9789177016953

Ane Riel KÃ¥da

ISBN 978-91-7 701- 695-3 © Ane Riel, Copenhagen 2 015 Originaltitel: »Harpiks«, 2 015 Originalförlag: Tiderne skifter Published by agreement with: Copenhagen Literary Agency ApS Översättning: © Helena Ridelberg, 2 017 Omslagsillustration: © Mikkel Henssel, 2 01 5 Sättning: Pelle Isaksson Typsnitt: Minion Tryck: ScandBook, EU, 2 01 7

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

Ane Riel

KÅDA Översättning av Helena Ridelberg

Liv D e t var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig.

Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktigt vit jul blev det aldrig det året.

Allt var annorlunda då. Det var innan fars saker hade börjat ta så mycket plats att vi inte längre kunde komma in i huset.

Och innan mor hade blivit så stor att hon inte längre kunde ta sig ut ur sängkammaren. Men det var efter att de hade anmält att jag var död, så att jag skulle slippa börja skolan.

Eller var det kanske innan? Jag är inte så bra på turordning, tiden flyter ihop för mig. De första åren av ens liv känns oändliga. Nu har jag fått veta av tanten att det beror på att man upplever allt för första gången – det gör intryck, och intryck tar stor plats, säger hon.

Det var självklart mycket som tog plats i mitt liv då, och mycket jag var med om för första gången. Som till exempel att se farmor bli dödad.

Ja ja, men julgranen hängde i taket. Det var inget nytt med det, för far hissade gärna upp en massa saker i taket för att utnyttja all plats som fanns i storstugan. Julklapparna staplade han under stammen, och därför hoppades vi alltid att han skulle komma hem med en liten gran.

Det året måste granen ha varit ganska liten, för det fanns plats för några väldigt stora julklappar under den. En av dem var en vansinnigt stilig lådbil som far hade byggt borta i verkstaden, och som mor hade sytt röda dynor till. Mor och far tillverkade alltid presenterna själva. Då hade jag ingen aning om att andra människors barn fick köpta presenter. Jag visste 5

knappt att andra människor fick barn som fick presenter. Vi hängde inte med så bra när det gällde sådant. Carl och jag tyckte bara om det vi fick, och särskilt far och mor. Visst, det hände förstås några gånger att Carl blev lite sur på dem utan att han riktigt kunde säga varför.

Det nya med den här julen var alltså att farmor precis hade dött. Det hade vi inte varit med om tidigare, och det hade hon tydligen inte själv heller. Hon såg i varje fall rätt förvånad ut där hon satt i den gröna fåtöljen och stirrade upp på granen utan att blinka. Jag tror att hon tittade på ett hjärta som jag hade flätat av brunt papper. Det var hon som hade lärt mig att fläta, innan hon sa alla de där sakerna till far som hon nog inte borde ha sagt.

Vi tyckte att hon lika gärna kunde vara med under kvällen vid granen innan vi skickade henne vidare, och hon skulle ju också få sin julklapp. Visst, det var far och jag som tyckte det.

Mest jag. Mor gick bara med på det för att jag tjatade.

Farmor hade benen på pallen, det minns jag. Kanske för att jag satt på golvet precis framför henne. Hennes lila strump­ byxor var så genomskinliga att jag kunde se hennes underbyxor igenom dem, och de bruna snörskorna luktade fortfarande lite sött av något som skulle skydda dem mot regn. Hon hade berättat för mig att skorna var alldeles nya och köpta i en affär på fastlandet. Dessutom hade hon på sig en grå kjol och en röd blus och en scarf med vita måsar; alltsammans kläder som jag hade hittat längst ner i hennes väska. Det var jag som hade envisats med att vi skulle klä henne fin på julafton. Det skulle ju ha sett tokigt ut om hon hade suttit där i nattlinnet.

Efter den kvällen satt det aldrig mer någon i den gröna fåtöljen. Vi kunde inte.

Det låg alldeles för mycket saker i den.

Eftersom farmor inte kunde packa upp sin egen julklapp ur tidningspapperet, fick jag göra det. Vid första anblicken trodde jag att far hade byggt en lådbil till henne också, för det var ännu en trälåda på hjul. Men nu var det alltså en kista han 6

hade gjort. Utan ratt och röda dyner. Och utan lock. Det var inte nödvändigt med ett lock, sa han. Det enda som låg i den var kudden hon hade blivit kvävd med på morgonen.

När vi hade lagt farmor tillrätta med huvudet på kudden – ovanpå den här gången – rullade far ut henne genom köksdörren, runt knuten, förbi vedstapeln och hela vägen ut i hagen bakom ladugården. Carl och jag följde efter i lådbilen, och det var förstås jag som knuffade på för annars hade vi inte rört oss ur fläcken. Mor kom sist. Det tog alltid lite tid för mor.

