyligen dog, och att hon var en duktig lärare. Hon hade visst haft någon olycklig kärlekshistoria. Det syntes nästan på henne, att hon bar på en sorg. Ester fortsatte berätta om kampen för kvinnlig rösträtt. Cecilia verkade inte veta mycket om saken. – Ni är ju en modern kvinna i Stockholm som försörjer er själv. Känner ni inte till kvinnornas strid för rösträtt? – Jag lever utanför allt, sa Cecilia. Jag har många sorgliga år bakom mig. 8
– Ni som är lärare borde väl veta. Vi kvinnor ska ha samma lön som män för samma arbete. För att få det måste vi få rösträtt. Först då kan vi få samma rättigheter som männen. – Jo, det är förstås bra med rösträtt. Bra att sådana som ni orkar kämpa, men jag skulle inte kunna ... – Vad sägs om att hjälpa oss i vårt arbete, även om ni inte är övertygad? Det finns mycket praktiskt man kan göra. Kom åtminstone på vårt möte i morgon. Cecilia log och sa: – Jo, jag ska försöka komma.
9
2 Cecilia bodde på ett pensionat, där hon hyrde ett rum. Det var den första september, och det hade kommit flera nya hyresgäster. På kvällen serverade husets värdinna middag. Man satte sig till bords under tystnad. Plötsligt frågade någon: – Men var är Pennskaftet? – Hon har väl mycket att göra som vanligt, sa kamrern. – Ja, det är ett hårt jobb på tidningen, sa någon. Just då kom Pennskaftet. 10
– Vi har satt oss, sa värdinnan. Pennskaftet log lite och tittade mot sin skål på bordet. – Tack, ingen soppa för mig. Hon satte sig ändå vid bordet och såg på de nya som kommit. En av dem var en ung arkitekt som hette Dick, han såg lite blyg ut när hon tittade på honom. Pennskaftet satt tyst och lyssnade när de andra talade. Det var värdinnan, redaktör Jessen och en fet fröken som de kallade författaren. – Ja, nu har både ölet och mjölken blivit dyrare, sa värdinnan och såg allvarligt på dem runt matbordet. När alla teg sa änkan Bodin: 11
– Tänk att du ändå kan bjuda på så bra mat! – Ja, det är dyra tider vi lever i, suckade kamrern. – Det är värre än så, sa änkan. Barnen får bara lära sig strunt i skolorna. Arbetarna vill vara lika goda som de som är av fin familj. Ingen törs säga emot dem, allt blir som de vill. – Hade man det lika bra som arbetarna, så kunde man vara nöjd, sa redaktören. – Men varför blir ni inte arbetare då? frågade Pennskaftet. De andra låtsades inte höra henne. – Och värre blir det när kvinnorna får rösträtt, sa änkan. 12
– De skulle veta hut, sa redaktören. De kunde sitta hemma och sköta det de ska göra. Inte lägga sig i vad de inte begriper. – Jag tycker också att kvinnan framför allt ska vara kvinna, sa änkan. Vad angår det oss hur männen sköter landet? – Följ med till riksdagen och lyssna på vad de beslutar om. Då får ni se att det angår oss ganska mycket, sa Pennskaftet. – Alla kvinnor som har lite charm kan ju få vad som helst av en man, sa författaren. Det får de aldrig med rösträtt. – Vilket vill ni helst ha, Pennskaftet? Rösträtt eller en ny hatt? sa kamrern. 13
– Jag vill inte ha något av det. För jag vill förtjäna till både rösträtt och hatt själv. När middagen var slut gick Cecilia mot sitt rum. Då sa Pennskaftet till henne: – Ni skulle ha varit med på mötet om rösträtt i går kväll. Då kom Cecilia plötsligt ihåg sitt löfte till Ester Henning. – Och jag som inte kom ihåg att jag skulle gå dit! – Är ni rösträttskvinna? frågade Pennskaftet. – Å nej, men jag lovade att hjälpa till, och nu svek jag mitt löfte.
14
3 Cecilia hade aldrig haft en enda riktig vän under alla år i Stockholm. Hon hade varit alltför upptagen med att sörja sin älskade stins som lämnat henne. Men nu började hon bli mer och mer bekant med Pennskaftet. – Vad är ert riktiga namn? frågade Cecilia. Jag har bara hört ert smeknamn. – Ack ja, man får vara glad att de inte har värre namn på en. Jag heter Barbro. Men inte en enda människa i hela Stockholm kallar mig för det. 15
Cecilia log. Pennskaftet behandlade henne redan som en kär gammal vän. – Jag tycker förresten att ni är alldeles för fin för det här pensionatet, fortsatte Pennskaftet. Ni skulle ha ett eget hem. – Ni själv då? – Nej, jag är inte mogen för det än. Och jag har inte råd. – Jag har aldrig tänkt på det. Jag hade ju så länge mitt föräldrahem, sa Cecilia. – Desto mer hade ni behövt ett eget hem, sa Pennskaftet bestämt. När jag nyligen skrev en artikel såg jag i tidningen att det fanns en lägenhet på Blasieholmen. Tänk, om den fortfarande är ledig! 16
– Men kära Barbro, inte går det att bestämma sig så här fort. – Asch, jag går och ringer till värden på en gång. Pennskaftet kom strax tillbaka och sa glatt: – Lägenheten är ledig. Det är bara att gå dit och prata med värden. Sedan får vi ordna ett hembiträde också. – Hembiträdet kan jag nog ordna själv, sa Cecilia och log.
17