9789177017929

M a rg a r e t D r a b b l e De mĂśrka vattnen stiger

Margaret Drabble

DE MÖRKA VATTNEN STIGER

Översättning av Alva Dahl

6

Sakta dör kroppen och grunden sköljs bort för den stillsamma själen när de mörka vattnen stiger D. H. L aw r ence, »Dödens sk epp«

Vi saknar våren vintern lång och sommaren i vårens tid, när grönskan kringgärdar vår gång vill vi ha vinterns klara frid, men denna tid blir aldrig god, vi saknar vårens blomsterhav – vet ej att oron i vårt blod blott är dess längtan till en grav.

W. B. Y e ats, »Hj u l et«

7

8

H o n har ofta tänkt att hennes sista ord till sig själv och på denna jord lär bli något i stil med »din sablans fårskalle« eller kanske, beroende på dagsformen eller nattens timme, »jävla idiot«. När bilen rusar in i trädet, eller den eftersatta värme­ pannan exploderar, eller röken och lågorna fyller hallen, eller när takrännan lossnar och rasar ner, kommer detta att vara hennes sista ord. Hon kan inte veta säkert att det kommer att bli så, men hon har det på känn. På senare år har hon blivit alltmer fascinerad av uttrycket »Prisa ingen lycklig före hans död.« Eller hennes, för den delen. »Prisa ingen lycklig före hennes död.« Rätt ska vara rätt, och redan under antiken kände man till både kvinnor och män som mött ett tragiskt slut: Klytaimnestra, Dido, Hekabe, Antigone. Antigone hade förstås glatt sig åt att få dö ung, det måste man ta i beaktande, och för ett gott (om än i våra ögon meningslöst) syfte, när hon på detta sätt undgick alla åldrandets olägenheter.

Själv är Fran redan för gammal för att dö ung, och för gam­ mal för att undvika hallux valgus och artrit, hudfläckar och blåsor, svaga handleder, begynnande men ännu ej behandlings­ bar starr och en tilltagande trötthet. Hon inser att alla dessa irritationsmoment i sinom tid (kanske om inte alltför länge) kommer att bli så irriterande att hon kommer att överväga att ge sig in på något sådant där totalt vårdslöst och klantigt som gör slut på alltihop på ett snabbt och kanske sensationellt vis.

Men skulle det snabba slutet utplåna och upphäva den period­ visa lyckan under tidigare år, den långa kampen fram till någon sorts mognad, de måttliga framgångarna, allt hårt arbete? Hur skulle balansräkningen se ut, på den sista räkenskapsdagen?

Det var minnesorden efter Stella Hartleap som ledde in 9

henne på dessa bokslutstankar, medan hon körde längs väg

M 1 mot Birmingham, inte mer än fem–sex kilometer över

hastighetsgränsen.

Runorna i tidningarna hade varit inne och petat, petat på ett skenheligt sätt, ett sexistiskt, åldersdiskriminerande, hycklande, tillgjort sätt som stank av skadeglädje. Och nu talar de om Stella på bilradion, under den där återkommande minnesstunden på Radio 4, och hon blir irriterad på nytt. Hon kände inte Stella särskilt väl, träffade henne först sent i livet i Highgate genom Hamish, men hon hade känt henne tillräckligt länge för att kunna peka ut vad som var rena floskler och skitsnack i allt detta. Ja, Stella hade dött av rökskadorna efter att hon tänt eld på sina sängkläder när hon låg och rökte i sovrummet på den avsides belägna gård hon ägde i Black Mountains, och efter att hon just svept ett glas Famous Grouse. Vad är det med det då?

Det är väl bättre än att dö i en rullstol i en sjukhuskorridor i väntan på ännu en cellgiftsbehandling, vilket blev hennes goda vän Birgits sorgliga öde för inte länge sedan. Stella hade i vart fall bara sig själv att skylla, och visst var hennes sista minuter i livet knappast särskilt angenäma, men det var inte Birgits heller.

Inte alls angenäma, enligt samtliga rapporter, och hon fick inte heller uppleva den där kittlande känslan av självbestämmande som kunde väga upp.

Birgit hade inte uppskattat historien om Stella Hartleaps död. Hon hade kanske rentav satt sig till doms. Hon var en sträng kvinna. Men det var sak samma. Vi behöver inte vara överens med någon.

Hennes nygamla väninna Teresa, som är allvarligt sjuk, hade inte satt sig till doms; hon sätter sig aldrig till doms över någon.

Mitt ödes herre är dock jag, kapten över mitt eget liv. Själv romare, utav en romare, besegrad käckt.

Det ligger en lastbil för nära bakom henne, i backspegeln ser hon de hotfulla, stora, döda, skitiga undervattensögonen av glas. Förr om åren när hon var ute och åkte med Hamish tvärbromsade han jämt i sådana här lägen, som en varning.

10

Hon tyckte alltid att det kändes livsfarligt, men han hade aldrig råkat illa ut. Han dog inte framför ratten. Han dog av något mer försåtligt, mindre våldsamt, mer plågsamt utdraget.

Hon väljer gaspedalen. Det känns tryggare än bromsen.

Hennes förste man Claude hade trott på gaspedalen i sådana här lägen, och på den punkten höll hon med honom.