Det var kolmörkt, men vi var vana att röra oss i mörkret där ute där vi bodde. Himlen måste ha varit täckt av moln den julaftonen, för inga stjärnor syntes, och skogen som omgärdade huset och åkrarna gick knappt att ana. På morgonen hade det blåst lite, men nu var det alldeles vindstilla och snön var borta igen. Julen hade tydligen bestämt sig för att vara tyst och mörk.

Så tände vi eld på farmor med tändblock och tidningspapper och de extra långa braständstickorna som vi annars inte brukade få leka med (nu gjorde Carl det i alla fall). Vi hade såklart tagit av henne skorna först, de var ju alldeles nya och impregnerade mot regn.

Det dröjde inte länge förrän vi blev tvungna att backa lite på grund av värmen. Snart lyste lågorna upp så mycket att vattenhon dök upp ur mörkret bakom stängslet, och snåren skymtade borta i skogsbrynet. När jag såg mig omkring fick jag syn på min egen skugga som dansade på den upplysta ladugårdsväggen bakom mig, och jag såg far och mor alldeles tydligt i skenet från elden. De höll varandra i handen. Återigen stirrade jag på farmor som låg där och brann med sitt vita hår, och plötsligt sög det till i magen. »Gör det verkligen inte ont i henne?« frågade jag. »Nej, du behöver inte oroa dig«, sa far. »Hon märker inget.

Hon är inte här längre.« Eftersom jag hade ställt mig upp i lådbilen och fortfarande kunde se farmor ligga där i kistan, tyckte jag att hans svar var lite konstigt. Å andra sidan litade jag helt och hållet på vad far 7

sa. Han visste allt. Det var han som hade berättat för mig att ingenting gör riktigt ont i mörkret. Nere på havsbotten kände fiskarna till exempel inget när de nappade på våra krokar, och om natten kände kaninerna inget när de gick i våra fällor. »Mörkret tar bort smärtan«, sa far alltid. »Och vi fångar bara så många kaniner som vi har användning för.« Det var därför som goda människor som vi bara jagade om natten.

För övrigt var det bevis nog att farmor inte sa ett ljud medan hon brann. Hon brukade annars skrika till när något gjorde ont eller gick henne emot. Jag hade aldrig hört någon skrika så högt som den förmiddagen när hon fick en hel låda med tonfisk på burk i huvudet. Hon kunde verkligen bli arg.

Hon pyrde fortfarande lite när vi gick ut för att se till henne nästa morgon. Eller resterna av henne, borde jag väl säga, för det fanns inte mycket kvar. På sätt och vis var jag lite ledsen för att hon var borta, för ibland hade det varit trevligt att ha henne boende hos oss. Hennes pannkakor var fantastiska.

När jag tittade efter igen senare på dagen fanns det inget annat att se än mörk jord och lite svett gräs. Far sa att han hade röjt upp och grävt ner resterna. Han berättade aldrig var.

Senare har jag tänkt mycket på om det verkligen var rätt av far att kväva henne med den där kudden. Men det påstod han att det var. Annars hade allt blivit mycket värre.

Farmor sa heller inget när det hände. Hon sprattlade bara lite konstigt i sängen, tills hon var helt död – lite på samma sätt som fiskarna när de höll på att kvävas av luft där de låg på botten av ekan. Det var därför vi slog dem i huvudet, för att de inte skulle lida. Det är ju inte meningen att någon ska lida.

Lyckligtvis var det alldeles mörkt i farmors rum den där julaftonsmorgonen. Det kunde omöjligt ha gjort ont när hon blev dödad i allt det där mörkret; så tänkte jag i alla fall då.

Dessutom gick det snabbt, för far tryckte hårt. Man blir stark av att fälla julgranar och bära brädor och släpa på saker och bygga möbler. Jag kunde kanske också ha gjort det, för han 8

brukade alltid säga att jag var otroligt stark för min ålder och inte minst för att vara flicka.

Egentligen tänkte jag aldrig på vad jag var. Jag tror att jag var det de såg. Och ibland såg jag något som de inte såg.

*

*

*

Vi bodde på Hovedet som var en väldigt liten ö ovanför den stora. Där bodde bara vi, och vi klarade oss själva.

Hovedet var förbunden med huvudön med ett smalt näs som kallades Halsen. Nu förstår jag mig ju inte så bra på tid, men far brukade säga att det tog en halvtimmes rask promenad att ta sig från vårt hus och ner längs Halsen till de närmaste husen, och en kvart längre om man skulle ner till det största samhället på ön. Jag tyckte att Korsted var jättestort, men farmor berättade att det var en väldigt liten stad jämfört med den borta på fastlandet. Tanken på så många människor skrämde mig. Jag kände mig inte trygg med andra människor. Man visste aldrig var man hade dem, sa far. Man skulle inte låta sig luras av att de log.

