9789177019954

MAGNUS JONSSON

ASÄTARNA I KUNGSTRÄDGÅRDEN

..

MAGNUS JONSSON

ASATARNA I KUNGS..

TRA DGÃ…RDEN Andra boken i HATET-trilogin

4

PROLOG

A d o l f B e r g s j ö såg sig omkring. Han kände vagt igen sig. De mjuka konturerna runt omkring honom lystes upp av det svaga skenet från en ensam gatlampa. Han ansträngde sig för att minnas. Visst hade han varit här förut – eller hade han inte det? Han darrade till. Kylan bet i skinnet och han lade armarna om sig. Förgäves sökte han efter ledtrådar i huvudets vindlande minnesgångar, som numera alltid verkade leda in i återvändsgränder. Marken svajade under honom och han tog tag i lyktstolpen för att hålla yrseln borta. Att det var beckmörkt överallt, utom vid det punktbelysta området under lampan, gjorde inte saken lättare. Mörkret erbjöd ingen fast punkt, som kunde motverka känslan av svindel. I det svarta fanns ingen livboj att greppa tag i. Inget att känna igen, som kunde stimulera sinnet. Han höll sig krampaktigt fast i stolpen och gick ner på knä, när marken fortsatte att gunga under honom.

De fuktiga handflatorna brände mot den iskalla metallen. Som när han som liten grabb hade slickat på den frysta stuprännan utanför familjens farstudörr och hans mor hade tvingats hälla ljummet vatten för att få loss hans tunga.

Han stirrade in i dunklet.

Ingenting.

Hans minnesarbete försvårades ytterligare av att allt runt omkring honom saknade tydliga former eller avgränsningar och i stället var inbäddat i ett tjockt, mjukt och bulligt snö­ täcke. Det hade snöat ymnigt under de föregående dagarna och snöfallet visade inga tecken på att avta. Ett förhållande som måste anses anmärkningsvärt, med tanke på att det bara var i mitten av november och att han inte befann sig i övre Norrland, utan i Solna utanför Stockholm. Men det var alltså 5

något som Adolf Bergsjö själv inte var medveten om, där han stod med de smältande snöflingorna rinnandes nedför ansiktet.

Att Adolf Bergsjös förvirring berodde på att han var åttioåtta år gammal och led av Alzheimers sjukdom, visste han inte själv. Däremot var han ofta plågsamt medveten om effekterna av sjukdomen. Som nu. Han var säker på att han vagt kände igen sig – men sedan var det som om minnet vägrade att lyda.

Synintrycken fortplantades till hjärnan och nervtrådarna fångade upp dem. Sedan tog det stopp. Intrycken bearbetades aldrig, hur mycket han än försökte. Signalerna åkte vilse innan de kunde locka fram något ur minnets låsta valv.

Nu hade hans glömska inte behövt vara ett allvarligt pro­ blem, om det inte var för det faktum att han stod i snön, med flingorna yrande runt sig, endast iklädd en grön nattskjorta med företagsnamnet Care4Me printat på ryggen. I övrigt hade han ingenting på sig, inte ens ett par strumpor. Blöjan som han iklätts inför natten hade han lyckats dra av sig och lämnat kvar i korridoren på det närliggande vårdhemmet, som låg hundra meter ifrån platsen där han nu befann sig. Att blöjan, som varit full och dessutom skavde, var anledningen till att han över huvud taget hade vaknat mitt i natten, mindes han inte längre.

Inte heller kom han ihåg att han hade ringt på nattsköterskan och sedan själv gjort ett försök att hitta till toaletten, när ingen kom. Undermedvetet hade han erinrat sig att dagsköterskorna under veckorna före hade varit stressade över att han hade använt för många blöjor.

Adolf Bergsjö, som i hela sitt liv hade levt efter principen att man ska göra sitt bästa och inte ligga andra till last, hade förstått att nattsköterskan säkert hade andra att se till, som bättre behövde hennes hjälp. Patienter som var sjuka på riktigt och inte bara behövde hjälp med att uträtta sina behov.

Svårigheterna hade infunnit sig direkt när han gett sig av på jakt efter en toalett. Av någon anledning hade han fått för sig att den låg i korridoren, i stället för inne på avdelningen han kom ifrån, och när han sedan väl befann sig i korridoren 6

hade han redan glömt vad han hade för ärende. Han hade irrat runt och försökt komma på vart han skulle, vilket senare skulle bekräftas av de övervakningskameror som registrerade hans rörelser. Samma kameror som ersatt de avdelningssköterskor som tidigare hade haft nattpass på varje våningsplan. När han till slut gav upp insåg han att han hade hunnit glömma bort var han bodde. Vilken dörr var det nu igen? Var han ens på rätt våning? Allt hade sett likadant ut.

Till slut hade han letat sig fram till de automatiska skjutdör­ rarna vid utgången, som endast öppnade sig inifrån. När han klev ut på den stenlagda entrégången utanför vårdhemmet, där snön smält undan, var Adolf Bergsjö på intet sätt medveten om att han i detta ögonblick tog ett avgörande steg i sitt liv. Det föresvävade honom inte heller att han tog ett avgörande kliv mot sin nära annalkande död.