Francesca Stubbs är på väg till en konferens om boende­ alternativ för äldre, ett ämne som gränsar till det område som hennes tankar nu har glidit in på, men som inte i sig är särskilt heroiskt. Fran är något av en expert på området, och anställd av en välgörenhetsstiftelse som delar ut generösa bidrag till undersökningar och förbättringar av äldres boendevillkor. Hon har alltid varit intresserad av allt slags offentlig bostadspolitik, så detta nya jobb passar henne utmärkt. Hon fascineras av att fler och fler i England väljer att bo ensamma, nu i början på 2000-talet. Studenter verkar inte ha något emot gemensamt boende, de till och med föredrar det, och de sjuka och åldrande tvingas bo tillsammans, men fler och fler i den friska befolk­ ningen mitt i livet väljer att bo ensamma. Detta sätter hård press på bostadsbeståndet, ett problem som flera regeringar i rad har varit oförmögna och kanske ovilliga att ens försöka få bukt med.

Fran förespråkar införandet av fastighetsskatt. Då skulle saker börja hända. Men engelska markägare är särskilt hård­ nackade. De skyr tanken på att lämna ifrån sig ens en meter.

Ordet »besittningsrätt« har en mäktig laddning.

Nej, det finns ingenting heroiskt över bostadsbestånd och stadsplanering, de områden som för närvarande upptar hennes yrkesliv, men det finns ett drag av hjältemod hos ålderdomen i sig. Den kräver mod.

Redan i olämpligt tidig ålder var Fran lockad av tanken på den heroiska döden, de berömda sista orden, det tragiska avskedet. I föräldrarnas bokhylla stod Brewers Dictionary of Phrase and Fable, en bok som hon som morbid tonåring kunde sitta i timmar och bläddra i. Ett av hennes favoritavsnitt var »De 11

sista orden«, med dess ljuva blandning av fromma, självbelåtna, apokryfiska, floskulösa och trotsiga fraser. Konstnärer hade hanterat slutet väl: Beethoven påstods ha sagt »I himlen kan jag höra«, den erotiska målaren Etty hade utbrustit: »Ljuvlig!

Denna död är ljuvlig!« och Keats hade dött en tapper död, med några generösa ord av tröst till sin stackars vän Severn.

De som väntat på avrättning hade förstås haft gott om tid att förbereda en elegant slutkläm, och här uppskattade hon särskilt romantikern Walter Raleighs: »Det är mindre viktigt hur huvudet ligger, om bara hjärtat är på rätt plats.« Harriet Martineau, som Fran senare fått veta hade lidit mycket skada av sin religiösa uppväxt, hade stoiskt kommenterat saken: »Jag ser inget skäl till att Harriet Martineaus existens skulle vidmakt­ hållas«, ett beundransvärt samlat påstående som hade fängslat Fran långt innan hon visste vem Harriet Martineau var. Men hennes absoluta favorit hade varit Siward av Northumberlands befallning till sina tjänare: »Lyft upp mig, så att jag får dö stående, och inte liggande som en ko.« Hon visste inte varför hon tilltalades så starkt av detta, eftersom sannolikheten att hon själv skulle dö på slagfältet var minimal. Kanske hade hon danska anor? Det vore väl i och för sig inte så konstigt, eftersom många, kanske de flesta i England har det. Kanske hade hon bara tyckt om bilden av kon, som hon hörde en viss ömhet i, inte alls bara förakt.

Sannolikheten var betydligt högre att hon skulle dö på motor­vägen än på slagfältet.

Vikingarna hade inte varit mycket för att dö tyst och bekvämt i sängen. Till skillnad från hennes första man Claude, som just i denna stund gjorde det så bekvämt för sig som han kunde.

Hon har släppt förbi lastbilen och håller nu på att köra om en smutsig, vinröd familjesedan med det irriterande klistermärket »Barn i bilen« i bakrutan. En anonym, skitig vit skåpbil ligger precis bakom henne. Det regnar inte, men det är grådaskigt ute och vindrutan är nerstänkt av skitig februarisörja. Det är ännu värre väder på ingång, enligt rapporterna, men det har 12

inte kommit än. Det har varit en barsk vinter, hittills.

Vad i helsike gör hon ute på vägarna egentligen? Varför tog hon inte tåget? För att hon, i likhet med alla dessa människor som insisterar på att bo ensamma fast de inte måste, trivs med att vara för sig själv, i sitt eget lilla utrymme, och slippa fösas ihop med främlingar med fladdriga kläder och chipspåsar och smörgåsar, som klamrar sig fast vid sina plastmuggar med kaffe och är feta och upptar mer än en plats och pladdrar i sina mobiler. Hon viner glatt fram i riktning mot parkeringen utanför ett Premier Inn i utkanten av Birmingham, ledd av GP S :en, och ser fram emot kvällens middag. Några av de andra deltagarna kommer att bo på samma Premier Inn, och hon ser fram emot att träffa dem. Hon kommer att kunna dra sig undan om hon vill och bege sig till sitt anonyma hotellrum för att se på lite lokal-T V. Fran älskar lokal-T V. Man får veta så mycket konstiga saker när man ser på landets olika lokal-T V-stationer. Hon är glad att hon fortfarande har ork och lust att köra runt i England och titta på byggprojekt och vårdboenden. Hon har haft tur, tur med jobbet. Ibland, i sina ljusare stunder, tänker hon att hon är förälskad i England, i hela dess djup och bredd. England är hennes sista kärlek. Hon vill utforska det till fullo innan hon dör. Hon kommer inte att kunna göra det, men hon gör sitt bästa.