Det som var bra med de andra människorna nere på huvud­ ön var att de hade allt vi behövde, så på ett sätt kunde vi inte klara oss utan dem.

När far inte längre hade så stor lust att lämna Hovedet om natten var det mestadels jag som hämtade allt möjligt till oss, men då hade han också för länge sedan lärt mig hur man gjorde.

I början gav vi oss iväg tillsammans i flakbilen. Det var vanligtvis mitt i natten när folk sov som djupast. Vi lyckades alltid finna något ställe att gömma bilen på, och sedan smög vi runt och hittade saker i lador och uthus och ibland också i vardagsrum och kök och på liknande ställen. En gång var vi ända inne i sängkammaren hos en tant som var så full att vi faktiskt vågade ta hennes täcke. Efteråt funderade jag mycket på vad hon kan ha tänkt när hon vaknade och täcket var borta.

9

Far berättade att han hade sett henne på gatan i Korsted dagen efter. Hon hade verkat lite förvirrad, och det tror tusan det. Det var av gåsdun, täcket, för hon hade ärvt, sa han. Kanske trodde hon att det hade flugit iväg av sig självt?

Det var mor som fick gåsdunstäcket, och så övertog jag hennes gamla täcke som far hade fått i utbyte mot en väldigt fin rullsyltapress tidigare samma år. Det var av anka. Några månader senare hämtade vi tillbaka rullsyltapressen från barberaren, för det var ju inte meningen att han skulle behålla den. Barberaren och hans fru sov en trappa upp, och köket med rullsyltapressen låg på bottenvåningen. De låste inte ens köksdörren, så det var hur enkelt som helst. Vid den tiden trodde jag också att barberaren i själva verket var helt med på att vi kom och hämtade våra saker – eller hans saker, eller vems saker det nu var. Hans fru luktade alltid så äckligt; man kunde känna lukten ända ner i köket! Om jag hade varit barberaren skulle jag nog ha föredragit att någon kom och hämtade henne i stället för rullsyltapressen. Far sa att det var parfym.

Mors ankdunstäcke luktade länge som barberarens fru, men när jag övertog det doftade det tack och lov mest som mor, nästan inte parfym och alls inte anka. Å andra sidan luktade mors nya gåsdunstäcke ganska mycket alkohol. Själv drack hon aldrig något starkare än kaffe med grädde, och till slut drack hon bara vatten från pumpen; men allt det där kommer jag till.

Far var väldigt bra på att lirka upp dörrar och fönster. Det hade han lärt sig av sin egen far, sa han. Jag träffade aldrig min farfar, men jag vet att han hette Silas. Far lärde i sin tur mig hur man gjorde, och jag övade som en galning hemma i verkstaden på några av de dörrar och fönster som vi hade hittat. Sådana fanns det många av på tippen nere på södra delen av ön, och vi tog med oss så många som fick plats på flaket. Jag fattar inte varför folk kastar sådana saker. De kan ju lagas – och öppnas och stängas och lekas med.

De hus där de satte in nya dörrar brukade vi undvika efter10

som de var svåra att ta sig in i om folk fick för sig att låsa. Det var det lyckligtvis inte så många som gjorde på ön. Men om vi inte kunde ta oss in i huset hade de oftast en lada eller ett uthus, och där hittade vi ändå något att ta med. En gång tog vi en gris. Vi saknade en gris, och bonden hade väldigt många och kunde omöjligt äta upp alla själv. Den gången undrade jag varför den inte gav ett ljud ifrån sig, inte minsta lilla tjut av rädsla, när far lyfte upp den. Men kanske berodde det på att han var så snäll mot djur. Alla djur. Han var också väldigt bra på att döda dem utan att de märkte något. Det var bara ett annat sätt att vara snäll mot djur, sa han.

När jag sedan skulle börja ge mig iväg ensam kände jag mig till en början inte helt trygg. Särskilt som det höll på att gå galet sista gången med far. Vi hade hittat ett par långa, rostiga järnbalkar vid vägkanten och lyckats baxa upp dem på flaket, men när vi körde runt ett hörn i en liten by slog en av dem i en mur och åstadkom ett jäkla oväsen. Lamporna tändes i några hus, men far hann svänga in på en grusväg i sista ögonblicket och ta skydd bakom ett staket, så ingen såg oss. Dagen därpå släpade vi upp järnbalkarna på övervåningen där de fick ligga i hallen. Man måste självklart akta sig så att man inte stötte emot dem med nakna tår.

Det var också en annan gång som vi var nära att bli avslöjade, men då var det mitt fel. Jag råkade kliva på en navkapsel i plåtslagarens garage. Efteråt gömde jag mig i ett hörn och höll andan, för jag kunde höra att plåtslagaren öppnade dörren ut till garaget. Hade det inte varit för hans katt som sprang emot honom i samma ögonblick, hade han nog tänt ljuset och fått syn på mig. I stället fräste han till katten. »Vad tusan, är det DU som väsnas? Kom in nu!« När jag kom ut ur garaget såg far alldeles konstig ut i ansiktet.