På filmerna från bevakningskamerorna kunde de ansvariga dagen efter se hur Adolf Bergsjö förvirrat gick fram och tillbaka utanför ingången, med ett ansiktsuttryck som klart visade den förvåning han kände över att plötsligt befinna sig i isande kyla. Bilderna visade hur han traskade runt med ryckig gång, stannade upp med sänkt huvud och vaggade fram och tillbaka, med armarna omkring sig. I bakgrunden syntes tydligt att vårdhemmets orörliga skjutdörrar var helt ointresserade av hans krumbuktande. De rörde sig inte en millimeter. Film­ sekvensen slutade med att Adolf Bergsjö försvann ur bildrutan och bort i mörkret.

Han rös till och gjorde ett nytt tafatt försök att ta några steg framåt i snön. Där borta i mörkret var väl bänken han suttit på i somras, begravd under snön? Men var han verkligen hemma?

Eller var det bänken på Norra storgården i Sala som han hade framför sig? Men de hade ju inte haft någon gatlampa utanför barndomshemmet, så det kanske i stället var någonstans i Vita bergen, inte långt ifrån där han bodde.

Som om en laserkniv frilagt ett minnesfragment från 7

hjärnbarken mindes han plötsligt. Bänken hörde ju inte till Vitabergsparken. Han bodde ju inte där längre. Det hade ju skett – vad var det nu de hade kallat det – en omvandling i huset, där han bott i hela sitt liv. Nu bodde han på ett boende i stället. Eller ett hem, det lät ju trevligare.

Han såg ner på sina bara ben och på de nakna fötterna som begravts i snön. Det var inte kallt längre. Snarare en behaglig värme. Liggsåren, som annars ständigt plågade honom, kände han inte heller av. Han satte sig ner i mörkret. Sedan lade han sig ner i snön, som tog emot honom som en välkomnande famn. Mjuk som dunbolster formade den sig efter hans kropp.

Det svalkade när snön vätte igenom nattskjortan. Men det var en skön svalka. Den fick värken i benen att försvinna.

Han såg upp i mörkret. Han hade haft ett bra liv. Hustru och barn. Gjort rätt för sig som snickare. Bra och rejäla arbets­ kamrater. Men han hade velat säga adjö. Inte till Kerstin, som gått bort redan för tio år sedan, utan till barnen. Han saknade dem. Han mindes hur de varit som små. Konstigt nog kunde vardagligt obetydliga händelser från barnens första tid fort­ farande dyka upp i hans minne. Hur de övade med cykeln på stigen bakom huset. Sonens sylt- och müsliblandning till frukost. Dotterns begagnade lackskor. Vad de däremot gjorde som vuxna var det svårare att hålla reda på.

Han slöt ögonen och kände snön mot ögonlocken. Sedan såg han stjärnorna på insidan av ögonlocken, som skimrade. Han trodde inte på Gud, så det var inte det han upplevde. Eller var det ändå det? Var det Jesus som signalerade till honom? Eller bara hans far och mor som väntade? Eller Kerstin, som för­ siktigt trummade med sina fingertoppar mot hans tunna, kalla hud? Längre än så kom inte Adolf Bergsjö i sitt grubblande, innan allt blev svart. Han sov i snön.

Det var först den fjärde hundägaren som passerade nästa morgon som uppmärksammade den lustigt formade snödrivan, som hans cockerspaniel revirmarkerade mot.

8

KAPITEL 1 FREDAG • DAG 1

A m i d följde lindkronornas spretiga grenar med blicken. Den nedklippta linjen i trädens toppar fortsatte rakt över till andra sidan Kungsträdgården. Vukacerka och Hannibal borde vara nöjda med svenskarnas jobb. Skottlinjen såg ut att vara helt rak. Han nickade uppskattande. Vad det gällde resten av om­ givningen fanns det däremot en del övrigt att önska. Det var första gången han var i Stockholm. Han kunde inte säga att han uppskattade besöket. Snarare tvärtom. Hade han kunnat välja hade han hellre stannat kvar i Köpenhamn.

Han hade aldrig gillat att resa. Resebehovet hade tillgodo­ setts med råge när han flytt från Libanon som barn. Sedan dess uppskattade han tryggheten i att inte behöva röra sig långt ifrån sin nya danska hemstad, med tehusen i Norrebro, backgammon i Enghaveparken, Konyas Kebab på Istedgade, slakterierna med handgjord tunisisk merguez och affärerna med turkisk ayaran. Vanligtvis var det inte heller någon som begärde att han skulle resa någonstans. Hans kompetens kom oftast bäst till användning på hemmaplan. Men den här gången hade uppdraget varit för viktigt. Det fick inte misslyckas. Inte som förra gången.

I maj hade de underskattat sin motståndare. Han själv också.

Att en enda person skulle kunna förorsaka så mycket skada på så kort tid, hade han aldrig kunnat föreställa sig. Patriotiska fronten, deras Sverigesatsning, hade rasat ihop som ett kort­ hus. Ledaren Jörgen Krantz avtjänade nu livstid för polismord.

Honom skulle de inte se till på länge. Jörgens ivriga försök att i stället få i gång Nyariska brödraskapet i högriskbunkern, skulle 9

inte hjälpa dem lång bit på vägen. Snarare tvärtom, när vanliga människor blev avskräckta av gängets hotfulla framtoning.

Kriminella, med snaggat hår, tatuerade anabola-armar och tribalmönster på halsen. Det var inte vad de behövde just nu.

Allt ideologiskt och ekonomiskt stöd som de hade bistått Patriotiska fronten med hade varit förgäves. Men även om de förlorat miljoner på satsningen, så var det inte kostnaden, utan den avstannade ideologiska framryckningen som varit den största förlusten. Pengar hade de trots allt gott om.