Stiftelsens arbete omfattar inte Skottland och Wales.

Hon skulle inte ha något emot att dö i en bilolycka, medan hon körde runt i landet, men hon skulle inte vilja dra med sig någon oskyldig i fallet.

Den skitiga vita skåpbilen ligger alldeles för nära. Det finns ett skäl till att de som kör vita skåpbilar har dåligt rykte, om man frågar Fran.

Ett annat avsnitt hos Brewer hette »Märkliga dödsorsaker«.

Det var inte lika bra som »De sista orden«, men det var charmigt på sitt sätt. Bland de minnesvärda dödsorsakerna ur historien, de flesta från antiken, fanns förtäring av gethår, druvkärnor, 13

mynt och tandpetare. Enligt Plinius hade Aischylos slagits ner av en fallande sköldpadda. Många hade dödats av grisar. Vissa hade kvävts till döds av skratt. Såvitt hon vet har ingen ännu kommit på tanken att räkna andelen dödsfall relaterade till vita skåpbilar, vilken förmodligen är enorm.

Hon ser fram emot att träffa sin kollega Paul Scobey igen.

När hon checkar in i receptionen på Premier Inn, efter att ha parkerat på angiven plats i den underjordiska gallerburen, sitter han där på en orangeviolett soffa i foajén och smuttar på en öl och tittar på en fotbollsmatch på en gigantisk T V med klara färger som sitter högt uppe på väggen. Han vinkar när hon får syn på honom, och hon går fram för att hälsa men ber honom att absolut inte sluta titta för hennes skull. Paul är hennes vän och bundsförvant. Han är alldeles för ung för att dela hennes omedelbara, medkännande förtrogenhet med alla de äldres villkor, men hon gillar hans befriande sardoniska, lätt distanserade sätt. Han förväntar sig inte att folk ska vilja ha det de borde vilja ha. Det är så många i geriatrikbranschen som inte begriper hur förstockade folk är, hur de fäster sig vid eller vägrar ha överseende med irrationella aspekter av sina kära gamla hus och bostadsområden, hur de plötsligt påstår sig avsky familjemedlemmar som de dragit jämnt med i åratal utan minsta gruff, hur de vägrar erkänna att de är gamla och snart kommer att behöva hjälp. Paul tycks osedvanligt överseende med de mänskliga behovens ombytlighet. Han är för gemensamt boende och samordnad service, men han förstår att det finns folk som vägrar skala ner och behöver få tillbringa sina sista dagar ensamma i ett femvåningshus, medan de blänger oberört på den som hotar med lyxfastighetsskatt.

Piska och morot, säger Paul. Vill man ha ut dem får man ha något att locka med.

Fran tycker inte om det där uttrycket »piska och morot«. De äldre är inga åsnor. Men han är inne på rätt spår.

Han har en mor som envisas med att bo kvar ensam i hu­ set där han föddes i Hagwood, ett område med låghus från 14

femtiotalet i västra utkanten av Smethwick. Han talar om henne ibland, men inte så ofta. Han talar mer om fördelarna och nackdelarna med gemensamma och offentliga boenden än han talar om sin mamma, men Fran vet att hans idéer är påverkade av moderns situation. Dessutom har han en moster som är dement sedan många år, moderns äldre syster Dorothy som bor inte långt härifrån. Han tänker besöka henne under loppet av de två dagarna här, och Fran har gått med på att göra honom sällskap och samtidigt få chansen att ta en titt på det lilla vårdboende där mostern har bott i åratal. Till skillnad från Fran har Paul sina rötter här i trakten, även om han nu för tiden bor längre söderut i Colchester.

Paul klappar på soffan bredvid honom, föreslår att hon ska slå sig ner, och det gör hon. Soffans sega, brandsäkra, fluffiga fibrer och skumstoppning sjunker ner ordentligt under hennes lätta vikt. Det kommer att bli besvärligt att resa sig igen.

Paul har rödblont hår och lika ljusa ögonfransar, är lite fräknig och ovanligt ljushyad; han ser bra ut på ett uppnäst, pojkaktigt sätt och är väl mellan fyrtio och femtio, något yngre än hennes son Christopher. Nötbruna ögon, inte vikingablå.

Han hade tänkt bli arkitekt men det tog för lång tid att få alla examina, han behövde skaffa sig en inkomst, så han hade satsat på projekterings- och planeringssektorn i stället. Hans estetiska preferenser (som sällan efterfrågas) är oväntade. Han har själv en nostalgisk böjelse för modernism, men inser att de flesta äldre i England avskyr modernism (inte för att deras estetiska preferenser heller brukar efterfrågas) och föredrar ett post­ modernt mischmasch av fejkstugor och bungalowimitationer på stormarknadstak. Det går ganska enkelt att få in allt det där i ett nytt bostadsområde, det såg han redan i Hagwoods avenyer och halvcirkelformade hus.