Han hade stått utanför och hört alltihop, och han hade ingen aning om att det också hade funnits en katt.

Men snart började jag alltså se vissa fördelar med att ge mig 11

iväg utan far. Jag var mindre och snabbare och hade lärt mig att röra mig tyst som en mus. Jag gick eller sprang, för jag var inte tillräckligt gammal för att köra själv, och jag tyckte inte om att cykla. Jag såg också mycket bättre än far i mörkret. »Du ska vara som ugglan«, sa han ofta, och det var jag, även om jag varken kunde flyga eller vrida huvudet ett halvt varv. Men jag övade mig på bägge delarna, tills jag insåg att jag aldrig skulle bli riktigt bra på någon av dem. Carl försökte förstås också.

Det gick lite bättre för honom.

Mor sa inte så mycket. Egentligen tror jag inte att hon brydde sig om att vi åkte iväg på nätterna, men hon gillade det vi hade med oss tillbaka. Särskilt det från värdshusets kök.

*

*

*

Något av det första jag minns från mitt liv på Hovedet är doften av färsk kåda. Den förunderliga kittlingen i näsan, den klibbiga känslan i handflatan, och fars snälla röst som berättade om saven som rann inuti stammen. Det var en märkvärdig sav, sa han, för den kunde både skydda mot angrepp och läka sår och bevara små döda djur i tid och evighet. Och så minns jag åsynen av en liten levande myra som kröp uppför barken, fann en väg runt de klibbiga, gyllene dropparna och försvann in i en spricka för att ett ögonblick senare komma ut igen lite längre upp. Upp upp upp.

Senare viskade jag till många blödande träd att deras sår nog skulle läka, för kådan var deras botare och beskyddare. Träden var mina vänner.

Och myrorna var våra gemensamma bekanta. De fanns alltid där – små, okuvliga varelser som fann en väg. Upp i träden, ner från träden, genom gräset, över gården, in i köket, upp i skåpet, ner i honungen, genom rummet, hem till stacken.

Oftast släpande på mat, eller något annat som såg oanvändbart ut – och emellanåt en död familjemedlem.

Jag vet faktiskt inte om andra skulle kalla träden bakom vårt hus för en riktig skog, för hur många träd behövs det för att 12

det ska bli en skog? Men för Carl och mig var det en skog, en jättestor skog. Nej, det var mer än så. Det var en gränslös värld av lukter och ljud och liv, som någonstans långt borta övergick i ett landskap av lärksång och ljung och strandråg, som flöt ut i sanden, som flöt ut i vattnet, som fortsatte i ett ändlöst hav.

Men det tog ett tag innan jag upptäckte ljungen och havet.

I begynnelsen var det bara trädet. Det där enda, blödande trädet, och den kloka myran som undvek det klibbiga guldet som kunde ha kvävt den.

Senare fick jag syn på de andra träden: granarna, som böjde sina solfjädrar mot marken, som om de ville höra vad den viskade till dem. Granarna verkade alltid så ledsna, och trots att några av dem hade växt sig ofattbart höga, var det som om de längtansfullt sträckte sig ner mot den plats de hade spirat ur.

Det var något helt annat med tallarna. De var täta och starka där de stod med sina spretande barr och svällande kottar, och jag fick ofta en känsla av att de struntade blankt i marken. Jag är säker på att de såg upp mot himlen, och kanske hade de glatt stigit till väders om de hade kunnat lätta ur myllan. Nu väljer jag att tro att de skulle ha kommit tillbaka. De hörde trots allt hemma på Hovedet, precis som jag.

Jag tror att jag tyckte allra bäst om granarna, även om jag också gillade tanken på att flyga.

Och så var det prasselträden. De gömde sig mellan barr­träden med sina slanka, gråaktiga stammar som slutade i girlanger av gröna blad – små taggiga hjärtan som klirrade som musik när de träffades av en bris. Jag älskade det ljudet så högt att jag kunde sätta mig under ett prasselträd och vänta på vinden. Jag minns tydligt hur förskräckt jag blev när bladen plötsligt en dag föll för höstens första suck och spred ut sig på marken omkring mig. Där satt jag i ett hav av förlorade hjärtan. Jag försökte sätta fast dem på grenarna igen (de understa grenarna, för jag var inte särskilt stor), men mina darrande ansträngningar fick bara ännu fler blad att släppa taget. Jag förstod ingenting. Inte förrän jag kallade dit far och han berättade allt för mig.