De svenska eldsjälarna var numera spridda för vinden, som hemlösa och osaliga andar, utan någon som kunde hålla ordning på dem. Även om antalet fosterlandsälskare i Sverige verkade ha ökat under det senaste halvåret, så fanns det ingen samordning. Möjligen med undantag av Motståndsrörelsen, men de var fortfarande för få och för lynniga. Gudarna, eller snarare Gud, skulle veta att de hade mycket att göra om de skulle få ordning på den läckande svenska skutan igen. Om det ens var värt besväret.

Amid såg på klockan.

Femton minuter kvar.

En skälvning drog igenom honom. Han drog alpackarocken tätare runt sig. Visserligen var inte Köpenhamn någon solig badort, men vädret i Stockholm var definitivt mycket sämre.

Det var något med diset denna gråmulna novemberfredag, som gjorde att det var omöjligt att hålla sig varm. Den råkalla fukten verkade äta sig innanför kläderna, för att sedan suga sig fast vid ryggraden och inte ge sig förrän kroppen var helt genomfrusen.

Till råga på allt påminde de smutsbruna snöhögarna på trotto­ aren om latrinhögarna vid skyttegravarna på Golanfronten. En plats som han försökt glömma. Kanske ville någon där uppe ytterligare understryka vilken skitstad han kommit till. Men nu var han ju inte där på semester, så det var bara att bita ihop.

Han kastade sig bakåt, men det var redan för sent. Den förbipasserande etanolbussen kastade upp en kaskad av sörja, som hamnade på hans ben. Smältvattnet trängde in genom 10

läderskornas sömmar. Snö i november, tänkte han, hur jävla dumt fick det bli? Irriterat borstade han av byxbenen. Han fick inte tappa fokus. Dold i skuggan av pissoaren betraktade han entrén till SE B :s huvudkontor på andra sidan gatan. Den pam­ piga ingången tornade upp sig framför honom, med en – i sann svensk anda – otroligt märklig inramning. Trots att det nu var fjärde gången han studerade den, var han fortfarande förvånad.

Bankpalatset på en av Stockholms bästa adresser hade en naken kvinna som hängde ut över porten ur en druvklase, med ett provocerande blottat kön och tillika blottade bröst. Dessutom syntes hennes enorma lår slingra sig ormlikt in genom porten och försvinna in i banklokalen. Ett obegripligt symbolspråk, som var ungefär så långt ifrån hans libanesiska bakgrund som man kunde komma. Om det nu var en sjöjungfru de försökt efterlikna, så fanns det kanske en dansk koppling – men varför hon i så fall satt uppflugen på väggen över porten på en svensk bank var omöjligt att förstå.

Han såg på klockan på sin mobiltelefon och jämförde med de förgyllda visarna på Sankt Jacobs kyrka snett bakom honom.

Det var snart dags. Klockan visade 16:25. De kom alltid ut samma tid genom entréporten: 16:30.

Han kände sig lugn. Alla inblandade visste exakt vad de skulle göra. Utrustningen var anpassad efter mörkret som nyss lagt sig.

Han återgick till att betrakta fasaden på SE B :s huvudkontor. Även på väggarna syntes påkostade skulpturer: handelsmän, hantverkare, sjöfarare och liknande historiska yrkesgrupper var representerade. Längst ut till höger höll två bankmän på att stycka upp världen emellan sig. De såg ut som judar, tänkte han.

Där hade konstnären åtminstone fått till en sann bild av världen.

Amid var själv väl bekant med Sions vises protokoll. Att judarna konspirerade för att ta över världen var ett faktum. Det var ju indirekt därför han var på plats. Vad Amid däremot inte visste var att han och skulpturernas bortgångne upphovsman, Carl Milles, i princip var helt överens i denna ideologiska analys.

11

Två minuter kvar till halv fem. Han såg bakåt mot Sankt Jacobs kyrka igen, men kunde inte urskilja något i den lilla kupolen högst upp i tornet. Vilket var precis som det skulle.

Han slog det förinlagda telefonnumret på sin kontantmobil och hörde hur signalerna gick fram.

En minut kvar.

Hannibal och Vukacerka såg upp mot Sankt Jacobs kyrka. De roströda väggarna verkade välva sig ut mot dem. De höll sig i skuggan, bredvid den tunga snidade ekporten. Båda bar en svartfärgad militärryggsäck av samma märke som polisen i Danmark använde, TacGear. Ryggsäckarna rymde allt de behövde. De sneglade på mobilklockan. Fem minuter kvar.

En ljushårig kvinna passerade en bit ifrån dem. Vukacer­ ka kunde inte låta bli att förundras över att alla de blonda människor som hon sett de senaste dagarna faktiskt delade ursprung med henne. Hon härstammade ju också indirekt från arierna, genom de gotiska folkstammar som bosatt sig i Kroatien en gång i tiden. På den punkten hade hon alltid varit helt överens med sin farfar: det var uteslutet att familjen härstammade från någon annan ras, allra minst från de kom­ munistserbiska slaverna, oavsett vad Tito hade försökt lura i dem. Men det där hörde ju till en annan tid och var något som hon hade lämnat bakom sig. Kampen fördes på andra sätt nu. Hon kunde inte tillåta sig själv att bli distraherad av att tänka på de inbördes motsättningar som hade präglat hela hennes uppväxt hos farföräldrarna. De ständigt återkommande middagsdiskussionerna, där skillnaderna mellan det kroatiska och det serbiska hade avhandlats in i minsta detalj.