Hans expertområde är anpassning. Han vet verkligen, eller tror att han vet, hur omständigheterna i en bostad ska anpassas till de äldre och handikappade, till de som blir allt äldre och alltmer handikappade. Han litar på Fran, som är långt före 15

honom på vägen mot åldrandet (även om hon ännu är långt­ ifrån handikappad), och vill gärna ta del av hennes råd och synpunkter. Han blev tagen av hennes berättelse om kvinnan som dog för att hon inte kunde öppna badrumsdörren. Det var inget större fel på henne, förutom att hon hade svårt att ta hårda grepp. Hon hade inte lyckats vrida om dörrknoppen, kunde inte ta sig ut till telefonen för att ringa larmcentralen efter en mycket liten stroke, så hon hade blivit liggande och dött på det kalla badrumsgolvet.

Om hon hade haft ett dörrhandtag som man tryckte ner i stället för en gammaldags dörrknopp som man måste skruva på, hade hon ännu varit i livet. Om hon inte hade stängt dörren efter sig (och vad i hela fridens namn var vitsen med det, när hon bodde ensam?) hade hon varit i livet i dag.

Dödad av en dörrknopp.

I brist på en spik gick slaget förlorat.

Man måste vara försiktig när man är gammal.

Och allt på grund av brist på en spik.

Fran tackar nej till en öl. Vi ses här nere vid sju, säger hon. Så går hon upp på sitt rum för att sparka av sig stövlarna och lägga sig på sängen och beskåda det myllrande vardagslivet i Black Country och West Midlands. Det är lite för kallt i rummet, det måste finnas en termostat någonstans, men hon hittar ingen.

Strunt samma, man dör inte av hypotermi på ett Premier Inn. Hon är nöjd med rummet. Hon är nöjd med hur vita kud­ darna är, och med den skrikiga lila färgen på broschyren som skryter om den pålitliga servicen och den förträffliga frukosten här. Den är verkligen lila, Premier Inns signaturfärg.

• Det kommer flera halvintressanta inslag på lokalnyheterna – ett försnack med en robust, hurtig florist inför ett kommande alla hjärtans dag-jippo, en intervju med en frivillig på en matbank, en rapport om att en person knivskurits utan att få livshotande skador på en busshållplats i Bilston och ett inslag, det mest 16

överraskande, om en mindre jordbävning som ägt rum i Dud­ ley med omnejd samma dag vid middagstid. Det var ingenting som väckte någon större panik, de flesta märkte inte ens av det, men några enstaka i området påstod att porslinet hade skramlat eller att en golvlampa hade ramlat. Katterna och hundarna och undulaterna hade inte varit förtjusta; de hade känt på sig att det var på väg, åtminstone enligt deras ägare. Ingenting av detta stack ut, men Fran vaknar till när en lite speciell, uppjagad ung kvinna berättar att hon skakades om i sin smala, förtöjda båt av en inte så liten, oförklarlig våg. »Det var ingen tsunami«, säger den eldiga, rödkindade människan som poserar pittoreskt och helt utan att tänka på hur hon framstår i lila yllemössa, vadderad röd jacka och cowboyboots på kajen utmed kanalen en liten bit från friluftsmuseet. »Men det var definitivt en våg, och jag trodde att den kom från kalkstensgrottorna, jag trodde att väggarna hade rasat eller att tunnlarna hade kollapsat i gruvan, eller kanske att det var ett stort flododjur på väg upp, som legat nere i djupet och väntat på mig i flera tusen år!« Fran blir stormförtjust i denna människa, hon beundrar hennes smak och fantasi och hennes Wolverhampton-dialekt, och hon beundrar intervjuaren och fotografen som upptäckte denna excentriskt fotogeniska person. »Om jag ska vara helt ärlig«, fortsätter den robusta flickan, »så hoppas jag alltid att det ska hända något riktigt, riktigt hemskt, som att jorden går under, förstår du vad jag menar? Och att jag är där mitt i alltihop? Förstår du vad jag menar?« Så ler hon glatt och förklarar att »Det var bara en jätteliten jordbävning, de säger att den var jättelågt på Richterskalan, så det är inte som att Dudley håller på att gå under! Alltså jag menar inte att jag hade velat att det var en större, men det hade varit intressant.

Förstår du vad jag menar?« Fran förstår precis vad hon menar. Hon har också ofta tänkt att det vore kul att vara där när allt tar slut, utan att ha någon skuld i det. Man skulle inte vilja vara ansvarig för undergången, men man skulle gärna vilja vara där och se slutet på hela detta 17

jäkla idiotiska, meningslösa, onödigt smärtsamma experiment.

En asteroid skulle duga gott, eller en jordbävning eller någon annan opartisk omänsklig våldshandling ur jorden eller uni­ versum. Hon förstår sig inte på den mänskliga artens begär efter att till varje pris klamra sig fast vid livet. Hon har aldrig förstått sig på det. Hennes brist på förståelse är inte bara en missunnsam sidoeffekt av åldrandet. Hon är glad att se att denna unga, friska och glada människa delar något av hennes metafysiska trots. Det känns befriande.