13

Sedan blev skogen den tryggaste platsen i världen. Jag förstod att allt kom tillbaka. Att färgerna avlöste varandra: från ljusgrön till mörkgrön till eldröd till guldbrun till det svartaste svarta. Mull. Att marken måste ha något att äta för att den skulle kunna skjuta upp nytt liv i ljuset. Att mörkret avlöste ljuset, som avlöste mörkret. Att alla hjärtan växte ut igen.

I dag tror jag att far var lyckligast just där. Mitt i naturen. Där kunde han andas. Vi fick aldrig så mycket luft och så mycket dagsljus som då, och jag är säker på att han hade solsken i magen, precis som jag, när vi låg på rygg i myllan och såg på fåglarna i trädkronorna. Jag kunde alla fåglarnas röster innan mor lärde mig alfabetssången. Och även när hon hade lärt mig den insisterade jag på att sluta med ø.* Jag ville sluta på en ö, sa jag. Inte i en å.

Ibland tänker jag på om det var all den där luften som höll far vid liv senare. Och allt ljus. Kanske kan man gömma det inom sig för senare bruk, precis som man kan gömma minnen i huvudet – och travar av knäckebröd och kex i grovköket, och paraplyer och navkapslar och gamla grammofoner i köket, och spännband och bottengarn och konservburkar med mat i badrummet, och tygrullar och järnbalkar och gödsel och bensindunkar och tidningar och mattor i hallen, och maskindelar och resårmadrasser och cyklar och dockteatrar och fioler och hönsfoder i storstugan, och handdukar och akvarier och symaskiner och stearinljus och högar av böcker och småkakor i sängkammaren, och ett uppstoppat älghuvud bredvid, och kassettband och kuddar och fuktpåsar och folieformar och säckar med salt och byttor med målarfärg och nallar och baljor och barn i en gammal container?

Visst, jag fattar att det låter lite märkligt när jag bara berättar det så där, men det var så det var. Vi var inte riktigt som alla andra, det upptäckte jag så småningom. Mor visste det också. *D et danska alfabetet slutar med æ, ø, å. [ Ö. A.]

14

Nu håller jag på och läser breven hon gömde till mig i en tunn, grön mapp. »Till Liv« står det på den.

Det är det jag heter. Liv. Jag vill inte läsa alla på en gång. Jag står inte ut med tanken på att de kommer att ta slut, så jag läser bara ett åt gången. Jag har massor av tid.

Far var verkligen inte som alla andra.

Han hette Jens.

Jens Haarder.

15

Kära Liv Jag lägger den här sidan överst i mappen. Låt den bli inledningen. De andra breven kan du läsa i vilken ordning du vill. Det finns visst ingen ordning.

Jag har aldrig haft modet att berätta allt jag har velat berätta för dig, och efterhand som min röst försvann förlorade jag den möjligheten. Men jag kan skriva, och du kan läsa – det har jag sett till – och en dag kommer du kanske att läsa mina tankar här.

Kanske. Jag vet inte om jag ska hoppas på det. Men jag hoppas att du är stor nog om du gör det.

Jag har redan skrivit ett par längre brev till dig, men här är också några kortare som egentligen bara är snabba noteringar, plötsliga infall. Jag vet inte hur många brev det blir till slut. Eller hur allt blir till slut.

Jag gömmer mappen för din far, det är nog bäst så. Om jag stoppar ner den mellan sängkanten och madrassen och drar täcket över syns den inte, och på så vis har jag den alltid inom räckhåll om jag vill berätta något för dig.

Trots det har det blivit svårare för mig att nå den. Jag är ju så tung och kan nästan inte vända mig längre. Jag har också ont överallt nu.

Förlåt om innehållet i breven verkar kaotiskt. Men du vet hur man navigerar i kaos, så kanske förstår du allt. Kanske förstår du också din far.

Du ska veta att jag älskar honom. Du ska också veta att han möjligen tar livet av mig en dag. Det kan jag förstå, Liv. Men kan du det?

Kära hälsningar, din mor

16

P. S . Jag vet inte om jag ska kalla vårt liv för ett äventyr eller

en thriller. Kanske är det lite av båda? Jag hoppas att du kan få syn på äventyret. D. S .

17

Jens Haarder E n gång i tiden kallades Jens Haarder för öns vackraste man, men med åren blev det svårt att se varför. Dels för att hans hår och skägg blev fult och vildvuxet, dels för att man till slut hade svårt att över huvud taget se honom – inte bara bakom skägget, utan bakom alla de saker som tornade upp sig omkring honom. Ingen hade trott att det skulle sluta med ett sådant rabalder för Jens.

Man hade alltid känt honom på ön. Det vill säga att man visste vem han var. Han märktes när han kom körande genom Korsted i sin uråldriga flakbil. Folk av en viss årgång, och det vill säga de flesta på ön, visste mycket väl att det var samma flakbil som hans far hade kört omkring i en gång i tiden, o ­ ftast fullastad med nyrestaurerade trämöbler eller pyntfärdiga julgranar. Och så Jens. Där hade den vackre lille gossen suttit mitt i alltihop och lyckligt åkt vägen fram utan antydan till vare sig skägg eller rabalder.