Hon betraktade människorna i Kungsträdgården som hasta­ de fram i den annalkande julruschen, till synes omedvetna om det stora hot de stod inför. Islamiseringen pågick för fullt och de lallade runt som vilsekomna får, förmodligen med tankarna på kommande julfester och barnens presenter. Uppenbarligen uppskattade man inte det man hade förrän man förlorat det.

12

Men det var väl förmodligen skälet till att hon var där nu. För att hjälpa till att korrigera utvecklingen. Bromsa invasionen. Även om just det här kirurgiska ingreppet förmodligen bara var en obetydlig liten del av det långsiktiga arbetet.

Ett nålstick.

Det brukade vara så när de kallade in henne och Hannibal.

Inte heller den här gången kände hon till några detaljer. Bara det som behövdes för uppdraget.

Själv var hon uppväxt med att ständigt försvara sitt arv, i inbördeskrigets skugga under nittiotalet. Precis som alla gene­ rationer före henne i Kroatien. Det gick aldrig att ta något för givet. Där var hon faktiskt tvungen att ge cetnikerna i Serbien rätt. Muslimerna hade i slutänden varit det största hotet i det sönderfallande Jugoslavien.

Hannibal vände sig om mot henne och gjorde tecken med två fingrar att de strax skulle röra sig in i kyrkan. Han såg ut som hon hoppades att fler skulle göra i framtiden. Blont hår, med lite röda toner, och klarblåa ögon. Lång och bred. Han bar i hennes ögon väl upp sitt vikingaarv. Kontrasten mot henne själv kunde inte varit större. Trots sitt gotisk-ariska ursprung så var hon mörkögd, med svart hår, och dessutom ovanligt kort till växten med sina hundrasextio centimeter. Sin skenbara oansenlighet hade hon dock kompenserat för genom att vara bäst på det hon gjorde, vilket till slut hade renderat henne den respekt som hon förtjänade i organisationen. Åtminstone bland de flesta. Det var också skälet till att hon nu var på väg in genom porten till Sankt Jacobs kyrka. Hon hade tränats att bli en av Europas främsta prickskyttar av sin farfar redan från fem års ålder. Lika gammal som de barn han hade tränat i ungdomsrörelsen Ustaška Mladež under det förra kriget. Barn som senare skulle ingå i elitförbandet Crna Legija, den svarta legionen, och kämpa mot judar och kommunister. Farfar hade varit gammal när han hade tagit sig an henne, men kunskaperna och tålamodet hade han haft kvar. Hon visste att hon förvaltade hans arv väl. Bättre än de flesta. Hon visste också att Hannibal, 13

som gick tyst bredvid henne, var den svagaste länken i deras insatskedja, trots sitt respektingivande yttre. Det enda han hade var utbildningen från försvarshögskolan i Köpenhamn och ett halvårs praktik i södra Afghanistan, där han ansvarat för prickskyttegruppen FOB Armadillo i Helmandprovinsen. Ändå hade de satt honom att leda insatsen.

Hon tog ett djupt andetag och slog hårt mot kinderna med handflatorna när hon följde efter honom in i kyrkan. Det het­ tade när blodet rusade till de tunna kärlen. Hon måste vara skärpt inför det som skulle komma.

De stod stilla några sekunder när de kommit in genom kyrk­ porten och lät ögonen vänja sig vid det dunkla ljuset. Byggna­ den var inte helt tom. Två äldre damer satt på bänkarna längst fram i skeppet och vad som förmodligen var en turist stod vid altaret med en kamera i handen. Alla hade ryggen mot dem, upptagna med sitt. Hon och Hannibal tvekade någon sekund och rörde sig sedan snabbt in i byggnaden i skydd av pelarna.

De var inte längre ett förälskat par i färgglada dun­jackor på weekendresa, som när de under de föregående dagarna rekat utanför kyrkan, med armarna om varandra. Nu var de en insatsstyrka. Det kändes definitivt bättre.

Spänningen skärpte hennes sinnen när hon följde efter den svartklädde Hannibal uppför torntrapporna. Den medeltida trädörren, som ledde in i kyrkans inre, hade de lätt dyrkat upp dagen före. Hon smälte ihop med mörkret i det trånga utrymmet. De var i gång. Balansen var återställd. Hannibal var återigen reducerad till att bara vara en knappt jämbördig kollega. Jakten hade börjat. De rörde sig med hög fart upp mot takluckan i slutet av trapporna. Hukandes tog de sig ut genom hålet, valde var sin tornglugg och kröp snabbt ner bredvid varandra med ryggsäckarna framför sig. Det öppna utrymmet i tornet var inte stort, men tillräckligt för att ligga raklång med vapnet riktat utåt. Det fanns inga fönster i torngluggarna. Bara ett lågt stenstaket, som hindrade den oförsiktige att kliva ut över kanten och falla femtio meter ner till marken. Öppningarna 14

i stenstaketet var tillräckliga för att rikta gevärspipan igenom, samtidigt som hon och Hannibal kunde hålla sig dolda. Blåsten ven olycksbådande genom tornet och i några sekunder var hon orolig att den massiva kupolen ovanför henne, som hölls uppe av tornpelarna, skulle komma i svajning. Den svala vinden fläktade hennes ansikte, när hon drog upp dragkedjan på rygg­ säcken. En meter bredvid henne gjorde Hannibal samma sak.