Det vore inget fel med att dö i en naturkatastrof, men man vill inte dö ung av misstag, av att någon människa råkat fela, som hennes sons senaste flickvän gjorde nyligen. Den för tidiga döden är ständigt i Frans tankar, tillsammans med bostäderna för de äldre som vägrar att dö unga samt hennes mer eller min­ dre sängliggande exmans middagar. Christophers glamourösa nya flamma Sara dog vid trettioåtta års ålder av en sällsynt medicinsk åkomma och Christopher tror att läkarna tog livet av henne. Det är inte lätt för Fran att veta om det verkligen var så, eftersom hon aldrig har hört talas om den sällsynta åkomma som Sara drabbades av, men hon kan inte se att Christophers nuvarande, skuldbeläggande tillstånd gör honom särskilt gott.

Kanske måste han tänka så för att hålla sig uppe. Man kan förstås begrunda att Sara i likhet med Antigone har sluppit undan åldrandet genom att dö ung, men sådana palliativa reflektioner skänker ingen större tröst och hon har inte yppat dem för Christopher. Det vore opassande. Det var inte alls så att hon tyckte illa om Sara, men hon kan inte dölja för sig själv att det är för Christophers skull hon sörjer, inte för Saras.

Det är så det är med släktskap och sorg. Om det varit hennes son Christopher som var död, ben av hennes ben och kött av hennes kött, hade det varit en helt annan sak.

Hon hade inte räknat med att Christopher och Sara skulle få någon lång framtid tillsammans, men hon hade inte heller vän­ tat sig att den skulle bli fullt så kortvarig. Deras gemensamma 18

förflutna var också kortvarigt. De hade inte varit tillsammans länge.

Fran lägger sig inte i sina barns liv, men hon uppskattade det hon hann se av Sara. Hon misstänker dock att Christophers intresse för Sara mest av allt bottnade i det som nu för tiden kallas medelålderskris. Medelålderskriser är ett lyxproblem jämfört med vad Frans gamla ögon har sett av kriser i livets slutskede. Men Sara hann inte ens med någon medelålderskris.

Sara hade blivit sjuk väldigt plötsligt i en väldigt stor säng i ett stort lyxhotell på Costa Teguise på ön Lanzarote. Chris­ topher hade varit med henne i sängen och bevittnat krisen och fått hantera följderna. Hon hade körts i ilfart till sjukhuset i Arrecife och sedan flugits hem till ett privatsjukhus i South Kensington, där hon hade dött tjugofyra timmar senare efter att hon fått fel läkemedel, enligt vad Christopher sa. Om hon hade stannat på Lanzarote, där han hade hört att sjukvården var förstklassig, hade hon antagligen inte dött, trodde han.

Beslutet att flytta henne blev ödesdigert. Han hade inte lyssnat till öbornas goda råd.

Sara och Christopher hade inte åkt till Kanarieöarna för att semestra, som de flesta andra besökare på dessa öar. De var där för att arbeta, men hur trovärdigt lät det? Tja, för dem som kände den allvarliga och ambitiösa Sara var det givet, men Christopher var förstås där på någon sorts gratistripp, som ett snyltande bihang till Sara när hon och hennes filmteam gjorde research inför en dokumentär om illegal invandring från Nordafrika. Mer eller mindre av en slump, som när det hände framstod som en lycklig slump, hade hon hoppats kunna spela in en intervju med en västsaharisk kvinna som råkade sitta och hungerstrejka på det polerade golvet i avgångshallen på flygplatsen i Arrecife när de kom dit. Hon var en förbluffande syn där hon satt och höll hov i avgångshallen, rena lyckokastet för en filmare. Åtminstone enligt vad Christopher berättade för sin mor.

Christopher hade gjort Sara sällskap eftersom han själv för 19

tillfället var arbetslös, och på sätt och vis hade hon haft tur som haft honom hos sig där i sängen den där natten då hon fick sitt anfall. Det hade varit värre om hon hade varit ensam. Men på papperet såg hans insats knappast ut som något hjältedåd.

Fran vet att Christopher snart ska åka tillbaka till Kanarie­ öarna för att ta reda på vad som har hänt med den västsahariska tillfälligheten, ordna upp ouppklarade affärer, reda ut en del sjukförsäkringsfrågor och träffa några av de bofasta britter på ön som han sa verkligen hade ställt upp när krisen var ett faktum. Hon har för sig att det var ett äldre par som i nödens stund hade varit särskilt hjälpsamma. Det var deras råd som han i efterhand insåg att han borde ha lyssnat till.

Fran hade först inte riktigt lyckats hänga med i de politis­ ka beståndsdelarna av Christophers förvirrande redogörelse för den sahariska kvinnans flygplatsprotest, som tydligen var riktad mot den brutala marockanska ockupationen av en nord­ afrikansk stat som inte var erkänd av särskilt många andra stater men kallade sig själv Demokratiska sahariska arabrepubliken.

Fran hade aldrig hört talas om denna stat och har svårt att lägga namnet på minnet, men den existerar faktiskt. Hon har kollat upp saken. Det var knappast någon särskilt angelägen fråga för britter i allmänhet, eller för Fran, när hon först hörde talas om den, men efter Saras död har Fran försökt ge sig i kast med denna icke erkända stat, av respekt för Sara och Christopher.