*

*

*

Det började så bra. Han var ett älskat barn, precis lika älskad som brodern Mogens, och de två pojkarna levde ett på många sätt privilegierat liv tillsammans med sina föräldrar på Hovedet.

De var varandras bästa vänner, Hovedet deras lekplats, och efterhand som fadern lärde dem att hjälpa till i verkstaden, blev det också deras arbetsplats.

Deras far, Silas, kunde mycket, men han var först och främst en duktig snickare. Han satte en ära i att prestera sitt yppersta, och han betraktade träet som något värdefullt, ett naturens underverk som han behandlade med stor respekt från det ögonblick det sköt upp ur jorden, vare sig det skulle sluta sitt 18

liv som ved, brädor, möbel eller pensionerad julgran. Eller överleva honom. Speciellt utvalda träd blev till vackert dekorerade kistor och kunde på så vis återbördas till den mull som de i tidernas begynnelse hade spirat ur.

Båda sönerna ärvde sin fars talang för hantverket, men där upphörde också likheten mellan pojkarna.

Jens var den yngste sonen. Den yngste, den mörkaste och den vackraste, brukade hans mor tänka när pojkarna lekte på gårdsplanen och hon iakttog dem från köket. Å andra sidan var det ett i alla avseenden ljusare huvud som satt på Mogens, och det lugnade henne för då fanns det hopp om affärsverksamheten när pojkarna en gång skulle ta över. Else Haarder hade så stor tilltro till sin äldste sons näsa för affärer att hon i sitt stilla sinne var övertygad om att Mogens skulle sköta det bättre än sin far.

För Silas var utan tvivel en erkänt skicklig snickare, men när det gällde ekonomiska angelägenheter var hans förmåga blygsam. Visst flöt det in pengar, men de verkade mest gå åt till saker som de inte hade någon användning för, i stället för till inköp av de förnödenheter som borde ha varit det egentliga målet med hans verksamhet. Han var en ofta sedd gäst hos huvud­öns båda antikhandlare och hade dessutom en utom­ ordentlig förmåga att hitta till precis de lador där det fanns något som någon gärna ville bli av med. Och på så vis kom Silas alltid hem med ett eller annat som han var glad över att ha funnit.

Det föll sällan i god jord hos hans hustru, men han kunde inte låta bli. Han var dessutom övertygad om att han verkligen skulle få användning för sakerna en vacker dag. Det handlade om att ha blick för det, sa han. För möjligheterna! Det kunde dölja sig väsentliga värden i de simplaste saker. Hade han kanske inte tillverkat den finaste ljuskrona av tolv gamla hästskor? Det måste Else erkänna. Den var sällsynt vacker och annorlunda. Sedan hade han lyckats sälja ett par stycken till 19

några sommargäster söderut, och på så vis fick han råd med fler gamla hästskor.

Silas känsla för träet inbegrep inte bara att snickra och timra och svarva; han kunde också ta hand om det innan det hamnade under hyveln. Han vaktade och vårdade alla träd på Hovedet som om han var deras biologiske far. När det gällde sina verkliga söner hade han turen att dela sin kärlek och kunskap med dem: Jens älskade skogen med hjärtat, Mogens med förståndet. Jens fick med andra ord en klump i halsen när han såg ett träd fällas, medan Mogens ivrigt räknade ut hur mycket det var värt.

Silas Haarder själv höll naturligtvis lika mycket av båda sina söner. Men kanske mest Jens.

Tanken att utvidga den befintliga blandskogen med en liten julgransodling var den mest visionära idé som Silas någonsin fick, och i vilket fall som helst den mest inkomstbringande. Nu fanns det granris att pynta med och julgranar att hämta för öns bofasta och de få sommargäster som tillbringade julen i sina sommarstugor, och därmed fick familjen Haarder råd med några fler godsaker på julbordet. Fast bara när Else Haarder såg till att inkassera pengarna innan de gick åt till allt möjligt oanvändbart.

Det fanns gott om plats för granarna eftersom familjen hade hela Hovedet för sig själva. Ingen annan verkade ha något intresse av att bo så isolerat, inte ens då, innan träd och b ­ uskar ännu hade börjat sprida sig så okontrollerat att de öppna ­marker där djuren betade växte igen. Å andra sidan besökte man gärna Hovedet för att få något reparerat eller kanske bara för en pratstund, trots att det krävde en längre promenad eller åktur över det smala näset. Silas var omtyckt bland de andra på ön. Man värdesatte hans hantverk och log samtidigt åt hans små egenheter. Det var till exempel känt att han pratade med träden, och att hans julgranar var så populära berodde inte minst på att folk tyckte om att höra honom mumla farväl till varje träd innan han lämnade över det till kunden. Efteråt 20

gnuggade han vanligtvis händerna i decemberkylan och stod och såg lite bedrövad ut medan frun tog emot betalningen.