Inga onödiga rörelser.

Inget prat.

Hon såg ner genom tornöppningen mot Kungsträdgården och letade sig med blicken fram längs med trädkronorna. Lin­ jen var rak. Svenskarna hade gjort ett habilt jobb med avväg­ ningsinstrumentet kvällen före, tänkte hon, och skruvade fast gevärskolven vid förstocken. Iförda parkförvaltningsoveraller hade de klippt ner de spretiga grenarna, som annars skymt sikten. Ett svagt sken från gatlamporna syntes över Kungsträd­ gårdsgatan. Hon slöt ögonen och njöt av vapnets vikt i sina händer. Den svala släta ytan låg smeksamt mot hennes hud.

Doften av vapenfett var behaglig.

De använde alltid den bästa vapenteknik som fanns att tillgå, Accuracy International PSG1 , även om avståndet på 210 meter inte skulle ha varit något problem även med enklare modeller.

Just i det här fallet var hon faktiskt tvungen att erkänna att svenskarna inte helt hade tappat greppet – den modell av prick­ skyttegeväret som det svenska försvaret hade beställt var det bästa hon någonsin hade övningsskjutit med. Hensoldtoptiken i kikarsiktet, med den förhöjda ljuskänsligheten, var perfekt anpassad för det svaga novemberljuset.

I ögonvrån såg hon hur Hannibal kopplade fast gevärets benstöd. Med vana händer skruvade hon fast kolvförläng­ ningsbrickorna på sitt eget gevär. Det var inget att göra något åt, vapnen tillverkades inte i hennes storlek. Men det påverkade ändå inte precisionen.

De kalibrerade siktet med ballistikkorten och matade in den underkalibriga ammunitionen i magasinen. De mindre 15

kulorna var ett medvetet val. Utgångshastigheten skulle bli högre, utan att luftmotståndet förvrängde kulornas bana och skapade vindavdrift. Projektilerna skulle slå in med full kraft i de mjuka målen, med endast någon millimeters avvikelse från hårkorsets sikte. Om ens det. Målen skulle vara döda innan de nådde marken.

Med ett klickande ljud matade hon fram kulan i loppet.

Sedan väntade de. Hon anade att Hannibal sneglade på henne, för att se om hon var klar med förberedelserna. Hon hade inget emot att jobba med honom, men hade flera gånger retat sig på att han inte kunde medge att hon var mer erfaren. Dessutom ogillade hon hans chauvinistiska kvinnosyn. Hon visste att han hade uttalat sig nedsättande om hennes kompetens, när han trott att hon inte var i närheten. Inför sina manliga kollegor hade han antytt att hon som kvinna förmodligen hade någon medfödd biologisk svaghet, som gjorde henne mindre duglig.

Detta trots att han borde veta att motsatsen gällde i deras fall.

Dessutom hade ju flera av världens skickligaste prickskyttar varit just kvinnor. Visserligen kommunister, från Sovjet och Vietnam, men trots allt kvinnor. Att Hannibal skulle ha kun­ skap om detta var dock inget hon hade förväntat sig. Historia var inte hans starkaste sida. Teoretiska kunskaper var över huvud taget ingenting som man förknippade med honom. Men nu var de ju inte heller på plats för att filosofera.

Telefonen som låg bredvid Hannibal vibrerade till av den inkommande signalen. Han kopplade upp samtalet och de hörde båda Amids röst svagt från högtalaren. »De kommer ut när som helst. Om det kommer ut flera personer samtidigt, så rör jag mig fram mot målen. Jag håller dem på min högra sida så att ni kan avskilja dem och renodla skottvinkeln.« »Copy that.« Hannibal kastade ett öga på fotografierna han lagt ut mellan sig och Vukacerka. Tydliga och högupplösta bilder från SE B :s personalsida, som var lätta att urskilja i det svaga skymningsljuset. Samtalet tystnade, utan att kopplas 16

bort. Han och Vukacerka behövde inte se på varandra. Inte säga något. De visste vad de skulle göra.

I kikarsiktet såg Vukacerka Amid, där han stod utanför banken i sin röda toppluva med mobilen i handen. Han såg ut att frysa. Eller så var han bara koncentrerad. Sekunderna gick långsamt. Hon andades in genom näsan och ut genom mun­ nen. Kontrollerat. Händerna vilade orörligt på geväret. Inte en darrning. Hela hennes fokus utgick från en punkt i nedre delen av bröstkorgen, som rytmiskt fylldes på och tömdes, med små avvägda andetag. Till skillnad från farfar, som hon visste hade behövt ett glas Slivovicha för att få stabilitet – åtminstone mot slutet.

Hon väntade. Hannibal väntade. De låg tysta. Ovanför dem i tornvalvet hängde den grönärgade kopparklockan och väntade ödesmättat på att få tillkännage de förebådade dödsfallen. Det klickade till i tornuret, när visaren slog över till halv fem.

Sedan gick allt fort.

Porten till S E B öppnades och en mängd personer kom ut samtidigt på den breda stentrappan. Inte optimalt. Hon ansträngde ögonen och kunde urskilja målen strax bakom ett par medelålders kvinnor i businessdräkt. Männen som syntes i hennes kikarsikte stannade till. De verkade stirra rakt upp på henne. En lätt ilning drog längs med ryggraden, även om hon visste att de omöjligt kunde se henne i den mörka tornöppningen. Snarare verkade de diskutera vädret. Kanske tvekade de mellan en promenad eller en taxi.