Dess historia präglas av nationalism och politisk aktivism, och dess hjältinna är en saharisk kvinna vid namn Ghalia Namaro­ me som kämpar för sitt lands självständighet. Christophers filmarflickvän Sara, som specialiserat sig på människorätts­ dokumentärer för det oberoende produktionsbolaget Falling Water, blev djupt berörd när hon såg Namarome sitta där rakt framför näsan på dem på flygplatsen.

Frans son Christopher har en mer lättviktig yrkesroll, när han arbetar; han leder kulturprogram och har blivit känd för sina färgglada kläder och sin idiosynkratiska attityd, som på sistone hade gått en aning överstyr.

20

Hur Namarome hade hamnat på Lanzarotes flygplats var en invecklad historia som hade att göra med att hennes pass hade beslagtagits varpå hon deporterats från flygplatsen i sin hemstad Laayoune. När hon kommit tillbaka till Laayoune efter att ha tagit emot någon sorts fredspris i USA hade hon vägrat kryssa i »Marocko« i rutan för medborgarskap. Hon identifierade sig som sahrawi och västsaharier och vägrade låta sig stämplas som marockan. Så nu satt hon där i limbo på de spanska Kanarieöarna, i ingenmanslandet på en modern semesterflygplats, denna vackra, protesterande kvinna i stora mörka solglasögon insvept i skimrande hårsjalar och klädnader i turkost och rosa och guld, mitt bland de solbrända brittiska och tyska och skandinaviska turisterna med röda ansikten och khakishorts och bomullsklänningar, som stod i kö för att checka in inför hemresan. Hon satt där på en mosaik av mönstrade orientaliska mattor, inte särskilt flygande mattor, och vägrade röra sig ur fläcken och vägrade inta något annat än sötat vatten.

Namarome var lika gammal som Sara. Sara var född i Stor­ britannien men hade egyptisk härkomst och talade arabiska.

Sara blev gripen av denna martyrkandidat och hennes passiva motstånd. Enligt vad Christopher sa till sin mor hade de haft ett samtal, och Sara hade lyckats spela in en kort intervju. De hade talat om minnenas oas, om skammens mur. Fran hade fått veta av Christopher att det tydligen har byggts en enorm mur av sand, grus och tegel tvärsöver Nordafrika, lite i stil med den barriär som skiljer Israel från Västbanken men mycket, mycket längre. Det är inte många i väst som känner till den eller bryr sig om den.

Det är något ironiskt med att Sara, som verkade så enormt sund, nu har dött av en sällsynt tumör i nervsystemet, medan Namarome utmanar döden offentligt genom att hungerstrejka.

Nej, »ironiskt« är ett alldeles för svagt ord för denna kontrast.

Fran vet inte alls hur Christopher och Sara hade det tillsam­ mans innan relationen fick ett så abrupt slut. De hade varit 21

tillsammans lite till och från, på ett lite stormigt vis, under ett par år: det var hans första längre och offentligt kända kärleks­ historia sedan han och hans fru Ella hade separerat efter ett långt äktenskap. Men utifrån det hon hört från honom på sistone, både innan och efter att hon dog, hade hon känslan av att de redan hade varit på väg att glida ifrån varandra.

Christopher talar inte så mycket med Fran om sitt känsloliv, men han kommer med små hintar, små svarta skämt. Hon anade att han inte var så lycklig innan Sara dog, men han är sannolikt ännu mer olycklig nu.

Situationen är obehagligt melodramatisk nu, oroväckande.

Ett plötsligt dödsfall och en hungerstrejk. Fran trivs bättre med äldreboendefrågornas vanliga lågmälda vardag, men hon kan inte förneka att det offentliga martyrskapet i hela Väst­ saharafrågan också hade väckt något slags morbid fascination inom henne. Höll Namarome på att förbereda, hade hon kanske redan yttrat, sina sista ord till pressen? Hur skulle de mäta sig med Walter Raleighs, med Dantons?

Hon är orolig för Christopher, hon är upprörd för Chris­ tophers skull, men hon vet inte hur djup hennes sorg är. Hon glömmer hela tiden bort den. Hon kan inte avgöra om det är bra eller dåligt, naturligt eller onaturligt.

En del hävdar att känslorna trubbas av när vi blir äldre, att vi skalar ner dem till den torra, hårda benkärnan, själviskhetens valfiskfjäll. Detta är en erkänd teori om åldrandet. Fran undrar ofta om det kommer att bli så för henne, om det redan håller på att ske utan att hon märker det. Det tycks ha blivit så för Christophers pappa Claude, hennes första man, men honom får man ha överseende med, med tanke på det fysiska tillstånd av långsamt förfall han har hamnat i. Claude har dragit sig tillbaka i bekvämlighet och lättja och själviskhet. I längtan efter att ha det bekvämt, vilket han inte alltid lyckas med, även om han kommit lindrigare undan än många andra i hans ålder. Han har tur som slipper ha ont. Ivor vet att han har tur.

Claude verkar inte helt ha tagit in vad Christopher har drab­ 22

bats av, liksom han aldrig helt tog in Saras färgstarka men avlägsna existens.