Någon alldeles vanlig man var Silas inte, men hans godhet tvivlade man inte på, och de kistor han tillverkade var så vackra att det ansågs som lite av ett privilegium att bli begravd i en.

Det var ingen förutom Silas Haarder och hans yngste son som visste att kistorna provades innan de överlämnades till sin ­rättmätiga ägare. Natten efter att en kista hade blivit färdig, smög sig de båda ut i verkstaden medan Else Haarder och Mogens sov tungt. Sedan lade de sig ner i kistan, Silas underst med Jens på magen, omslutna av mörkret och doften av färskt trä.

Det var något av det finaste och tryggaste som Jens kunde föreställa sig. Och ännu många år senare, när kiststunderna sakta förvandlades till suddiga barndomsminnen, satt känslan fortfarande kvar. Mörkret var en förtrogen vän. En kärleksfull omfamning.

De samtalade alltid lite om cykelhandlaren eller bagaren, eller vem det nu var som precis hade dött och snart skulle ligga där. Silas kände de flesta nere på huvudön, eller så kände han någon som kände dem. Men han for inte med skvaller. Han berättade alltid bara fina saker om de döda. Det kunde vara sådant som att bagaren alltid hade tagit väl hand om sin dotter, eller att postmästaren hade älskat sin hustru så mycket att han blev tvungen att fördela hängivenheten på inte mindre än tre andra damer nere på södra delen av ön.

Silas anförtrodde också sin yngste att borgmästaren i Korsted under många år hade gömt saker på sin gård som man gärna kunde åka dit och hämta, men bara om man var tyst som en mus och osynlig och inte berättade det för någon, och inte heller för borgmästaren själv. Det var en liten trivsam lek som borgmästaren ägnade sig åt med några få invigda. Efter hans död var det andra på ön som fortsatte leken, men alltihop var ytterst hemligt, och Jens fick definitivt inte nämna det för 21

Mogens eller några andra. Och absolut inte för sin mor, som inte uppskattade den sortens lekar.

Det som sades i kistan stannade i kistan. Sådan var överens­ kommelsen. Å andra sidan var det inte allt som lades i kistan som stannade där. Samma natt som de skulle förbereda en kista till bagaren fick Jens en plötslig ingivelse precis innan han kröp ner till sin far. Han vände på klacken och började i stället rota i en låda bakom svarven. »Vad gör du, Jens?« hördes det från kistbotten. »Jag har tagit med hans brödkavel«, viskade Jens stolt när han kom tillbaka. »Tror du inte att bagaren blir glad åt att få med den i kistan, även om handtaget är sprucket?« Det hördes ett litet klonk när ena änden av brödkaveln träffade botten. Det dröjde en stund innan Silas svarade. »Näää, det vet jag faktiskt inte. Och nu har jag ju haft den en tid, Jens. Jag har börjat tycka om den där brödkaveln – varför tror du annars att jag har den? Det finns ingen anledning att begrava ett utmärkt föremål som fortfarande går att använda.

Och så kan den ju påminna oss lite om den gamle bagaren.

Nej, det är bättre att den stannar hos oss. Bagaren får ändå inte användning för den dit han ska.« »Du menar i kistan?« viskade Jens. »Jag tänkte nog snarare på efteråt.« »Efteråt? Vart ska han ta vägen efteråt?« »Hm, det beror lite på hur han har varit.« »Om han har varit bra på att baka?« »Nej, inte det så mycket. Mera på hur god och hederlig han har varit mot andra människor medan han levde.« »Han kastade en spritstyll efter mig en gång.« »Gjorde han det?« »Ja, för att jag stannade och rörde vid dörrkarmen in till bageriet. Det var den dörrkarmen du gjorde åt honom i våras.« »Tog du med dig tyllen?« 22

»Ja.« »Det var bra.« »Men vart ska han då? När han har kastat en tyll efter mig?« »Det vet man inte, det bestämmer naturen. Men när hans kropp löses upp nere i kistan lämnar hans själ den och förvandlas till något annat. Det som han nu har förtjänat att förvandlas till.« »Vad kan det vara? En fjäril? Ett grässtrå? En hästkärra?« frågade Jens. »Ett gödsvin?« Han kunde lätt föreställa sig baga­ ren som gödsvin. »Tja, vem vet?« »Kan han bli bagare igen?« »Det hoppas jag inte.« »Men han stannar på ön?« »Det vet man inte.« Jens funderade mycket på det som sades i kistan den natten.