Hon såg hur Amid rörde sig uppför trappan med telefonen i handen. Några kostymklädda personer, som inte var hennes mål, flyttade sig åt sidan. Amids röda toppluva gled framåt och stannade bredvid männen. De tog ingen notis om honom.

Mumlet av deras röster hördes på den öppna linjen.

Hon nickade mot Hannibal. Det var dags. Hennes blick smalnade av och koncentrerades till den minimala punkten i kikarsiktet. Ett människohuvud syntes tydligt. Det dova ljudet av ljuddämparen på Hannibals gevär hördes bredvid henne, när 17

hans skott gick i väg. Varsamt tryckte hon in avtryckaren. En dämpad knall följde. Rekylen stötte till. I kikarsiktet såg hon resultatet. Det isade till i kroppen. Redan millisekunden efter att hon låtit skottet gå i väg hade hon anat att något var fel.

Det hon borde se, såg hon inte.

Hon höll kvar blicken i kikarsiktet.

Hannibal hade träffat sitt mål med ett skott rakt i pannan några sekunder före henne. Men sedan hade något hänt. En okänd person verkade plötsligt ha fallit framåt och knuffat till hennes mål. Den oväntade rörelsen hade fått hennes kula att missa, när målet trycktes åt sidan, samtidigt som hon avfyrat sitt vapen.

Hon gjorde en snabb justering av hårkorset, drog bak slut­ stycket, vred fram en ny kula i loppet och sköt igen. Målet på trappan var på väg att böja sig ner mot sin fallna kollega. Det hettade i nacken när hon kände Hannibals blick från sidan. Det här skulle han inte vara sen att berätta om för de där hemma.

Hon matade ur patronen. Det lät skarpt när metallhylsan lan­ dade på stengolvet.

Hon sköt igen.

Kulan for i väg med en fart av 1.290 meter per sekund.

Hon hann inte ens blinka innan kulan träffade offret. Den här gången i bröstkorgen. Inte i pannan. Irriterat bet hon sig i läppen och flyttade siktet en millimeter. Andades in och avfyrade med stadig hand. Träff i halsen på målet. Fullt kaos hade brutit ut på trappan när folk ramlade eller i panik kastade sig omkull. De hade insett att de var beskjutna. Några försökte få upp porten för att fly tillbaka in i banken. En pappa med barnvagn flydde i full fart nedför gatan. Det glosögda barnet, som satt upprätt och såg nyfiket omkring sig, verkade vara den enda som tog händelserna med ro. Vukacerka hörde skriken ge­ nom den öppna telefonlinjen. Sedan kom ett ormlikt väsande: »Skjut igen. Alla mål är inte nere.« Både hon och Hannibal sköt igen. Någon av kulorna slog in i hjässan på målet. Bredvid den skjutne syntes ett tiotal personer 18

som låg, krälade eller bara satt apatiskt i virrvarret på trappan.

Inte snyggt. Ovärdigt deras professionalism. Även om målen äntligen var nere, så såg det ut som ett kaotiskt hastverk. Trots att allt hade varit minutiöst planerat. Och där kunde hon inte anklaga Hannibal. Hon hade sig själv att skylla. För en sekund tyckte hon sig ana farfaderns ansikte, som betraktade henne med missnöjd blick från ovan. Hon skruvade på sig. Men hur hade det kunnat gå fel? Hade personen på trappan verkligen snubblat mot hennes offer? Eller hade någon hunnit reagera inom loppet av en millisekund och kasta sig åt sidan? Skotten hördes ju inte där nere. Hon försökte undvika tanken, men den kom ändå: Hade de vanhelgat kyrkobyggnaden och tvingat den som styrde över liv och död att ingripa?

Bredvid henne skruvade Hannibal hastigt isär sitt vapen och stoppade ner telefonen i fickan. Hon undvek att se honom i ögonen. Han hade anständighet nog att inte säga något. För­ modligen sparade han det bara till senare. Eller så insåg han att det inte vore hälsosamt att kläcka ur sig någon sarkastisk kommentar. Hon var visserligen liten. Men hon kunde göra ordentligt ont. Det borde han komma ihåg från deras träning, när de sparrat ihop.

Hon stoppade ner de sista delarna av geväret i ryggsäcken, reste sig upp och borstade av kläderna. I avgasdammet på sten­ golvet syntes tydliga spår av att någon hade legat där. Men ingen skulle få reda på vem. De rafsade åt sig patronhylsorna och satte fart nedför trapporna. I händerna höll de attack­knivarna dolda, med bladet gömt i jackärmen. Hannibal kastade ett snabbt öga in i kyrkorummet. Det panikslagna kaoset de nyss sett på banktrappan kändes långt borta. Tanterna satt kvar med blicken fäst på Jesus som led på korset. Vukacerka gjorde hastigt korstecknet och skickade över ytterligare en synda­ bekännelse för frälsaren att ta sig an. Men både han och hon var väl ändå överens om att allt hennes jobb i slutänden gjordes för en god sak, tänkte hon. Ingen av dem var intresserad av att muslimerna skulle ta över. Hannibal öppnade porten samtidigt 19

som hon gled upp bredvid honom och de klev ut, med armarna om varandra och huvudena tätt ihop, dolda av kepsarna. De gick lugnt nedför trapporna.