Valfiskfjäll är ingen bra metafor för Claude, eftersom han är rätt tjock nu för tiden, men det beror delvis på steroiderna.

Det händer att Fran sätter sig själv på prov genom att för­ söka återkalla de passionerade och löjliga känslor hon hyste i ungdomen och medelåldern, när hon tömde ur sin livskraft ner i skam. Eller ner i genans, eller i avund, eller i ångest, eller i sårad stolthet. Försöket att fuska i säckloppet, den röda blodfläcken bakpå kjolen, fjärten på podiet, missförståndet om tiopundssedeln, när hon kom för tidigt till flygplatsen, visum­ tabben, middagsbordet där hennes namn inte stod på någon av lapparna, när hon av misstag råkade höra hur olämplig koftan var, det oförlåtliga misstaget att inte komma ihåg ett viktigt namn. Hon oroar sig inte längre för sådant hon förr oroade sig för (hon behöver inte oroa sig för blodfläckar på kjolen längre, men nu oroar hon sig för tvålfläckarna på koftan, äggulan på morgonrockslaget), men hon har sannerligen inte uppnått något som kommer i närheten av så kallad sinnesro.

Nya plågoris har tagit över. De stränga grubblerierna över åldrandet, döden och slutet är inte det minsta rofyllda. Rader av Macbeth, ur Macbeth, ljuder monotont i huvudet på henne, trots att de inte är särskilt väl lämpade för hennes ringa stånd: Och det som skulle beledsaga åldern – Bli ärad, älskad, lydd, av vänner hyllad – Kan jag ej vänta mig.

Kan jag ej vänta mig.

Skulle det ge henne tröst, att bli ärad, älskad, lydd, av vänner hyllad, vid nattens intåg?

La notte e vicina per me.

Så uttryckte sig en äldre italiensk dam, en gammal hagga som sopade trappan, när Fran var au pair i Florens för hundra år sedan.

23

La notte e vicina per me.

Men ålderdomen har sina tröstegrunder, sina förmåner.

Frans kostnadsfria seniorkort är en tröst, men nu hotar de med att dra in det. Hon sätter oproportionerligt högt värde på det. Det är en bekräftelse på hennes livsverk, hennes värde, hennes överlevnad, de skatter hon glatt betalat in under sin levnadstid. Det är hennes gyllene gren, hennes pass ut ur yrkes­ livet mot ålderdomens onyttighet.

Aktningsvärd ålder. Högvördig ålder.

Gode Gud, vilket tomt skitprat.

Bli ärad, älskad, lydd, av vänner hyllad.

Kan jag ej vänta mig.

La notte e vicina per me. Äggulan på morgonrockslaget.

• I hotellrestaurangen är tanken att skräcken inför ålderdomen ska förjagas, inte förstärkas. Rummet är skränigt och brokigt och fullt av stora, upptagna medelålders medelklassmänniskor mitt i livet som pratar högt och glatt och äter färgsprakande måltider, de flesta med dragning åt den högröda änden av ska­ lan. Hotellkedjans grafiska profil är lila, men dess mat, åtmins­ tone den som står på menyn denna månad, är röd. Rödorange friterad fisk, knallröd spagetti, tomatröd pizza, räkor och pap­ rika, chili och chorizo och kajennpeppar. Efter att ha skojat lite med servitrisen Leila har den bleke Paul beställt en rejäl, svart flaska mörkrött merlot, som Leila häller upp i ett ymnigt flöde i stora klotrunda glas åt alla fyra vid bordet. De kommer snart att behöva en till flaska. Fran slår sig ner på sin plats och inspekterar förväntansfullt menyn. Hon följer strömmen. Hon beställer scampi med friterad potatis och som försoningsoffer en sallad som när den kommer visar sig innehålla inslag av pigg, kirurgiskt skuren och inte helt urkärnad röd chili.

Fran smuttar på sitt merlotglas och känner hur förvandling­ en sker, som om det unga blodets rödhet börjar rusa genom 24

hennes sega gamla vener och artärer och pumpa in liv och ungdom i henne igen, ge färg åt kinderna och värme åt de stela fingrarna och de kalla, knöliga och knotiga fötterna. En ketchupens och vinets förvandling, färgens och kraftens. Det är härligt att umgås med yngre människor, och befinna sig i en restaurang full av medelålders människor som skamlöst hugger in på sina enorma rätter. Paul själv är visserligen full av rastlös energi och utrustad med ett skarpt intellekt, men ger ändå ett ganska blekt, blodfattigt, färglöst intryck, han är en selleri- och friséesalladsman, men Graham och Julia utstrålar mer värme. Graham är i femtioårsåldern, en stor och bred avantgardistisk arkitekt från Sheffield, rentav fetlagd, men på ett snyggt sätt – hans hår ligger bakåtkammat i lite rufsiga, gammalmodiga lockar och den tjocka halsen ser uppsvälld ut innanför den uppknäppta röda skjortkragen (han är rejält vänstervriden, uppväxt i South Yorkshires socialistnästen) och en prickig, violett näsduk sticker upp ur bröstfickan på sitt välbekanta och suggestiva vis. Han har beställt grillade revben. Den fyrtioåriga Julia har röda läppar och kindben som förstärkts av såväl rouge som vin: det tjocka, blanka, mörka håret har en viss hennaglans och ligger i en rund frisyr runt ansiktet och de bedårande smilgroparna. Hon är på väg att torka bort en nästan otäckt orange currysås från sin blanka vita sidenblus, där den har stänkt ner hennes enorma men välformade vänsterbröst. Detta missöde har knappt avbrutit hennes livligt gestikulerande utläggning om den fastighet hon besökte förra veckan, ett nedgånget höghus som (i likhet med så många andra) kunde skryta med att ha den högsta andelen instängda och isolerade gamlingar i hela Europa – den vanliga ramsan med trasiga hissar, oupplysta trapphus, handikapp, kallbrand, graffiti; barn, barnbarn och barnbarnsbarn i finkan allihop; gängbildningar i gallerian och hemtjänstpersonal som inte bryr sig eller inte dyker upp eller vägrar stanna längre än fem minuter.