Han tyckte att det kändes tryggt att veta att allt inte bara tog slut när man dog. Å andra sidan gillade han inte att han inte visste vad han skulle förvandlas till efteråt. I så fall ville han hellre bara leva vidare som sig själv. Han kunde till exempel absolut inte tänka sig att bli mygga. Hellre då en myra som åtminstone inte flög omkring och stack folk; eller ett träd som kunde förvandlas till en fin kista som någon kunde ligga och samtala i en vacker dag.

Hans tankar cirklade mycket kring döden, men särskilt en sak önskade han att han aldrig hade kommit att tänka på: att det ju inte bara var han själv som skulle dö. Hans mor och Mogens skulle också dö så småningom. Och hans far. Och vad de än förvandlades till efteråt skulle de inte längre vara hans mor och Mogens och hans far. Han fick ont i magen i flera dagar vid den tanken, och han började fundera på om det inte vore bättre att dö före dem så att han inte skulle gå omkring och sakna dem? Men skulle de då inte sakna honom och vara ledsna för det? Och om han nu förvandlades till ett träd eller en 23

häst eller en fågelskrämma efter sin död, skulle de över huvud taget få veta det? Kunde man föreställa sig något värre än att vara en fågelskrämma som inte blev igenkänd utan bara hängde där och skrämde bort fåglar? Och kunde man verkligen bli en brödkavel? Och vad hände om man gick sönder?

Tankarna virvlade runt i huvudet på honom, och han hade hemska mardrömmar om att hamna på tippen. Han hade en gång följt med sin morfar till tippen nere på södra delen av ön, med en hög av saker som hans mor inte ville se längre för att de hade gått sönder. När de kom hem hade Silas återvänt från skogen. Det var första gången som pojkarna såg sin far bli rasande! Han blev alldeles röd i ansiktet för att de hade kört iväg med sakerna utan hans tillåtelse. Det tog deras mor större delen av eftermiddagen att få sin man normal igen. Men sedan satt de två också och höll varandra i hand på bänken medan pojkarna sparkade boll och kände sig lättade.

En tid efteråt dog deras morfar. Mogens och Jens trodde först att de skulle bli ledsna, men de fick veta att det inte var så sorgligt eftersom deras morfar var en gammal man som därför var klar med att vara morfar och gärna ville dö. De kände honom inte heller särskilt väl eftersom han bodde ända nere i Sønderby och sällan kom på besök till Hovedet och knappt sa ett ord när han var där. Så det var inte som om han var borta på riktigt. Ändå kunde Jens inte låta bli att fundera över vad hans morfar hade hoppats att förvandlas till. Och om det slog in.

Den natten när hans kista var färdig kunde Jens äntligen släppa sina tankar. Han låg skönt och behagligt på sin fars mjuka mage med hans stora, varma händer runt bröstkorgen.

Då och då kände han Silas skägg i pannan, och även om det kittlade lite var det skönt. De andades i takt. »Vad tror du att morfar kommer att förvandlas till?« »Han var en hygglig karl. Jag tror att han blir något bra.« »Inte en mygga då?« »Nej, det kan jag inte riktigt tänka mig.« »Ett träd?« 24

»Ja, kanske snarare ett träd. En stor, stilig fura.« »Då måste vi se upp så att vi inte fäller honom!« Jens märkte på skägget att hans far log. »Man kan mycket väl fälla ett träd om man värdesätter det liv det har levt. När det gäller din morfar fattade han väl inte alltid rätt beslut, men han var en god och kärleksfull människa som inte ville göra en katt förnär. Det ska vi minnas honom för.« Jens hade hälsat på sin morfar nere i Sønderby några gånger.

Han hade ingen aning om att han hade katt. Bara att han hade en liten hund som följde honom överallt och kunde spela död på kommando. Det fungerade fint till den dag den inte reste sig igen. Efter det kallades den för öns lydigaste hund, och Jens morfar slutade tala. Och sedan dog han också. »Han ville väl inte göra sin hund förnär heller? Med flit?« frågade Jens bekymrat. »Du är också en god människa, Jens. Nej, din morfar gjorde ingen förnär. Och nu har du ju fått hans skärmmössa. Den kan du gott använda, även om den är lite stor för dig. Det är väl ett fint sätt att minnas honom på, inte sant?« Jens nickade i mörkret. »Blir jag också far till någon en dag?« frågade han plötsligt. »Ja, det tror jag.« »Om jag får en son ska han heta Carl.« »Carl? Varför just Carl?« »Den där författaren som jag pratade med på tippen säger att han heter Carl och är mer än hundra år gammal. Han räknar med att bli tvåhundra.« »Säger han verkligen det?« hostade Silas. »Ja, och om man räknar årsringarna i hans ansikte verkar det stämma. Det är i alla fall många.« »Ja, men då ska jag försöka göra det nästa gång jag ser honom.

Om jag hinner.« »Och om jag får en dotter ska hon heta Liv, precis som den lilla nyfödda vi träffade i går.« »Det är ett vackert namn«, log Silas.

25