Kenneth Kvastmo skrattade för sig själv. Det här var ju barnsligt roligt. Han stod på sin Segway och tuffade fram längs med Strömgatan. Det var sen eftermiddag och förhållandevis få cyklister i vägen. Bortsett från att han märkte att han sakta började bemästra den nya farkosten, som han timmen före hade kvitterat ut på Polishusets materielavdelning i källaren på Kungsholmsgatan, så var han dessutom nöjd med att ha lyckats motivera att detta var förenligt med hans arbetsuppgif­ ter. Polishuset hade ett antal av de senaste Segwaytyperna för utvärdering, så långt var inget konstigt. Däremot hade han till sin egen förvåning haft svårare än förväntat att övertyga sitt närmsta befäl att han var den bäst lämpade att prova ut den nya modellen. Efter ihärdigt övertalande hade befälet till slut resignerat och gett med sig.

Ordningspolis Kvastmo hade redan hunnit överraska ett flertal människor på gatan, som uppenbarligen inte var vana vid att sextiofyraåriga uniformerade poliskonstaplar puttrade runt på vad många misstog för en leksak. Men arbetstiden hade i hans tycke hittills varit väl använd. Han hade passerat ett par ölgubbar vid bänkarna nära Stadshuset, och i farten rutit åt dem på ett avskräckande sätt. Därefter hade han höjt ett varnande finger mot några ungdomar, som tänkt ta sig friheten att gå mot rött i korsningen vid Tegelbacken. Detta trots att det inte hade varit helt lätt att utföra den typen av manöver och samtidigt hålla balansen.

Komradion i bältet vibrerade för fjärde gången. Som tur var hade han stängt av ljudet. Det var ju helt orimligt att han skulle behöva släppa taget med ena handen bara för att svara på anrop och samtidigt riskera sitt eget liv.

Han provade att luta sig framåt och fick upp farten in på Jakobs torg. Inga problem, jag kan ju det här, tänkte han. I 20

andra änden av Kungsträdgården hördes skrik och ståhej.

Han kastade en blick åt sidan. Det var allt som behövdes. Två sekunders bristande uppmärksamhet. Efteråt kunde han inte fatta att allt hade gått så fort. Handtaget började skaka kraftigt, skosulorna gled och Segwayen vobblade åt sidorna. Han hade kört in på den kraftiga kullerstenen framför kyrkan, som slut­ tade svagt ner mot buxbomshäckarna längre fram. Krampaktigt försökte han hålla kvar greppet om det krängande fordonet.

Han försökte bromsa genom att luta sig bakåt i nedförsbacken.

I stället halkade han fram mot styret.

Tvåhjulingen reagerade direkt. Den hoppade till mot det ojämna underlaget och sköt fart. Helvete, tänkte han, när han tappade taget med ena handen. Segwayen girade i hög fart åt sidan. Foten slant till. Den grova stenläggningen syntes under hjulen. Stenarna såg hårda ut, trots sina runda former. Fan, jag är för gammal för sådant här, tänkte han. Sedan såg han sin räddning.

Ett par meter framför honom kom ett förälskat par nedför trappan från Sankt Jacobs kyrka. De gick tätt ihop. I Kvastmos ögon framstod de dock inte som ett par, utan snarare som en stor oformlig massa. Tunnelseendet slog till. Det fanns bara en sak som var viktig. Att undvika gatstenarna. Paret fortsatte nedför trappan utan brådska. De hade relativt stor träffyta. En mjuk sådan. Han slet tag i handtaget på tvåhjulingen och körde med full fart in i de mänskliga krockkuddarna. Det sista han såg var de svarta kläderna och den mörka himlen.

Att ytterligare någonting skulle kunna gå fel kunde varken Hannibal eller Vukacerka drömma om, när de var på väg nedför trapporna utanför Sankt Jacobs kyrka. Ändå var det precis vad som hände – som om felträffarna utanför banken inte hade varit illa nog. Allt skedde inom loppet av någon sekund. De höll blickarna ner i marken för att dölja ansiktena under kepsarna och hann aldrig märka den mänskliga projektil som kom fa­ rande i hög fart rakt emot dem. Med en våldsam knuff kastades 21

de båda åt sidan när den kraftige polismannen rammade dem och landade ovanpå Hannibal. Vukacerka reagerade instinktivt.

På en sekund var hon uppe, sparkade undan den tjocke polisen från Hannibal och rände med full kraft attackknivens stålskaft rakt i tinningen på polismannen. Det knakade till och blodet stänkte på gatstenen när huden sprack. Ögonvitorna blottades.

Polisen föll avsvimmad åt sidan och blev liggande orörlig som en säck. Men då var redan hon och Hannibal på väg i hög fart mot Strömsborg. Återigen tätt ihop, som ett ungt par som längtade in till värmen.

22

KAPITEL 2

U t a n f ö r SE B :s huvudkontor rådde fullt kaos. Det hördes panikslagna skrik, plågade gnyenden och gråt. Folk snubblade på de blodiga kropparna som låg på trappan. Föll. Knuffades.

Trampade på varandra. Drog i de skadade.

Amid klev ut från den offentliga toaletten, som låg mitt emot SE B . Insatsen hade inte blivit det kliniska ingrepp som han planerat. Men det fick han ta med Vukacerka och Hannibal i den kommande debriefingen. Den röda toppluvan hade han lyckats spola ner. I stället bar han nu en neutral svart keps med Nike-logga. Den vändbara jackan hade förvandlats till ­vackert ljusblå. Han satte på sig ett par tonade glasögon. Bred­ vid honom fortsatte de skräckslagna skriken på hjälp. Han gick oberört därifrån.