De här höghusen står och tigger om att få rivas, jämnas med 25

marken, hade vissa av gamlingarna sagt, men andra hade varit lojala med dem och inte velat röra sig ur fläcken, de tyckte om utsikten över det nya shoppingcentret och ruinerna efter det gamla gjuteriet där deras män hade arbetat. På den gamla goda tiden när männen hade ett arbete. De flesta som sitter kvar där uppe nu är kvinnor, männen dog tidigt.

Kvinnor lever för länge, säger Fran, spetsar en kräftstjärt och doppar den i tartarsåsen. Vi behöver en plan för hur vi ska bli av med oss. Ett magiskt piller.

Fran bor, på sitt motsträviga sätt, själv i ett höghus nu för tiden. Hon vet hur det är i höghusen.

Vi lever alla för länge, säger Paul artigt, diplomatiskt, och knaprar vidare på sina kycklingvingar.

Ett magiskt piller, ett självmordsbås, en enkel biljett till Schweiz, instämmer Julia skämtsamt – hon kan fortfarande inte ens föreställa sig hur det är att bli gammal och dö, trots att hon vet så mycket om åldringsvård i teorin.

Men vården är till för andra människor, hon skulle aldrig behöva den.

Vad tror ni de har haft i för att få till den här färgen? frågar Julia med en beundrande blick på den servett-resistenta fläcken på bröstet. Agent orange, para-orange, allurarött, azorubin?

Finns de där orden på riktigt? säger Fran och Julia säger javisst, de finns, det är namn på färgämnen, förutom agent orange såklart, och har någon av dem smakat Bilston-chips någon gång? Det finns ett fish and chips-ställe i Bilston med chips i världens skrikigaste orangea färg. Det lyser om dem.

Som neon. Otroligt goda. Bästa fish and chipsen i Black Coun­ try. Vi måste prova dem.

Tror ni att konserveringsmedel får en att leva längre, eller åldras man i förtid av dem? undrar Fran. Hon har ofta funderat över detta. Det miljömässigt korrekta svaret är att de är riktigt, riktigt dåliga för en, men det kan hända att de på sitt sätt bidrar till vår förskräckligt långa livslängd. E -ämnetillverkarna måste 26

bedriva någon sorts forskning om det här, men ännu har de inte börjat skryta med sina resultat.

Hon försöker undvika att laga mat med tillsatser, och hon ser noga till att använda bra råvaror i Claudes mat.

Fran, som själv passerat sjuttio med råge, har till sin egen överraskning blivit någon form av anhörigvårdare åt sin man Claude, som hon skilde sig från i ett utbrott av självgod ilska för nästan ett halvsekel sedan. Hon ägnar mycket tid åt att åka tvärsöver London för att förse honom med färdiglagad mat. Nu när hon hugger in på sin scampi med friterad potatis avnjuter han i samma stund en utsökt naturlig portion fiskpaj på en bädd av vissen ekologisk spenat och toppad med persiljesås.

Han lyssnar säkert på Maria Callas, det är det han brukar göra.

• Den natten, när Fran ligger i den sköna Premier Inn-sängen, som våghalsigt utlovar en sömngaranti åt alla sina gäster, har hon en märkvärdig och fascinerande dröm om Tampax. Det var många år sedan hon behövde tänka på att alltid vara försedd med tamponger, och nu för tiden ägnar hon dem aldrig en medveten tanke, men i drömmen kämpade hon för att med en otillräcklig propp försöka hålla igen en strid, tunn, blek och förvånansvärt vattnig ström av mensblod: blodet forsade ge­ nom tampongen mellan fingrarna och ner på hennes bara ben.

Denna känsla, upplevelsen i drömmen, var märkligt rogivande i sin stämning och doft och struktur, den var faktiskt angenäm snarare än oangenäm, och när hon vaknar och försöker förstå sig på den funderar hon på om den kan ha något att göra med all röd mat från kvällen förut, eller med de Macbethrelaterade tankarna på motorvägen, eller med någon ny och ännu ej bearbetad aspekt av tidens gång och erfarenheten av att åldras.

För åldrandet är verkligen en fascinerande resa, intalar sig Fran morskt medan hon trycker på hissknappen för att åka ner och äta frukost. En resa in i det okända. Åtminstone är detta ett bra sätt att se på saken. Den tunna strömmen var livets 27