När han närmade sig Karl X I I :s staty, vid det igenbommade tehuset ett tjugotal meter bort, såg han de första polisbilarna komma över bron som ledde från slottet. Han kastade en snabb blick bakåt. Insatsen hade åtminstone avslutats med vad han bedömde som fullgott resultat. I ögonvrån såg han att några nyfikna, som uppenbarligen saknade all självbevarelsedrift, hade vågat sig fram till trottoaren utanför banken med sina mobilkameror. Han gick vidare, medveten om att hans spelade likgiltighet i själva verket var abnorm – om nu någon hade haft tid att uppmärksamma honom.

Polisbilarna körde förbi, tvärbromsade längre ner på gatan med tjutande sirener och order skreks. Polismännen, iförda skyddsvästar, positionerade sig i skydd av sina bilar. Sedan slogs sirenerna av och allt blev tyst. Kontrasten var slående mot kaoset åtta minuter tidigare. Det var en olycksbådande tystnad som infann sig. Skriken hade tystnat. Som om alla höll 23

andan, i väntan på nya attacker. Men de skulle inte komma.

Inte nu. Uppdraget var slutfört för den här gången. Det fanns bara en sista sak kvar att göra i egenskap av eldledare: en resultatutvärdering.

Fler polisbilar anlände, från alla håll. Den kortvariga tyst­ naden skars snabbt sönder av sirenerna. Han såg hur polis­ styrkan spred ut sig i gathörnen med sina svarta visirhjälmar på huvu­det. Automatvapen i händerna. Snart skulle helikoptrarna dyka upp. Men då skulle han redan vara borta. Vid slutet av Kungsträdgården vände han och gick sakta tillbaka i riktning mot SE B :s huvudkontor. Polisen hade hunnit få upp de blåvita avspärrningsbanden. Gruppen med nyfikna människor hade blivit större och de trängdes med varandra, för att kunna se över plastbanden. Han pressade sig fram. Låtsades att han också var där för att få frossa i eländet. Som efter en medeltida offentlig avrättning. Polisen hade redan hunnit få undan de som ramlat, eller de som haft sinnesnärvaro nog att spela döda för att undgå skotten, och verkade nu koncentrera sig på de kvarvarande döda och sårade på trappan. Amid såg hur en person, som inte var ett av deras tilltänkta mål, höll på att lyftas in i en ambulans. Det förvånade honom. Det borde inte finnas några andra som blivit allvarligt skadade, och slutligen likviderade, än de avsedda målen – även om insatsen en kort stund hade varit svår att överblicka. Ett sådant misstag borde inte Vukacerka och Hannibal ha gjort. Men kanske var den skadade mannen bara någon som i tumultet träffats av en rikoschett eller splitter. An innocent bystander. Sådant hände ju trots allt.

Han fortsatte att studera platsen framför banken. Hannibals första mål levde inte, utan låg livlös ovanpå en vit liksäck i plast vid foten av trappan. Skottet hade som planerat träffat i frontalloben. Amid iakttog polisens och ambulanspersonalens arbete. Snabbt böjde han ner huvudet mot marken, när han i ögonvrån såg hur en av insatspoliserna började filma åskådarna.

24

Kepsen borde dölja ansiktet. Order skreks. En av poliserna ropade till den nyanlända ambulansen. »Han här lever fortfarande! Vi behöver akuttransport.« Polisen satt framåtlutad över en av kropparna på trappan. »Nästan ingen puls. Allvarliga skottskador. Han måste i väg till Karolinska genast!« Amid förstod innebörden i svenskan väl, men förstod ändå inte. Det svartnade för ögonen i några sekunder. Tomt stirrade han framför sig. Sedan fann han sig. Ett av målen var fortfaran­ de vid liv. Hur i helvete kunde det ens vara möjligt? Han hade ju själv sett att skotten, som han antog kom från Vukacerka, till slut hade slagit in i huvudet – även om Vukacerka hade fumlat i initialskedet. Mannen kunde ju omöjligen vara vid liv. Och ändå var han tydligen det. Fan. Det var sista gången han jobbade med en kvinna. Han såg hur mannen lyftes in i ambulansen och trängde sig längre fram för att höra bättre.

Ambulansföraren knappade på tangentbordet i framsätet. En otydlig röst hördes i högtalaren. Karolinska, I VA . Föraren vred loss mikrofonen. Han talade andfått. »Förbered för akut operation och defibrillering. Vi är vid porten om tio minuter. Offret är skottskadat i armen, huvud, bröst och hals.« Amid tvekade och stod avvaktande kvar. Rådgjorde med sig själv. Uppdraget var inte slutfört. Hannibal och Vukacerka kunde han inte längre räkna med. De hade fullgjort sin del.

Nåja, åtminstone försökt. Men när det gällde efterarbete, eller uppstädning, av den här typen, så låg ansvaret på honom. Det fanns ingen tid att stå och grubbla. På trappan såg han polisens insatsledare. Mannen var röd i ansiktet. Amid hörde hur han skrek ut nya order. »Få bort alla människor. Spärra av hela Kungsträdgården.« Omärkligt rörde sig Amid bakåt när poliserna närmade sig folkmassan och han genade genom Kungsträdgården i riktning mot tunnelbanan vid T-centralen. Han höll huvudet 25